Visa källa för Ur mörkret, Victoria Benedictsson - läsförståelse

[[File:Victoria Benedictsson b&w.jpg|width=400]]
== Ur mörkret ==

<br />Av Victoria Benedictsson, 1887
<br />
<br />I rummet härskade skymning. Från stadens huvudgator ljöd livets oro och lade sig som ett ackompanjemang under den dödstunga tystnaden därinne. Genom gallret i den höga järnugnen lyste kolelden fram utan att göra någonting ljust, endast kastande ett sammanträngt sken över nedre delen av ett blont mansansikte, som mot det omgivande mörkret syntes liksom upplyst inifrån – format av en glödande, genomskinligt röd metall.
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;Mannen satt framåtlutad på sin stol, med händerna sammanknäppta mellan sina knän och blicken stirrande i elden. Konturerna av hans figur försvann nästan i dunklet.
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;I det av draperier skyddade hörnet vid sidan av ugnen var mörkret tätare än eljest, och ingenting kunde skymtas därur. Allt hade försvunnit i slagskuggans gapande svalg. Men fram ur svalget sträckte sig något, som – där en aning om belysning föll på – antydde sig vara en schäslong, och en känslig människas nerver skulle från det hålögda mörkret över huvudgärden ha rönt förnimmelsen av en skarp blick samt av en lurande, onaturligt uppdriven hörsel.
<br />'''1: Hur skriver Benedictsson för att skapa en otrygg stämning?'''
<br />
<br /><br />&nbsp;&nbsp;&mdash;&nbsp;Det finns en sjuk punkt i min hjärna, sade en stämma ur mörkret, talande långsamt, med sorgmodig entonighet och en altrösts timbre. Den uppstod redan då jag var barn, och det är den, som vuxit. Allt som sårat och tyngt mig har med sin spets vilat på denna enda punkt; nu är höljet mjukt och motståndet brutet.
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;Mannen rörde sig icke, men hans djupt liggande, kloka ögon blickade medlidsamt in i mörkret, varifrån rösten kom.
<br />&nbsp;&nbsp;&mdash;&nbsp;Det är som om jag levat i hundra år, fortsatte denne, och nu är jag bara det tomma skalet kring det som levat – ihåligt som ett gammalt pilträd. Jag tycker, att jag sett generationer komma och gå, jag har sett människor födas och försvinna, jag har knutits i förhållanden, vilka varit fulla av sav som unga vårskott, men de har alla fallit till intet som frusna blomrevor i en senhöstnatt. Vår och vinter har det kommit efter vartannat, och människor ser på mig och säger, att jag icke är så gammal som de äldsta. Men jag vet, att jag levat som i hundra år. Och ändå blev jag aldrig, aldrig vad jag ville.
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;Som en död massa fyllde tystnaden åter rummet, och livets buller bröt sig fåfängt däremot, sjönk så tillbaka och blev till ett dämpat ackompanjemang som förut.
<br />'''2: Hur beskriver hon de känslor hon har för sig själv?'''
<br />
<br /><br />&nbsp;&nbsp;&mdash;&nbsp;Min far hatade icke kvinnor, kom det åter med den monotona rösten utan klang, det var värre ändå: han föraktade dem. Min mor hade rymt utomlands med en tenor och sedan gått in vid teatern. Jag växte upp hos min far; jag hade nyss lämnat amman, då vi blev ensamma, han och jag.
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;Så länge jag var så liten, hade jag för honom intet kön; jag var inte stort mer än en hundvalp. Men jag var ben av hans ben och kött av hans kött – det vill säga hans egendom – och han behövde något varmt och mjukt, som kunde trycka sig upp mot honom; han behövde en levande varelse omkring sig, som kunde jaga bort ensamheten.
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;Han var rädd för ensamheten – min far – ty då han var ensam, kom det över honom svarta griller om en bösspipa in i munnen eller ett rep kring halsen – svarta griller, som på en gång lockar och pressar fram ångestsvetten.
