Skillnad mellan versioner av "Gustav Wasa, Från Tyskland till Dalarna"

Versionen från 28 mars 2015 kl. 10.40

Herr Erik Johansson Wasa bodde, med sin husfru, Cecilia Månsdotter till Eka, på Lindholmens gård i Uppland. Där föddes deras son Gustav den 12 Maj 1496. När Gustav fyllt sex år, sändes han till Sten Sture den äldres hov, för att uppfostras där.

Kung Johan såg honom där en gång, och förvånades av att han var så livlig och fin, klappade honom på huvudet och sa; "Nog blir du en märklig man, om du får leva." Han ville även föra barnet till Danmark för att uppfostras där istället, men Sten Sture hindrade det.

Gustav började i skolan och i Uppsala, och redan då talade han om hur han skulle driva ut danskarna ur Sverige. När han fyllt 18 kom han till Sten Sture den yngres hov. Det var Gustav som bar det svenska huvudbaneret i slaget vid Brännkyrka, och han var en bland de svenska adelsmän som överlämnades som gisslan till Kristian I efter slaget. När han blivit bortförd till Danmark, fick han bo hos en släkting, herr Erik Banér på Kallö, för att bevakas. Han blev vänligt behandlad där, men han led av de elakheter, som de stolta danskarna sa om Sverige.

Slaget vid Brännkyrka

Tidigt en morgon förklädde han sig till bonde, och flydde till Lübeck, dit han kom utan att upptäckas. Men herr Erik Banér kom till staden och fångade in Gustav. I ett övertygande tal inför rådet sa Gusav att han blivit infångad på ett orättvist sätt som stred mot all folkrätt. Därför hade han rätt att fly till friheten när han fick chansen. En av rådsmedlemmarna, Borgmästaren Nils Broms, höll med honom och lovade Gustav att han skulle få en chans att ta sig till Kalmar.

När han återigen kom till Sverige, fann han landet erövrat av den Danske tyrannen. I Kalmar förde en ädel kvinna befälet, inspirerad av Christina Gyllenstjernas exempel. Hon hette Anna Bjeike och hon tog emot Gustav välvilligt.

Borgarna i staden var inte lika glada över besöket, och de tyska soldaterna som vaktade staden ville inte försvara den längre. Utan försvar erövrades snabbt både slottet och staden av amiralen Norrby. Gustav undkom med nöd och näppe att infångas. Istället begav han sig norrut, uppåt landet.

Gustavs flykt genom Sverige

Historierna kring Gustavs resa genom Dalarna skrivs av Peder Svart, som var anställd av Gustav för att få honom att verka så speciell och hjältemodig som möjligt. Det finns alltså inte mycket till sanning i dem, och många historieböcker utelämnar dem helt och hållet numera. Ändå har de en plats som "allmänbildning" eftersom bland annat Wasaloppet har sin grund i de här historierna. Ta dem för vad de är - en spännande äventyrsberättelse...

Gustav besökte sin svåger Joachim Brahe på Tärna gård i Södermanland. Han var inbjuden till Kristians kröning i Stockholm. Gustav bad honom att inte åka dit, men utan resultat.

Gustav flydde vidare och på Gripsholms slott träffade han sin svågers gamle tjänare, som just kom från Stockholm. Med tecken och tårar mer än ord, berättade tjänaren om blodbadet. Gustavs egen far, liksom svågern, var mördade. Tillsammans med en enda tjänare, och klädd i bondekläder, gav sig Gustav iväg mot Dalarna. Dalkarlarna var kända som ett modigt folk och där hoppades han finna både hjälp och vänner.

På Rankhyttan bodde en rik bergsman, Anders Persson. Gustav tog tjänst hos honom som dräng. Men Gustavs ovana vid arbetet som dräng och hans silkeskrage, som en piga sett sticka upp under vadmalsrocken, väckte misstankar.

Anders Persson hade varit Gustavs kamrat i Uppsala och han kände igen Gustav, men vågade inte låta honom stanna på gården av fruktan för Kristians efterspaningar, eftersom ett pris hade blivit satt på Gustavs huvud.

