Förnya äldre noveller med AI
Från Skolbok
Med alla nya hjälpmedel som kommer i en aldrig sinande ström så finns numera möjligheten att relativt enkelt ta fram äldre texter där copyrighten förfallit, skriva pm dem med hjälp av AI till ett språk mer likt det vi använder numera, för att sedan kunna använda texterna i undervisningen.
Här finns exemplet novellen "The Adventure Of The German Student" av Washington Irving från 1824. Den är bra på det viset att den tar upp händelser under franska revolutionen. Trots att det var en så pass viktig period i historien finns det inte särskilt många texter som lämpar sig för dagens elever. Av de som finns är i princip ingen på svenska. Dessutom är det här en spökhistoria som fått en hel del uppföljare.
Innehåll
Var finns det texter?
Det finns en hel del fria noveller och texter att välja på I Sverige är det Runeberg som har största mängden ( https://runeberg.org/ ) och för den som är ute efter andra svenska texter finns även Wikisource: ( https://sv.wikisource.org/wiki/Wikisource:Huvudsida ).
Den som söker äldre engelska texter kan naturligtvis gå in på den engelska versionen av Wikisource: ( https://en.wikisource.org/wiki/Main_Page ) men när det gäller noveller på engelska är Gutenberg den bästa platsen, och helst den version som finns i Australien eftersom deras copyrightregler är mer tillåtande än de i USA: ( https://gutenberg.net.au/ )
Skriva om texten?
Det går att diskutera om det är rätt att skriva om en originaltext till någonting annat. Om syftet är att få elever att läsa texter från andra tider, tycker jag att det är motiverat. Så länge det finns en länk till originaltexten någonstans så har eleven en möjlighet att läsa ursprungstexten, om eleven vill.
Texter från 1800-talet är skrivna på ett speciellt sätt, och det måste skrivas om för att texten ska uppfattas som lättläst för dagens elever också:
- Show, don't tell - vi är så vana i dagens samhälle att berättande texter skrivs som filmmanus. Författaren beskriver vad personer i texten säger och gör, och vi tolkar handlingen efter det. Förr gällde istället motsatsen, Tell, don't show. Författaren har långa textstycken där den beskriver varför olika personer gör som de gör. Merparten av all Tell, don't show bör skrivas om så att texten följer det mer moderna sättet att skriva.
- Dialoger - vi är vana med många och långa dialoger som för handlingen framåt. På den tiden skrevs dialogerna som passiv anföring. Författaren beskrev vad som sas, utan att skriva någon egentlig dialog. Det innebär att i alla fall merparten av all passiv anföring måste skrivas om till riktiga dialoger så att beskrivningarna av vad som sägs uppfattas som om läsaren är en fluga på väggen bredvid de som samtalar.
- Inre monologer - texterna är fulla till brädden med samtal som huvudpersonen håller med sig själv och ofta är det monologerna som förklarar varför huvudpersonerna gör som de gör. Merparten av de inre monologerna bör arbetas bort och det som finns i dem bör istället synas som del i handlingen.
- Sex - erotik och sex var skamligt förr, och censuren i engelsktalande länder var extra hård. Därför kunde detta bara antydas och aldrig beskrivas. Går det att förtydliga på ett snyggt sätt, så dagens elever förstår vad som händer, bör det göras.
- Jesus, Gud och antikens gudar - äldre texter är fulla av referenser till Jesus, Gud och Bibeln. Även när det är helt obefogat. Något som vi i vår tid tycker är tröttsamt att ta sig igenom. Om den typen av referenser inte behövs, ska de strykas eller skrivas om. Samma sak häller antikens gudar. Under 1700-1800-talen var antiken på modet bland författare och de skrev ofta in olika gudar eller händelser från antikens Grekland och Rom i texten. Något om även det bör tas bort.
- Drömsekvenser - även det är vanligt i äldre texter. Stora delar av handlingen utspelar sig i olika drömmar istället för att vara en del av spänningskurvan. Även de sekvenserna bör skrivas om så att de blir en del av det personerna verkligen säger eller gör, eller raderas helt.
Med det sagt, här följer "The Adventure Of The German Student" från originaltexten till den färdiga, elevanpassade texten.
Detta är det färdiga resultatet som anpassats så att även trettonåringar inte ska ha några problem att läsa texten. Den här texten finns även med i arbetsuppgiften Den tyska studenten - läsförståelse
Den tyska studentent
av
Washington Irving
Det var sent en stormig natt, under franska revolutionens värsta tid, när den unge tyska studenten Wolfgang var på väg till sitt rum i Paris äldsta delar. Blixtar svepte över himlen och åskknallar ekade längs de tomma, smala gatorna när han kom fram till Place de Grève. Den plats där offentliga avrättningar utfördes. Blixtar lyste upp det gamla Hôtel de Ville och den öppna ytan runt honom när han sneddade över torget. Förskräckt stannade ynglingen upp när han insåg att han gått rakt mot den uppställda giljotinen.
Detta var under den värsta delen av “Terrorn”, när den här skräckinjagande dödsmaskin alltid stod redo och schavotten ständigt var täckt av goda och modiga människors blod. Just den dagen hade giljotinen använts mycket och mellan blixtarna ruvade den nu i mörkret och väntade på fler offer. Wolfgang kunde inte låta bli att rysa till när han granskade den ruskiga tingesten.
Han skulle just vända sig bort från den fruktansvärda maskinen när han upptäckte en skugga. En gestalt hopkurad längst ner på trappan upp till schavotten. I blixtarnas ljus såg han att det var en kvinna, helt klädd i svart. Hon lutade sig framåt, gömde ansiktet i knät, och hennes långa, rufsiga hår var genomdränkt av regnet. Wolfgang stannade mitt i steget. Det låg något väldigt sorgligt över henne.
