Skillnad mellan versioner av "Andra världskriget, Nordafrika 1940-1942"
Från Skolbok
Ingemar (Diskussion | bidrag) m |
Ingemar (Diskussion | bidrag) m |
||
| Rad 1: | Rad 1: | ||
| + | ==1940== | ||
| + | |||
1940 bestod striderna i Nordafrika främst av små skärmytslingar mellan italienska trupper baserade i Libyen mot engelska trupper baserade i Egypten. | 1940 bestod striderna i Nordafrika främst av små skärmytslingar mellan italienska trupper baserade i Libyen mot engelska trupper baserade i Egypten. | ||
| − | Trots att britterna var mycket färre än italienarna hade de bättre utrustning, bättre moral och framförallt bättre pansarvagnar. Varje gång britterna gick till attack västerut vek sig italienarna och drog sig längre och längre bort. Mussolini insåg att risken var stor att de italienska styrkorna skulle tvingas bort helt från Nordafrika, och | + | Trots att britterna var mycket färre än italienarna hade de bättre utrustning, bättre moral och framförallt bättre pansarvagnar. Varje gång britterna gick till attack västerut vek sig italienarna och drog sig längre och längre bort. Brittiska trupper erövrade den viktiga hamnstaden Tobruk i Libyen. Där togs över 30 000 italienare som krigsfångar. Efter Tobruk fanns i princip bara en viktig hamn kvar, den i den libyska staden Benghazi. Mussolini insåg att risken var stor att de italienska styrkorna skulle tvingas bort helt från Nordafrika, och bad Hitler om hjälp. |
| + | |||
| + | |||
| + | ==1941 - tyskarna kommer== | ||
| + | |||
| + | Februari 1941 skickade Hitler sin general ''Erwin Rommel'', en man som blev berömd under sin egen livstid, till italienarnas hjälp. Med sig hade Rommel två pansardivisioner som stridit tillsammans ända sedan intåget i Frankrike. Erfarna och sammansvetsade var de en tuff styrka med veteraner, till skillnad från de oerfarna italienska styrkorna som beordrats till Nordafrika mer eller mindre mot sin vilja. Under februari och mars landsteg trupperna i Benghazi. | ||
| − | + | Britterna var inte oroliga. De räknade med att det skulle ta lång tid för Rommel att samla ihop de italienska trupperna och planera en motattack tillsammans med de tyska trupperna. Därför skickades samtidigt en stor del av de brittiska trupperna norrut för att hjälpa till i striderna i Grekland, mot Tyska trupper. | |
| − | + | De hade fel. Rommel använde sig av samma ''blixtkrig'' som han gjort i Frankrike och hans trupper, kända som ''Afrikakåren',' tryckte snabbt tillbaka britterna ända till Egyptens gräns, samtidigt som tyska och italienska trupper gemensamt försökte erövra den libyska staden Tobruk som hölls av britterna. | |
Precis som i Sovjetunionen sträckte Rommel ut avståndet mellan hamnarna och fronten för långt. Britterna hade: Gibraltar, Malta och Egypten. Kreta erövrades från britterna maj 1941. Från sina baser kunde britterna skicka ut flyg och U-båtar som anföll fraktfartyg med mat och utrustning till Afrikakåren. Brist på bensin, ammunition och mat tvingade Rommel att retirera tillbaka till Libyen igen november 1941 | Precis som i Sovjetunionen sträckte Rommel ut avståndet mellan hamnarna och fronten för långt. Britterna hade: Gibraltar, Malta och Egypten. Kreta erövrades från britterna maj 1941. Från sina baser kunde britterna skicka ut flyg och U-båtar som anföll fraktfartyg med mat och utrustning till Afrikakåren. Brist på bensin, ammunition och mat tvingade Rommel att retirera tillbaka till Libyen igen november 1941 | ||
Versionen från 31 december 2018 kl. 10.49
Innehåll
1940
1940 bestod striderna i Nordafrika främst av små skärmytslingar mellan italienska trupper baserade i Libyen mot engelska trupper baserade i Egypten.
