Åtgärder

Den siste mohikanen, utdrag ur roman - läsförståelse med gammal svenska

Från Skolbok

Version från den 12 april 2018 kl. 07.57 av Ingemar (Diskussion | bidrag)


Läs novellen "XXX" och besvara frågorna under texten.



Den sista mohikanen


Av James Fenimore Cooper
Heyward teg, under det att kanoten gled snabbt och lätt fram över Horicansjöns vatten. Just vid daggrynningen kommo de in i de smala rännor, som äro egendomliga för denna sjö, och smögo sig försiktigt fram mellan de otaliga små öarna.
Montcalm hade dragit sig tillbaka denna väg med sin här, och Falköga ansåg det därför möjligt, att han lämnat några indianer i bakhåll för att betäcka hans eftertrupp och uppsamlade enstaka marodörer. De närmade sig därför rännan under djup tystnad och med all försiktighet. Under det Uncas och Falköga rodde den lätta båten raskt framåt, lade Chingachgook sin åra från sig och lät sina ögon forskande glida från ö till ö, från buske till buske. Intet på vattenvägens nära stränder, förblev dolt för hans blick. På ett tecken av honom upphörde plötsligt rodden.

"Vad står på?" frågade Falköga. "Sjön är jämn och stilla och jag ser ej något misstänkt."

Chingachgook lyfte långsamt sin åra och pekade på en punkt i närheten. En låg, skogbevuxen ö låg på ett hundratals fots avstånd, men såg så stilla och fredlig ut, som om dess ensamhet aldrig oroats av en mänsklig varelses fotsteg.

"Jag ser icke annat än land och vatten", sade Heyward.

"Tyst!" avbröt Falköga honom. "Det är blott en skugga, men den är icke naturlig. Ser ni röken, major, som ligger över ön?

"Det är dunster, som stiga upp från vattnet."

"Nej, jag menar icke det där! Se på randen av den svarta dimman, som ni kan följa ända bort bland hasselbuskarna. Den kommer från en eld, som man har låtit brinna ut. Det är indianer eller fransmän, och vi hava intet annat att göra än att löpa gatlopp mellan de höga klipporna. Har jag inte rätt, Chingachgook?"

Indianen svarade genom att sänka sin åra i vattnet och ro vidare. Även de andra böjde sig över årorna och snart nådde de en punkt, varifrån de med ett ögonkast kunde överblicka de delar av stranden, som hittills varit dolda för dem.

"Där äro de!" viskade Falköga. "Två kanoter och röken från elden. Ännu hava de hundarna icke sett oss och därför hava vi bara att ro på. Vi ro från dem och äro för resten redan i det närmaste utom skotthåll.

Knallen av en bössa och ett genomträngande tjut avbröt hans ord och förkunnade, att de voro upptäckta. Ett ögonblick senare skyndade flera indianer ned i den ena kanoten, som snart flög över vattnet i flyktingarnas spår. Falkögas och indianernas årtag blev på samma gång kraftigare och mera regelmässiga. Den lilla båten tycktes flyga över böljorna med en fågels snabbhet.

"Håll denna riktning, Chingachgook", sade Falköga, i det han kallblodigt såg sig tillbaka över axeln, under det han fortfor att ro. "Håll båten rätt -- just så! Huronernas bössor nå icke långt, men min Killdeer har en pipa, som jag kan lita på."

Falköga lade in åran och lyfte den dödsbringande bössan. Tre gånger lade han an och tre gånger lät han geväret sjunka, för att giva indianerna tillfälle att komma närmare. Äntligen syntes han till freds, men då han åter lyfte bössan, för att trycka av, hejdades han genom ett utrop av Uncas.

"Vad står på, kamrat? Du har räddat en hurons liv, men hade du orsak till det?"

Uncas pekade på en klippbädd, varifrån en annan kanot höll på att genskjuta dem. Deras ställning blev härigenom så ogynnsam, att det ej behövdes flera ord. Falköga lade sin bössa från sig och grep åran, under det att Chingachgook gav kanoten en ny riktning, som avlägsnade dem från den nye fienden.

"Längre in mot land, sagamore!" ropade Falköga. "Så komma vi utanför de hundarna."

Falköga tog icke fel, men då huronerna sågo, att de förföljda vunno ett försprång slogo även de in i en sned riktning, så att kanoterna snart gledo fram i parallella linjer omkring 600 meter från varandra. Nu gällde det att komma snabbast framåt och detta var orsaken till, att huronerna ej strax gåvo eld. De flyktandes ansträngningar voro dock för stora för att kunna bliva ihållande, och Duncan märkte med ängslan, att Falköga blickade förläget omkring sig liksom för att finna nya medel att påskynda flykten.

"Låt oss komma en smula mera nordvart, Chingachgook!" sade han. "De laga sig till att skjuta och ett sår kunde kosta oss alla skalpen. Vi måste försöka få ön mellan oss och dem."

Detta råd var gott. En låg, långsträckt ö befann sig på ringa avstånd och då de uppnått den var den förföljande kanoten nödsakad att hålla sig på den andra sidan. Under det att buskskogen dolde dem för fiendernas blickar, fördubblade de sina ansträngningar och vid öns slutspets flögo de båda kanoterna fram som vid en roddtävling -- men de flyende före. Denna förändring bragte dem dock närmare varandra och förändrade följaktligen deras ömsesidiga ställning.