Kvinnan verkade inte tillhöra den vanliga skaran av revolutionärer. Tiderna var svåra. Kanske kvinnan var en sörjande änka som lämnats helt ensam efter giljotinens arbete? Som satt här förtvivlad efter att allt hon hade kärt tagits ifrån henne?
Han gick närmare henne. "Godafton" sa han försiktigt. Hon tittade upp. Trots att hon såg blek och ledsen ut var hon otroligt vacker.
Wolfgang, skakad av starka och blandade känslor, fortsatte:
“Det här är ingen lämplig plats för en vacker kvinna att vara ensam på, mitt i natten. Särskilt inte under ett sådant här oväder. Det kanske är bättre om du följer med mig så du kan få tak över huvudet hos mig eller hos mina vänner?”
Istället för att svara pekade hon på giljotinen på ett sätt som gjorde det klart att något hemskt uppfyllde henne.
"Jag har inte en enda vän i världen!" utbrast hon.
"Men du har ett hem?"
"Ja - i graven!"
Hans hjärta sjönk av hennes ord. "Om jag får säga något, utan att bli missförstådd", började han, "kan jag erbjuda mitt enkla studentrum som en fristad och mig själv som en sann vän. Jag är ensam här i Paris. En främling i detta land. Men om jag kan hjälpa dig, får du gärna ta emot den hjälpen. Jag offrar hellre mig själv än att se dig skadas eller drabbas på annat sätt."
Det kanske var hans uppriktighet som fick henne att nicka och resa sig. Wolfgang stödde henne när hon gick med skakiga steg över Pont Neuf och de passerade platsen där folket rivit ner statyn av Henrik IV. Stormen hade lugnat sig. Bara det avlägsna mullret av åska dröjde sig kvar. Paris var tyst – en stor vulkan av upprörda känslor som tog en paus innan nästa explosion.
Wolfgang gick före kvinnan och visade vägen. Först genom Latinkvarterens gamla gator. Sedan förbi Sorbonnes mörka väggar och sedan hela vägen till det stora, inte så snygga, hotellet där han bodde. Den gamla damen vid dörren, som släppte in dem, såg förvånad ut när hon såg den vanligtvis dystre Wolfgang tillsammans med en kvinna.
När de steg in Wolfgangs rum kände han sig för första gången generad över hur enkelt hans hem var. Han hade bara ett rum, ett vardagsrum i klassisk stil, fullt av tunga, snidade möbler som en gång sett snygga ut men som nu bara var en påminnelse om gamla tiders lyx. Rummet var ursprungligen ett hotellrum, men var nu fyllt med böcker, papper och de typiska prylar man kan hitta hos en student. Hans säng stod undangömd i ett hörn.
När de väl tänt några ljus fick Wolfgang en bättre chans att granska främlingen, och han blev ännu mer fängslad av hennes skönhet. Ansiktet var blekt och hon hade massor av glänsande svart hår som inramade det. Ögonen var stora och ljusa, med en sorts vild blick i dem. Den svarta klänningen avslöjade att figuren under var perfekt formad. Hon såg fantastisk ut, även om hon var enkelt klädd. Det enda som ens liknade ett smycke var ett brett svart band runt halsen, fäst med diamanter.
Vad skulle han nu göra med denna olyckliga kvinna som plötsligt blivit hans ansvar? Han övervägde att ge rummet till henne och hitta en plats åt sig själv någon annanstans. Samtidigt var han så fängslad av hennes skönhet att han kände ett slags förtrollning, som om hon förvridit alla tankar och sinnen, vilket gjorde det svårt att lämna hennes sida.
Hennes sätt gjorde honom ännu mer förvirrad. Hon slutade prata om giljotinen och sorgen verkade minska. Wolfgangs omsorg hade fått henne att slappna av och samtidigt fånga hennes hjärta.
De satte sig ner på sängkanten, utan att Wolfgang kunde slita blicken från henne.
“Du är så vacker”, utbrast han. “Du är verkligen som en dröm för mig.”
“Och du för mig.” Kvinnan tittade först ner på golvet, sedan rakt på Wolfgang, som just då tänkte på annat än att män och kvinnor först borde ha traditionella bröllop innan de spenderade natten tillsammans.
De höll om varandra och kröp ihop tillsammans ovanpå täcket. “Vad händer imorgon?” viskade hon. “Skiljs vi åt då?"
"Varför ska vi gå skilda vägar? Behöver vi verkligen ett äktenskap för att vara tillsammans?" Kvinnan lyssnade, log och kramade honom. "Du har inget hem eller familj", fortsatte han. "Låt mig vara allt för dig, eller ännu bättre, låt oss vara allt för varandra. Vill du gifta dig först, så gör vi det . Här är min hand. Jag lovar att finnas för dig, för alltid."
Hon kramade den med sin egen, kalla hand. "Alltid?" frågade hon högtidligt.
"Alltid!" upprepade Wolfgang.
"Då är jag din", viskade hon och sjönk ner på hans bröst.
Nästa morgon lämnade Wolfgang sin nyfunna flickvän i sängen. Hon behövde få sova ut efter deras första natt som om de vore ett gift par. Istället tog han en tidig promenad för att hitta en större plats att bo på, en plats som bättre passade deras förändrade situation.
