Amerikanska frihetskriget

Från Skolbok
Version från den 12 december 2016 kl. 22.33 av Ingemar (Diskussion | bidrag)

(skillnad) ← Äldre version | Nuvarande version (skillnad) | Nyare version → (skillnad)
Hoppa till: navigering, sök

Washington korsar Delawarefloden

Washington korsar Delawarefloden

Sammanfattning: Den amerikanska revolutionen (1775-1783) är också känd som det amerikanska frihetskriget. Konflikten uppstod från växande spänningar mellan personer bosatta i Storbritanniens 13 nordamerikanska kolonierna och den koloniala regeringen, som representerade den brittiska kronan. Skärmytslingar startade mellan brittiska soldater och koloniala milismän i Lexington och Concord i April 1775. Den följande sommaren påbörjade rebellerna ett fullskaligt krig för sin självständighet. År 1778 gick Frankrike med i den amerikanska revolutionen på nybyggarnas sida. Det ändrade vad som i huvudsak varit ett inbördeskrig till en internationell konflikt. Efter det att fransk stöd till den kontinentala armén tvingat fram den brittiska kapitulation i Yorktown, Virginia, 1781, hade amerikanerna effektivt vunnit sin självständighet, men striderna var inte formellt avslutade förrän 1783.


Innehåll

Hur började det?

Boston Tea Party, män utklädda till indianer dumpar te i havet

Boston Tea Party - män utklädda till indianer dumpar te i havet

spänningar hade byggts upp mellan nybyggare och de brittiska myndigheterna under mer än ett decennium före utbrottet av amerikanska revolutionen 1775. Den brittiska regeringen hade försökt att öka intäkterna genom att beskatta kolonierna och det möttes med skarpa protester bland många kolonister. Kolonisterna klagade även på deras bristande representation i parlamentet och krävde samma rättigheter som andra brittiska medborgare. Kolonialt motstånd ledde till öppet våld år 1770, då brittiska soldater öppnade eld mot en pöbel av nybyggare och dödade fem män i vad som blev känt som Boston massakern.

Efter December 1773, när en grupp män från Boston, klädda som Mohawkindianer, bordade brittiska fartyg och dumpade 342 kistor te i Bostons hamn, antog ett upprört parlamentet en rad åtgärder som syftade till att bekräfta imperiets makt i Massachusetts.

Som svar möttes en grupp delegater som representerade kolonierna (inklusive George Washington från Virginia, John och Samuel Adams från Massachusetts, Patrick Henry från Virginia och John Jay från New York) i Philadelphia i September 1774 för att göra sina klagomål mot den brittiska kronan hörda.

Den här första kontinentala kongressen gick inte gå så långt som att kräva självständighet från Storbritannien. Däremot fördömde den beskattning utan representation, samt att den brittiska armén befann sig i kolonierna utan deras samtycke, och utfärdade dessutom en deklaration av rättigheter för varje medborgare, inklusive rätten till: liv, frihet, egendom, och till en rättegång med en jury.

Den kontinentala kongressen röstade för att träffas igen maj 1775 för att överväga ytterligare åtgärder, men vid det laget hade stridigheter redan brutit ut. Den 19 april drabbade lokala milismän samman med brittiska soldater i Lexington och Concord, Massachusetts. Det var de första skotten i frihetskriget.

Paul Reveres ritt där han meddelade att kriget börjat

Paul Reveres ritt där han meddelade att kriget börjat


Frihetsförklaringen (1775-76)

Spirit of -76, känd målning

Spirit of -76, känd målning

När delegaterna för andra kontinentala kongressen samlades i Philadelphia, fanns nya personer med. Bland annat Benjamin Franklin och Thomas Jefferson. Man röstade för att bilda en kontinental armé, med Washington som dess överbefälhavare. Den 17 juni, i revolutionens första stora strid, orsakade koloniala krafter stora förluster för General William Howes brittiska regemente uppe på Breed Hill i Boston. Striden, känd som slaget vid Bunker Hill, slutade visserligen i brittiska seger, men gav kraft till revolutionens sak. Under hösten och vintern kämpade Washingtons styrkor för att hålla kvar de brittiska trupperna som fanns instängda Boston, men artilleri som erövrats vid Fort Ticonderoga i New York hjälpte till att rubba balansen i kampen vid slutet av vintern. Britterna evakuerade staden i mars 1776, medan general Howe och hans brittiska styrkor retirerar till Kanada för att förbereda en stor invasion av New York.

Slaget vid Bunker Hill

Slaget vid Bunker Hill

I juni 1776, medan frihetskriget rasade, hade en växande majoritet av kolonisterna börjat föredra självständighet från Storbritannien framför att tillhöra imperiet. Den 4 juli röstade den kontinentala kongressen för att man skulle anta självständighetsförklaringen, som utarbetats av en fem-manna kommitté om inkluderade både Franklin och John Adams men främst var skriven av Jefferson.

Samma månad skickade den brittiska regeringen en stor flotta tillsammans med mer än 34.000 soldater till New York, fast besluten att krossa upproret. I augusti mötte Howes rödrockar den kontinentala armén på Long Island. Washington tvingades evakuera sina trupper från New York under september. Trots att han tvingades över Delawarefloden slogs Washington tillbaka med en överraskningsattack i Trenton, New Jersey, på julaftonskväll och vann ännu en seger vid Princeton. Segrarna återupplivade rebellernas förhoppningar om en seger, innan kolonialarmen gick i vinterkvarter i Morristown.


