Åtgärder

Gustav II Adolf

Från Skolbok

Version från den 6 februari 2013 kl. 11.12 av Ingemar (Diskussion | bidrag)

640px-Strasbourg_walter_gustave_adolphe.JPG


Stormaktstiden börjar under Gustav II Adolfs regeringstid. Då pågick ett blodigt krig i Europa. Det varade från 1618 – 1648 och kallas för ”30-åriga kriget”. Det utspelades mellan katolska kungariken och protestantiska kungariken. Kejsaren i Tyskland var katolik och han drömde om att skapa ett enat katolskt Tyskland . Problemet var rikets alla protestanter som inte ville ha en katolsk kung som bestämde över dem och som var beredda att ta till vapen för att få fortsätta vara protestanter.

När kriget bröt ut anföll kejsaren först de få protestantiska rikena som fanns i södra Europa och som snabbt besegrades. Därefter vände kejsaren blicken mot de många protestantiska småkungadömena i norra Tyskland. Detta oroade svenskarna, eftersom också Sverige var protestantiskt. Om Kejsaren besegrade de tyska kungarna skulle kejsarens trupper snart stå längs Östersjöns stränder och risken fanns att han inte skulle stanna där.

Danmark, som var protestantiskt, försökte slåss mot den Tyska kejsaren men blev snabbt besegrat. De kejserliga trupperna kom allt närmare Sverige. När så de protestantiska kungarna i norra Tyskland bad Gustav II Adolf om hjälp att försvara sig mot katolikerna var inte kungen svår att övertala. År 1630 gick Sverige med i kriget, dels för att slåss mot de som trodde på fel sorts kristendom, dels för att hjälpa de små kungarna när de anfölls av den mäktige kejsaren men kanske främst för att kunna göra erövringar i Europa för Sveriges räkning.


Hur fick kungen med sig det svenska folket?

Det brukar alltid vara så att det är kungarna och adelsmännen som bestämmer att ett land skall gå i krig, men det är bönderna som måste utkämpa det. Svenska folket var trött efter alla krig man varit delaktiga i redan innan 30-åriga kriget. Bönderna ville inte tappa fler söner och det var inte ovanligt att de som blev utskrivna som soldater valde att rymma till skogs istället.

När kungen valde att anfalla den tyske kejsaren var det ett vågat beslut. På den här tiden var kejsarens trupper tillsammans med den ”katolska ligan” som leddes av den tyska kejsaren världens största krigsmakt. Lek med tanken att vi i Sverige i nutid bestämmer oss för att anfalla USA. Då skulle nog också de vanliga människorna i Sverige som blev utskrivna till krigstjänst bli oroliga och försöka smita undan.

Kungen visste om det här och förberedde sig noga. Han började med att bearbeta riksdagen där han höll känsloladdade tal som vädjade till ledamöternas vilja att rädda de stackars protestantiska tyska kungarna. Efter det skickades bud ut till landets präster. Det var nämligen så på den här tiden att alla människor var tvungna att gå i kyrkan på söndagar, de som vägrade straffades. Ett av prästens jobb var att läsa upp olika meddelanden och nyheter han fick från kungen och hans tjänstemän. Redan år 1627 läste präster i alla landets kyrkor upp ett meddelande om att Tyska kejsaren var på väg att anfalla Sverige, men att kungen vädjade om hjälp med soldater för att kunna slå till först så att kriget utkämpades i Tyskland istället för Sverige. Det var ett bra argument. Ingen bonde ville ha ett krig i sin närhet eftersom på den här tiden levde en armé på att plundra landsbygden runtomkring sig. På det här sättet fick Gustav II Adolf med sig folket i ett anfallskrig mot den tyske kejsaren, ledaren för världens största armé.


Vilka var Gustav II motståndare och allierade?

Tilly, militär befälhavare över den katolska ligan

Den främsta motståndaren var naturligtvis den tyska kejsaren Ferdinand II, men han var bara fiende till namnet eftersom han inte var ute på slagfälten. Den största faran mot kungen var istället två olika arméer som styrdes av generaler som lovat kejsaren lydnad, men som inte ägdes av kejsaren. Den ena var ”den katolska ligans” armé som leddes av en härförare som hette Tilly. Den katolska ligan var ett samlingsnamn för andra katolska kungadömen än Tyskland som ställde upp med soldater för att hjälpa kejsaren att besegra protestanterna. Den andra armén både ägdes och leddes av en härförare som hette Wallenstein och som var en av Europas rikaste män. Slutligen fanns naturligtvis också kejsarens egen armé. Efter svenskarnas seger vid slaget vid Breitenfeld upplöstes katolska ligans truppförband, merparten av soldaterna återvände till sina olika kungariken. De som var kvar följde Tilly och blev en del av den kejserliga armén.