När han kom tillbaka hittade han kvinnan liggande i sängen med huvudet hängande över sängkanten och ena armen slängd över ansiktet. "Mon chéri?" sa han med darrande röst, men hon svarade inte. Han gick närmare för att väcka henne från hennes obekväma ställning och när han tog hennes hand var den kall. Det fanns ingen puls och hennes ansikte var livlöst. Kort sagt, hon var död.
Skräckslagen och upprörd slog Wolfgang larm i huset. Det blev en kaotisk scen. Polisen tillkallades och när den första polismannen kom in i rummet ryggade han tillbaka i chock vid åsynen av den livlösa kroppen i sängen.
"Gode Gud!" utbrast han. "Hur hamnade den kvinnan här?"
"Vet du något om henne?" frågade Wolfgang oroligt.
"Om jag gör!" svarade officeren. "Hon halshöggs i giljotinen igår."
Polismannen steg fram, och när han lossade det svarta bandet runt likets hals rullade huvudet ner på golvet med en duns.
Wolfgang blev galen. "Djävulen! Djävulen har tagit tag i mig!" skrek han. "Jag är för evigt förbannad!"
Poliserna och hans grannar försökte lugna ner honom, men det var meningslöst. Han var övertygad om att en ond ande hade väckt den döda kroppen tillbaka till liv för att fånga honom. Han tappade förståndet och dog så småningom på ett mentalsjukhus.
Om du undrar ifall historien verkligen är sann så ska du inte tvivla. Den som berättade om den tyske studenten var en man som hörde den från den bästa källan, studenten själv, när han träffade Wolfgang på ett mentalsjukhus i Paris.
Källa: https://gutenberg.net.au/ebooks06/0603731h.html - först publicerad 1824. Om novellen (på engelska): https://en.wikipedia.org/wiki/The_Adventure_of_the_German_Student
Detta är texten efter att den först körts genom Chat GPT 3,5 / gratisversionen, och sedan översatts med Google Translate Google är inte superbra på att översätta, som du märker, så texter som översatts med Google måste alltid redigeras om efteråt.
Den tyska studentent
av
Washington Irving
Sent på natten, under en storm under den franska revolutionens vilda dagar, var en ung tysk kille på väg tillbaka till sin plats i den gamla delen av Paris. Blixten blinkade och åskan dånade på de smala gatorna. Men innan vi går in i historien, låt mig berätta lite om den här unge tysken.
Gottfried Wolfgang kom från en bra familj. Han tillbringade en tid med att studera i Göttingen, men eftersom han var en drömmande och passionerad kille, fick han en del vilda och spekulativa idéer som ofta förvirrar tyska studenter. Hans avskilda livsstil, intensiva fokus på studier och den unika karaktären hos det han lärde sig hade en inverkan på både hans sinne och kropp. Hans hälsa blev lidande, och hans fantasi gick lite på tok.
Han började ha dessa fantasifulla tankar om andliga saker och skapade en egen värld som Swedenborg. Sedan, av någon okänd anledning, fick han in i huvudet att det fanns ett dåligt inflytande över honom – någon ond ande som försökte fånga honom och förstöra hans liv. Denna idé, i kombination med hans naturligt dystra personlighet, fick honom att se sliten och hopplös ut.
Hans vänner märkte att något var allvarligt fel med hans sinne, och de ansåg att det bästa sättet att hjälpa honom var att förändra sin omgivning. Så han åkte till Paris för att avsluta sina studier, i hopp om att stadens glamour och nöje skulle göra honom gott.
Wolfgang kom till Paris precis när revolutionen började. Till en början fastnade han i spänningen som alla andra, och gick in i tidens politiska och filosofiska idéer. Men när det blev våldsamt och det var mycket blodsutgjutelse, störde det honom verkligen. Det gjorde honom äcklad av samhället och världen, vilket drev honom ännu mer in i ett liv där han var ensam.
Han låste in sig på en lugn plats i studentkvarteret Pays Latin. Det var en dyster gata inte alltför långt från Sorbonnes klostermurar, där han fortsatte med sina djupa favorittankar. Ibland tillbringade han timmar i de stora biblioteken i Paris, de där platserna fulla av gamla böcker från svunna författare. Han var ungefär som en litterär ghoul, som grävde genom gravarna i antik litteratur och letade efter saker för att tillfredsställa sina konstiga intressen.
Även om Wolfgang var lite av en enstöring och gillade att vara själv, hade han en passionerad sida av sig. Till en början utspelade sig denna passion främst i hans fantasi. Han var för blyg och visste egentligen inte så mycket om världen för att närma sig tjejer, men han beundrade verkligen deras skönhet. I sitt tysta rum hade han ofta dagdrömt om de vackra ansikten och figurer han sett, vilket gjorde dem ännu vackrare i hans sinne än de var i verkligheten.
När Wolfgangs sinne var fullt upp och på en annan nivå, hade han en riktigt intensiv dröm som skakade honom till kärnan. I drömmen såg han ett supervackert kvinnoansikte som lämnade ett bestående märke på honom. Han drömde om henne om och om igen. Bilden fastnade för honom under dagen och även när han sov på natten. Så småningom blev han pladask förälskad i denna drömlika figur. Det pågick så länge att det blev en av de idéerna som bara inte kommer att lämna tankarna på sorgliga killar, och ibland tror folk till och med att de håller på att bli galna på grund av det.
Möt Gottfried Wolfgang – det är den vi pratar om. Detta är vad som pågick med honom vid den tiden. Tänk dig det här: Det är en stormig natt, och han går hem riktigt sent genom några gamla, mörka gator i Marais, den antika delen av Paris. Åskan är superhög på de smala gatorna med höga hus. Han kommer till Place de Grève, ett torg där offentliga avrättningar sker. Blixtar blinkar runt det gamla Hôtel de Ville och lyser upp det öppna utrymmet.
