Osmanska imperiets uppgång och fall

Hur började det?

"Osman I"

Osman I

Det Osmanska imperiet grundades i Anatolien, det som är Turkiet nu. Ledaren Osman I var inte adelsman själv men hade ledaregenskaper och blev kung över en blandning av kristna flyktingar från Bysans, muslimska bönder som flytt undan mongolerna och oliktänkande, som dervischerna, som ansågs ha fel tro enligt andra muslimer.

Det lilla kungariket ökade snabbt i yta. Osman använde sig av kavalleri och lärde sig mycket i utvalda strider mot Bysans trupper, en av dåtidens viktigaste supermakter.

Vi i Sverige kallar det imperie som sakta växer fram för det Osmanska imperiet, efter Osman. I utländsk litteratur kallas samma rike för det Ottomanska imperiet eftersom Osman uttalas "Uthman" på arabiska.

Konstantinopels fall

Det Osmanska imperiet växte sig allt starkare. I samband med att de kristna började återta Spanien från muslimerna under 1400-talet flydde många muslimer och judar till det Osmanska riket, och med dem följde goda kunskaper om skjutvapen och kanontillverkning. Osmanerna tog till sig kunskaperna och blev mästare på att tillverka kanoner. Det var med hjälp av jättelika kanoner, tillverkade direkt vid slagfältet, som Osmanerna erövrade Konstantinopel (Istanbul nu) från Bysans 1453 och på det viset både raderade ut de sista resterna av det romerska riket, och blev ohotade härskare över Medelhavets inre del under lång tid efteråt.

"Kanon som användes vid erövringen av Konstantinopel

Kanon som användes av osmanerna vid erövringen av Konstantinopel 1453

Osmanska imperiets storhetstid

Det osmanska imperiet när det var som störst

Det osmanska imperiet när det var som störst

När det Osmanska imperiet var som störst sträckte det sig längs Afrikas kust i söder och ända upp till Österrike i norr. Genom erövringarna spreds den osmanska kulturen tillsammans med islam. Osmanerna var erkänt duktiga konstnärer, vetenskapsmän och dessutom kunniga i kirurgi och sjukvård. De osmanska städerna blev kulturella nav och besökare från det övriga Europa förvånades av hur utvecklade de var.

De osmanska ledarna byggde Topkapipalatset i Konstantinopel. Ett komplex av byggnader som innehöll allt från mottagningssalar till sultanens privata harem. Dessutom byggde de om de ortodoxt kristna kejsarnas främsta kyrka till en moské, Hagia Sofia, som än i dag räknas som en av världens vackraste byggnader.

Topkapipalatset Hagia Sofia

Topkapipalatset till vänster, Hagia Sofia till höger

Osmanernas syn på andra religioner var förlåtande. Både judar, muslimer av olika varianter och kristna bodde i imperiet och kunde röra sig fritt inom det utan att trakasseras. Vissa grupper fick betala extra skatt och speciellt kristna var tvungna att ge bort söner till de osmanska sultanerna. Dessa blev sedan omvända till islam och utbildades till Janitsjarer, elitsoldater som dessutom fungerade som sultanens personliga livvakt.

Janitsjarer med bössor

Janitsjarer med bössor

Nedgången

1683 anföll osmanerna Wien, Österrikes huvudstad. Det var länge osäkert vem som skulle vinna, men när Polens kung ställde upp med förstärkningar mot det muslimska hotet besegrades den osmanska armén och hotet var undanröjt. Detta var första gången osmanerna förlorade mot en europeisk stormakt och man räknar det osmansk imperiets nedgång från det tillfället.

Slaget om Wien 1683

Slaget om Wien 1683

Det fanns andra orsaker till nedgången. De europeiska stormakterna hade blivit allt mäktigare, de hade tagit till sig ny teknik, utvecklat eldvapen, fartyg, och annan teknologi. De hade tagit kolonier i resten av världen och blivit de imperier osmanerna var hundra år tidigare. Osmanerna däremot hade lutat sig tillbaka och inte insett vad det var som höll på att hända i världen runtomkring dem.

Under kommande århundrade tappade osmanerna land efter land till de andra stormakterna.

• 1798 tog Frankrike Egypten, Britterna tog det från fransmännen och behöll det sedan som koloni. Främst för att kunna lasta om varor mellan Medelhavet och Röda havet innan Suezkanalen hade grävts.
• 1830 gjorde Grekland uppror och fick sin självständighet från osmanerna.
• Vid Berlinkongressen 1878 bestämde stormakterna att Rumänien, Serbien och Bulgarien skulle vara fria stater.
• Vid samma kongress bestämde att Bosnien-Hercegovina skulle tillhöra Österrike-Ungern.

Serbien

Serbien var ett viktigt land för osmanerna. De hade erövrat det redan 1389 i samband med segern vid Kosovo Polje (Trastfältet). Serberna har alltid ansett att Kosovo är landets kulturella och historiska centrum och firar årsdagen efter förlusten varje år. Att Serbien blev fritt var ett hårt slag för osmanerna, speciellt som Ryssland lovade landet stöd om osmanerna skulle försöka återta det. Efter 1815, när Napoleon förlorade vid Waterloo, hade osmanerna varit mycket noga med att inte reta Ryssland i onödan eftersom stormakten saknade egentlig fiende och kunde sätta in alla sina resurser i ett krig mot det osmanska riket.

