Visa källa för Novellskrivning efter musikvideo

Många elever har svårt att komma igång när det gäller fri skrivning, eller så har de problem att hålla en röd tråd genom berättelsen. Ett sätt att komma runt bägge de problemen är att låta dem skriva en novell baserad på en musikvideo. Många musikvideos är som små berättelses och många ungdomar tittar gärna på musikvideos.

Reglerna är enkla. Utgå från en video som har en tydlig berättelse Långt ifrån alla musikvideos duger. Alla scener i videon måste vara med i berättelsen. Utöver det får eleven lägga till andra scener för att förtydliga berättelsen. 

Som exempel har du här novellen "Du är min drog", baserad på musikvideon "Addicted to You" av Avicii:

<videoflash>Qc9c12q3mrc|400|200</videoflash>
<br /><br />
==Du är min drog==

<img style="float: left; margin: 0px 15px 15px 0px;" src="http://kapitel1.se/bilder/0/3/12807" width=200px />

Jag suckar uttråkat, torkar av cigarrettaskan och ringarna från ölglasen från ett av borden för att sedan räta på mig och stryka ut vecken i den stärkta, ärmlösa blusen med sin anonyma grå färg. Händerna torkar jag av i en svepande rörelse på förklädet efter att jag lämnat torktrasan i sin bytta. Sedan rättar jag till den knälånga, midnattsblå kjolen. Grått, vitt och mörkblått, en uniform för en servitris.   
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;Det är en vanlig vardagskväll på Charlies pub och även om jag knappast får särskilt mycket dricks är det inte heller särskilt mycket att göra så det är lättförtjänta pengar. Antagligen runt tolv dollar för en kväll om man räknar en dollar i timmen plus dricks. Någon dollar extra borde jag väl få? Jag är ung och söt med noggrant lagt smink och mitt långa, bruna hår uppsatt i en modern frisyr med vågor, precis som Vivien Leigh i ”Dimmornas bro”. Gubbarna vid stambordet brukar uppskatta när jag vickar litet extra med höfterna när jag serverar dem deras öl och har jag tur ger det extra klirr i kassan. 
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;Tre veckor tidigare lämnade jag min pojkvän, något man inte gärna gör i en liten stad som Sioux Falls, speciellt inte under en ekonomiska depression som den som håller landet i ett järngrepp, men jag hade gett upp. Helt övertygad om att jag aldrig mer kan känna varma känslor för en annan människa bröt jag upp från ett två år långt kärlekslöst förhållande där jag hela tiden var tagen för given. Turen var på min sida och jag lyckades snart få tag på ett rum som var billigt och ett servitrisjobb som gav mig tillräckligt med pengar för att köpa mig oberoende, men inte mer. 
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;Samhällets dom efter separationen är hård och även om ingen av mina vänner direkt säger vad de tycker, märks den sociala kylan tydligt. Jag är inte välkommen någonstans längre. Vem vill umgås med den som svikit sin blivande man? Vad gör man då när man är född och uppvuxen i en liten stad? Man biter ihop och hoppas på att få förlåtelse någon gång i framtiden. 
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;Med långsamma steg går jag en lov in i toalettavdelningen och stannar upp när jag kommer in på damrummet. Framför den stora spegeln står en kvinna med axellångt blont hår jag aldrig sett tidigare. Hon är runt tjugofem, som jag men kanske något år äldre, och klädd i beige basker, beige kappa och en svart slimmad klänning under kappan. Hon håller en vit servett mellan händerna och pressar de blodröda läpparna mot papperet gång på gång när jag kommer in. Jag möter hennes blå ögon genom spegeln och vi stannar båda två upp i våra rörelser. Långsamt tar hon ut servetten med sina röda läppstiftsavtryck ur munnen och plirar mot mig:
<br />&nbsp;&nbsp;&mdash;&nbsp;Har du en pistol? 
<br />&nbsp;&nbsp;&mdash;&nbsp;En pistol? 
<br />&nbsp;&nbsp;&mdash;&nbsp;Ja just det, en pistol. Har du det? 
<br />&nbsp;&nbsp;&mdash;&nbsp;I innerfickan på min kappa. Jag blir så överraskad av frågan att jag inte vet vad jag skall säga, så det enklaste är att säga sanningen.  &mdash;&nbsp;Varför undrar du om jag har en pistol?