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;Ingenting värmer så mjukt som en barnakropp, inget lugnar som knubbiga små armar, och intet ger så drömlös vila som ett barns andedräkt. Därför blev Nina sin pappas sällskap, därför sov han med armarna kring hennes lilla person, därför intog han sina måltider med hennes presiderande vid bordet som en allvarsam kvinna, därför red han kring sina egendomar med henne sittande över hästens bog. Och därför avgudade Nina sin pappa. Hon var liten då, i stubbig kolt; varken gosse eller flicka, bara en rultig unge.
<br />'''3: Till en början visar pappan känslor för barnet, varför tycker pappan om sin dotter?'''
<br />
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;Men Nina växte. Och hon fick smal hals och långa armar, hon fick en mun, som fällde tänder, hon fick ett par frågande, undrande ögon. Och så såg hennes far att hon var en flicka.
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;Rösten gjorde en paus och mannen böjde sig fram för att röra i kolelden, så att glödskenet friskades upp.
<br />&nbsp;&nbsp;&mdash;&nbsp;Å, jag var så liten, när det gick upp för mig, vad han hade emot mig; jag var så liten, att jag inte begriper, hur det var mig möjligt att förstå det.
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;Lekkamrater hade jag inga, min sköterska var gammal och gnatig, allt vad jag ägde av tillgivenhet samlade sig kring min far. Barn har en instinkt, som lär dem att läsa i de storas själ, och som nästan aldrig kommer dem att läsa fel. Och barns sorger är lika verkliga som de vuxnas – djupa nog att sätta märke för hela livet.
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;Jag var lik min far, rask och hurtig som han, tungsint och blödig som han; lätt att fladdra upp i överretad munterhet, snar att sjunka ned i modlös förtvivlan. Vad under att han höll av mig då!
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;Från det jag var sex eller åtta år, började vi spela vår komedi tillhopa – en barnkomedi; att jag var vad han önskade: pojke. Jag red med honom på min egen lilla häst, jag antog pojkfasoner och lärde mig vissla, jag övade mina kroppskrafter, och jag svor smått för att behaga honom.
<br />'''4: Varför slutade pappan att tycka om henne? och vad gjorde hon då för att få pappans uppmärksamhet?'''
<br />
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;Den talande stannade av och tycktes leta i sitt minne.
<br />&nbsp;&nbsp;&mdash;&nbsp;Jag vet inte säkert, när jag märkte det första gången, detta föraktfulla uttryck av en grämelse blandad med äckel, som min fars ansikte och röst sedan så ofta kunde antaga, men jag tror att det var en gång, som särskilt grävt sig in i mitt minne. Vi var ute på en ridtur och hade travat skarpt. Min far var ivrig och varm, hans ögon svarta och hans näsborrar vida. Då han såg så ut, visste jag att han inte skydde något. Vi kom till en bred grav eller kanal och min far sprängde däröver, han vände hästen och väntade för att se mig göra detsamma. Min häst var liten, jag vet inte om det var hans eller mitt fel, men han gjorde icke språnget; han tvärstannade på kanten av graven. Då lät min far sin häst göra en svängning – jag kan se den svängningen ännu i dag! – och med en enda sats flög djuret över kanalen med ett hopp så kraftigt och vigt som en vinthunds. Det ryste i min nacke ända ner i hårrötterna, när min far grep mig i armen, såg mig barskt in i ögonen och sade: ''du är rädd!'' Så sade han icke ett ord mer, och han släppte min arm, som om han blygdes över att ha förgripit sig på mig. Hans blick strök bara över mig och hästen. Jag var klädd nästan som en gosse och red i karlsadel, men över sadelbommen låg min mörkblå lilla kjol — 
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;Då såg jag det i hans ögon, detta, som bröt ned mig, som alltsedan tryckt mig till jorden, nej, inte tryckt mig, utan kommit mig att falla samman som en tom trasa faller tillhopa – av sin egen intighet.
