Åtgärder

Första världskriget, västfronten

Från Skolbok

ah039.jpg

Glada tyska soldater på väg mot fronten

När von Moltke använde sig av den ändrade Schlieffenplanen på västfronten hade han tänkt sig att kriget skulle gå fort. Inom 10 veckor skulle Frankrike ha besegrats. Därefter skulle alla soldaterna på västfronten kunna flyttas över till östfronten eftersom man trodde att kriget mot Ryssland skulle ta längre tid.

En grundtanke med Schlieffenplanen var just att den skulle gå fort. Tyskarna förstod inte riktigt hur det påverkade soldaterna. De kom ifrån varandra. Olika grupper som skulle skydda varandra kom i otakt och såg inte varandra på flera dagar. Många soldater som hade marscherat från Tyskland med 20-30 kilos packning var helt utmattade redan när de kom fram till den franska gränsen och de blev inte mindre utmattade av att behöva marschera genom Frankrike också.


Belgien

Tyskarna trodde inte att England skulle starta ett krig för att försvara Belgien, men man tog fel. Dessutom visste tyskarna att belgarna byggt flera gränsfort men hade inte tagit med dem i beräkningen i Schlieffenplanen. När de första tyska soldaterna marscherade in i Belgien skickades BEF, engelsmännens elitstyrka på 125 000 man över kanalen för att hjälpa belgarna.

800px-Dicke_Bertha_vor_Luettich_070814.jpg

Tjocka Bertha, den typ av kanon som användes för att skjuta sönder belgarnas fort


När tyskarna kom i strid mot BEF första gången, utanför staden Mons, trodde de att engelsmännen hade kulsprutor med sig eftersom de sköt så många skott, men det var bara engelsmännen som var specialutbildade på att skjuta snabbt och träffsäkert.

Tyskarna fick order att anfalla BEF genom att marschera framåt genom kulregnet, skuldra vid skuldra, och de tyska förlusterna var enorma. Historikern R Lobban beskrev situationen,

"När de första leden av tyskt infanteri stupade pressade de som marscherade bakom dem ändå på framåt, några bröt ut i språngmarsch, vilt skrikande, andra hukade bakom sina döda kamrater och besvarade elden, och ändå fortsatte de att stupa - några dog innan de nådde marken, andra skulle säkerligen dö innan kvällen, några skulle bli lemlästade för livet, och hela tiden, pumpade kulsprutorna långa skurar av kulor in i den skrikande, kämpande grå massan av soldater framför dem ".

Även om BEF slutligen var tvungen att dra sig tillbaka var det så att erövringen av de belgiska forten och striderna med BEF stoppade upp tyskarna och sinkade Schlieffenplanen. När sedan Bryssel erövrats insåg tyskarna att belgarna förstört järnvägarna i landet. Det innebar att all tung utrustning som tyskarna räknat med att frakta med tåg måste fraktas på annat sätt: till fots, i hästdragna vagnar, på pråmar i floderna eller i de få lastbilar som fanns. Detta fördröjde Schlieffenplanen ändå mer.

Plan 17

The_Winning_of_the_Marne_02.jpg

Teckning av fransmän i röda uniformsbyxor vid Marne


Tyskarna hade sin Schlieffenplan och fransmännen hade en motsvarande plan som hette ”Plan 17”. Den utformades med tanken att man lät huvudstyrkan av den franska armén marschera rakt mot tyskarnas huvudstyrka i ett frontalangrepp. Den franska armén var så säker på seger att de gick in i striden klädda i sina kejserliga färger blått, vitt och rött, till skillnad från tyskarna som var klädda i grå / gröna / bruna kamouflagefärgade uniformer. Det var lätt att sikta på fransmännen i sina klarröda byxor som syntes på långt håll. Fransmännen trodde att det skulle räcka med "fransk stolthet" för att besegra den mötande armé och tyskarna underskattades grovt. Den första stora franska förlusten skedde vid Lorraine i östra Frankrike. En stor del av den franska armén förlorades och resterna drevs tillbaka av tyskarna in i Frankrike där de hjälpte till att sätta upp det sista försvaret för att rädda Paris.