"Aha, de hundarna hava åter lagt sig på årorna och vi få därför icke tänka på våra bössor. Hal ut, kamrater, och jämna årtag!"
"De göra sig klara att skjuta!" ropade Heyward och i samma ögonblick visslade huronernas kulor om våra vänners öron. En av dem rev åran ur handen på Chingachgook och slungade den långt bort. Huronerna jublade och begagnade tillfället att avlossa ännu en salva, men Uncas beskrev med sin åra en båge i vattnet, och under det kanoten flög i väg med pilens hastighet, fiskade Chingachgook åter upp sin åra, svängde den triumferande över huvudet och utstötte mohikanernas stridsrop, varpå han kraftigt och behändigt fortsatte rodden.

"Den store ormen! Den långa bössan! Den raske hjorten!" ljöd det ur kanoterna bakom dem och detta rop tycktes egga upp förföljarnas iver. Falköga grep sin Killdeer och svängde den hånande över huvudet. Huronerna svarade med ett nytt tjut och en ny salva. Kulorna foro hän över vattnet och en av dem träffade barken på den lätta jullen. Mohikanerna förblevo lugna och deras ansiktsdrag uttryckte varken fruktan eller hopp, men Falköga såg på Heyward och sade med ett sakta skratt:

"Huronerna tycka mycket om att skjuta, men det finnes icke en bland dem, som kan bedöma skottvidden. De hava tagit en man från årorna till att ladda och nu komma vi en halv gång till så fort fram som de."

Duncan gladde sig, då han märkte, att de verkligen vunno en icke obetydlig fördel över huronerna. Dessa sköto emellertid på nytt och en kula slog mot Falkögas årblad, dock utan att göra honom själv någon skada.

"Gott!" mumlade han, i det han lugnt undersökte åran. Tag åran för ett ögonblick, major, så att jag kan låta min Killdeer taga del i samtalet."

Heyward grep åran med en iver, som ersatte hans ringa övning. Falköga undersökte emellertid fängkrutet på sin bössa, siktade hastigt och sköt. Huronen i fören på den närmaste båten hade rest sig i samma avsikt, men sjönk tillbaka och tappade sin bössa i vattnet. Då han åter kom på fötter, fäktade han i yrsel omkring sig mer armarna. Hans följeslagare upphörde att ro och de båda förföljande kanoterna lågo stilla sida vid sida. Chingachgook och Uncas begagnade denna paus att taga sig någon vila och kastade forskande blickar på varandra för att övertyga sig om, att de båda voro oskadda. Några bloddroppar sipprade ned från Chingachgooks skuldra, men då han såg det bekymrade uttrycket i Unca's blick, tog han litet vatten i handen och tvättade såret därmed, visande härigenom hur obetydligt det var.

"Ligg nu stilla, ni också!" sade Falköga till Heyward, som hade fortsatt att ro. "Huronerna äro långt nog borta och lägga råd, som ni ser. Låt dem bara komma på skotthåll. Vi skola locka dem nedför hela Horicansjön, utan att de skola göra oss någon skada, under det min Kildeer skall göra en ordentlig gallring ibland dem."

"Men därigenom åsidosätta vi vår resas ändamål!" svarade
¤nbsp;¤nbsp;¤nbsp;Heyward. "Låtom oss begagna den vunna fördelen och fly vidare!"

Falköga kastade en tveksam blick på de fientliga kanoterna, men då han såg den olycklige faderns bedjande blick, som tycktes bönfalla honom att tillrättaskaffa hans döttrar, lade han tyst bössan från sig och grep till åran. Indianerna gjorde likaså och efter få minuters förlopp var avståndet till huronerna så stort, att Heyward började andas lättare.



Källa: Sida 68-71 i onlineversionen hos Runeberg.org - http://runeberg.org/mohikan/

1: Sök på reda på vad orden i texten betyder. Saknar du ordbok kan du använda Wikipedia eller Wiktionary: https://sv.wiktionary.org/wiki/Wiktionary:Huvudsida Ta gärna reda på ordens betydelse innan du läser novellen så förstår du den bättre.


2; Att läsa på raderna innebär att söka information som finns tydligt angiven i texten:

A:


3: Att läsa mellan raderna innebär att man söker fram information som man förstår av textens sammanhang.

A:


4: Att läsa bortom raderna innebär att man kopplar ihop den kunskap man har sedan tidigare för att förstå sammanhanget i en text

A:


5: Öppna frågor saknar ett rätt svar, man kan bara diskutera kring dem.

A:

1: Sök på reda på vad orden i texten betyder. Saknar du ordbok kan du använda Wikipedia eller Wiktionary: https://sv.wiktionary.org/wiki/Wiktionary:Huvudsida Ta gärna reda på ordens betydelse innan du läser novellen så förstår du den bättre.


2; Att läsa på raderna innebär att söka information som finns tydligt angiven i texten:

A:


3: Att läsa mellan raderna innebär att man söker fram information som man förstår av textens sammanhang.

A:


4: Att läsa bortom raderna innebär att man kopplar ihop den kunskap man har sedan tidigare för att förstå sammanhanget i en text

A:


5: Öppna frågor saknar ett rätt svar.





Åter till registret för läsförståelsetexter