Sveiges främste allierade var den fransk kejsaren, som var katolik. Det var han som ställde upp med tillräckligt mycket pengar för att bekosta fortsättningen av kriget efter Gustav II Adolfs död. Varför gjord han det? Han var ju katolik? Antagligen tänkte han ”min fiendes fiende är min vän”. Så länge den tyska kejsaren var i krig i norra Europa lämnade han Frankrike i fred. En annan oväntad allierad var Danmark som redan hade blivit anfallen och besegrad av Wallensteins armé. Det var första gången som Sverige och Danmark gick ihop i en allians mot en gemensam fiende.

Vad hände när svenskar och tyskar möttes?

Den första riktiga kraftmätningen mellan ”Lejonet från norden” som Gustav II Adolf kallades, och motståndarna skedde utanför staden Breitenfeld, nära Leipzig i nuvarande Tyskland år 1631. Den svenska armén bestod av både svenska soldater och trupper från Sachsen. Mot sig hade de både delar av den kejserliga armén och Tilly tillsammans med den katolska ligans armé. Tilly anföll först soldaterna från sachsen som flydde, men under tiden gick den svenska armén framåt och lyckades erövra Tillys kanoner. De vändes så att svenskarna kunde skjuta med dem också och den fruktansvärda artilleribeskjutningen fick trupperna att fly från slagfältet och Gustav stod som segrare. Det var en viktig seger eftersom han bevisade att han kunde besegra Tyskarna och stödet för den svenske kungen ökade. Att den katolska armén jagades bort innebar också att hotet mot de nordliga tyska protestantiska rikena försvann och protestantismens ställning säkrades.

Lejonet från norden var inte nöjd med en enda seger. Han fortsatte söderut i Tyskland, hyrde in soldater där han kunde och ledde frivilliga som ville slåss för protestanternas sak. Den tyske kejsaren var inte nöjd och lyckades samla ihop en ny armé under Wallensteins ledning som skulle försöka anfalla kungen i ryggen. När Gustav II fick höra talas om det nya hotet vände han sin armé och tågade norrut. Arméerna möttes vid staden Lützen 6:e november1632. Striden blev blodig, den utkämpades i tät dimma hela dagen och det var svårt att skilja vänner från fiender. Visserligen vann svenskarna det slaget också, men kung Gustav II Adolf, lejonet från norden, stupade.


Vad hände sedan under 30-åriga kriget?

800px-The_Hanging_by_Jacques_Callot.jpg

Krigets fasor, 1632


Kriget tog inte slut bara för att kungen dog. Svenska trupper skulle slåss i 16 år till. Åren efter kungens död hade svenskarna många motgångar, det var nästan så att man trodde på kejsarens hot om att han skulle ”kasta tillbaka svenskarna ut i Östersjön”. Men när det såg som värst ut kom Frankrikes kejsare till hjälp med välbehövliga pengar så att Sverige kunde fortsätta kriget med nya krafter. Under generalerna Johan Banér och sedan Lennart Torstensson efter det att Banér stupat återtog man nästan allt som man tidigare förlorat. Under kriget fick Torstensson order att anfalla Danmark, som Sverige var i förbund med, eftersom Danmark var försvagat av kriget och skulle ha svårt att försvara sig mot svenskarna om man anföll landet både söderifrån och norrifrån samtidigt. Ett krig i kriget som genom freden i Brömsebro 1645 gav oss Jämtland och Härjedalen, öarna Gotland och Ösel och rätten till Halland i 30 år.

Efter Danmarks kapitulation fortsatte Torstensson och den svenska armén att strida i Tyskland. Vid krigsslutet stod svenska trupper under Hans Christoff von Königsmarck utanför Prag, Tjeckiens huvudstad, och trupper under Torstensson hade plundrat sig ända fram till Wien i Österrike.


Vad hände vid den Westfaliska freden?

År 1648 slöt alla inblandade i det 30-åriga kriget fred med varandra i något som kallas för den ”Westfaliska freden”. Genom fredsavtalet fick Sverige flera stora landområden i Tyskland och längs Östersjöns stränder, något som gjorde Sverige till en Europeisk stormakt och Östersjön till ett svenskt innanhav.


1004px-Europa_1648_klar.png

Europas gränser efter den Westfaliska freden.


Källor

Nya ”Ur folkens liv 3”, Torsten Eklund, Karl-Gustav Thor & Alf Åberg, NoK 1991 ISBN 91-27-60195-1

http://www.pipeline.com/~cwa/TYWHome.htm

http://en.wikipedia.org/wiki/30_Year_War

http://sv.wikipedia.org/wiki/Wallenstein

http://sv.wikipedia.org/wiki/Tilly

http://sv.wikipedia.org/wiki/Lennart_Torstenson

http://sv.wikipedia.org/wiki/Slaget_vid_L%C3%BCtzen


Bildkällor

Samtliga bilder från Wikimedia Commons