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;Jag fick inte ett ord till förklaring, och jag sade inte heller ett ord. Han gav blott sin häst ett slag av ridspöet och travade bort, medan jag satt kvar. Jag kände med min hemliga instinkt att han icke föraktade mig därför att jag var rädd, utan därför att jag hade en ''rättighet'' att vara det. Jag kunde ju aldrig bli annat än — än en av dem, för vilka fegheten är en dygd!
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;Rösten tystnade, därför att den kommit att skälva av lidelse – skälva med samma djupa klang som violoncellens strängar.
<br />&nbsp;&nbsp;&mdash;&nbsp;Detta var inte det enda, det var blott det som gav första stöten åt den punkt, som sedan skulle komma att ömma för varje vidrörande.
<br />'''5: Varför föraktade pappan dottern?'''
<br />
<br />På gården fanns det en vallgosse, en rask, vacker pojke, ungefär av min egen ålder. Det hade från det jag var mycket liten varit min fars nöje att låta mig pröva armstyrka med denna pojke. Det hade varit min glädje att uppbjuda mina yttersta krafter, och jag bröstade mig icke så litet över att nästan alltid bli segrare. Men en dag gick det upp för mig. Jag släppte mitt tag och blev blodröd som om han slagit mig. Jag såg honom med den ursinnigaste förbittring: Du ljuger – du är starkare än jag!
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;Och jag gick därifrån, överväldigad av förödmjukelsen över att ha låtit bedraga mig så länge, att som nådegåva ha tagit emot dessa lättköpta segrar, vilka motståndaren skänkt mig, därför att jag icke ens var så stark, att det kunde räknas som en heder att vinna över mig.
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;I de två historierna har du nyckeln till hela mitt liv.
<br />'''6: Varför blev hon så arg på vallgossen?'''
<br />
<br />Med ridfärderna blev det slut efter hand och likaså med allt det andra. Vi kunde inte längre leka, att jag var pojke. Jag blev tyst och stilla, och människor såg med förvåning på detta modfällda barn, som aldrig kunde le. Men i min fars arbetsrum hade jag fortfarande mitt älsklingstillhåll. Jag hade valt mig en obemärkt plats bakom ett gammalt brännvinsschatull i ett hörn mellan skåpet och väggen. Min far hade ännu inte sina svarta griller, så fort han var ensam. Jag var honom ett slags skydd emot dem; och jag störde honom aldrig.
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;Han var en fin umgängesman, kvick och en smula elak. Där kom ofta främmande till honom, en eller ett par av hans vänner, och det språkades vid toddyglaset. Man glömde visst ofta min närvaro, och jag hörde ibland saker, som jag icke borde ha hört. Min far var, som nästan varje melankoliker, så strängt upptagen av sig själv, att han inte kom att tänka på andra; och han gav i dessa samtal fritt lopp åt sitt kvinnoförakt. Jag, som ingen mor ägde, ingen mänsklig varelse att hålla av mer än denne mjältsjuke pessimist, som jag tillbad – jag lärde av dessa samtal vad andra kvinnor icke lärt sig under ett helt liv: jag lärde mig förstå mäns tankegång, jag lärde mig urskilja varje skiftning av medömkan och ringaktning, som kan gömmas under berömmande eller beundrande ord. Känslan av solidaritet och gemenskap med hela mitt kön vaknade efter hand; och vid varje giftigt och förstucket utfall led jag i hemlighet som om det varit riktat mot mig ensam.
<br />'''7: Vad lärde hon sig när hon tjuvlyssnade på sin far när han pratade med vänner?'''
<br />
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;När jag var tretton år, fick jag styvmor. Hon var en skönhet, icke av de ståtliga, drottninglika, utan av de täcka, oemotståndliga. Hon var mjuk som en kanin, hon hade händer så små, att hon begagnade barnhandskar, hon log alltid när hon icke grät – och när hon log, hade hon gropar i kinderna och visade små vita tänder, lika pärlemor. Hon var idel blidhet och förälskelse och hon hade icke en tanke i sitt huvud.
