Schalen - läsförståelse

• Text
• Frågor
• Facit

Läs texten "Schalen" och besvara frågorna.

Schalen

Av Cynthia Ozick
<img src="" width=30%>

Stella, kall, kall, helvetes kall. Som de gick längs vägarna tillsammans. Rosa, med Magda hopkurad mellan ömmande bröst. Magda, invirad i schalen. Ibland bar Stella Magda, Men hon var avundsjuk på Magda. En smal, alltför smal, flicka på fjorton med egna små bröst. Stella ville bli inlindad i en schal, gömd, sovande, vaggad av marschstegen. En baby. Ett runt spädbarn i en famn. Magda tog Rosas bröstvårta, och Rosa slutade inte gå. En vandrande vagga. Mjölken räckte inte, ibland sög Magda in luft, sen skrek hon. Stella var vrålhungrig. Knäna var tumörer på pinnar, armbågarna kycklingben.

Rosa kände ingen hunger. Hon kände sig lätt, inte som någon som går omkring utan som någon som höll på att svimma, som var i trans. fångad i ett anfall. Någon som redan är en ängel, pigg och allseende, men uppe i luften utan att röra vägen. Som om hon trippade på yttersta fingernaglarna. Hon såg in på Magdas ansikte genom en öppning i schalen: en ekorre i ett bo, trygg, ingen kunde nå henne inne i den lilla bostad schalens lindningar skapat. Ansiktet, mycket runt, som ett ansikte i en fickspegel, men det hade inte Rosas dystra hy, mörk som kolera. Det var en helt annan sorts ansikte. himmelsblå ögon, platt hår som släta fjädrar, nästan lika gula som stjärnan fastsydd på Rosas kappa. Man skulle kunna tro att hon var en av deras bebisar. <br /<
Rosa, halvt medvetslös, drömde om att ge bort Magda i en av byarna. Hon kunde lämna ledet för en minut och trycka Magda i famnen på vilken kvinna som helst vid sidan av vägen. Men lämnade hon ledet skulle de kanske skjuta. Och även om hon lämnade ledet för en halv sekund och pressade schalbyltet mot en främling, skulle kvinnan ta det? Kanske hon blev förvånad eller rädd? Hon kunde tappa schalen så Magda ramlade ut och slog i huvudet och dog. Det lilla runda huvudet. Ett så duktigt barn. Hon gav upp skrikandet och sög i sig smaken av den torra bröstvårtan. Det lätta trycket från tandköttet på de små käkarna. En liten tandspets som stack upp ur underkäkens tandkött. Så glänsande, som en vit marmorgravsten för en älva. Utan att klaga släppte Magda Rosas bröst, först det vänstra, sedan det högra; båda var spruckna, utan spår av mjölk. Kullarna utslätade, vulkanen slocknad. Ett blint öga. Ett kallt hål. Magda tog schalens hörn i munnen att suga på istället. Hon sög och sög och dränkte trådarna med saliv. Schalens goda smak, som mjölk från tyget.

Det var en magisk sjal, den gav näring åt ett spädbarn i tre dagar och tre nätter. Magda dog inte, hon höll sig vid liv, fast väldigt tyst. En märklig lukt, av kanel och mandel, steg ur hennes mun. Hon höll hela tiden ögonen öppna utan att blinka eller slumra till och Risa studerade dess blåhet, ibland tillsammans med Stella. På vägen höjde de det ena tunga benet efter det andra och studerade Magdas ansikte.    "Arisk" sa Stella med en röst som blivit tunn som papper; och Rosa tänkte hur Stella stirrade på Magda som en liten kannibal. Och den gången Stella sa "arisk" tyckte Rosa det lät som om Stella egentligen sagt "Låt oss äta henne."

Men Magda levde tills hon kunde gå. Hon levde så länge, men hon gick inte så bra. Dels för att hon bara var femton månader gammal, dels för att spindelbenen inte kunde hålla upp hennes feta mage. Det var fett med luft, stort och runt. Rosa gav nästan all sin mat till Magda, Stella gav ingenting; Stella var glupsk, själv ett växande barn, men växte ändå inte mycket. Stella fick ingen mens. Rosa fick inte mens. Rosa var glupsk, och samtidigt inte. Hon lärde sig av Magda hur man dricker smaken av ett finger i munnen. De var på en plats utan medlidande, allt medlidande var förintat i Rosa. Hon såg på Stellas ben utan medlidande, säker på att Stella väntade på att Magda skulle dö så att hon kunde sätta tänderna i de små låren.