När Wolfgang går över torget, skrämmer han plötsligt eftersom han är precis bredvid giljotinen. Detta var under den värsta delen av Reign of Terror, när denna skräckinjagande dödsmaskin alltid var redo, och ställningen alltid var täckt av goda och modiga människors blod. Just den dagen hade den använts mycket och nu ligger den bara där i mörkret och väntar på fler offer.
Wolfgangs hjärta kändes riktigt tungt, och han kunde inte låta bli att rysa av den läskiga giljotinen. Precis när han är på väg att vända sig bort från den fruktansvärda maskinen, lägger han märke till en skuggig gestalt hopkurad längst ner på trappan som leder upp till ställningen. Blixtarna gör det lättare att se. Det är en kvinna, helt klädd i svart, som sitter på en av de nedre trappstegen. Hon lutar sig framåt, gömmer ansiktet i knät, och hennes långa, röriga hår är dränkt av regn. Wolfgang stannar i hans spår. Det är något väldigt sorgligt med denna ensamma symbol för sorg.
Kvinnan verkar annorlunda än den vanliga skaran. Wolfgang vet att tiderna är tuffa och många en gång lyckliga människor är nu hemlösa. Kanske är den här damen en sörjande själ som lämnats helt ensam av den hemska giljotinen, som sitter här förtvivlad på kanten av livet efter att allt hon kärt har tagits bort för alltid.
Han gick fram till henne och talade till henne med omsorg och förståelse. När hon tittade upp blev han chockad över att se samma ansikte som hade varit i hans drömmar, upplyst av den starka blixten. Trots att hon såg blek och ledsen ut var hon otroligt vacker.
Wolfgang, skakad av starka och blandade känslor, pratade med henne igen. Han nämnde hur det inte var säkert för henne att vara ute i en sådan storm vid den sena timmen och erbjöd sig att ta henne till sina vänner. Istället för att svara pekade hon på giljotinen på ett sätt som gjorde det klart att något hemskt pågick.
"Jag har ingen vän i världen!" utbrast hon.
"Men du har ett hem", svarade Wolfgang.
"Ja - i graven!"
Hans hjärta sjönk av hennes ord.
"Om jag får säga något utan att bli tagen på fel sätt," började han, "skulle jag erbjuda min enkla plats som en fristad och mig själv som en sann vän. Jag är ensam här i Paris, en främling i detta land. Men om mitt liv kunde vara till hjälp, är det ditt att använda. Jag offrar hellre mig själv än att se någon skada eller respektlöshet komma din väg."
Den unge mannens uppriktiga och seriösa inställning fick genomslag. Dessutom fungerade hans utländska accent till hans fördel - det bevisade att han inte bara var en annan person som var van vid Paris sätt. Sann entusiasm har en slags övertygande kraft. Främlingen utan hem satte sin tillit helt till elevens skydd.
Han hjälpte hennes skakiga steg över Pont Neuf och passerade platsen där folket hade slagit ner statyn av Henrik den Fjärde. Stormen hade lugnat sig, och det avlägsna mullret av åska dröjde sig kvar. Paris var tyst – som en stor vulkan av känslor som tog en paus innan nästa explosion.
Studenten guidade henne genom Latinerkvarterets gamla gator och förbi Sorbonnes mörka väggar till det stora, inte så snygga hotellet där han bodde. Den gamla damen vid dörren, som släppte in dem, såg förvånad ut när hon såg den vanligtvis dystre Wolfgang med en kvinnlig följeslagare.
När de klev in hos honom kände sig studenten för första gången lite generad över hur enkelt och föga imponerande hans hem var. Han hade bara ett rum – ett vardagsrum i klassisk stil – fullt av tunga, snidade möbler som en gång såg snygga ut men som nu bara var en påminnelse om dess forna glans. Det var ett av de där gamla hotellen i den ädla stadsdelen, nu fylld med böcker, papper och de typiska prylarna man kan hitta hos en student. Hans säng låg undangömd i ett hörn.
När de väl tog in lite ljus hade Wolfgang en bättre chans att verkligen se främlingen, och han blev ännu mer fängslad av hennes skönhet. Hennes ansikte var blekt men slående ljust, och hon hade massor av glansigt svart hår som faller runt det. Hennes ögon var stora och ljusa, med en sorts vild blick på dem. Från vad hennes svarta klänning avslöjade var hennes figur perfekt balanserad. Hon såg fantastisk ut, även om hon var väldigt enkelt klädd. Det enda som var nära smycken var ett brett svart band runt hennes hals, fäst med diamanter.
Nu stod eleven inför utmaningen att komma på vad han skulle göra med den utsatta personen som plötsligt blev hans ansvar. Han övervägde att ge henne sitt rum och hitta en plats åt sig själv någon annanstans. Ändå var han så fängslad av hennes skönhet att han kände ett slags förtrollning, som om det fanns en förtrollning på hans tankar och sinnen, vilket gjorde det svårt att lämna hennes sida.
Hennes beteende ökade förvirringen. Hon slutade prata om giljotinen och hennes sorg verkade lätta. Elevens omsorg hade förtjänat hennes förtroende, och det såg ut som till och med hennes hjärta. Hon verkade vara en passionerad person, ungefär som honom, och andra entusiaster kan förstå varandra ganska snabbt.
