Visa källa för Herr Arnes penningar av Selma Lagerlöf, utdrag ur roman - läsförståelse

<img src="https://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/thumb/9/9c/Herr_Arnes_penningar.jpg/397px-Herr_Arnes_penningar.jpg" width=200px>
<br />

<ul class="tabs" data-tab>
  <li class="tab-title active"><a href="#panel1">Text</a></li>
  <li class="tab-title"><a href="#panel2">Frågor</a></li>
  <li class="tab-title"><a href="#panel3">Facit</a></li>
</ul>
<div class="tabs-content">
  <div class="content active" id="panel1">
<br />Selma Lagerlöf levde efter den period vi normalt kopplar ihop med epoken "romantiken". Ändå innehåller hennes texter mycket som är typiskt för romantiken: naturen, önskan att komma till en bättre tid förr i världen, beskrivning av det mystiska och oförklarliga.
<br />
<br />Romanen <i>Herr Arnes penningar</i> från 1904 innehåller samtliga drag. Det är egentligen en spökhistoria i Bohuslän på 1500-talet och skriven som en ungdomsbok. Språket är enkelt, för den tiden, och kapitlen korta. Själva boken är så tunn att den lika gärna kan beskrivas som en lång novell.
<br />
<br />Fiskhandlaren Torarin besökte herr Arne, prästen i Solberga, några dagar tidigare. Den kvällen kom ett förebud om att något otäckt skulle hända. Strax efter blev prästgården anfallen av banditer. Herr Arne blev dödad tillsammans med sin familj och sina tjänare. Sedan sattes prästgården i brand för att dölja att banditerna också tog Arnes kista med silver. För att lura efterföljare drog banditerna kistan fram till en vak i havsisen på Hakefjorden så att det såg ut som om de gått genom isen och drunknat. Men en person överlevde attacken, den unga flickan Elsalill som Torarin tog med sig hem till Marstrand efteråt. Hon var också det enda vittnet och den enda som kunde känna igen mördarna. 
<br />
<br />En kväll efter att Arne begravts och ting hållits kring mordet reser Torarin med sin släde på natten och somnar på kuskbocken. När Torarin vaknar får han uppleva något skrämmande och märkligt ...
<br />
<h1>Den utsända</h1>
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;ÅTTA DAGAR efter sin död blev herr Arne nedsatt i Solberga kyrka, och samma dag hölls det rannsakning över mordet vid tingsplatsen på Branehög.
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;Men herr Arne hade varit en väl känd man i Bohuslän, och på hans begravningsdag kommo så mycket människor tillsammans från både inlandet och skärgården, att det var, som då en krigshär samlas kring sin anförare. Och på fälten mellan Solberga kyrka och Branehög vandrade så mycket folk, att mot aftonen fanns där inte en tumsbredd snö, som inte hade blivit trampad av människor.
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;Men sent på kvällen, då alla dessa hade dragit sina färde, kom Torarin fiskmånglare åkande vägen fram från Branehög och uppåt mot Solberga.
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;Torarin hade talat med mycket folk under dagens lopp. Om och om igen hade han berättat om herr Arnes död. Han hade också blivit väl förplägad framme vid tingsplatsen och hade måst tömma månget ölkrus med långväga resande.
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;Torarin kände sig duven och tung. Han hade lagt sig ned på lasset. Han var bedrövad däröver, att herr Arne var borta, och då han kom i närheten av prästgården, började han plågas av än tyngre tankar. »Grim, min hund,» sade han, »om jag hade trott på det där varslet med knivarna, kunde jag ha avvärjt hela olyckan. Jag tänker ofta på detta, Grim, min hund. Jag känner mig ängslig till mods, alldeles som skulle jag ha varit med om att skaffa herr Arne ur världen. Kom nu ihåg vad jag säger, att nästa gång jag får höra något sådant, skall jag sätta tro till det och rätta mig därefter!»
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;Men medan Torarin låg och dåsade på lasset med halvslutna ögon, gick hans häst, som den bäst tyckte, och då den kom till Solberga prästgård, vek den av gammal vana in genom gårdsledet och gick fram till stalldörren. Torarin visste om intet. Först då hästen stannade, reste han sig upp och såg sig omkring. Han började rysa, då han såg, att han befann sig på gårdsplanen framför ett hus, där så många människor hade blivit mördade för endast en vecka sedan.
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;Han grep genast efter tömmarna. Han ville vända hästen och köra ut på vägen igen, men i detsamma slog någon honom på skuldran, och han såg sig tillbaka. Då stod där bredvid honom den gamle Olof hästskötare, som hade tjänat i prästgården, så länge som Torarin kunde minnas.