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;Min far var högfärdig över hennes skönhet; klokhet hade han aldrig någon förhoppning om. Han valde hennes dräkter, ty hon hade själv ingen smak, och han reste med henne på baler. Då hon födde honom den första pojken, sköts det med gamla fästningskanoner i glädjen, vinet rann i strömmar genom törstiga strupar – hela godset var på fötter och deltog i glädjen. Detta upprepades sedan vart eller vartannat år: samma kalasande, samma feststämning. När den var förbi, tog en annan hand om den lille, och modern reste på baler igen.
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;Hon var varken god eller dålig, min nya mamma; hon var bara vacker. Hon såg ut som ett barn, och hon visste att hon skulle se ut som ett barn, ju enfaldigare, desto bättre. Det klädde henne.
<br />'''8: Hur var hennes styvmor som fru och mor till halvsyskonen?'''
<br />
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;Mot mig var hon aldrig elak, men hon gick ur vägen för mig, och det föreföll mig som om jag var äldre än hon, därför att jag aldrig var munter och språksam. För övrigt blygdes man över min tafatthet och min dumhet; jag fick en guvernant och hölls undan så mycket som möjligt. Jag var ännu mer ensam än förr; men därav skärptes min blick. Jag var inte avundsjuk på min styvmor: jag kände min far alltför väl. Jag kunde tyda varje min i hans ansikte och varje tonfall i hans röst. Det undgick mig icke, vilket omätligt förakt som låg under all hans hyllning. Själva hans foglighet var förakt. En orättvisa från hustruns sida förargade honom icke, ty han hade aldrig tänkt sig, att hon skulle äga förstånd nog att icke vara orättvis. Han kunde ge efter för hennes nycker med ett leende och en kyss på handen, eller han gjorde tvärtemot hennes önskan med samma leende och samma kyss på handen.
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;Hans fördragsamhet gjorde henne till sist högfärdig; hon började skrodera, utbreda sig över saker hon icke förstod och prata dumheter. Min far endast skrattade smått och lät henne hållas; en vacker kvinna fick man icke fästa avseende vid.
<br />'''9: Varför var hon inte avundsjuk på sin styvmor?'''
<br />
<br />Men det var som om det föll över mig alltsammans, alltsammans. Allt det som hon icke ens kände, det borrade sig in i mitt sjuka sinne. Jag hade lärt mig att se med min fars ögon, jag såg från en mans ståndpunkt vad det vill säga att vara kvinna – vidrigt, vidrigt, en enda olycka alltifrån födelsen! – Jag tyckte mig själv vara en skabbig hund. Då uppstod denna ödmjukhet, som är min karaktärs brännmärke och obotliga lyte. O, den fläcken i min hjärna! Hur den blev öm och mjuk, så att varje udd kunde tränga in! Vilken fattningsförmåga jag ägde, då det gällde detta enda: att förstå det, som för mina medsystrar var obegripligt som fåglalåt.
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;Jag har aldrig varit ung och jag har knappt varit barn.
<br />'''10: Vad menar hon med att hon var “en skabbig hund”?'''
<br />
<br />Det blev ett ögonblicks tystnad. Mannen satt fortfarande framåtböjd och stirrade tankfullt in i glöden.
<br />&nbsp;&nbsp;&mdash;&nbsp;Jag kan inte fatta denna intensitet i känslorna hos ett barn, sade han sakta. Och jag undrar om du inte överdriver en smula — nu efteråt.
<br />&nbsp;&nbsp;&mdash;&nbsp;Jo, men det kommer sig därav, att allt har bidragit till att göra denna punkt ömtålig. Detta vill jag att du skall förstå. Och om du en annan gång i livet träffar på en kvinna, som också går och bär på en ödmjukhet som min – denna ödmjukhet, som du alltid velat bortförklara och som du haft så svårt att tro på – så skall du kunna fatta, att den kommer av skam — skammen att vara kvinna.
