Andra världskriget, Nordafrika 1940-1942

Brittiska styrkor retirerar, med sig har de en svensk kanon från Bofors

Innehåll

1 Varför anföll Hitler Nordafrika?
2 1940
3 1941 - tyskarna kommer
4 Våren 1942 - tyskarna tar nya tag
5 Källor
- 5.1 Bildkällor
- 5.2 Åter till registersidan för andra världskriget

Varför anföll Hitler Nordafrika?

Det finns tre förklaringgar till Hitlers intresse för Nordafrika.

Tyska trupper skickades till Nordafrika för att hjälpa de italienska. Tyskland och Italien var i en pakt med varandra även om den kostade mycket mer för Tyskland än för Italien
Mellan Egypten och Sinaihalvön finns Suezkanalen. Genom den skickades varor från Mellanöstern till England. Om den erövrades skulle brittiska skepp lastade med främst olja, gummi och vete tvingas segla runt hela Afrika istället. Det skulle ta mer tid, dra mer bränsle, kräva extra krigsfartyg som eskort samtidigt som tyska U-båtar lättare skulle kunna sänka fraktskeppen. Om Tyskland däremot höll både kanalen och oljefälten i Mesopotamien skulle den Tyska krigsmaskinen få ett välkommet tillskott av olja.
Oljefälten i Mesopotamien lockade. En stor styrka skulle ta sig norrifrån, genom Sovjetunionen och Kaukasus oljefält ner till Medelhavets östra strand. Där skulle de mötas av Tysklands soldater som slagit sig genom Egypten och Suez i Nordafrika. Med gemensamma krafter skulle sedan oljefälten i Mesopotamien (nu Irak) erövras från britterna. Detta var samtidigt Englands enda större oljefält så segern skulle vara dubbel. Mycket olja till Tyskland och kraftigt minskad tillgång på olja till England.

Flygbild, Suezkanalen 1934 samt Shells oljelager i Haifa, Palestina, 1930-talet

1940

Italienska soldater ger upp sin pansarvagn till britterna

1940 bestod striderna i Nordafrika främst av små skärmytslingar mellan italienska trupper baserade i Libyen mot engelska trupper baserade i Egypten.

Trots att britterna var mycket färre än italienarna hade de bättre utrustning, bättre moral och framförallt bättre pansarvagnar. Varje gång britterna gick till attack västerut vek sig italienarna och drog sig längre och längre bort. Brittiska trupper erövrade den viktiga hamnstaden Tobruk i Libyen. Där togs över 30 000 italienare som krigsfångar. Efter Tobruk fanns i princip bara en viktig hamn kvar, den i den libyska staden Benghazi. Efter att britterna erövrat även den ansågs segern ligga i deras händer. Mussolini insåg att risken var stor att de italienska styrkorna skulle tvingas bort helt från Nordafrika, och bad Hitler om hjälp.

1941 - tyskarna kommer

Februari 1941 skickade Hitler sin general Erwin Rommel, en man som blev berömd under sin egen livstid, till italienarnas hjälp. Med sig hade Rommel två pansardivisioner som stridit tillsammans ända sedan intåget i Frankrike. Erfarna och sammansvetsade var de en tuff styrka med veteraner, till skillnad från de oerfarna italienska styrkorna som beordrats till Nordafrika mer eller mindre mot sin vilja. Under februari och mars landsteg trupperna väster Benghazi.

Rommel (vänster) vid sitt stabsfordon. Nordafrika 1942

Britterna var inte oroliga. De räknade med att det skulle ta lång tid för Rommel att samla ihop de italienska trupperna och planera en motattack tillsammans med de tyska trupperna. Därför skickades samtidigt en stor del av de brittiska trupperna norrut för att hjälpa till i striderna i Grekland, mot Tyska trupper.

De hade fel. Rommel använde sig av samma blixtkrig som han gjort i Frankrike. I april erövrades Benghazi, vilket gav tyskarna en viktig djuphamn. Därefter tryckte hans trupper, kända som Afrikakåren, snabbt tillbaka britterna ända till Egyptens gräns, samtidigt som tyska och italienska trupper gemensamt försökte erövra den libyska staden Tobruk som fortfarande hölls av britterna. Flera vågade anfall mot brittiska styrkor genomfördes, anfall där de tysk-italienska styrkorna var mycket mindre men genom list vann Rommel ändå. Något som gav honom öknamnet Ökenräven bland britterna.

Precis som i Sovjetunionen sträckte Rommel ut avståndet mellan hamnarna och fronten för långt. Britterna hade: Gibraltar, Malta och Egypten. Kreta erövrades från britterna maj 1941. Från sina baser kunde britterna skicka ut flyg och U-båtar som anföll fraktfartyg med mat och utrustning till Afrikakåren. Brist på bensin, ammunition och mat tvingade Rommel att retirera tillbaka till Libyen igen under november 1941

Våren 1942 - tyskarna tar nya tag

över Benghazi, Tobruk och Egypten

Våren 1942 anföll tyska och italienska plan främst Malta, som ligger som ett nav i ett hjul mitt i Medelhavet. Under trycket från anfallen kunde inte britterna skicka ut båtar och flyg, fler fraktfartyg kom fram till Libyen och Rommel kunde återuppta striderna. Maj-juni erövrades slutligen Tobruk. I staden fanns enorma mängder förråd, av bland annat transportfordon som lastbilar, mat och bensin, som tyskarna tog över, tillsammans med över 30 000 krigsfångar. Främst australiensare.

Under junis sista dagar pressade axelmakternas styrkor på mot Egyptens gräns. Britterna visste att om Rommels trupper erövrade staden Alexandria fanns inget som hindrade dem att erövra Kairo, sedan Suezkanalen och slutligen oljefälten i Mesopotamien (Irak numera). Britternas ledare i Egypten, Claude Auchinleck, satsade allt han hade på en försvarslinje mellan Medelhavet och oasen el Alamein, sedan el-Alamein till saltträsket Qattarasänkan.

Försvarslinjen höll. Tyskarna stoppades upp. Bensinen till pansarvagnarna tog slut, liksom ammunitionen till kanonerna. 23 oktober började britterna trycka tillbaka sina motståndare. El-Alamein hade blivit en 'vändpunkt för Hitler.