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;»Har du så bråttom att fara från gården i natt, Torarin?» sade drängen. »Kom du hellre in i stugan! Herr Arne sitter och väntar på dig.»
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;Torarin fick tusen tankar i huvudet. Han visste inte om han drömde eller var vaken. Olof hästskötare, som han såg stå frisk och levande framför sig, hade han för en vecka sedan sett ligga död bredvid de andra med ett stort sår i halsen.
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;Torarin grep fastare om tömlyckan. Han tyckte, att det bästa för honom skulle vara att komma fort undan. Men Olof hästskötares hand låg ännu på hans skuldra, och gubben fortfor att truga honom.
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;Torarin funderade hit och dit för att finna en ursäkt. »Det var inte min mening att komma och störa herr Arne så här sent på kvällen,» sade han. »Hästen tog av hit in, utan att jag visste det. Jag skall nu fara och skaffa mig härbärge över natten. Om herr Arne vill träffa mig, så kan jag väl komma igen i morgon.»
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;Härmed böjde sig Torarin framåt och slog till hästen med tömlyckan för att förmå honom att sätta sig i rörelse.
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;Men prästgårdsdrängen stod i samma ögonblick framme vid hästens huvud, fattade den vid betslet och tvang den att stå stilla. »Var inte genstörtig, Torarin!» sade drängen. »Herr Arne har ännu inte gått till sängs, han sitter och väntar på dig. Och du måtte väl veta, att du kan få lika gott nattkvarter här som på något annat ställe i socknen.»
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;Då ville Torarin svara, att han inte kunde nöja sig med att bo i taklöst hus. Men innan han yttrade något, kastade han ögonen uppåt manbyggnaden. Då såg han den gamla ryggåsstugan stå där lika välbehållen och ansenlig som före branden. Dock hade Torarin ännu på morgonen sett de nakna takstolarna skjuta upp i luften.
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;Han såg och såg och gned sina ögon, men visserligen stod prästhuset där oskadat med halm och snö på taket. Genom takhålet såg han rök och gnistor fladdra upp. Och genom de illa stängda luckorna såg han ljussken sila ut på snön.
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;Den, som reser vida omkring på kalla vägen, vet inte en bättre syn än ljusskenet, som smyger ut ur den varma stugan. Men Torarin blev än mer skrämd, än han hade varit förut, vid denna syn. Han piskade på hästen, så att den både stegrade sig och slog. Men inte fick han den ett steg längre från stalldörren.
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;»Kom du med in, Torarin !» sade stalldrängen. »Jag trodde, att du inte mer ville ha något att ångra i denna sak.»
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;Nu kom Torarin ihåg vad han på vägen hade lovat sig själv. Han, som hade stått på lasset med tömlyckan i högsta hugg, blev då genast spak som ett lamm.
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;»Se här, Olof hästskötare, här är jag nu!» sade han och sprang av lasset. »Det är sant, att jag inte vill ha något att ångra i denna sak. För mig nu in till herr Arne!»
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;Men de tyngsta steg, som Torarin hade gått, voro de, som han vandrade över gårdsplanen fram till stugan.
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;Då dörren gick upp, slöt Torarin ögonen för att slippa se in i rummet. Men han sökte ge sig mod genom att tänka på herr Arne. »Han har gett dig månget gott mål mat. Han har köpt din fisk, också när hans eget visthus har varit fullt. Han har alltid varit dig huld i livet, och säkerligen vill han inte skada dig efter döden. Kanske att han har en tjänst att begära av dig. Du skall inte förgäta, Torarin, att man måste visa tacksamhet också mot de döda.»
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;Torarin öppnade ögonen och blickade framåt rummet. Då såg han den stora stugan alldeles likadan, som han förr hade sett den. Han kände igen den högt uppmurade ugnen och de vävda bonader, som klädde väggarna. Men han skådade många gånger från vägg till vägg och från golv till tak, innan han fick mod att se upp till bordet och bänken, där herr Arne hade brukat sitta.
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;Sent omsider blickade han också ditåt, och då såg han herr Arne själv sitta livslevande mittför bordet med hustrun och hjälpprästen på var sin sida, såsom han hade sett honom för åtta dagar sedan. Han tycktes nyss ha slutat sin måltid, han hade skjutit tillbaka fatet, och skeden låg på bordet framför honom. Alla de gamla tjänarna och tjänarinnorna sutto vid bordet, men endast den ena av de unga jungfrurna.