Vändpunkten vid Saratoga (1777-78)

Amerikanska gevärsskyttar vid Saratoga

Amerikanska gevärsskyttar vid Saratoga

De brittiska planerna för 1777 involverade två olika attacker som syftade till att separera New England, där upproret haft mest folkligt stöd, från de andra kolonierna i en kniptångsmanöver. För detta ändamål marscherade General John Burgoynes armé söderut från Kanada mot ett planerat möte med Howes styrkor vid Hudsonfloden. Burgoynes män delade ut en förödande förlust för amerikanerna i juli när de återtog Fort Ticonderoga från kolonisterna, medan Howe beslutade att flytta sina trupper söderut från New York för att möta Washingtons armé nära Chesapeake Bay. Britterna besegrade amerikanerna på Brandywine Creek, Pennsylvania den 11 september och marscherade in i Philadelphia den 25 september. Washington återhämtade sig och anföll Germantown i början av oktober innan han gick in i vinterkvarter i närheten av Valley Forge.


Valley Forge, nutid

Valley Forge, nutid

Washington och Lafayette i Valley Forge

Washington och Lafayette i Valley Forge

Howes truppförflyttning hade lämnat Burgoyne armé oskyddad nära Saratoga, New York, och britterna drabbades av konsekvenserna av detta den 19 september, när en amerikansk styrka under General Horatio Gates besegrade dem vid Freemans Farm. Striden är känd som det första slaget vid Saratoga. Efter att ha lidit ännu ett nederlag den 7 oktober på Bemis Heights, kallat andra slaget vid Saratoga, kapitulerade Burgoyne den 17 oktober med sina återstående trupper. Den amerikanska segern vid Saratoga skulle visa sig vara en vändpunkt i den amerikanska revolutionen. Efter den segern valde Frankrike, som i hemlighet hjälpt rebellerna sedan 1776, att öppet gå in i kriget på den amerikanska sidan. Även om Frankrike inte formellt skulle förklara krig mot Storbritannien förrän juni 1778. Den amerikanska revolutionen, som hade börjat som ett inbördeskrig mellan Storbritannien och dess kolonier, hade bli ett världskrig.


Stopp i norr men framgång i söder (1778-81)

Washingtons trupper hade dragit nytta av den långa, hårda vintern i Valley Forge genom att arbeta med både sin träning och sin disciplin. Till sin hjälp hade de den preussiska militärofficer Baron Friedrich von Steuben och den fransk aristokraten markis de Lafayette. Den 28 juni 1778 hade brittiska styrkor under Sir Henry Clinton, som hade ersatt Howe som överbefälhavare, försökt dra sig ur Philadelphia mot New York. Washingtons armé anföll dem nära Monmouth, New Jersey. Striden avslutade oavgjort. Amerikanerna höll sin mark, men Clinton lyckades transportera sin armé och sina förnödenheter säkert till New York. Den 8 juli kom en fransk flotta, under befäl av den Comte d'Estaing, utanför Atlantkusten, redo att slåss mot britterna. En gemensam attack mot britterna i Newport, Rhode Island, i slutet av juli misslyckades, och kriget gick in i ett dödläge i norr.

Amerikanerna drabbades av en rad bakslag 1779-1781, däribland General Benedict Arnolds avhopp till den brittiska sidan och det första allvarliga myteriet inom den kontinentala armén. I söder ockuperade britterna Georgia i början av 1779 och erövrade Charleston, South Carolina, i maj 1780. Därefter började Brittiska styrkor under Lord Charles Cornwallis en offensiv i regionen och krossade Gates amerikanska trupper i Camden i mitten av augusti, men amerikanerna tog en seger över regeringstrogna styrkor på King's Mountain i början av oktober. Nathanael Green ersatte Gates som den amerikanska befälhavaren i Syd i december. Under Greens befäl fick General Daniel Morgan en seger mot en brittisk styrka ledd av överste Banastre Tarleton vid Cowpens, South Carolina, den 17 januari 1781.

Kriget går mot sitt slut (1781-83)

Cornwallis kapitulerar vid Yorktown

Cornwallis kapitulerar vid Yorktown

Under hösten 1781, hade Greenes amerikanska styrkor lyckats tvinga Cornwallis och hans män att dra sig tillbaka till Virginias Yorktown-halvö, nära den plats där floden York River mynnar ut Chesapeake Bay. Med stöd av en fransk armé under befäl av General Jean Baptiste de Rochambeau marscherade Washington mot Yorktown med totalt cirka 14.000 soldater, medan en flotta av 36 franska krigsfartyg till havs hindrat brittiska förstärkninger eller evakueringsförsök. Instängd och övermannad var Cornwallis tvingad att kapitulera med hela sin armé den 19 oktober. En påstådd sjukdom gjorde att den brittiska generalen skickade sin ställföreträdare, Charles O'Hara, med beskedet till Washington.

Även om det amerikanska självständighetssträvandet effektivt segrat i Yorktown, menade samtida bedömare att den avgörande segern ännu inte uppnåtts. Brittiska styrkor förblev stationerade runt Charleston, och huvudarmén var fortfarande stationerad i New York. Även om ingendera sidan vidtog några kraftfulla åtgärder under större delen av de kommande två åren, pekade det brittiska avlägsnandet av sina trupper från Charleston och Savannah i slutet av 1782 äntligen på konfliktens slut.

Brittiska och amerikanska förhandlare i Paris undertecknade preliminära fredsvillkor sent i november samma år och i Parisfördraget den 3 september 1783 erkände slutligen Storbritannien formellt Förenta staternas självständighet. Samtidigt undertecknade Storbritannien separata fredsfördrag med Frankrike och Spanien, som hade kommit in i konflikten 1779, vilket avslutade den amerikanska revolutionen efter åtta långa år.

Soldater på väg hem efter freden

Soldater på väg hem efter freden


Källor

http://www.history.com/topics/american-revolution/american-revolution-history

Bildkällor

Samtliga bilder från wikimdia commons===

Personliga verktyg