Skillnad mellan versioner av "Andra världskriget, Vändpunkterna"

Versionen från 3 januari 2019 kl. 10.55

Stalingrad - Juli 1942 till januari 1943

Under vintern 1941-42 försökte Stalin anfalla tyskarna på olika platser längs fronten, som sträckte sig från Östersjön till Svarta havet, utan någon större framgång. När våren kom 1942 tryckte tyskarnas södra armégrupp framåt mot Kaukasus för att erövra de sovjetiska oljefälten. Framryckningen tog stopp vid industristaden Stalingrad (numera Volgograd). En betydelselös stad som tyskarna hade kunnat gå runt, om det inte vore för vinsten att erövra en stad med Stallins namn i sig. Stalin insåg samma problem och beordrade att staden inte fick erövras. Därför skickades enorma mängder soldater från bägge sidor in till staden.För att visa hur mycket staden var värd att försvara vägrade Stalin dessutom att evakuera stadens civilbefolkning. Runt 40 000 civila dog under slaget.

Sommaren och hösten 1942

Under sommaren drev tyska trupper undan de sovjetiska. Hitler delade upp trupperna i två delar, mot generalernas råd, och skickade hälften mot Kaukasus medan hälften fick stå kvar och slåss vid Stalingrad. Något som gjorde att ingendera styrkan var tillräckligt stark för sitt uppdrag och sovjetiska styrkor som hade kunnat omringas gavs en möjlighet att retirera österut istället. När hästen kom insåg Hitler misstaget och trupperna som skickats mot Kaukasus beordrades att återvända till Stalingrad igen.

Stalingrad delas av floden Volga och under hösten pressades de sovjetiska soldaterna hus för hus mot flodstranden. Detta var troligen de mest brutala striderna i stadsmiljö i världshistorien. Alla vägar var avskurna av tyskarna och enda sättet att ge de sovjetiska soldaterna mat och utrustning var genom att köra över den med pråmar över floden, pråmar som lätt sänktes av det tyska flygplanen.

Vintern 1942-1943

Tyskarna hade fortfarande väldigt dålig vinterutrustning. När vintern kom blev det svårt att fortsätta striderna. Då genomförde sovjetunionen en motattack norr och söder om Stalingrad på frontavsnitt som försvarades av trupper från Ungern, Rumänien och Italien. Soldater som hade sämre träning och utrustning och som hade mycket lägre moral och motivation än de tyska. På det viset skars Stalingrad av, bit för bit, från resten av den tyska armén. Paulus, den general som styrde över de tyska trupperna, ville retirera ut ur staden för att rädda trupperna innan den sovjetiska fällan slog igen, men Hitler vägrade. Två hela armékårer, 250 000 av Tysklands bästa soldater, blev omringade.

I och med att vintern kom kunde de sovjetiska trupperna gå över Volga på isen och det satte större press på den östra fronten, inuti Stalingrad. Tyskarna försökte skicka en pansarkår som skulle slå sig genom de sovjetiska linjerna och öppna en korridor så att de tyska trupperna kunde fly, men Hitler vägrade låta trupperna inne i Stalingrad byta motståndare och dra sig västerut. Räddningsförsöket misslyckades. Utan försörjning och utan vinterutrustning samtidigt som de sovjetiska trupperna konstant anföll de tyska i staden gjorde situationen omöjlig för de instängda soldaterna. Även Hitler förstod att situationen var svår. Han utnämnde Paulus till fältmarskalk, den högsta militära grad man kunde få, tillsammans med meddelandet att Ingen fältmarskalk har någonsin gett sig. Paulus förväntades strida mot sovjeterna tills inga av hans soldater fanns kvar och slutligen ta sitt eget liv för att inte falla i fiendens händer.

Paulus gav ändå upp januari 1943. Innan lär han ha sagt: Jag tänker inte skjuta mig för den där böhmiske korpralens skull. 90 000 tyska soldater togs som fångar av de sovjetiska trupperna. Resten hade dött av svält, köld, utmattning eller under de sovjetiska truppernas attacker.

Efterräkningen

Sovjetiska soldater räknade in 250 000 döda tyskar i och omkring Stalingrad. Historiker tror att den totala dödssiffran för tyskarna och deras allierade: rumäner, ungrare och italienare, låg runt 800 000 man. För Sovjetunionen låg den på 1 100 000 stupade soldater. Av de 90 000 tyska soldater som togs till fånga återvände bara 5-6000 till Tyskland efter kriget. Resten dog i de sovjetiska fånglägren.

Förlusten var så stor att de tyska styrkorna på östfronten inte kunde återhämta sig igen. Från och med Stalingrad pressades tyskarna bakåt av de Sovjetiska styrkorna, tillbaka mot Tyskland.

(se mer i kapitlet om östfronten fram till Stalingrad').

El-Alamein - juli till november 1942

El-Alamein är en oas som ligger bara femton mil väster om Kairo. Det var den sista platsen före Alexandria där engelsmännen kunde använda sig av naturliga hinder för sitt försvar. I Söder ligger Qattarasänkan, ett område fullt med saltträsk där tunga fordon som lastbilar och pansarvagnar inte kan ta sig fram. I norr ligger Medelhavet.