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;Torarin stod länge stilla nere vid dörren och betraktade dem, som sutto till bords. De sågo alla ängsliga och bedrövade ut, och även herr Arne satt tungsint som de andra och stödde huvudet i handen.
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;Äntligen såg Torarin, att herr Arne lyfte upp huvudet.
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;»Är det någon främmande, som du för med dig in i stugan, Olof hästskötare?»
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;»Ja,» svarade drängen, »det är Torarin fiskmånglare, som i dag har varit på tinget på Branehög.»
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;Herr Arne tycktes då få ett gladare utseende, och Torarin hörde honom säga: »Stig då fram, Torarin, och giv oss nyheter från tinget! Här har jag nu suttit och väntat på dig halva natten.»
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;Allt detta lät så verkligt och naturligt, att Torarin började känna sig mer och mer orädd. Han gick helt modigt över golvet fram till herr Arne. Han frågade sig om det inte hade varit en ond dröm, att herr Arne hade blivit mördad, och om inte sanningen vore, att han levde.
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;Men medan Torarin gick över golvet, kastade han av gammal vana en blick fram till himmelssängen, bredvid vilken den stora penningkistan brukade stå. Men den järnbeslagna kistan fanns inte mer på sin plats, och då Torarin såg det, gick det åter en rysning genom honom.
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;»Nu skall Torarin säga oss hur det idag har avlupit på tinget,» sade herr Arne.
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;Torarin sökte göra, som han hade blivit tillsagd, och berättade om tinget och rannsakningen, men han kunde varken befalla över sina läppar eller sin tunga, utan han talade illa och stammande.
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;Herr Arne avbröt honom också genast: »Säg mig endast det viktigaste, Torarin! Blevo våra mördare funna och straffade?»
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;»Nej, herr Arne,» tog sig då Torarin dristighet att svara. »Era mördare ligga på bottnen av Hakefjord. Hur vill ni, att någon skall kunna hämnas på dem?»
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;Då Torarin gav detta svar, tycktes herr Arne upptändas av sitt gamla humör, och han slog handen hårt i bordet. »Vad är det du säger, Torarin? Har länsherren på Bohus varit här med lagmän och skrivare och hållit ting, och har ingen kunnat säga honom var han skulle finna mina mördare?»
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;»Nej, herr Arne,» svarade Torarin, »det kan ingen bland de levande säga honom.»
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;Herr Arne satt en stund med rynkade ögonbryn och blickade dystert framför sig. Därpå vände han sig än en gång till Torarin.
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;»Jag vet, att du är mig tillgiven, Torarin. Kan du då säga mig hur jag skall få hämnd på mina mördare?»
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;»Det kan jag väl förstå, herr Arne,» sade då Torarin, »att ni önskar taga hämnd på dem, som så omilt ha berövat er livet. Men det finns ingen bland oss, som vandra på Guds gröna jord, som kan hjälpa er härutinnan.»
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;Herr Arne föll i tungt grubbel, sedan han hade fått detta svar.
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;Det blev nu en lång tystnad. Om en stund vågade sig Torarin fram med en begäran.
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;»Jag har nu uppfyllt er önskan, herr Arne, och sagt er hur det avlopp på tinget. Har ni ännu något mer att spörja mig om, eller vill ni nu låta mig gå?»
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;»Du skall inte gå, Torarin,» sade herr Arne, »förrän du än en gång har svarat mig om ingen av de levande kan skaffa oss hämnd.»
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;»Inte om alla män i Bohuslän och Norge komme tillsammans för att hämnas på era mördare, skulle de vara i stånd att finna dem,» sade Torarin.
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;Då sade herr Arne:
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;»När inte de levande kunna hjälpa oss, måste vi hjälpa oss själva.»
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;Härmed började herr Arne att med hög röst läsa ett fadervår, men inte på norska, utan på latin, såsom det hade varit brukligt att läsa det där i landet före hans tid. Och för varje ord i bönen, som han uttalade, pekade han med fingret på en av dem, som sutto med honom vid bordet. Han gick dem på detta sätt igenom flera gånger, till dess han kom till amen. Men då han sade detta ord, sträckte han fingret mot den unga jungfrun, som var hans sondotter.
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;Den unga jungfrun reste sig genast från bänken, och herr Arne sade till henne: »Du vet vad du har att göra.»
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;Då klagade den unga jungfrun och sade: »Sänd mig inte ut till detta! Det är ett för svårt uppdrag för en så späd jungfru som jag.»