Fången i ögonblickets spänning erkände Wolfgang sina känslor för henne. Han berättade om sin märkliga dröm och hur hon hade fångat hans hjärta redan innan de träffades. Hon blev djupt rörd av hans berättelse och erkände att hon kände en mystisk koppling till honom. Det var en tid av galna idéer och handlingar. De gamla traditionerna och vidskepelsen höll på att blekna bort, och allt var influerat av "förnuftets gudinna". Även saker som traditionella äktenskapssed började ses som onödiga för ärade människor. Den populära trenden gick mot sociala överenskommelser. Wolfgang, som var lite av en teoretiker, kunde inte låta bli att påverkas av tidens progressiva idéer.
"Varför ska vi gå skilda vägar?" han frågade. "Våra hjärtan är förbundna; i förnuftets och hederns ögon är vi som en person. Behöver vi verkligen formaliteter för att binda samman två ädla själar?" Kvinnan lyssnade med djupa känslor och delade tydligt ett liknande perspektiv.
"Du har inget hem eller familj", fortsatte han. "Låt mig vara allt för dig, eller ännu bättre, låt oss vara allt för varandra. Om vi behöver några formaliteter, så gör vi det - här är min hand. Jag lovar mig själv för dig för alltid."
"Evigt?" frågade hon högtidligt.
"Evigt!" upprepade Wolfgang.
Kvinnan tog hans utsträckta hand. "Då är jag din", viskade hon och sjönk ner på hans bröst.
Morgonen därpå lämnade studenten sitt nygifta sova och gick tidigt ut för att hitta ett större ställe som passade deras förändrade situation. När han kom tillbaka hittade han kvinnan liggande på sängen med huvudet hängande och ena armen slängd över. Han försökte prata med henne, men hon svarade inte. Han gick närmare för att väcka henne från hennes obekväma ställning. När han tog hennes hand var det kallt, det fanns ingen puls och hennes ansikte var blekt och livlöst. Kort sagt, hon var död.
Skräckslagen och upprörd slog han larm i huset. Det blev en kaotisk scen. Polisen tillkallades och när polismannen kom in i rummet ryggade han tillbaka i chock vid åsynen av den livlösa kroppen.
"Gode Gud!" utbrast han. "Hur hamnade den här kvinnan här?"
"Vet du något om henne?" frågade Wolfgang oroligt.
"Gör jag?" svarade officeren. "Hon avrättades av giljotinen igår."
Han steg fram, lossade den svarta kragen runt likets hals och huvudet rullade ner på golvet!
Eleven blev galen. "Djävulen! Djävulen har tagit tag i mig!" skrek han. "Jag är för evigt förbannad."
De försökte lugna ner honom, men det var värdelöst. Han var övertygad om att en ond ande hade väckt den döda kroppen tillbaka till liv för att fånga honom. Han tappade förståndet och dog så småningom på en mentalanstalt.
Det är slutet på historien från den gamle mannen med det hemsökta huvudet.
"Är detta verkligen sant?" frågade den nyfikne mannen.
"Det är ett faktum som man inte kan betvivla", svarade den andre. "Jag hörde det från den bästa källan - studenten själv. Jag såg honom på en mentalanstalt i Paris."
Originaltexten, efter att den körts genom Chat GPT 3,5 / gratisversionen. Prompten var enkel: "Rewrite this text to a more simple language suited for teenagers:". Det finns en poäng med att låta en engelsk AI bearbeta den engelska texten före den översätts. Jag förmodar att resultatet blir bättre då.
The Adventure Of The German Student
by
Washington Irving
Late at night, during a storm in the wild days of the French Revolution, a young German guy was heading back to his place in the old part of Paris. The lightning was flashing, and thunder was booming in the narrow streets. But before we get into the story, let me tell you a bit about this young German.
Gottfried Wolfgang came from a good family. He spent some time studying at Göttingen, but because he was a dreamy and passionate guy, he got into some wild and speculative ideas that often confuse German students. His secluded lifestyle, intense focus on studies, and the unique nature of what he was learning had an impact on both his mind and body. His health suffered, and his imagination went a bit haywire.
He started having these imaginative thoughts about spiritual stuff, creating a world of his own like Swedenborg. Then, for some unknown reason, he got it into his head that there was a bad influence hanging over him – some evil spirit trying to trap him and ruin his life. This idea, combined with his naturally gloomy personality, made him look all worn out and hopeless.
His friends noticed that something was seriously wrong with his mind, and they figured the best way to help him was to change his surroundings. So, off he went to Paris to finish his studies, hoping the city's glam and fun would do him some good.
Wolfgang got to Paris right when the revolution was starting. At first, he got caught up in the excitement like everyone else, getting all into the political and philosophical ideas of the time. But when things turned violent and there was a lot of bloodshed, it really bothered him. It made him disgusted with society and the world, pushing him even more into a life of being alone.
He locked himself away in a quiet place in the student quarter, Pays Latin. It was a gloomy street not too far from the Sorbonne's monastery walls, where he continued with his favorite deep thoughts. Sometimes, he spent hours in the big libraries of Paris, those places full of old books from long-gone authors. He was kind of like a literary ghoul, digging through the graves of ancient literature, searching for stuff to satisfy his weird interests.
Even though Wolfgang was a bit of a loner and liked being by himself, he had a passionate side to him. At first, this passion mainly played out in his imagination. He was too shy and didn't really know much about the world to approach girls, but he really admired their beauty. In his quiet room, he'd often daydream about the pretty faces and figures he'd seen, making them even more beautiful in his mind than they were in real life.
When Wolfgang's mind was all fired up and on another level, he had a really intense dream that shook him to the core. In the dream, he saw a super beautiful woman's face that left a lasting mark on him. He dreamt about her over and over again. The image stuck with him during the day and even when he slept at night. Eventually, he fell head over heels in love with this dreamlike figure. It went on for so long that it became one of those ideas that just won't leave the minds of sad guys, and sometimes people even think they're going crazy because of it.