<br />&nbsp;&nbsp;&mdash;&nbsp;För jag tänker råna den här puben. 
<br />&nbsp;&nbsp;&mdash;&nbsp;Va? Du är inte klok! Varför? 
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;Den främmande kvinnan släpper inte min blick. Hon rycker på axlarna och bättrar på mascaran medan hon fortsätter: 
<br />&nbsp;&nbsp;&mdash;&nbsp;Jag har kört från Colorado, men nu är pengarna slut. Skall jag komma vidare finns det inte mycket att välja på. 
<br />&nbsp;&nbsp;&mdash;&nbsp;Du blir jagad över hela USA. 
<br />&nbsp;&nbsp;&mdash;&nbsp;Det kommer jag att bli ändå. Hjälper du mig? 
<br />&nbsp;&nbsp;&mdash;&nbsp;Varför skulle jag det? Jag jobbar faktiskt här. 
<br />&nbsp;&nbsp;&mdash;&nbsp;Mmm, tolv år i skolan? Kanske fyra år på college? Sedan ett jobb som servitris tills en riddare kommer på sin häst och räddar dig? Och du tycker att jag inte är klok? Jag ger dig en chans här. Du kan endera stanna här och fortsätta jobba som servitris, eller så kan du hämta din pistol, hjälpa mig att ordna pengar, och sedan resa iväg från den här staden tillsammans med mig. 
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;Hjärtslagen bankar i mina öron, jag vet inte riktigt vad jag skall säga. Hon vänder sig långsamt om. Vi möts öga mot öga, och jag är förlorad. Hon har de vackraste blå ögon man kan tänka sig som matchas av höga kindknotor som ger henne ett kattlikt utseende. &mdash;&nbsp;Jag hämtar pistolen, mumlar jag utan att tänka. 
<br />&nbsp;&nbsp;&mdash;&nbsp;Ta inte fram den innan du hör signalen. 
<br />&nbsp;&nbsp;&mdash;&nbsp;Vilken är signalen? 
<br />&nbsp;&nbsp;&mdash;&nbsp;Det märker du. Hämta pistolen och gå in utan att väcka några misstankar. 
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;Jag är som bedövad när jag går tillbaka till pubavdelningen, ut i köket och in i tamburen där bakom. Pistolen har jag ifall någon följer efter mig på kvällen när jag går hem, men jag har aldrig behövt använda den, inte ens behövt visa den. Försiktigt smyger jag in den innanför förklädet så den vilar mot skärpet som är knutet runt midjan på förklädets utsida, sedan går jag tillbaka ut bland stamgästerna och försöker verka så lugn som möjligt. Charlie ler ett fånigt, skäggigt flin när jag går förbi och jag tänker att jag aldrig mer skall behöva känna hans kladdiga blickar på mig. 
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;Det går inte många minuter innan den blonda trippar in i salongen med en brun väska över axeln och sorlet bland gästerna tystnar när männen i baren uppmärksammar henne. Hon går rakt fram mot bardisken med bestämda steg och när hon passerar mig kan jag inte låta bli att le. Det leende hon ger mig tillbaka gör mig alldeles varm och jag vet att jag valt rätt väg. Framme vid bardisken spänner hon blicken i Charlie och säger: 
<br />&nbsp;&nbsp;&mdash;&nbsp;En whisky. Tre fingrar. 
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;Charlie säger inget, häller bara upp i glaset till henne. Hon har en speciell aura runt sig, som en lejoninna på väg att hoppa på sitt byte. Lugnt sveper hon glaset, sedan kastar hon det rakt på en annan flaska bakom Charlie. Flaskan krossas vid träffen så whisky blandat med glassplitter skvätter ut över den förvånade bartendern. Innan han reagerar hoppar hon upp och ställer sig på stolarna framför bardisken med dragen pistol. Själv drar jag fram mitt eget vapen och med darrande händer täcker jag stamgästerna vid sitt bord så att ingen av dem skall försöka hitta på något dumt. <br />&nbsp;&nbsp;&mdash;&nbsp;Ner! Ner! skriker blondinen och gästerna slänger sig ner på golvet. Hon kastar sin väska till Charlie. 
