Andra världskriget, Finska vinterkriget
Från Skolbok
Sovjetunionens bombning av Helsingfors 1939.
Man brukar kalla kriget mellan Sovjetunionen och Finland vintern 1939-1940 för "Finska vinterkriget".
Innehåll
Bakgrunden
Norra Europas länder november 1939
*Ljusgrön = Neutrala länder *Grå = Tyskland och länder styrda av Tyskland *Röd = Sovjetunionen och länder styrda av Sovjetunionen *Orange = Länder med sovjetiska militärbaser inom sina gränser
När Tyskland och Sovjetunionen skrev under sin antiangreppspakt sommaren 1939 fanns en hemlig del där man delade upp Europa mellan sig. Det innebar också att Sovjetunionen fick fria händer att göra vad de ville med de baltiska länderna och Finland utan att Tyskland blandade sig i. Alla fyra länderna hade tillhört det gamla Ryssland fram till första världskrigets slut och Sovjetunionen ville gärna ha tillbaka sina gamla områden.
Baltikum
De baltiska länderna: Estland, Lettland och Litauen erövrades av Sovjetunionen utan några större problem. Hösten 1939 krävde Sovjetunionen att få ha sina soldater i länderna för att ”skydda” Sovjetunionen, något de baltiska länderna inte kunde förhindra utan att starta ett krig de aldrig kunde vinna. Under våren 1940 flyttades tusentals sovjetiska soldater in i de baltiska länderna, därefter infördes nya politiska system under sovjetiskt hot där kommunistpartier, styrda av Sovjetunionen, fick makten. På det sättet erövrade Sovjetunionen de baltiska länderna utan att egentligen behöva använda våld.
Finland
De sovjetiska ledarna försökte använda samma taktik mot Finland som de gjorde mot de baltiska länderna, men det misslyckades. Finland hade alltid varit en del av endera Sverige eller Ryssland. Bara tiden från 1918, från första världskrigets slut, hade landet varit självständigt och den friheten var finländarna inte villiga att ge upp hur lätt som helst.
När Sovjetunionen tvingad de baltiska staterna att ta emot sovjetiska trupper blev de finländska ledarna misstänksamma och började mobilisera armén och flytta den mot den sovjetiska gränsen under förevändning att de skulle hålla repetitionsövningar för armén.
Oktober 1939 kom ledarna i Sovjetunionen med krav på Finland om att de skulle förstöra alla gränsforten på Karelska näset (landområdet mellan Finska viken och sjön Ladoga) och flytta tillbaka sin gräns så att den låg strax öster om Viborg. Dessutom ville Sovjetunionen ha den finländska halvön och staden Hangö för 30 års tid så att de kunde bygga kustfort där. Allt, enligt Sovjetunionen, för att skydda inloppet till Leningrad, deras enda stora hamnstad i Östersjön. Istället skulle Finland få två andra områden längre norrut som var dubbelt så stora till ytan, men helt värdelösa ur militär synvinkel. Finländarna vägrade att gå med på kraven.
Krigsstarten
26/11 lät Stalin några av sina soldater beskjuta gränsbyn Mainila på karelska näset med kanoner. Därefter hävdade Stalin att det var finländarna som hade skjutit på de ryska soldaterna i byn. Finländarna nekade men i Sovjetunionen förberedde man sig för att anfalla sitt lilla grannland i väst.
Morgonen den 30/11 bombades Helsingfors och Sovjetunionen anföll Finland med 450 000 soldater utan någon krigsförklaring innan. Den gamle krigshjälten från första världskriget, Mannerheim, blev utsedd till ledare för det finländska försvaret. Attacken gjorde att Sovjetunionen uteslöts ur NF (Nationernas Förbund). Ledarna i Sovjetunionen hade just avslutat erövringen av Polen och bara förlorat ca. 1000 man i det kriget. Man var övertygade om att det skulle gå lätt att erövra Finland och man ansåg att det inte skulle ta mer än några veckor med minimala förluster. Man förstod inte hur fel man skulle få.
Varför gick det inte så bra?
- Man hade genomfört en ”utrensning” av officerare i den Sovjetiska armén. De som man misstänkte kunde vara negativa till ledarna i Moskva blev fängslade och avrättade. Eftersom de flesta kunniga ryska officerare hade utbildats under tsartiden, innebar det att i princip varenda duglig officer i den sovjetiska Röda armén”, hade försvunnit och de som ledde styrkorna mot Finland var totalt odugliga som ledare även om de var obotligt lojala mot ledarna i Moskva.
- Terrängen var besvärlig med täta granskogar, myrar och träsk. Under vintern blev det ändå värre.
- De soldater som skickades att slåss mot Finland kom från delar av Sovjetunionen där man sällan eller aldrig hade snö på vintern. De klarade helt enkelt inte av att slåss i ett vinterlandskap.
- Finländarna däremot hade kunniga, erfarna officerare. De var vana vid terrängen och hade övat i den terrängen länge. De var dessutom tränade att slåss i ett vinterlandskap.