Miraklet vid Marne

Marne+taxis.jpg

Trupptransport


Den franska armén stoppades av tyskarna vid floden Marne under sin reträtt från Lorraine. Tyskarna kunde se Eiffeltornet, men vägen dit blockerades av den franska armén. En veckolång strid följde där över 2 miljoner soldater var inblandade. Den engelska BEF fick tid att gå samman med franska armén efter att ha slagits vid Mons och de kombinerade styrkorna höll tillbaka det tyska motståndet. 11 000 man skickades ut till Marne som förstärkningar från Paris med taxibilar och tyskarnas hopp om seger minskade snabbt. Von Moltke insåg situationen och medgav inför Kaisern (Tysklands kejsare kallades så) "Ers majestät, vi har förlorat kriget". Efter det ersattes han av general Falkenhayn som ny chef för armén.

Tyskarna insåg äntligen betydelsen av hamnarna vid Engelska kanalen. Om tyskarna kunde erövra dessa hamnar, skulle de kunna begränsa inflödet av trupper och förnödenheter från Storbritannien. Båda sidors soldater gjorde försök efter försök att omringa den andras för de trodde att om fienden bara blev omringad var segern säkrad eftersom det skulle förhindra att den omringade armén fick mat och ammunition så att den skulle tvingas att ge upp. Bägge sidorna misslyckades med sina omringningsförsök, istället tvingades båda sidorna att "gräva ner sig" där de var för att kunna försvara sig, något som skapade en rad av skyttegravar från den belgiska kusten till schweiziska Alperna. Det rörliga kriget var över och skyttegravarna hade börjat grävas. Schlieffenplanen hade officiellt misslyckats och ett långt utnötningskrig hade tagit sin början.

Skyttegravskriget

Engelska soldater på väg att anfalla från en skyttegrav.
Ingen mans land.

Ingen hade insett att det kunde bli ett så omfattande krig, eller att så många män skulle dö. Detta berodde främst på den föråldrade stil som användes i krigföringen, precis som Napoleon hade gjort marscherade män mot de motsatta skyttegravarna i hopp om att övermanna försvararna. Den öppna oskyddade terrängen på västfronten var helt enkelt inte bra för marscherande soldater som tvingades in i en störtflod av maskingevärseld. Kombinationen av den nya kulsprutetekniken, terrängen och föråldrade tankar om hur krig skall utföras som ärvts från Napoleons dagar orsakade katastrofala förluster och det var nästan omöjligt att korsa "Ingen mans land" levande.

Ett invecklat system med skyttegravar som byggdes ihop med varandra grävdes för att trupperna skulle kunna dra sig bort från en linje som blev beskjuten. Mellan skyttegravarna låg en sönderskjuten, öde landremsa. Det var ingenmansland, ibland kilometerbred, ibland inte mer än 50 meter. När fienden grävde ner sig kunde artilleriet inte ägna sig åt prickskjutning utan tvingades att täcka hela områden med granater, vilket gjorde att ammunitionsförbrukningen steg till oväntade mängder.

Det mesta av dödandet under skyttegravskriget sköttes av kanonerna medan soldaternas uppgift var att se till att motståndarna höll sig på plats. På nätterna grävde man skyttegravarna. Det gällde att vara en bra grävare för när solen gick upp började artilleriet skjuta på mål, vilket var männen som inte hunnit gräva ner sig. När mörkret föll på nytt fick alla som fortfarande var vid liv skynda sig att laga alla sönderskjutna väggar i skyddsrum och skyttegravar för att sedan få göra om alltihop nästa natt och natten efter det, och så vidare.


År 1915 bestämde båda Generalerna för de brittiska och franska arméerna, Haig och Joffre, att ytterligare angrepp måste vara av massiva proportioner och mot riktigt viktiga mål. Man beslutade att det riktigt stora anfallet mot tyskarna skulle ske vid floden Somme.

Joffre och Haig var överens om att slaget vid Somme borde startas i augusti 1916, men tyskarna egna planer och redan februari 1916 hade General Falkenhayn ställt upp sina haubitsar (stora artillerikanoner) inom någon kilometer från de franska forten vid Verdun. Falkenhayn trodde att om Frankrike besegrades skulle britterna dra sig ur kriget. Därför valde Falkenhayn Frankrikes starkaste punkt att bryta igenom på västfronten - Verdun. Det spelade ingen roll för Falkenhayn om striden var en seger eller förlust, målet var att blöda Frankrike torrt på trupper. Det gjorde inget om 100 000 tyska soldater dog i striderna, menade han, så länge fler fransmän dog samtidigt.