<br />&nbsp;&nbsp;&mdash;&nbsp;Kassan, lägg alla pengarna i väskan. Nu! 
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;Panikslagen vevar Charlie runt veven så kassaapparatens kassalåda åker ut med ett pling för att sedan, med darrande nävar, fylla hennes väska med varenda dollarsedel som finns i apparaten.    
<br />&nbsp;&nbsp;&mdash;&nbsp;Kom! Skrattande hoppar hon ner på golvet, rycker tag i mig och tillsammans springer vi ut till en svart Ford -38 som står parkerad i snön på bakgatan bredvid puben. Vi hoppar in från varsitt håll. Hon vrider om nyckeln i tändningslåset och motorn startar med ett spinnande som övergår till ett vrål när hon trycker gasen i botten. Jag har blivit en gangster, och jag vet inte ens vad hon heter. Det enda jag är säker på är att jag kommer att följa henne vart som helst, bara jag får vara tillsammans med henne. 
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;Vi fortsätter ut ur Sioux Falls, österut mot Chicago. Min nyfunne kamrats namn är Edie. Hon är på väg mot Chicago i sin egen takt och följande en egen agenda. Även om inte hon berättar meningen med sin resa, har jag funnit meningen med min. Och det är Edie. Hon doftar parfym och skrattar som en ängel. Hela vägen mot Worthington talar vi, sjunger, skrattar och skämtar, euforiska över varandras sällskap och glädjen över att vara ekonomiskt oberoende. I alla fall för en tid. Jag kan inte låta bli att krama om henne mer än en gång, kyssa hennes kind, njuta av hennes doft och den varma känslan när mina läppar smeker över hennes sammetsmjuka hud. Något Edie inte verkar ha något emot. Natten blir mörk. Inte svart som den är på hösten utan mörkblå, färgad av vit snö och månsken. Bredvid vägkanten står svarta granar i givakt med snötyngda grenar och vägen fortsätter ut i ett ingenting bortom bilens helljus. Och även om jag inte vet något om framtiden har jag aldrig varit lyckligare än jag är just nu. 
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;Det är tidig gryning när vi glider in på Worthingtons snömoddiga vägar. Gatlyktor lyser upp öde gator och efter litet letande stannar vi utanför en sjaskig byggnad med en trasig hotellskylt hängande ovanför ingången. Innanför entréns glasdörrar ser vi en fet, äldre välklädd herre bakom portierdisken. 
<br />&nbsp;&nbsp;&mdash;&nbsp;Egentligen behöver vi vila, säger Edie och tittar tankfullt mot hotelldörren. 
<br />&nbsp;&nbsp;&mdash;&nbsp;Här? Vi har råd med ett bättre hotell Edie. Vi är rika nu. 
<br />&nbsp;&nbsp;&mdash;&nbsp;Fast jag tror inte att det finns något bättre än det här. 
<br />&nbsp;&nbsp;&mdash;&nbsp;Jag vill inte bo här. Kan vi inte köra vidare tills vi hittar något bättre? 
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;Edie tittar upp på mig och ler 
<br />&nbsp;&nbsp;&mdash;&nbsp;Visst kan vi det, men då finns det bara en enda sak du kan göra här. 
<br />&nbsp;&nbsp;&mdash;&nbsp;Och vad är det? 
<br />&nbsp;&nbsp;&mdash;&nbsp;Täck mig. 
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;Med det kliver hon resolut ut i vinterkylan och samtidigt som hon närmar sig hotelldörren osäkrar hon pistolen i sin högra hand. Med snubblande steg i höga klackar springer jag efter henne och fumlar med pistolens säkring. Edie är redan genom dörren när jag hinner ifatt och stegar rakt fram till den halvsovande portiern där hon skriker högt med pistolen höjd framför sig: 
<br />&nbsp;&nbsp;&mdash;&nbsp;Det här är ett rån! Öppna kassaapparaten. 
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;Mannen rycks brutalt upp ur sin halvslummer och gör som Edie säger. Medan hon håller mannen i schack böjer jag mig fram till kassan och tömmer innehållet i den väska Edie sträcker ut till mig. När alla sedlarna bytt ägare springer vi skrattande tillbaks till Forden och rivstartar, på väg mot gryningens första strålar.