Trots att britterna var mycket färre än italienarna hade de bättre utrustning, bättre moral och framförallt bättre pansarvagnar. Varje gång britterna gick till attack västerut vek sig italienarna och drog sig längre och längre bort. Brittiska trupper erövrade den viktiga hamnstaden Tobruk i Libyen. Där togs över 30 000 italienare som krigsfångar. Efter Tobruk fanns i princip bara en viktig hamn kvar, den i den libyska staden Benghazi. Mussolini insåg att risken var stor att de italienska styrkorna skulle tvingas bort helt från Nordafrika, och bad Hitler om hjälp.
1941 - tyskarna kommer
Februari 1941 skickade Hitler sin general Erwin Rommel, en man som blev berömd under sin egen livstid, till italienarnas hjälp. Med sig hade Rommel två pansardivisioner som stridit tillsammans ända sedan intåget i Frankrike. Erfarna och sammansvetsade var de en tuff styrka med veteraner, till skillnad från de oerfarna italienska styrkorna som beordrats till Nordafrika mer eller mindre mot sin vilja. Under februari och mars landsteg trupperna i Benghazi.
Britterna var inte oroliga. De räknade med att det skulle ta lång tid för Rommel att samla ihop de italienska trupperna och planera en motattack tillsammans med de tyska trupperna. Därför skickades samtidigt en stor del av de brittiska trupperna norrut för att hjälpa till i striderna i Grekland, mot Tyska trupper.
De hade fel. Rommel använde sig av samma blixtkrig som han gjort i Frankrike och hans trupper, kända som Afrikakåren',' tryckte snabbt tillbaka britterna ända till Egyptens gräns, samtidigt som tyska och italienska trupper gemensamt försökte erövra den libyska staden Tobruk som hölls av britterna.
Precis som i Sovjetunionen sträckte Rommel ut avståndet mellan hamnarna och fronten för långt. Britterna hade: Gibraltar, Malta och Egypten. Kreta erövrades från britterna maj 1941. Från sina baser kunde britterna skicka ut flyg och U-båtar som anföll fraktfartyg med mat och utrustning till Afrikakåren. Brist på bensin, ammunition och mat tvingade Rommel att retirera tillbaka till Libyen igen november 1941
Våren 1942 anföll tyska och italienska plan främst Malta, som ligger som ett nav i ett hjul mitt i Medelhavet. Under trycket från anfallen kunde inte britterna skicka ut båtar och flyg, fler fraktfartyg kom fram till Libyen och Rommel kunde återuppta striderna. Maj-juni erövrades slutligen Tobruk och flera vågade anfall mot brittiska styrkor genomfördes, anfall där de tysk-italienska styrkorna var mycket mindre men genom list vann Rommel ändå. Något som gav honom öknamnet Ökenräven bland britterna.
Under junis sista dagar pressade axelmakternas styrkor på mot Egyptens gräns. Britterna visste att om Rommels trupper tog Alexandria fanns inget som hindrade dem att erövra Kairo, sedan Suezkanalen och slutligen oljefälten i Mesopotamien (Irak numera). Britternas ledare i Egypten, Claude Auchinleck, satsade allt han hade på en försvarslinje mellan Medelhavet och oasen el Alamein,
Försvarslinjen höll. Tyskarna stoppades upp. Bensinen till pansarvagnarna tog slut, liksom ammunitionen till kanonerna. 23 oktober började britterna trycka tillbaka sina motståndare. El-Alamein hade blivit en 'vändpunkt för Hitler.
Källor
https://www.britannica.com/event/North-Africa-campaigns
http://www.bbc.co.uk/history/worldwars/wwtwo/rommel_desert_01.shtml
https://www.history.com/this-day-in-history/germans-conquer-crete
Bildkällor
samtliga bilder är från Wikimedia Commons