Meet Gottfried Wolfgang – that's who we're talking about. This is what was going on with him at the time. Picture this: It's a stormy night, and he's walking home really late through some old, dark streets in the Marais, the ancient part of Paris. The thunder is super loud in the narrow streets with tall houses. He gets to the Place de Grève, a square where public executions happen. Lightning is flashing around the old Hôtel de Ville, lighting up the open space.
As Wolfgang is walking across the square, he suddenly freaks out because he's right next to the guillotine. This was during the worst part of the Reign of Terror, when this terrifying death machine was always ready, and the scaffold was always covered in the blood of good and brave people. On that very day, it had been used a lot, and now it's just sitting there in the dark, waiting for more victims.
Wolfgang's heart felt really heavy, and he couldn't help but shudder at the scary guillotine. Just as he's about to turn away from that dreadful machine, he notices a shadowy figure huddled at the bottom of the steps leading up to the scaffold. The lightning flashes make it easier to see. It's a woman, all dressed in black, sitting on one of the lower steps. She's leaning forward, hiding her face in her lap, and her long, messy hair is drenched in rain. Wolfgang stops in his tracks. There's something super sad about this lone symbol of sorrow.
The woman seems different from the usual crowd. Wolfgang knows the times are tough, and many once-happy people are now homeless. Maybe this lady is a grieving soul left all alone by the awful guillotine, sitting here heartbroken on the edge of life after everything dear to her has been taken away forever.
He went up to her and spoke to her with care and understanding. When she looked up, he was shocked to see the same face that had been in his dreams, illuminated by the bright lightning. Even though she looked pale and sad, she was incredibly beautiful.
Wolfgang, shaken by strong and mixed emotions, talked to her again. He mentioned how it wasn't safe for her to be out in such a storm at that late hour and offered to take her to her friends. Instead of answering, she pointed to the guillotine in a way that made it clear something awful was going on.
"I don't have a friend in the world!" she exclaimed.
"But you have a home," Wolfgang responded.
"Yes—in the grave!"
His heart sank at her words.
"If I may say something without being taken the wrong way," he began, "I'd offer my simple place as a refuge, and myself as a true friend. I'm alone here in Paris, a stranger in this land. But if my life could be of help, it's yours to use. I'd rather sacrifice myself than see any harm or disrespect come your way."
The young man's sincere and serious attitude made an impact. Plus, his foreign accent worked in his favor—it proved he wasn't just another person used to the ways of Paris. True enthusiasm has a kind of convincing power. The stranger without a home put her trust completely in the student's protection.
He helped her shaky steps across the Pont Neuf, passing the spot where the people had knocked down the statue of Henry the Fourth. The storm had calmed down, and the distant rumble of thunder lingered. Paris was quiet—like a big volcano of emotions taking a break before the next burst.
The student guided her through the old streets of the Latin Quarter and past the dark walls of the Sorbonne to the big, not-so-fancy hotel where he lived. The old lady at the door, who let them in, looked surprised to see the usually gloomy Wolfgang with a female companion.
When they stepped into his place, the student, for the first time, felt a bit embarrassed about how simple and unimpressive his home was. He only had one room—a classic-style living space—full of heavy, carved furniture that once looked fancy but now was just a reminder of its former glory. It was one of those old hotels in the noble quarter, now filled with books, papers, and the typical stuff you'd find in a student's place. His bed was tucked away in a corner.
Once they brought in some lights, Wolfgang had a better chance to really see the stranger, and he was even more captivated by her beauty. Her face was pale but strikingly fair, and she had a ton of glossy black hair falling around it. Her eyes were big and bright, with a kind of wild look to them. From what her black dress revealed, her figure was perfectly balanced. She looked amazing, even though she was dressed really simply. The only thing close to jewelry was a wide black band around her neck, fastened with diamonds.
Now, the student faced the challenge of figuring out what to do with the vulnerable person who suddenly became his responsibility. He considered giving her his room and finding a place for himself elsewhere. Yet, he was so captivated by her beauty that he felt a kind of enchantment, like there was a spell on his thoughts and senses, making it hard to leave her side.
Her behavior added to the confusion. She stopped talking about the guillotine, and her sadness seemed to ease. The student's care had earned her trust, and it looked like even her heart. She appeared to be a passionate person, much like him, and fellow enthusiasts can understand each other pretty quickly.
Caught up in the excitement of the moment, Wolfgang confessed his feelings for her. He shared the tale of his strange dream and how she had captured his heart even before they met. She was deeply moved by his story and admitted feeling a mysterious connection with him. It was a time of crazy ideas and actions. The old traditions and superstitions were fading away, and everything was influenced by the "Goddess of Reason." Even things like traditional marriage customs were starting to be seen as unnecessary for honorable people. The popular trend was toward social agreements. Wolfgang, being a bit of a theorist, couldn't help but be influenced by the progressive ideas of the time.
"Why should we go our separate ways?" he asked. "Our hearts are connected; in the eyes of reason and honor, we are like one person. Do we really need formalities to bind two noble souls together?"
The woman listened with deep emotion, clearly sharing a similar perspective.
"You don't have a home or family," he continued. "Let me be everything to you, or better yet, let's be everything to each other. If we need some formalities, we'll do it—here's my hand. I promise myself to you forever."
"Forever?" she asked, with solemnity.
"Forever!" Wolfgang repeated.
The woman took his outstretched hand. "Then I am yours," she whispered, sinking onto his chest.