Verdun

640px-Verdun_cimetiere.JPG

Krigskyrkogård vid Verdun


Feb 21, 1916, började de tyska kanonerna avlossa sina granater. Fransmännen togs helt på sängen och de hade bara två divisioner kvar vid Verdun. Bombardemanget kom från tre håll samtidigt och anses vara den största mängd artilleri som någonsin angripit ett mål tillsammans. Kanonerna hördes tydligt åttio kilometer bort. Haubitsarna ödelade de franska skyttegravarna och många soldater tvingades att fly till forten springandes genom artillerielden. Överraskande nog hade fransmännen ändå tillräckligt många soldater för att hålla forten när bombardemanget hade upphört.

Eftersom så få franska soldater var posterade vid Verdun, förlorades några viktiga punkter till tyskarna utan att de förlorade en enda man. Den franska befälhavaren Joffre reagerade snabbt och skickade General Petain tillsammans med fler soldater till Verduns hjälp. Petain sa: "De skall inte passera" och slogs utifrån den idén. Leveranser med förnödenheter kom från Paris till truppernas hjälp, och i slutet av mars hade Frankrike förlorat 90 000 man och Tyskland 80.000.

Under maj trycktes den franska armén långsamt bakåt av de tyska attackerna. Joffre vädjade till den brittiske befälhavaren Haig att ändra datumet för den brittiska attacken vid Somme, eftersom han ville dra tyskarnas uppmärksamheten från Verdun. Haig gick med på det och juni kom med starten av slaget vid Somme. Det var dock alltför sent för den franska armén. Mycket få franska soldater fanns kvar i livet vid Verdun, och allt hopp om att försvara Frankrike mot Tyskland lades nu på de brittiska axlarna. Fransmännen hade förlorat totalt 350 000 män vid Verdun och Tyskarna 330 000.

Somme

785px-Cheshire_Regiment_trench_Somme_1916.jpg

Skyttegrav vid Somme 1916

Skadade brittiska soldater i Somme, 1916.

Vid slaget vid Somme trodde den brittiska och franska armén att de var nästan oövervinneliga. Det verkade otroligt för dem att den våg av artillerield som producerades kunde motstås av någon armé. Men tyskarna hade misstänkt att fransmännen och engelsmännen tänkte anfalla vid Somme, så redan två år före slaget hade tyskarna börjat bygga djupa skyttegravar och skyddsrum som skulle skydda dem från kanonelden..

Britterna underskattade mängden trupper som behövdes rejält. Haig trodde att hans enorma mängd av artilleri skulle förstöra allt i de tyska skyttegravarna, inklusive taggtrådshindren som omgav skyttegravarna. Artillerigranater regnade ner över tyskarna under nästan två veckor. Drygt 200.000 granater avfyrades varje dag.

Till slut tystnade kanonerna. Britterna var glada när de marscherade över ”Ingen mans land” och hade t.o.m. fått tillstånd av sina chefer att de kunde röka på sin väg mot fiendens skyttegravar. Men tyskarna hade överlevt beskjutningen i sina djupa underjordiska skyddsrum och när de hörde att bombardemanget avslutades rusade de upp till skyttegravarna med maskingevär redo att avfyras.

Befälhavaren för attacken, General Henry Rawlinson, beordrade soldaterna att marschera på i sina divisioner med en hastighet av 100 meter per minut och 100 meter från varandra eftersom Rawlinson inte hade något förtroende för att trupperna skulle behålla sin placering annars och att de skulle bli skjutna av sina egna om de bröt ordningen. När de blev beskjutna av tyskarnas kulsprutor ändrades inte ordern utan soldaterna marscherade på in i döden. Den första dagen hade britterna 20 000 döda eller saknade i förluster. Förlusterna fortsatte att öka och vid slutet av slaget vid Somme var 420.000 brittiska, 250.000 franska och 650.000 tyska döda.

Våroffensiven 1918

Läget inne i Tyskland blev alltmer desperat. Folket svalt, britternas blockad av hamnar gjorde att få förnödenheter utifrån kom till Tyskland och resurserna inne i landet började ta slut. Dessutom hade USA gått med i kriget på ententens sida.