Första slaget

30 juni nådde de första tyska pansarvagnarna fram till engelsmännens försvarsställningar. Där tog det stopp. Under två veckors tid försökte tyskarna tränga igenom britternas försvarslinje, men misslyckades varje gång. Förlusterna var stora och tyskarna led till slut brist på både ammunition och bensin. Anfallet avbröts. Istället bildade tyskarna en egen försvarslinje med mängder av minfält utlagda mellan sina egna trupper oh britterna. Minor som ligger kvar ute i öknen än idag.

Andra slaget

Under tiden kom det fler och fler styrkor till britternas hjälp. I mitten av oktober hade britterna dubbelt så mycket soldater och pansarvagnar som tyskarnas samlade tysk-italienska styrka. 23-24 oktober anföll britterna de tyska linjerna, som vek sig. Den 2 november meddelade Rommel till Hitler att slaget var förlorat och de tyska trupperna började retirera västerut samtidigt som de italienska lämnades kvar att stoppa upp britterna. Hitler förbjöd Rommel att dra sig tillbaka, men det struntade Rommel i.

8 november landsteg amerikanska trupper i de franska kolonierna i Nordafrika som hölls av det tyskvänliga Vichyfrankrike. Till en början mötte amerikanerna hårt motstånd från fransmännen, men rätt snar byttes de tyskvänliga franska generalerna ut mot andra som såg amerikanerna som befriare och inte som fiender.

Efterräkningen

Tyskarna pressades från två håll. Amerikanerna från väst och britterna från öst. Situationen blev omöjlig och de tyska trupperna drog sig ur Nordafrika genom att ta sig norrut. Sommaren 1943 tog sig de tysk-italienska trupperna först till Sicilien och sedan in Italien för att hjälpa till i försvaret av landet.

(se mer i kapitlet om ökenkriget fram till el-Alamein').

D-dagen - 6 juni till 21 augusti 1944

D-dagen är än i dag den största landstigningsoperationen i historien där 150 000 soldater släpptes med fallskärm eller skeppades över engelska kanalen på 6900 fartyg, från England till Frankrikes kust, tillsammans med fordon, pansarvagnar, kanoner osv. på en enda dag.

Planeringen

1944 var ett år då Tyskland drog sig tillbaka på alla fronter. i öster gjorde tyska soldater vad de kunde för att stoppa upp Röda armén, utan att lyckas. I väster, i Atlanten, hade brittiska och amerikanska konvojer och stridsflygplan tagit bort nästan alla tyska hot mot sjöfarten. I söder pressades tyska och italienska trupper norrut på den italienska halvön. Stalin hade bett de brittiska och amerikanska ledarna om att en ny front i väster skulle öppnas för att minska på trycket mot de sovjetiska soldaterna i öst. Under ett möte 1943 kom ledarna överens om att Tyskland skulle anfallas västerifrån året efter.

Frågan var vart landstigningen skulle ske? Tyskland hade gjort om Västeuropa till ett Festung Europa, en fästning med bunkrar och kanoner längs alla hamnar och stränder som man lätt kunde nå från England. Dessutom hade Hitler gett den erkänt duktige fältmarskalken Rommel kommandot över de tyska styrkorna i väster. Calais låg närmast. Det ansågs så uppenbart att man byggde attrapper av träribbor och segelduk i form av flygplan och pansarvagnar, som ställdes ut på fälten kring Dover bara för att lura tyska spaningsflygare att en hel armé höll på att samlas där, och man lät underrättelsetjänsten sprida olika rykten om att en landstigning skulle ske mellan Dover och Calais, samtidigt som man samtidigt planerade den riktiga landstigningen i Normandie.

Det krävdes lugnt väder, lågt tidvatten och en natt utan måne för att planen skulle lyckas, och man fick det 5-6 juni 1944. Att det var lågt tidvatten var viktigt för att man skulle se de hinder tyskarna dumpat i havet utanför stränderna fr att förhindra att landstigningsbåtar nådde stranden vid ett högt tidvatten. Istället fick de allierade soldaterna mer strand att försöka ta sig över innan de nådde fram till de tyska bunkrar, fyllda med soldater med kulsprutor eller kanoner, som försvarade stränderna.

På vissa stränder blev landstigningen ett blodbad med unga, oerfarna soldater som rusade rakt ut ur båtarna, ut på en öppen strand utan skydd samtidigt som flera kulsprutor besköt dem från olika håll. Speciellt stranden Omaha Beach,har gått till historien. Där dödades 2000 amerikanska soldater vid landstigningen, innan de slutligen lyckades erövra alla tyska försvarsställningar.

Dagarna efter D-dagen

Den allierade ledningen hade hoppats på en snabb seger över krigströtta tyskar och en möjlighet att nå Berlin före vintern. Så blev det inte. Det tog flera veckor bara att slå sig ur den ficka längs stranden som de allierade höll och vidare in i Frankrike. vart de än marscherade stötte de på stridsvilliga tyska soldater som gjorde tappert motstånd, några så unga som 14 år. Det började ta slut på vuxna män i Tyskland,

Källor

https://www.britannica.com/event/Battle-of-Stalingrad

https://www.historia.ro/sectiune/general/articol/battle-of-stalingrad-the-turning-point-of-world-war-ii-in-europe

https://www.britannica.com/event/battles-of-El-Alamein

https://www.history.com/this-day-in-history/germans-begin-to-evacuate-sicily

https://www.thecanadianencyclopedia.ca/en/article/normandy-invasion

https://gizmodo.com/5849742/how-tide-predicting-machines-saved-d-day

Bildkällor

samtliga bilder är från Wikimedia Commons

Åter till registersidan för andra världskriget