The next morning, the student left his newlywed sleeping and went out early to find a bigger place that suited their changed situation. When he came back, he found the woman lying on the bed with her head hanging over and one arm thrown across. He tried talking to her, but she didn't respond. He moved closer to wake her up from her uncomfortable position. When he took her hand, it was cold, there was no pulse, and her face was pale and lifeless. In short, she was dead.
Terrified and distraught, he raised the alarm in the house. It turned into a chaotic scene. The police were called, and as the police officer entered the room, he recoiled in shock at the sight of the lifeless body.
"Good Lord!" he exclaimed. "How did this woman end up here?"
"Do you know anything about her?" Wolfgang asked anxiously.
"Do I?" the officer replied. "She was executed by the guillotine yesterday."
He stepped forward, undid the black collar around the corpse's neck, and the head rolled onto the floor!
The student went into a frenzy. "The devil! The devil has taken hold of me!" he screamed. "I am damned forever."
They tried to calm him down, but it was useless. He was convinced that an evil spirit had brought the dead body back to life to trap him. He lost his mind and eventually died in a mental institution.
That's the end of the story from the old man with the haunted head.
"Is this really true?" asked the curious man.
"It's a fact you can't doubt," the other replied. "I heard it from the best source—the student himself. I saw him in a mental institution in Paris."
Detta är originaltexten från 1824. Den är svårläst för en tonåring i högstadiet.
Källa: https://gutenberg.net.au/ebooks06/0603731h.html
The Adventure Of The German Student
by
Washington Irving
On a stormy night, in the tempestuous times of the French Revolution, a young German was returning to his lodgings, at a late hour, across the old part of Paris. The lightning gleamed, and the loud claps of thunder rattled through the lofty narrow streets--but I should first tell you something about this young German.
Gottfried Wolfgang was a young man of good family. He had studied for some time at Göttingen, but being of a visionary and enthusiastic character, he had wandered into those wild and speculative doctrines which have so often bewildered German students. His secluded life, his intense application, and the singular nature of his studies, had an effect on both mind and body. His health was impaired; his imagination diseased. He had been indulging in fanciful speculations on spiritual essences, until, like Swedenborg, he had an ideal world of his own around him. He took up a notion, I do not know from what cause, that there was an evil influence hanging over him; an evil genius or spirit seeking to ensnare him and ensure his perdition. Such an idea working on his melancholy temperament produced the most gloomy effects. He became haggard and desponding. His friends discovered the mental malady preying upon him, and determined that the best cure was a change of scene; he was sent, therefore, to finish his studies amidst the splendors and gayeties of Paris.
Wolfgang arrived at Paris at the breaking out of the revolution. The popular delirium at first caught his enthusiastic mind, and he was captivated by the political and philosophical theories of the day: but the scenes of blood which followed shocked his sensitive nature, disgusted him with society and the world, and made him more than ever a recluse. He shut himself up in a solitary apartment in the Pays Latin, the quarter of students. There, in a gloomy street not far from the monastic walls of the Sorbonne, he pursued his favorite speculations. Sometimes he spend hours together in the great libraries of Paris, those catacombs of departed authors, rummaging among their hoards of dusty and obsolete works in quest of food for his unhealthy appetite. He was, in a manner, a literary ghoul, feeding in the charnel-house of decayed literature.
Wolfgang, thought solitary and recluse, was of an ardent temperament, but for a time it operated merely upon his imagination. He was too shy and ignorant of the world to make any advances to the fair, but he was a passionate admirer of female beauty, and in his lonely chamber would often lose himself in reveries on forms and faces which he had seen, and his fancy would deck out images of loveliness far surpassing the reality.
While his mind was in this excited and sublimated state, a dream produced an extraordinary effect upon him. It was of a female face of transcendent beauty. So strong was the impression made, that he dreamt of it again and again. It haunted his thoughts by day, his slumbers by night; in fine, he became passionately enamored of this shadow of a dream. This lasted so long that it became one of those fixed ideas which haunt the minds of melancholy men, and are at times mistaken for madness.
Such was Gottfried Wolfgang, and such his situation at the time I mentioned. He was returning home late on stormy night, through some of the old and gloomy streets of the Marais, the ancient part of Paris. The loud claps of thunder rattled among the high houses of the narrow streets. He came to the Place de Grève, the square, where public executions are performed. The lightning quivered about the pinnacles of the ancient Hôtel de Ville, and shed flickering gleams over the open space in front. As Wolfgang was crossing the square, he shrank back with horror at finding himself close by the guillotine. It was the height of the reign of terror, when this dreadful instrument of death stood ever ready, and its scaffold was continually running with the blood of the virtuous and the brave. It had that very day been actively employed in the work of carnage, and there it stood in grim array, amidst a silent and sleeping city, waiting for fresh victims.
Wolfgang's heart sickened within him, and he was turning shuddering from the horrible engine, when he beheld a shadowy form, cowering as it were at the foot of the steps which led up to the scaffold. A succession of vivid flashes of lightning revealed it more distinctly. It was a female figure, dressed in black. She was seated on one of the lower steps of the scaffold, leaning forward, her face hid in her lap; and her long dishevelled tresses hanging to the ground, streaming with the rain which fell in torrents. Wolfgang paused. There was something awful in this solitary monument of woe. The female had the appearance of being above the common order. He knew the times to be full of vicissitude, and that many a fair head, which had once been pillowed on down, now wandered houseless. Perhaps this was some poor mourner whom the dreadful axe had rendered desolate, and who sat here heart-broken on the strand of existence, from which all that was dear to her had been launched into eternity.