Av den anledningen begav sig Gustav till Ornäs gård, som ägdes av en annan Uppsalavän, Arendt Persson Örnflykt. Arendt tog emot honom med vänliga ord, men beslöt i hemlighet att utlämna honom till danskarna. Han gick iväg till sin granne och bad honom om hjälp att gripa Gustav . Men då den ärlige grannen visade avsky för ett sådant förräderi, begav sig Arendt istället till ortens Danske fogde.

Arendts hustru, Barbro Stigsdotter, som visste hur fallsk han var och som såg honom ta vägen mot fogden, anade förräderiet. Rörd av medlidande över den unge ädlingens olyckor, beslöt hon rädda honom. Hon lät en dräng med häst och släde stå utanför huset, medan hon själv gick in i Gustav sovrum och hjälpte honom genom fönstret.

Så anlände Gustav till prästen herr Jon i Svärdsjö, som också bemötte honom både gästfritt och vänligt. Eftersom Jon fruktade danskarnas efterspaningar, skickade han Gustav till kronoskytten Sven Elfsson i Isala. Gustav hade knappt kommit dit, förrän de danska spejarna dök upp. Sven Elfssons hustru, arbetade med att baka bröd. För att lura Danskarna, gav hon Gustav ett slag med brödspaden, som om han varit en av hennes drängar, och befallde honom att gå ut i ladan och tröska.

Då han inte längre var säker här, gömde Sven Elfsson honom i ett halmlass, för att föra honom djupare inåt skogarna. Danskarnas utskickade soldater misstänkte bonden, och stack sina spjut genom lasset. Gustav sårades i benet. Så fort Sven Elfsson märkte att det droppade blod under lasset, skar han i hemlighet sin häst i foten, och inbillade sedan danskarna att det bara var hästen som blödde.

Två andra kronoskyttar, Per och Matts Olofsson i Marnäs, gömde honom i skogen under en kullfallen tall, där de gav honom mat. Sedan förde de honom till Rättviks kyrka, där Gustav talade till bönderna förförsta gången. Han beskrev Kristians grymhet och faran för landet. Sedan uppmanade han dem att gripa till vapen för friheten, såsom de gjort under Engelbrekt och Sturarna. Men bönderna, som var tveksamma, ville först höra vad grannarna tyckte och tänkte om saken.

Tomt-Mattes hustru gömmer Gustav

Gustav begav sig vidare till Mora socken. Den som var präst där, Jakob Persson, var även han välvilligt inställd och anförtrodde honom åt bonden Tomte-Mattes i Utmeland. Där gömde han sig i källaren. När Tomte-Mattes’s hustru såg att danskar var på väg, ställde hon ett kar över källarluckan, så att den inte upptäcktes.

Vid Mora kyrka talade Gustav återigen till allmogen, men morakarlarna verkade inte vilja gå ut i krig. Förtvivlad bestämde sig Gustav då att fortsätta mot Norge, med avsikt att för alltid lämna sitt olyckliga fädernesland.

En grupp danska soldater kom helt oväntat för att gripa Gustav. Några bönder, som såg de danska ryttarna på Siljans is sprang till kyrkan och ringde i klockorna. Vinden förde med sig ljudet från klockorna uppåt bygden och en stor folkmassa samlades hastigt. De främmande soldaterna tog sin tillflykt dels i prästgården, dels uppe i kyrktornet, men de beväpnade dalkarlarna började skjuta på dem. Inte förrän soldaterna heligt försäkrat att inte skada Gustav, gick dalkarlarna med på att inte döda dem.

Åtskilliga flyende adelsmän som förföljdes av Kristian och hans soldater berättade om blodbadet och tillade att Kristian beslutat att avväpna alla bönder. Då började bönderna muttra, och då de fick höra, att Gustav var en skicklig hövitsman, som fört Sture banér, skickade de skidlöpare för att få honom att vända om. Dessa hann upp Gustav nära fjällen, och han vände genast och med glädje tillbaka.

I Mora träffade han de förnämsta och viktigaste bönderna från alla socknar i Öster- och Västerdalarna. I Mars månad 1521 utnämnde dessa honom till sin och hela rikets herre och hövitsman.

Källa

Lärobok i fäderneslandets historia av Gustaf Henrik Mellin. Stockholm 1845.