Första världskriget, kriget till havs

När kriget bröt ut 1914 hade Storbritannien världens största flotta, de enda länderna som ens hade en chans att sätta sig upp emot den var Frankrike och Tyskland. Haven blev ett viktigt slagfält då England försökte blockera leveranser till tyska hamnar och tyskarna gjorde vad de kunde för att sänka handelsskepp på väg till England, oavsett nationalitet. Men vad var det för fartyg man använde i kriget till havs?

Innehåll

1 Slagskepp (dreadnought)
2 Slagkryssare
3 Kryssare och jagare
4 Torpedbåtar
5 U-båtar
6 Varför blockerades de tyska hamnarna?
- 6.1 Vad hände med Lusitania?
7 Vad var det obegränsade U-båtskriget?
8 Högsjöflottan
9 Källor
- 9.1 Bildkällor

Slagskepp (dreadnought)

Slagskepp har funnits sedan medeltiden men när engelsmännen byggde slagskeppet HMS Dreadnought 1906 blev alla andra slagskepp föråldrade, hon var helt enkelt osänkbar med 28cm tjockt pansar vid vattenlinjen. Hon var det första större fartyg som drevs med ångturbiner och hade en toppfart på 21 knop. När kriget bröt ut hade Storbritannine inte mindre än nitton stycken, Tyskland hade tretton,

HMS Dreadnought 1906

Slagkryssare

Slagkryssarna hade en kryssares hastighet och ett slagskepps kanoner. Det gjorde slagkryssaren till en farlig motståndare då den kunde färdas inom skotthåll från ett slagskepp, beskjuta det och sedan försvinna ur skotthåll från det långsammare slagskeppet. Englands främsta slagkryssare var ”Hood” som inte var färdigbyggd förrän 1918. Hon hade totalt åtta 15 kanoner i kanontorn, tolv 5.5 kanoner, fyra 4 luftvärnskanoner och inte mindre än sex torpedtuber. Toppfarten var 31 knop och hon hade en besättning på 1341 personer.

Slagkryssaren HMS Queen Mary som sänktes under slaget vid Jutland / Jylland

Kryssare och jagare

En kryssare var helt enkelt ett fartyg som var mindre och snabbare än ett slagskepp, en jagare var mindre än en kryssare och mycket snabbare. Båda typerna av fartyg kunde färdas långa sträckor och användes ofta som eskort och skydd både för tyngre stridsfartyg och för handelsfartyg. Gränsen mellan jagare och torpedbåt är flytande.

Torpedbåtar

Torpedbåtar var lätta, snabba fartyg med kort räckvidd som bar med sig torpeder. Tanken med dem var att de skulle vara så snabba att man inte kunde träffa dem med slagskeppens tunga kanoner. När de kom inom skotthåll skulle de avlossa torpederna och sedan återvända till land. Tyskarna hade flest torpedbåtar under kriget.

Tyska torpedbåtar som togs till USA efter 1:a världskrigets slut

U-båtar

England hade sin första U-båt i tjänst 1902, Tyskland 1905. Många ledande militärer tyckte att U-båtar var osportsliga och att man inte skulle utveckla den typen av fartyg, så tyckte man inte i Tyskland där man tvärtom såg U-båtarna som ett sätt att bekämpa Englands större flotta. U-båtarna under första världskriget var inte så effektiva utan kunde bara vara under vatten i några timmar innan de var tvungna att gå upp till ytan och ladda batterierna till elmotorerna. Vid ytan var de lätta måltavlor och flera tyska U-båtar sänktes genom att andra fartyg helt enkelt rammade dem innan de hann gå under vattnet.

Den tyska U-båten U-9 1914

Det prövade olika sätt att motverka U-båtar. Ett försök var att ha metallnät längs skrovet för att stoppa torpeder, men det fungerade inte särskilt bra. Man försökte jaga U-båtar med andra U-båtar under vattnet men hade inte tillräckligt bra utrustning för att spåra motståndarna. Man försökte också att skjuta på U-båtar med kanoner från fartygen, men U-båtarna var små måltavlor och svåra att träffa innan de gick under ytan. Det bästa sättet visade sig vara att använda sjunkbomber, bomber som släpptes ner i vattnet och exploderade på ett bestämt djup. Tryckvågen från sjunkbomben räckte för att krossa U-båtens skrov och sänka fartyget. Man använde också minor som förankrades i bottnen och fick flyta upp på olika djup. Om en U-båt körde in i minan exploderade den och U-båten sänktes.

Sjunkbomber detonerar, första världskriget

Varför blockerades de tyska hamnarna?

Tyskland har inte speciellt mycket kust för att vara ett så stort land, därför blev en av de första åtgärderna när kriget började att blockera alla fartyg från att nå tyska hamnar, oavsett vilket land fartygen kom ifrån. Man minerade de viktigaste farlederna och tvingade handelsfartyg på Nordsjön att först gå in i engelsk hamn så att man kunde avgöra om man skulle låta fartyget få fortsätta med sin last, allt för att svälta ut Tyskland. Och det lyckades man med.

Till skillnad från England hade man inget ransoneringssystem i Tyskland och redan 1916 var stora delar av befolkningen undernärda och ren svält väntade. Inte var det bättre av att man ofta tagit ut alla pojkar och män ur lantbrukarfamiljer till krigstjänstgöring så att fälten var obrukade. Dessutom användes råvarorna för att tillverka konstgödsel istället till att tillverka sprängämnen för armén, något som minskade skördarnas storlekar ändå mer.