He approached, and addressed her in the accents of sympathy. She raised her head and gazed wildly at him. What was his astonishment at beholding, by the bright glare of the lighting, the very face which had haunted him in his dreams. It was pale and disconsolate, but ravishingly beautiful.
Trembling with violent and conflicting emotions, Wolfgang again accosted her. He spoke something of her being exposed at such an hour of the night, and to the fury of such a storm, and offered to conduct her to her friends. She pointed to the guillotine with a gesture of dreadful signification.
"I have no friend on earth!" said she.
"But you have a home," said Wolfgang.
"Yes--in the grave!"
The heart of the student melted at the words.
"If a stranger dare make an offer," said he, "without danger of being misunderstood, I would offer my humble dwelling as a shelter; myself as a devoted friend. I am friendless myself in Paris, and a stranger in the land; but if my life could be of service, it is at your disposal, and should be sacrificed before harm or indignity should come to you."
There was an honest earnestness in the young man's manner that had its effect. His foreign accent, too, was in his favor; it showed him not to be a hackneyed inhabitant of Paris. Indeed, there is an eloquence in true enthusiasm that is not to be doubted. The homeless stranger confided herself implicitly to the protection of the student.
He supported her faltering steps across the Pont Neuf, and by the place where the statue of Henry the Fourth had been overthrown by the populace. The storm had abated, and the thunder rumbled at a distance. All Paris was quiet; that great volcano of human passion slumbered for a while, to gather fresh strength for the next day's eruption. The student conducted his charge through the ancient streets of the Pays Latin, and by the dusky walls of the Sorbonne, to the great dingy hotel which he inhabited. The old portress who admitted them stared with surprise at the unusual sight of the melancholy Wolfgang, with a female companion.
On entering his apartment, the student, for the first time, blushed at the scantiness and indifference of his dwelling. He had but one chamber--an old-fashioned saloon--heavily carved, and fantastically furnished with the remains of former magnificence, for it was one of those hotels in the quarter nobility. It was lumbered with books and papers, and all the usual apparatus of a student, and his bed stood in a recess at one end.
When lights were brought, and Wolfgang had a better opportunity of contemplating the stranger, he was more than ever intoxicated by her beauty. Her face was pale, but of a dazzling fairness, set off by a profusion of raven hair that hung clustering about it. Her eyes were large and brilliant, with a singular expression approaching almost to wildness. As far as her black dress permitted her shape to be seen, it was of perfect symmetry. Her whole appearance was highly striking, though she was dressed in the simplest style. The only thing approaching to an ornament which she wore, was a broad black band round her neck, clasped by diamonds.
The perplexity now commenced with the student how to dispose of the helpless being thus thrown upon his protection. He thought of abandoning his chamber to her, and seeking shelter for himself elsewhere. Still he was so fascinate by her charms, there seemed to be such a spell upon his thoughts and senses, that he could not tear himself from her presence. Her manner, too, was singular and unaccountable. She spoke no more of the guillotine. Her grief had abated. The attentions of the student had first won her confidence, and then, apparently, her heart. She was evidently an enthusiast like himself, and enthusiasts soon understand each other.
In the infatuation of the moment, Wolfgang avowed his passion for her. He told her the story of his mysterious dream, and how she had possessed his heart before he had even seen her. She was strangely affected by his recital, and acknowledge to have felt an impulse towards him equally unaccountable. It was the time for wild theory and wild actions. Old prejudices and superstitions were done away; everything was under the sway of the "Goddess of Reason." Among other rubbish of the old times, the forms and ceremonies of marriage began to be considered superfluous bonds for honorable minds. Social compact were the vogue. Wolfgang was too much of theorist not to be tainted by the liberal doctrines of the day.
"Why should we separate?" said he: "our heart are united; in the eye of reason and honor we are as one. What need is there of sordid forms to bind high soul together?"
The stranger listened with emotion: she had evidently received illumination at the same school.
"You have no home nor family," continued he: "Let me be everything to you, or rather let us be everything to one another. if form is necessary, form shall be observed--there is my hand. I pledge myself to you forever."
"Forever?" said the stranger, solemnly.
"Forever!" repeated Wolfgang.
The stranger clasped the hand extended to her: "Then I am yours," murmured she, and sank upon his bosom.
The next morning the student left his bride sleeping, and sallied forth at an early hour to seek more spacious apartments suitable to the change in his situation. When he returned, he found the stranger lying with her head hanging over the bed, and one arm thrown over it. He spoke to her, but received no reply. He advanced to awaken her from her uneasy posture. On taking her hand, it was cold--there was no pulsation--her face was pallid and ghastly. In a word, she was a corpse.
Horrified and frantic, he alarmed the house. A scene of confusion ensued. The police was summoned. As the officer of police entered the room, he started back on beholding the corpse.
"Great heaven!" cried he, "how did this woman come here?"
"Do you know anything about her?" said Wolfgang eagerly.
"Do I?" exclaimed the officer: "she was guillotined yesterday."
He stepped forward; undid the black collar round the neck of the corpse, and the head rolled on the floor!
The student burst into a frenzy. "The fiend! the fiend has gained possession of me!" shrieked he; "I am lost forever."
They tried to soothe him, but in vain. He was possessed with the frightful belief that an evil spirit had reanimated the dead body to ensnare him. He went distracted, and died in a mad-house.
Here the old gentleman with the haunted head finished his narrative.
"And is this really a fact?" said the inquisitive gentleman.
"A fact not to be doubted," replied the other. "I had it it from the best authority. The student told it me himself. I saw him in a mad-house in Paris."
THE END