<br />
<br />Det här är bara början. I varje mindre samhälle vi passerar finns det någon pub, någon bensinmack eller något hotell där bevakningen är liten men kassan välfylld. Rutinen är densamma vid varje tillfälle; Edie klampar rakt in mot ägaren med vapen i hand och jag täcker hennes rygg. Vi tar deras pengar och försvinner ut på de snökantade vägarna igen, så snabbt att ingen hinner reagera innan vi är borta. I tre dagar fortsätter vi på samma sätt och turas om att sova eller köra. När vi slutligen närmar oss Chicago vet Edie allt om mig och mitt liv, men hon är fortfarande en gåta för mig. Gång på gång under färden frågar jag henne varför vi har så bråttom, men hon svarar aldrig utan skämtar bara bort mina frågor och min frustration.
<br />
<br />På kvällen, tre dygn efter det att vi lämnade Sioux Falls bakom oss, svänger Edie upp på en utsiktsplats bredvid vägen och parkerar bilen. 
<br />&nbsp;&nbsp;&mdash;&nbsp;Kom med ut, säger hon och vinkar åt mig samtidigt som hon själv glider ut ur bilens varma inre, ut i natten. Jag följer med ut och ställer mig bredvid henne. Utsiktsplatsen ligger på en kulle och framför oss ligger Chicago med alla sina ljus, utsträckt som en fallen stjärnhimmel nedanför oss. Vi står alldeles tysta och först när jag börjar huttra av kylan i mitt tunna servitrislinne tar hon mjukt min hand i sin och pekar ut i mörkret med den andra. 
<br />&nbsp;&nbsp;&mdash;&nbsp;Du har frågat och frågat vad vi skall göra i Chicago, det är väl dags att du får veta vad målet är. Där nere vid hamnen ligger slakthusområdet. Över trettonhundra mannar jobbar med att slakta av all boskap som kommer med tågen till Chicago från landets inre. Alla mannarna får lön samma dag. Paragon bank får pengarna den tjugoåttonde och löneutbetalningarna sker den sista varje månad. Under två, tre dagar är bankens kassavalv sprängfyllt med dollar. Paragon bank ligger i en gammal byggnad. Valvet är från förra århundradet och har en gammal dörr.
<br />&nbsp;&nbsp;&mdash;&nbsp;Det är den tjugosjunde idag, jag skakar sakta på huvudet oförmögen att ta in det hon berättar. 
<br />&nbsp;&nbsp;&mdash;&nbsp;Vi är en dag tidiga, säger Edie och ler. Det ger oss en dag med shopping. Något kul måste vi väl ha för alla pengar vi samlat ihop? 
<br />&nbsp;&nbsp;&mdash;&nbsp;Så vi skall råna en bank? 
<br />&nbsp;&nbsp;&mdash;&nbsp;Ja, ett rån. Ett enda stort rån. Sedan behöver vi aldrig arbeta mer i hela våra liv. 
<br />&nbsp;&nbsp;&mdash;&nbsp;Men vart skall vi ta vägen efteråt? 
<br />&nbsp;&nbsp;&mdash;&nbsp;Där, ute i mörkret, bortanför hamnen, på andra sidan Lake Michigan, ligger Kanada. Det är inget dåligt land. Där vill jag bo resten av livet, med dig. 
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;Edie ser mig rakt in i ögonen när hon säger det sista och kylan jag tidigare känt är som bortblåst.
<br />
<br />När det första gryningsljuset väcker Chicago till liv checkar vi in på ett hotellrum i stadens bättre delar. Edie tar med sig en vanlig resväska och en stor, brun väska ur Fordens trunk. En sådan där kantig sak med rejäla handtag man vanligen ser doktorer bära omkring på. Väskan verkar inte särskilt tung och när jag frågar vad den innehåller säger hon bara ”du får se”. Jag går efter bärandes väskan med de pengar vi skaffat under vägen, det är min enda packning. 
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;Rummet är stort och lyxigt med en bred dubbelsäng. Jag kommer på mig själv med att tänka att jag inte har någonting alls med mig, inte ens ett nattlinne. Sedan tittar jag på Edie i smyg och nästa tanke är att jag hoppas att jag inte skall behöva något.