Österrike-Ungern hade inte den rädslan för Ryssland. Istället försökte kejsaren hitta en ursäkt för att anfalla Serbien och göra landet till en del av det imperium Österrike-Ungern härskade över.

Monument till mine av slaget på Trastfältet 1389 Kosovos jungfru, efter känt serbiskt poem med samma namn

Monument till minne av slaget på Trastfältet 1389' samt "Kosovos jungfru", efter känt serbiskt poem om slaget, med samma namn

Första Balkankriget 1912-1913

Kriget inleddes egentlige redan 1908 när "Ungturkarna" en grupp turkiska soldater som kämpade mot sultanen för en modernisering av landet, gjorde uppror i Makedonien. Våren 1912 lovade Ryssland sitt stöd till de fria nationerna på Balkan om de anföll det osmanska riket. Det följdes av att lilla Montenegro förklarade krig mot Osmanska riket. Serbien ansåg sig ha rätt till Bosnien-Hercegovina för att kunna skapa ett storserbien, styrt av slaver. Bulgarien och Grekland såg det som en chans att utöka sina egna territorier på osmanernas bekostnad. Kriget bröt ut i oktober samma år.

Kriget var kort och avslutades 1913. Med gemensamma krafter lyckades de små länderna besegra osmanerna i slag efter slag och drev ut dem från Europa, förutom en liten del vid Bosporen. Stormakterna blev överraskade av de snabba segrarna och började snabbt hjälpa främst Grekland till nya områden.

Serbiska truppförflyttningar

Serbiska truppförflyttningar

Andra Balkankriget 1913

Bulgarien, som var det land som drabbats hårdast av kriget, ansåg sig ha fått för lite och startade det andra Balkankriget 1913 och anföll då både Serbien och Grekland, sina tidigare allierade.En gemensam armé bestående av trupper från Grekland, Serbien, Rumänien tillsammans med osmanska trupper besegrade snabbt Bulgarien som fick finna sig i att tjäna väldigt lite på krigen.

Både Ryssland och Österrike-Ungern hade hållit sig neutrala i striderna, men i slutet av 1913 kokade det under ytan. Minsta provokation kunde få ett tredje krig i Balkan att blossa upp. Det var då någon i Österrike-Ungern kom på den fantastiska idén att skicka kronprinsen till Bosnien-Hercegovina 28 juni nästkommande sommar, och paradera genom Sarajevo på årsdagen för slaget vid Kosovo Polje.

Kronprinsen Franz Ferdinand med familj, 1910

Kronprinsen Franz Ferdinand med familj, 1910

Första världskriget och pansarkryssarna Göben och Breslau

Turkiska pansarkryssarenGöben

Turkiska pansarkryssarenGöben

Turkiet ville egentligen inte dras in i första världskriget, men lurades att välja sida. Tyskland hade två pansarkryssare på patrulluppdrag i Medelhavet; SMS Göben och den mindre SMS Breslau. När en större brittisk flottstyrka skar av deras möjlighet att komma ut ur Medelhavet gick de istället in i neutral, osmansk hamn. Där såldes bägge krigsfartygen till den osmanska regeringen, som gärna tog emot två nybyggda pansarkryssare.

Osmanernas krigsminister var tyskvänlig och beordrade ut fartygen på uppdrag i Svarta havet, utan sultanens vetskap, och där anföll de ryska hamnar. Egentligen ville de sänka den ryska svartahavsflottan i hamn, men det misslyckades totalt. Efter attackerna förklarade först Ryssland, sedan Storbritannien krig mot det osmanska riket. På det viset tvingades det osmanska riket in i kriget på Tysklands sida.

Vid krigsslutet delades det osmanska riket upp mellan segrarmakterna. Endast det som numera är Turkiet blev kvar under osmansk kontroll.

Efter kriget uppstod en revolution i landet där ungturkarna utmanade den sittande regeringen. Man brukar räkna att det osmanska imperiet slutligen gick under 1922 när ungturkarna, under ledaren Kemal Atatürk tog makten i landet och införde republik, med sig själv som landets första president från 1923.

Mustafa Kemal Atatürk <img src="" width=300>

Mustafa Kemal Atatürk samt uppdelningen av osmanska imperiet till segrarmakterna

Egypten stod också under brittisk kontroll.

Källor

1900-talet, vår tids historia i ord och bild, band 1-4

http://www.dcstamps.com/bosnia-herzegovina-occupation-by-the-austro-hungarian-empire/

https://www.history.com/this-day-in-history/serbia-and-greece-declare-war-on-ottoman-empire-in-first-balkan-war

http://www.newworldencyclopedia.org/entry/Ottoman_Serbia

Bildkällor

Alla bilder från wikimedia commons utom kartan över osmanska rikets uppdelning efter första världskriget.