Finländarnas problem
Finländarnas största problem var istället att de helt enkelt hade en liten armé och brist på tyngre vapen. Speciellt gällde det strider där finländarna mötte Röda arméns stridsvagnar. Man löste det så gott det gick genom att springa fram och styra in stockar mellan hjulen så att stridsvagnarna stoppades. Ett annat sätt var sk. ”Molotov cocktails”, glasflaskor med bensin som kastades på stridsvagnarna, helst på luftintagen. Elden kunde antända stridsvagnarnas ammunitionsförråd eller förgifta besättningen med koloxid så att den svimmade eller dog. Vapnet blev så vanligt att t.o.m. Alko, Finska systembolaget, tillverkade dem för arméns räkning.
Vinterkriget
De ovana sovjetiska trupperna trängde in i Finland, ofta i ”kolonner”, långa rader med soldater och fordon, på de få vägar som fanns i skogarna i norr. En vanlig taktik var att finländarna förstörde de fordon som var längst fram och längst bak så att hela kolonnen blev stillastående. Sedan placerade man ut prickskyttar med kikarsikten som sköt alla som försökte tända en eld för att värma sig eller laga mat, eller lämna kolonnen för att t.ex. gå på toaletten. Efter en tid tog bränslet slut i fordonen och i den kalla vintern frös de ryska soldaterna helt enkelt ihjäl. Ryssarnas utrustning var så dålig att upp till 10% av soldaterna hade drabbats av förfrysningar redan innan de gått över gränsen till Finland.
I norra Finland var det natt dygnet runt på vintern vilket hjälpte finländarna i sin gerillataktik. Istället för att anfalla de sovjetiska trupperna tog man sig runt dem med hjälp av skidande små grupper som sedan anföll de sovjetiska förråden där de hade mat och ammunition så att soldaterna i röda armén inte fick den utrustning de behövde för att kunna slåss. På det sättet stoppades den sovjetiska framryckningen i finska Lappland.
Karelska näset
På Karelska näset hade finländarna byggt långa försvarslinjer med fort utplacerade med jämna mellanrum. Det här systemet av försvarslinjer kallades ”Mannerheimlinjen”. De sovjetiska trupperna skickades mot linjerna i olika vågor, men lyckades aldrig tränga igenom. Precis som under första världskriget var det mycket lättare att försvara sig än att anfalla, speciellt när fienden fick pulsa fram i midjedjup snö i 40 minusgraders kyla.
I slutet av december insåg ledarna för Röda armén att taktiken inte fungerade. Soldaterna var för dåliga och utspridda på för många olika platser. Man drog tillbaka trupperna till sovjetiskt område och omgrupperade dem.
Sovjetiska T-26 pansarvagnar på Karelska näset
Vintern 1940
Under januari och februari koncentrerade röda armén sina trupper till Karelska näset. Man lät bombplan bomba de finländska ställningarna under dagarna och anföll om och om igen för att nöta ner de färre finländska försvararna. Taktiken lyckades. Finländarnas ammunition började ta slut och 3000 finländska soldater stupade under årets första två månader. 11/2 1940 bröt slutligen den sovjetiska armén igenom Mannerheimlinjen. Mannerheim försökte omgruppera det finländska försvaret men övermakten var för stor för att kunna stoppas, istället försökte han att sinka de sovjetiska trupperna medan politikerna i Helsingfors försökte få hjälp utifrån.
Slutet
5/3 nådde röda armén Viborg. Staden bombades av sovjetiskt flyg och blev i princip jämnad med marken. Viborg var Finlands näst största stad och Finlands allra viktigaste stad vad det gällde tung industri. Finlands regering försökte förtvivlat få hjälp mot Sovjetunionen av både Sverige, England, Frankrike och Tyskland men fick ingen. Slutet på Finska vinterkriget kom redan 12/3 och kriget var officiellt över.
Finland fick avstå stora delar av Karelska näset, Hangö och Landskapet Karelen till Sovjetunionen. Ungefär samma landområden som Sovjetunionen ville ha från första början.
Sveriges roll i Finska vinterkriget
Sverige gav inget officiellt stöd till Finland under vinterkriget, istället uppmanades svenskar att frivilligt ta sig till Finland och slåss tillsammans med den finska armén. ”Finlands sak är vår”, tyckte många svenskar och reste över Östersjön för att hjälpa vårt broderfolk. I alla tider hade Finland ansetts vara en del av Sverige, och Ryssland ansetts vara Sveriges fiende. Antalet svenskar i "Svenska Frivilligkåren" som slogs mot Sovjetunionen i norra Finland var runt 10 000 man. Ungefär 8000 svenskar kämpade i andra finska förband. Dessutom hjälpte 25 svenska stridsflygplan, flugna av frivilliga svenska stridspiloter, till att försvara luften ovanför norra Finland. Flygmaskinerna var främst av typen Gloster Gladiator från England.
Tre filmer om Finska vinterkriget, svensk text
Källor
http://en.wikipedia.org/wiki/Occupation_of_the_Baltic_states
http://en.wikipedia.org/wiki/Finnish_Winter_War
http://en.wikipedia.org/wiki/Mainila
http://en.wikipedia.org/wiki/Sweden_and_the_Winter_War
http://en.wikipedia.org/wiki/Swedish_Voluntary_Air_Force_(Winter_War)
Samtliga bilder från Wikimedia Commons