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;Edie ställer upp doktorsväskan på bordet bredvid sängen, öppnar den och visar mig innehållet. Förskräckt tar jag ett steg tillbaka. I väskan ligger ett avsågat hagelgevär och bunt efter bunt med dynamitladdningar, prydligt hopvirade med ståltråd och med någon sorts klockliknande ratt på framsidan. Edie lyfter upp en laddning, håller fram den och pekar. 
<br />&nbsp;&nbsp;&mdash;&nbsp;Knappen är en säkring. Är den intryckt kan den inte explodera. Ratten ställer tiden. Det kan vara allt från bara sju sekunder ända upp till sju minuter. En vän i Denver tillverkade dem åt mig. 
<br />&nbsp;&nbsp;&mdash;&nbsp;Men varför har du så många? 
<br />&nbsp;&nbsp;&mdash;&nbsp;Eftersom jag inte vet hur många som behövs till valvdörren. Först får vi försöka med en, går inte det tar vi två och går inte det försöker vi igen med fyra. Det finns sju buntar allt som allt. 
<br />&nbsp;&nbsp;&mdash;&nbsp;Men varför tar du inte alla sju på en gång? 
<br />&nbsp;&nbsp;&mdash;&nbsp;Toker! Då skulle vi få en explosion som skulle spränga hela banken i luften, nej går det inte med fyra får vi fly till Kanada med det vi hittar i bankkassorna. Vi klarar oss nog ändå. I alla fall några år. 
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;När butikerna öppnar går vi ut på en shoppingturné jag aldrig ens kunnat drömma om. Vi vandrar från butik till butik och handlar smycken, smink, kläder och accessoarer. Luften som blåser fram över Lake Michigan är bitande kall och vi köper lyxiga vinterkläder både för att stå ut med kylan, och för att det är kul. När jag köper en ny grå vinterjacka med blommönstrad krage köper Edie en tjock, vit tröja med matchande scarf. Sedan, när vi inte orkar bära på allt det vi köpt längre går vi tillbaka till hotellrummet och lastar av inköpen för att sedan återigen försvinna ut bland Chicagos alla butiker. 
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;När så kvällen kommer kryper vi ner i dubbelsängen, tillsammans. Edie i ett nyinköpt vitt silkesnattlinne och jag i ett lyxigt rött av en typ som inte går att få tag på i lilla Sioux Falls, ett som avslöjar mer av min kropp än det döljer. Med min hand smeker jag hennes kind och hon ler tillbaka. Hon uppfyller hela mitt väsen som en drog i mina ådror och jag känner att jag aldrig mer vill leva en dag eller natt utan henne. Mjukt glider hon närmare och våra pannor möter varandra, sedan näsorna.
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;Om så rummet varit fyllt med nakna välbyggda män skulle jag inte bry mig om att se åt dem, jag har bara ögon för Edie. Edie vars klara blå ögon jag drunknar i och som ler när hon drar mig intill sig.
<br />
<br />Den tjugonionde är en torsdag. Under dagen packar vi bilen med allt vi har och dagen släpar sig fram i nervös väntan. Två gånger kör vi förbi banken och utforskar omgivningarna. Banken är inrymd i en gulrappad trevåningsbyggnad av sten framför ett litet torg. Flera vägar leder ut från torget och det bör inte vara särskilt svårt att komma undan bara vi är snabba och hinner iväg innan polisen kommer till platsen.
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;Till slut är det dags. Klockan är nästan fem på kvällen när jag och Edie vandrar fram genom torgets snötäcke med bestämda steg. Jag med min egen pistol i ena handen och Edies i den andra, och hon med doktorsväskan i ena handen och det avsågade hagelgeväret i den andra. Med en våldsam spark slår Edie upp bankdörren och stegar fram mot kassorna med taktfasta steg på de svartvita klinkersplattorna. Samtidigt som hon avlossar ett hagelskott rakt upp i taket vrålar hon: 
<br />&nbsp;&nbsp;&mdash;&nbsp;Allihop, ner på golvet. Det här är ett rån! 
