Skillnad mellan versioner av "Äldre stenåldern"

Versionen från 11 april 2012 kl. 19.26

Kusten gick mycket längre ut i Atlanten. Danmark vid kartans högra kant.

40 000 – 10 000 f.kr, när istidens glaciärer täckte allt land ner till det som nu är Berlin och man kunde gå torrskodd till det som nu är England var det också den tid som vi människor var riktiga storviltjägare. Vi var inte många familjer som vandrat hit från Afrika, kanske några hundra i hela Europa, men vi var skickliga på att överleva i det bistra klimatet och klädda i päls och med hjälp av eldens värme kunde vi sprida ut oss över landet.

Hur såg det ut?

När de första människorna av vår typ kom till Europa för 40 000 år sedan var det torrt, torrare än nu. Det berodde på att luft som kyls ner över is inte kan behålla fukt, dessa extremt kalla luftmassor "rann" längs glaciärerna och ut över det omgivande landet. Det skapade något som närmast kan kallas en öken i isens närhet, längre ifrån var det ett tundraliknande stäpplandskap där stora djur, som mammut, myskoxe och ullhårig noshörning betade gräs och buskar. Men det främsta bytesdjuret för dessa tidigaste människor var inte de stora gräsätarna, utan renarna som rörde sig i stora flockar över tundran. Det fanns i princip inga skogar. Ville man hitta skog var man tvungen att ta sig ända ner mot Medelhavet.

För 35 000 till 20 000 år sedan följde människorna efter bytesdjuren längs kanten av inlandsisen allt djupare in i Asiens inre. På de stora slätterna där det inte fanns något att ta skydd bakom blev mammutarna viktiga bytesdjur, både för köttet och för sina hudar och ben man kunde göra redskap av, bygga hyddor av och även elda. I Asiens inre fanns också ett annat eftertraktat bytesdjur, hästar.

Hur såg husen ut?

Man byggde husen på ett speciellt sätt. Först grävde man en meterdjup stor grop så att man fick golvet under marknivå. Husen kallas för "grophus" och man byggde husen på det sättet för att komma ifrån golvdrag. Därefter lade man upp mammutben som en stomme och ovanpå den lades antagligen mammutskinn som täcktes med jord. Mitt på golvet hade man en liten härd som man eldade på, bränslet var främst djurben eftersom man saknade ved av trä att elda. Man kunde bara bygga den här sortens hus när marken inte var frusen.

Hur klarade de av kölden?

Man har hittat nålar av ben så man vet att stenåldersmänniskorna kunde sy kläder av skinn och päls. Hyddorna skyddade dem mot kylan på nätterna och elden höll också vilddjuren borta. De klarade sig antagligen ganska bra.

Diorama föreställande stenåldersmänniskor från den här tiden, Kesslerloch museum.

Hade de smycken?

Man har hittat halsband med elfenbenspärlor, smycken av genomborrade polarrävständer och små elfenbensstatyetter på boplatserna. Ett problem är att de jobbade mycket mer i ben och elfenben från mammutbetar än i sten, och benföremålen har oftast förstörts.

Kvinnohuvud i elfenben, 30 000 - 15 000 f.kr. nuv. Frankrike. Man från Sungir, nuv. Ryssland med elfenbenspärlor och genomborrade tänder som smyckade hatten.

Hur jagade man?

De äldsta stenåldersmänniskorna jagade med spjut. Hur det egentligen gick till vet vi inte. När det var tjäle kunde man inte gräva fångstgropar för djuren så antagligen arbetade de i grupper där några gömde sig i bakhåll och väntade på bytet medan andra skrämde fram djuren. Hästar och renar var lämplig storlek för jakt på det här sättet. Man måste antagligen ha varit mycket modig för att våga anfalla en mammut med bara ett spjut.

Hur slutade det?

Istiden tog slut på bara något århundrade i slutet av perioden. Helt plötsligt blev det varmt, det fanns vatten och skog överallt och ett helt nytt sätt för människorna att överleva tog sin början.

Källor

Människans historia. Encyklopedin, band 2, Göran Burenhult 1993 ISBN 91-7133-168-9