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;För dig har jag varken varit man eller kvinna, bara en levande varelse; och därför kunde du bli min vän. Hade jag i dina ögon varit en kvinna, skulle också du ha föraktat mig.
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;Han flyttade sin stol ut ur glödstrimman, närmare mot schäslongen; och ur mörkret hämtade han upp en fin, sjukligt mager hand, som han sakta tryckte sina läppar emot, utan ett ord. Hon förstod meningen och hon tackade honom med en liten strykning ovanpå hans hand, innan hon drog sin egen tillbaka.
<br />'''11: I vår tid säger vi att en kille kan vara “friendzoned”, på vilket vis verkar mannen vid hennes sida vara det?'''
<br />
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;Så fortsatte hon åter att berätta med sin sorgmodiga, brustna röst.
<br />&nbsp;&nbsp;&mdash;&nbsp;Jag kom ut i världen och jag såg på kvinnorna just så, som min far hade lärt mig. Min syn hade en onaturligt uppdriven skärpa; icke ett fel eller lyte undgick mig. Det fega, det falska, det småsinta... alla små lumpna egenskaper fann jag hos kvinnorna i så mycket högre grad än hos männen. Jag var icke blind för männens fel; men i själva felen låg det som oftast något av karaktär; det var icke det utvattnade, blodlösa intet, som hos kvinnorna. Hos männen gällde duglighet, arbetsförmåga, företagsamhet, sanningskärlek, hederlighet; för kvinnorna var allt detta ingenting jämfört med detta enda: att aldrig synda mot konvenansen. Blev en man mindre hederlig för det han hade en eller annan liten erotisk synd på sitt samvete? Nej. Men för en kvinna var detta allt.
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;Och skulden ligger inte hos männen – som man sagt – utan hos kvinnorna själva, i deras feghet, deras brist på karaktär. För kvinnorna själva är den yttre ärbarheten – skenet – allt. Deras dygd sitter inte i karaktären, den sitter utanpå, som märket på ett husdjur. Därav denna solidaritet med hela könet, som kastar ansvaret för en kvinnas handlingar över på alla. Hon betraktas inte som individ: hon är bara en del av sitt kön. Hur har jag inte erfarit det! Jag, som kände det, som om alla de andras skulder vilade på mig ensam, som om min ödmjukhet vore ett försoningsoffer för alla de andras inskränkta, blinda inbilskhet, härsklystnad eller själviskhet! Min hjärna hade sin sjuka fläck, och allt vad livet gav mig av stoff gick till näring åt denna enda punkt.
<br />'''12: Vad menar hon när hon säger om kvinnan: “Hon betraktas inte som individ: hon är bara en del av sitt kön.”?'''
<br /><center>*</center>
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;Min far ville inte att jag skulle bli en gammal mö, och så gifte han bort mig. Jag visste, att enda medlet för en kvinna att lyfta sig till högre samhällsrang var att gifta sig med en man, som stiger. Jag gifte mig och jag steg – steg när jag gav kärlekens tecken åt en man, som var mig mer vidrig än en krälande, mångbent larv. Jag var vacker på den tiden —det är länge sen. — Att vara vacker och ung är det enda som inte är skam för en kvinna. Min man var ärelysten och han ville fram; och för att komma fram behövde han andra, en annan åtminstone, och denne ene besökte oss ofta. Han var vår vän, sågs utomhus i sällskap med min man och var inomhus sällskap åt mig. Jag tyckte om honom; mitt dagliga liv var en maskerad för att icke visa hur mycket. Min man var ’glad' — det heter visst så. Och på två år kan man hinna bli mätt på en kvinna. Så kom ‘den andre' en dag och ville ge mig en gåva, en gåva så dyrbar, att en brudgum knappt väljer en sådan åt sin brud. Jag sade nej och jag sade det med skräck. Jag var utom mig och jag förnärmade givaren.