Rosa förstod att Magda skulle dö mycket snart. Hon borde redan ha varit död, men hon hade grävts ner djupt inne i den magiska sjalen, förväxlad med de dallrande kullar som var Rosas bröst. Rosa drog schalen tätt omkring sig som om den bara täckte henne själv. Ingen tog den ifrån henne. Magda var stum. Hon grät aldrig. Rosa gömde henne i baracken, under sjalen, men hon visste att den dagen skulle komma när någon berättade; eller när någon, inte ens Stella, skulle stjäla Magda för att äta upp henne. När Magda började gå visste Rosa att Magda skulle dö mycket snart. Något skulle hända. Hon var rädd för att somna. Hon sov med tyngden av sitt lår över Magdas kropp, rädd att hon skulle kväva Magda under sitt lår. Rosas vikt blev mindre och mindre; Rosa och Stella förvandlades sakta till luft.

Magda var tyst, men hennes ögon var fruktansvärt levande, som blåritande tigrar. Hon tittade. Ibland skrattade hon — det verkade som ett skratt, men hur kunde det vara det? Magda hade aldrig sett någon skratta. Ändå skrattade Magda åt sin sjal när vinden blåste i hörnen. Den unkna vinden med svarta bitar i, som fick Stellas och Rosas ögon att tåras. Magdas ögon var alltid klara och tårlösa. Hon vaktade som en tiger. Hon bevakade sin sjal. Ingen kunde röra den, utom Rosa. Stella fick inte. Sjalen var Magdas egen bebis, hennes husdjur, hennes lillasyster. Hon trasslade in sig i den och sög på ett av hörnen när hon ville vara väldigt stilla.

Sedan tog Stella sjalen och Magda dog.

Efteråt sa Stella:
   "Jag var kall." Och efteråt var hon alltid kall, alltid. Kylan gick in i hennes hjärta: Rosa såg att Stellas hjärta var kallt. Magda tultade vidare med sina små blyertspenneben, ritande hit och dit, på jakt efter sjalen. Pennorna vacklade vid kasernöppningen, där ljuset började. Rosa såg och följde efter. Men Magda var redan på torget utanför kasernen, i det lekande ljuset. Det var uppropsplatsen. Varje morgon fick Rosa gömma Magda under sjalen vid en vägg i baracken och gå ut och ställa upp på uppropsplatsen med Stella och hundratals andra, ibland i timmar, och Magda, helt övergiven, förblev tyst under sjalen och sög på dess hörn, Varje dag som Magda var tyst, dog hon inte. Rosa insåg att Magda skulle dö i dag, och samtidigt strömmade en upphetsad skräck över Rosas handflator. Hennes fingrar brann. Hon var häpen, uppjagad. Magda vaggade på pennbenen i solljuset, och ylade. Ända sedan Rosas bröstvårtor torkade ihop, ända sedan Magdas sista skrik på vägen, hade Magda fråntagits orden. Magda var stum. Rosa trodde att något hade gått fel med hennes stämband, med hennes luftrör med struphuvudet; Magda var trasig, utan röst. Kanske var hon döv; det kanske var något fel med hennes intelligens; Magda var dum. Till och med skrattet som kom när den askprickiga vinden förvandlade Magdas sjal till en clown, var bara en genomblåst uppvisning av tänderna. Även när lössen, huvudlössen och kroppslössen, gjorde henne så galen att hon blev lika vild som en av de stora råttorna som plundrade barackerna vid gryningen i jakt på kadaver, gnuggade och kliade och sparkade och bet och rullade hon omkring utan att gnälla. Men nu strömmade ett långt, trögflytande rep av rop ur Magdas mun.


   "Maaaa-"

Det var det första ljud som någonsin lämnat Magda strupe sedan Rosas bröstvårtor torkat ihop.


   "Maaaa. . . aaa!"

Återigen vacklade Magda i det farliga solljuset på uppropsplatsen och vickade på ynkliga, små, böjda smalben. Rosa såg. Hon såg att Magda var ledsen över förlusten av sjalen, Hon såg att Magda skulle dö. En våg av olika order bultade i Rosas bröstvårtor: Fånga, hämta, ta med! Men hon visste inte vem hon skulle gå mot först, Magda eller sjalen. Om hon hoppade ut på uppropsplatsen för att rycka till sig Magda skulle gråten inte sluta, för Magda skulle fortfarande inte ha sjalen. Men om hon sprang tillbaka in i baracken för att hitta sjalen, och om hon hittade den, och om hon kom fram till Magda, höll den och skakade den, då skulle hon locka tillbaka Magda, Magda skulle stoppa sjalen i munnen och tystna igen.