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;Paniken är total och de få bankkunderna slänger sig raklånga på golvet, men det hindrar inte Edie som, med samma lejoninnestil som hon hade på Charlies bar, kliver rakt fram till en kostymklädd man i bankkontorets bakre regioner. Hon spänner blicken i honom, griper tag i kostymärmen, trycker brutalt geväret mot honom och släpar honom till bankkassan medan hon vrålar: 
<br />&nbsp;&nbsp;&mdash;&nbsp;Öppna kassan, nu! 
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;Som vanligt täcker jag henne. Genom att stå på ett lågt bord och sikta med bägge vapnen på de skräckslagna människorna under mig har jag full kontroll på det som händer i lokalen. Med ett rassel kommer kassalådan ut och den är fylld till brädden med dollarsedlar. Bankmannen knuffas undan medan Edie fyller väskan med pengar, sedan kan hon inte hålla sig längre – med ett strålande leende mot mig tar hon en grabbnäve med sedlar och slänger mot mig. Sedan tar hon upp sedlar i bägge händerna och med ett glädjetjut slänger hon upp dem i luften och låter dem singla ner över de liggande människorna. Hon grabbar en ny bunt sedlar, kliver upp på bordet där jag står och låter dem falla som höstlöv runt oss medan hon viskar:  –Kanada, du och jag, med låg röst. Rösten stockar sig och jag ler till svar när hennes ord uppfyller mina drömmar. Med en långsam, kattlik rörelse kliver hon närmare mig, lägger armarna runt min hals och kysser mig mjukt och kärleksfullt medan jag släpper mina vapen och omfamnar henne. Vad gör det att andra ser oss? Vad gör det att ogillande blickar stirrar på oss? Vi har bara ögon för varandra. 
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;Det är ett blinkande blått sken och ljudet av bildörrar som slår igen utanför banken som bryter magin. Vi tittar ut genom bankfönstren och ser tre svarta polisbilar på torget som släpper ut sitt innehåll av poliser, ledda av en bister man i hatt och brun trenchcoat. Medan jag böjer mig ner och tar upp en pistol hoppar Edie ner på golvet och går bort till valvdörren med doktorsväskan i näven. Utan att tveka placerar hon en packe dynamit på dörren vid låset och ett ljudligt tickande hörs från laddningen när den osäkras. Hon vänder sig om mot mig och öppnar munnen för att säga något när ett klirrande hörs från fönstret och en röd fläck slår upp på hennes bröstkorg. Ögonblicket därefter faller hon baklänges ner på golvet utan ett ljud. Jag skriker högt, hoppar ner till henne och försöker dra henne utom skotthåll. När kroppen släpas fram över klinkersen lämnar den ett brett rött spår efter sig och min förtvivlan känner ingen gräns. Jag märker inte ens att bankkunderna och personalen tar tillfället i akt och springer ut ur lokalen till säkerheten utanför banken. Med ryggen mot bankdisken lägger jag försiktigt ner Edies huvud i mitt knä. Ögonen, hennes vackra blå ögon, stirrar tomt upp mot mig. Jag lägger handen på hennes hals och söker efter något tecken på liv, men ingen puls finns kvar i hennes kropp. 
<br />&nbsp;&nbsp;&mdash;&nbsp;Edie, Edie … vad skall jag göra nu? mumlar jag medan mina tårar faller och blöter ner hennes kind som jag smeker mjukt. Det enda som hörs är ljudet från bilarna på tomgång utanför och det envisa tickandet från laddningen på valvdörren.
<br />
<br />Försiktigt öppnar jag ytterdörren till banken och stirrar på poliserna och bilarna med sina blå, roterande lyktor på torget utanför. Jag väntar på smärtan när en kula tränger genom min kropp, men inget händer. Mannen med trenchcoat ler med ena mungipan och håller inne elden genom att hålla upp en hand i luften. Varför skall de skjuta en obeväpnad flicka? Det enda jag har i mina händer är den kantiga doktorsväskan. Jag böjer mig lätt framåt medan jag lyfter upp väskan i famnen och börjar springa så fort jag kan mot gruppen framför mig. Även om de ropar åt mig är tickandet inifrån väskan det enda jag hör. Ögonen skyms av tårar och den enda tanke som finns i mitt huvud är att jag måste hinna fram till poliserna innan sju sekunder har gått.

[[Kategori:Svenska]]