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;Min man fick höra det på omvägar. Och vet du vad han gjorde? Han grep mig om armen och sade: Du stöter honom med ett nej. Tag emot. Du har rätt att säga, att det kommit från mig.
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;Så gick det till att jag drog över mig skammen att vara en frånskild hustru. Jag kunde inte tåla att bli betraktad som en handelsvara, att man schackrade med mig som med en utnött klänning. Därför kom skammen över mig – skammen att vara en hustru utan man.
<br />'''13: Varför ville mannen inte ligga med sin hustru och varför skilde hon sig? (jämför svenskans 'glad' med engelskans 'gay')'''
<br />
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;Allting är skam hos en kvinna, ty hon är ingenting för sig, hon är bara en del av sitt kön. Jag arbetade bland män och de kallade mig könlös och hånade min kyla. Jag trodde nästan själv att jag var ett neutrum, och även det var skam. Jag fruktade att där skulle växa skäggstrån på min haka, och dem skulle männen håna. Men så kände jag en dag, att jag var kvinna, ty jag älskade.
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;Det var som att hela livet ha vandrat på uppblötta, förtrampade vägar i mulet vinterdis med en känsla av att aldrig ha sett våren och att man aldrig skall få skåda den — och så en dag se solen, bryta fram och finna att allt har spirat och grott under det våta diset, att det nu skall bli grönt och att blommor skall slå ut — i sol, sol!
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;Jag ville ha gett mitt liv för att kunna bli hans vän, men det kunde jag inte bli – bara hans väninna... Hör du vilken otäck klang det ordet har: hans väninna! Det klibbar skam och misstankar vid det!
<br />'''14: Hur beskriver hon känslan av att bli kär?'''
<br />
<br />&nbsp;&nbsp;&mdash;&nbsp;Det plågar dig att tala, sade mannen och hans tonfall var som genomdränkt av medkänsla. Han tog ännu en gång hennes hand och kysste den stilla, nästan ödmjukt, utan ett ord.
<br />&nbsp;&nbsp;&mdash;&nbsp;Å, låt mig tala ut en gång, fortfor hon. Jag har tigit och tigit år efter år, årtionde efter årtionde, generation efter generation, tycks det mig – och nu är det som om jag vore hela kvinnosläktet. Jag är så gammal som Ahasverus och på mina skuldror tynger hela släktets skuld. Jag känner den med en kvinnas nerver och ser på den med en mans ögon.
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;Du vet vad jag var i hans händer. Han blottade min hjärna för att se hur den arbetade, han petade i mitt inre med sin dissekerkniv för att öka sin människokunskap, och han sargade mitt hjärta – som ett okynnigt barn – bara därför, att han såg det klappa. Och när det icke mer fanns en enda smärta, som jag kunde uthärda utan att dö – kastade han bort mig. Inte därför att jag emot honom, var dålig eller ond eller osannfärdig eller halv eller feg eller dubbel – ty jag var inget av allt detta! Utan endast därför, att jag var kvinna. Inte en vän, bara en väninna!
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;Hon tystnade och det gick som en smärtfull skälvning genom det mörka rummet.
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;Så kom det till sist med samma entonigt klanglösa röst, blott en enda liten nyans lägre:
<br />&nbsp;&nbsp;&mdash;&nbsp;Att vara kvinna är att vara en paria, som aldrig kan höja sig ur sin kast. Att jag är kvinna har varit mitt livs förbannelse.
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;Jag har aldrig haft någon mor, min far miste jag innan han dog och jag har ingen son…
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;Hennes tal slutade i ett kvidande utan tårar. Det var mörkt. Mannens ansikte syntes icke längre — och han hade inget att svara.
<br />'''15: Hon var kär, men den man hon var kär i behandlade henne väldigt illa. Varför?'''
<br />
<hr>
<br />
Facit