Rosa gick tillbaka in i mörkret. Det var lätt att upptäcka sjalen. Stella låg under den och sov med sina tunna ben. Rosa slet loss sjalen och flög - hon kunde flyga, hon var bara luft - in på uppropsplatsen. Solvärmen mumlade om ett annat liv, om fjärilar på sommaren. Ljuset var lugnt, mjukt. På andra sidan stålstaketet, långt borta, fanns gröna ängar spräckliga av maskrosor och djupfärgade violer. Bortom dem, ännu längre bort, oskyldiga tigerliljor. Höga, lyftande sina orangea huvar. I kasernen talade man om "blommor", om "regn": exkrementer, tjocka bajskorvar och det långsamt stinkande rödbruna vattenfallet som strilade ner från de övre kojerna. Stanken blandad med en bitter fet framglidande rök som smorde Rosas hud. Hon stod ett ögonblick vid kanten av uppropsplatsen. Ibland verkar elektriciteten innanför staketet brumma. Till och med Stella sa att det bara var inbillning, men Rosa hörde riktiga ljud i tråden. Korniga. sorgsna röster. Ju längre bort hon var från staketet, desto tydligare trängde rösterna mot henne. De klagande rösterna slog så övertygande, så passionerat att det var omöjligt att misstänka dem för att vara fantomer. Rösterna sa åt henne att hålla upp sjalen högt; rösterna sa åt henne att skaka den, att piska med den, att veckla ut den som en flagga. Rosa lyfte, skakade, piskade, vecklade ut sig. Långt borta, väldigt långt, lutade sig Magda över sin luftmatade mage och sträckte ut handen med sina armar. Hon var högt upp, upphöjd, red på någons axel. Men axeln som bar Magda kom inte mot Rosa och sjalen, den drev iväg, fläcken av Magda rörde sig mer och mer in i det rökiga avståndet. Ovanför axeln glittrade en hjälm. Ljuset knackade på hjälmen och gnistrade den till en bägare. Under hjälmen slungade sig en svart kropp som en domino och ett par svarta stövlar i riktning mot det elektrifierade stängslet. De elektriska rösterna började tjattra vilt. "Maamaa, maaamaaa," nynnade de alla tillsammans. Så långt var Magda från Rosa nu, tvärs över hela torget, förbi ett dussin baracker, hela vägen på andra sidan! Hon var inte större än en nattfjäril.

På en gång simmade Magda genom luften. Hela Magda reste genom höghet. Hon såg ut som en fjäril som rörde vid en silverranka. Och i samma ögonblick som Magdas befjädrade runda huvud och hennes pennaben och ballongaktiga mage och sicksackarmar stänkte mot staketet, blev stålrösterna galna i sitt morrande och uppmanade Rosa att springa och springa till platsen där Magda hade fallit från sin flygning mot den elektrifierade staket; men Rosa lydde naturligtvis inte dem. Hon stod bara, för om hon sprang, skulle de skjuta, och om hon försökte plocka upp pinnarna på Magdas kropp, skulle de skjuta, och om hon lät vargens skriande nu stiga upp genom stegen på hennes skelett, skulle de skjuta; så hon tog Magdas sjal och fyllde sin egen mun med den, stoppade i den och stoppade i den, tills hon höll på att svälja vargens skrik och smakade på kanel- och mandeldjupet av Magdas saliv; och Rosa drack Magdas sjal tills den torkade.

Källa: https://www.newyorker.com/magazine/1980/05/26/the-shawl

1: Ta reda på vad orden i texten betyder innan du läser texten så förstår du den bättre. Använd: svenska.se, ordbok, Wikipedia eller Wiktionary.

2; Att läsa på raderna innebär att söka information som finns tydligt angiven i texten:

A:

3: Att läsa mellan raderna innebär att man söker fram information som man förstår av textens sammanhang.

A:

4: Att läsa bortom raderna innebär att man kopplar ihop den kunskap man har sedan tidigare för att förstå sammanhanget i en text

A:

5: Öppna frågor saknar ett rätt svar, man kan bara diskutera kring dem.

A:

1: Ta reda på vad orden i texten betyder innan du läser texten så förstår du den bättre. Använd: svenska.se, ordbok, Wikipedia eller Wiktionary.

2; Att läsa på raderna innebär att söka information som finns tydligt angiven i texten:

A:

3: Att läsa mellan raderna innebär att man söker fram information som man förstår av textens sammanhang.

A:

4: Att läsa bortom raderna innebär att man kopplar ihop den kunskap man har sedan tidigare för att förstå sammanhanget i en text

A:

5: Öppna frågor saknar ett rätt svar, man kan bara diskutera kring dem.

---