I och med att Ryssland gett upp frigjordes soldaterna från den östra fronten och de kunde flyttas till västfronten istället. Helt plötsligt hade tyskarna nästan dubbelt så många soldater att slåss med som tidigare och man insåg att det var bäst att anfalla med det man hade innan Tyskland var helt tömt på resurser och innan USA egentligen blandat sig i kriget. Tyskarna lyckades ta sig nästan lika långt in i Frankrike som 1914 och man kunde återigen se Eiffeltornet i kikarna innan kraften gick ur offensiven. På dessa sex månader minskade den tyska armén från 5,1 miljoner stridande till 4,2 miljoner. Tyska befälhavare ansåg att de behövde 200 000 nya soldater per månad för att ersätta de som skadats eller dödats, men bara 300 000 kunde rekryteras på hela året. Läget blev ohållbart. Tyskarnas soldater drevs tillbaka norrut och man beslutade sig för att ingå ett fredsavtal med ententens länder innan kriget flyttade sig in på tysk mark.


Ytterligare slag

Förutom dessa slagfält fanns det flera andra mer eller mindre stora slag på västfronten, men det som är utmärkande för dem är att väldigt litet blev vunnet i dem och väldigt mycket förlorades. Här är några av de mest omtalade:


Ypern/Ypres

Australiensiska soldater i Châtaeu Wood, nära Ypern.
Gasattack i Flandern.

Här stod totalt tre olika slag. Det andra slaget, våren 1915, var speciellt eftersom man då släppte ut giftgas (klorgas) i stor skala för första gången. Det var tyskarna som gjorde det och kanadensarna som man slogs mot blev totalt överraskade. De dog som flugor av gasen. Tyskarna hade antagligen inte väntat sig den effekten utan de stod kvar och efter en kort tid blåste gasen bort och soldaterna kunde återigen besätta skyttegravarna. 58 000 man på ententens sida och 38 000 tyskar stupade i detta slag.

Passendale/Passchendaele

(En del av tredje slaget vid Ypern)

755px-Second_Battle_of_Passchendaele_-_wounded.jpg

Sjukvårdare i Passendale

Slaget ägde rum sommaren och hösten 1917 och speciellt för engelsmännen har Passchendaele gått till historien som ett bevis för meningslösheten under skyttegravskriget eftersom absolut ingenting blev vunnet med slaget. Det som var speciellt för Passchendaele var regnen och leran soldaterna slogs i. Många blev sjuka eftersom de aldrig hade torra kläder eller skor. Förlusterna var stora: Britterna förlorade 245 000 man, fransmännen 8 000 och tyskarna 260 000 man.

Cambrai

British_tank_crossing_a_trench.jpg

Engelsk stridsvagn

Slaget vid Cambrai skedde vintern 1917. Det var första gången man använde stridsvagnar i större skala, nästan 400 stycken. Tyvärr blev nästan 300 av dem sönderskjutna eller gick sönder av andra anledningar under slagets första två dygn. Man trängde ändå djupt in i det tyska området med stridsvagnarnas hjälp. Britterna väntade sig inte att det skulle gå så bra så det fanns inte nog med soldater för att hålla det erövrade området. Ungefär 45 000 man på vardera sidan stupade i detta slag.

Källor

Det första världskriget; Keegan John 1998, ISBN 91-27-07409-9

www.bookrags.com/essay-2005/8/19/193339/750

sv.wikipedia.org/wiki/V%C3%A4stfronten_under_f%C3%B6rsta_v%C3%A4rldskriget

sv.wikipedia.org/wiki/V%C3%A5roffensiven

sv.wikipedia.org/wiki/Andra_slaget_vid_Ypern

sv.wikipedia.org/wiki/Slaget_vid_Passchendaele

sv.wikipedia.org/wiki/Slaget_vid_Cambrai


Bildkällor

www.greatwardifferent.com/Great_War/The_Winning_of_the_Marne/The_Winning_of_the_Marne_02.jpg

Teckning av franska soldater vid Marne

4.bp.blogspot.com/_rFs0uVY_4rE/SqoNQ-nUkLI/AAAAAAAAGgo/ndL_cgKIl2A/s400/Marne+taxis.jpg

Bild av trupptransport