1: Adjektiven är många: Dålig belysning, dödstung tystnad, eld med sammanträngt sken, en okänd, nästan osynlig, person med skarp blick och en lurande, onaturligt uppdriven hörseldold i det "hålögda" mörkret.
Ovanpå allt detta en tydlig beskrivning av att hela scenen ligger i halvdunkel.

2: Hon är bara ett tomt skal runt något som levat i hundra år. Ändå blev hon aldrig vad hon ville. 

3: Hon var pappans egendom – och han behövde något varmt och mjukt, som kunde trycka sig upp mot honom; han behövde en levande varelse omkring sig, som kunde jaga bort ensamheten.  Ingenting värmer så mjukt som en barnakropp.

4: Pappan slutade tycka om henne när hennes far såg att hon var en flicka. För att få pappans uppmärksamhet låtsades hon att hon var en pojke istället.

5: Han föraktade dottern eftersom hon, som var en flicka, ägde rätten att vara rädd utan att pappan kunde skälla på henne.

6: Hon insåg att vallgossen lurade henne och lät henne vinna, eftersom hon var en flicka och det fanns ändå ingen ära i att försöka vinna över henne.

7: Hon lärde sig förstå mäns tankegång, hon lärde sig urskilja varje skiftning av medömkan och ringaktning, som kan gömmas under berömmande eller beundrande ord om kvinnor.

8: Hon var varken god eller dålig, den nya mamman; hon var bara vacker. Hon såg ut som ett barn, och hon visste att hon skulle se ut som ett barn, ju enfaldigare, desto bättre. Det klädde henne. Hennes uppgift var att föda barn och se söt ut. Det var allt som förväntades.

9: Eftersom hon såg vilket omätligt förakt som låg under pappans hyllningar av frun. Själva hans foglighet var förakt. Pappan rättade inte henne när hon sa dumheter, en vacker kvinna behövde man inte bry sig om. 

10: Eftersom hon var född till kvinna var hon vidrig, en enda olycka alltifrån födelsen.

11: För honom var hon varken man eller kvinna, bara en levande varelse; och därför kunde hon låta honom bli hennes vän.

12: För kvinnorna själva är den yttre ärbarheten – skenet – allt. Deras dygd sitter inte i karaktären, den sitter utanpå, som märket på ett husdjur. En kvinna betraktas inte som individ: hon är bara en del av sitt kön.

13: Min man var "glad" säger hon. En tolkning är att han var homo- eller bisexuell. Att säga att en man var "glad" på den här tiden var en dold antydan om homosexuell läggning. Jämför med engelskans ''gay''. Utöver det skriver hon "på två år kan man hinna bli mätt på en kvinna", dvs. att en man tröttnar på en kvinna efter två år och längtar efter något annat istället. Detta är huvudpersonens egen teori. Vi vet inte rätt svar.

14: att hela livet ha vandrat på uppblötta, förtrampade vägar i mulet vinterdis med en känsla av att aldrig ha sett våren och att man aldrig skall få skåda den — och så en dag se solen, bryta fram och finna att allt har spirat och grott under det våta diset, att det nu skall bli grönt och att blommor skall slå ut — i sol, sol! 

15: Hon säger "han petade i mitt inre med sin dissekerkniv för att öka sin människokunskap, och han sargade mitt hjärta – som ett okynnigt barn – bara därför, att han såg det klappa", Vi kan anta att han lekte med hennes känslor bara för att han kunde. Hon älskade honom och lät honom göra det, eftersom hon var "kvinna. Inte en vän, bara en väninna!" 


====[[Att läsa: på, mellan och bortom raderna|Åter]] till registret för läsförståelsetexter====

[[Kategori:Svenska]]