Tyskarna ville inte utmana engelsmännen och försöka bryta blockaden genom att ta ut sin flotta. Det var bättre att ha den i hamn och använda den som ett hot. Skulle flottan förstöras skulle man inte längre ha något att hota med och engelsmännen skulle kunna använda alla sina krigsfartyg för att skära av trafiken till tyska hamnar. Istället skickade tyskarna ut sina U-båtar. Planen var att göra om Napoleons ide om att skära av Englands möjligheter att få varor utifrån, Storbritannien var (och är) trots allt en ö helt beroende av fartygstransporter.

Tyskarna sänkte mängder med fartyg utan att själva drabbas speciellt mycket för U-båtar var ett nytt vapen och man hade inte lärt sig hur man skulle bekämpa dem ännu. Ubåten U-35 var den mest framgångsrika som ensam sänkte 226 olika fartyg utan att själv skadas under hela kriget. Det tog flera år innan Engelsmännen lärde sig att skicka handelsfartygen i konvojer tillsammans med krigsfartyg som eskort, för att förhindra de enorma förlusterna som U-båtarna orsakade.

Vad hände med Lusitania?

Första maj 1915 tuffade passagerarfartyget Lusitania ut från Liverpool på väg över Atlanten till USA med 1257 passagerare och 702 besättningsmän. Det var den 202:a gången som fartyget skulle korsa Atlanten och det ansågs rätt säkert eftersom Lusitania var mycket snabbare än någon U-båt som byggts i Tyskland då.

Den 7:e maj var fartyget i irländska havet när det drabbades av dimma och var tvungen att sänka farten till 15 knop. Man satte upp utkikar vid relingen som skulle spana efter U-båtar och gjorde alla livbåtar klara att sätta ut.

Klockan 13.20 fick kapten Schweiger i U-båten U-20 syn på Lusitania som färdades rakt mot honom. De gick under ytan och väntade på Lusitania som dessutom ändrade riktning så att fartyget visade sidan mot U-båten. När avståndet var 700 meter avlossade Schweiger en enda torped mot passagerarfartyget. Torpeden träffade rakt i andra ångpannan som exploderade och fartyget stannade för att sedan börja kantra åt styrbord. Livbåtarna på babords sida gick inte att sjösätta och de på styrbords sida svingade så långt ut att det var näst intill omöjligt att komma i dem innan de sjösattes. Enbart sex livbåtar sjösattes med folk ombord. Klockan 14.00 sjönk fartyget under ytan. 1198 människor drunknade och av dem var 128 stycken amerikaner. Sänkningen av Lusitania var en av de främsta orsakerna till att USA senare gick med i kriget på Englands och Frankrikes sida mot Tyskland.

Efter det att Lusitania sänktes fick Tyskland så tydliga hot om att USA skulle gå med i kriget på Tysklands fienders sida om de inte slutade med att sänka fartyg oavsett nationalitet, att det gick ut en order från flottans ledning att enbart fartyg som säkert tillhörde fienden skulle få anfallas. Så förblev det fram till 1917.

Teckning av sänkningen av Lusitania 1915

Vad var det obegränsade U-båtskriget?

Från 1917 var läget desperat i Tyskland och man gick ifrån principen om att inte anfalla fartyg från neutrala länder, istället påbörjade man”det obegränsade U-båtskriget” där alla fartyg ansågs fientliga om de inte gick under tysk flagg eller någon annan nation som var vänligt inställd till Tyskland. Naturligtvis gjorde detta att de neutrala länderna drabbades av tyska U-båtar och stämningen mot Tyskland blev än värre, så illa att USA gick med i kriget mot Tyskland i april 1917. Förstod inte tyskarna det? Jo, men man tog den risken. Som amiral Capelle sa i det tyska parlamentet:

"De [amerikanerna] kommer inte ens att komma eftersom våra U-båtar kommer att sänka dem. Därför betyder Amerika, från en militär synvinkel, ingenting. Igen ingenting. Och för det tredje; ingenting".

Högsjöflottan

Under hela kriget gick tyska flottan, även kallad ”högsjöflottan”, bara ut i strid vid ett enda tillfälle, under slaget vid Jutland (Jylland) maj 1916. En strid som bara blev en kraftmätning mellan flottorna utan vare sig segrare eller förlorare. Dessutom blev den tyska asiatiska flottan anfallen och sänkt vid Falklandsöarna på sin väg mot Atlanten. Annars hände det ibland att enstaka krigsfartyg hamnade i strid utan att det hade någon större inverkan på kriget.

Slagkryssaren HMS Queen Mary exploderar under slaget om Jutland / Jylland

1918 beordrade kaisern ut högsjöflottan i panik, det fanns inte mycket annat man kunde slåss med i Tyskland men blockaden mot de tyska hamnarna måste hävas för att man skulle få in mat och annat material i tyskland. Det var ett självmordsuppdrag som antagligen skulle orsaka förlusten av hela flottan med tusentals döda matroser nu i det de flesta insåg var slutet av kriget, så matroserna vägrade att lyda order och gjorde istället uppror. Ett uppror som spred sig genom hela Tyskland och slutligen var det som orsakade att Tyskland gav upp kriget.