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;»Visserligen skall du gå,» sade herr Arne. »Det är rätt, att du går, ty du har mest att hämnas. Ingen av oss har blivit berövad så många av livets år som du, som är yngst ibland oss.»
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;»Jag begär väl ingen hämnd på någon människa,» sade jungfrun.
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;»Du skall genast gå,» sade herr Arne. »Och du skall inte stå ensam. Du vet, att det bland de levande finnes två, som sutto med oss här vid bordet för åtta dagar sedan.»
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;Men då Torarin hörde herr Arne säga detta, trodde han sig förstå, att herr Arne utsåg honom att kämpa mot missdådare och mördare, och han utropade:
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;»För Guds barmhärtighets skull besvär jag er, herr Arne -- -- --»
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;I detsamma tyckte Torarin, att både herr Arne och prästgården försvunno i en dimma, och han själv sjönk djupt ned, såsom hade han fallit från en svindlande höjd, och därmed förlorade han medvetandet.
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;Då han vaknade till liv igen, började det ljusna till morgon. Han såg då, att han låg på marken inne på Solberga prästgård. Hästen stod bredvid honom med lasset, och Grim skällde och tjöt över honom.
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;»Det var alltsammans bara en dröm,» sade Torarin, »nu inser jag det. Gården är öde och förstörd. Jag har varken sett herr Arne eller någon annan. Men jag har blivit så skrämd av drömmen, att jag har ramlat av lasset.» 
<br />

<br />Källa: http://runeberg.org/herrarne/06.html
<br />
<hr><br />
<i>Samma text fast omskriven till lite modernare svenska:</i>
<br />
<h1>Den utsända</h1>
<br />ÅTTA DAGAR efter sin död blev herr Arne gravsatt i Solberga kyrka, och samma dag hölls det förhör kring mordet vid tingsplatsen på Branehög.
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;Men herr Arne hade varit en välkänd man i Bohuslän, och på hans begravningsdag kom så mycket människor tillsammans, från både inlandet och skärgården, att det var som då en krigshär samlas kring sin anförare. Och på fälten mellan Solberga kyrka och Branehög gick så mycket folk omkring, att vid dagens slut fanns inte en tumsbredd snö som inte hade blivit trampad av människor.
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;Men sent på kvällen, då alla dessa människor hade rest sin väg, kom Torarin fiskhandlare åkande vägen fram från Branehög och uppåt mot Solberga.
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;Torarin hade talat med mycket folk under dagens lopp. Om och om igen hade han berättat om herr Arnes död. Han hade också fått god mat och dryck framme vid tingsplatsen och hade varit tvungen att tömma många ölkrus med resenärer som rest långt för att komma dit.
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;Torarin kände sig kraftlös och tung. Han hade lagt sig ner på lasset. Han var deprimerad över att herr Arne var borta, och då han kom i närheten av prästgården, började han plågas av ändå mer ledsamma tankar. "Grim, min hund," sa han, "om jag hade trott på det där varslet med knivarna, kunde jag ha avvärjt hela olyckan. Jag tänker ofta på detta, Grim, min hund. Jag känner mig ängslig till mods, alldeles som om jag skulle ha varit med om att skaffa herr Arne ur världen. Kom nu ihåg vad jag säger, att nästa gång jag får höra om något sådant, skall jag tro på det och rätta mig efter det!"
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;Men medan Torarin låg och dåsade på lasset med halvslutna ögon, gick hans häst som den ville och då den kom till Solberga prästgård vek den av gammal vana in genom öppningen i gärdesgården och gick fram till stalldörren. Torarin märkte ingenting. Först då hästen stannade reste han sig upp och såg sig omkring. Han började rysa då han såg att han befann sig på gårdsplanen framför det hus där så många människor hade blivit mördade för bara en vecka sedan.
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;Han grep genast efter tömmarna. Han ville vända hästen och köra ut på vägen igen, men just då slog någon honom på skuldran och han såg sig om. Bredvid honom stod gamle Olof hästskötare som hade tjänat i prästgården så länge som Torarin kunde minnas.
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;"Har du så bråttom att fara från gården i natt, Torarin?" sa drängen. "Kom hellre med in i stugan! Herr Arne sitter och väntar på dig."
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;Torarin fick tusen tankar i huvudet. Han visste inte om han drömde eller var vaken. Olof hästskötare, som han såg stå frisk och levande framför sig, hade han sett ligga död för en vecka sedan, bredvid de andra, med ett stort sår i halsen.
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;Torarin grep fastare om tömlyckan. Han tyckte att det bästa för honom skulle vara att komma iväg fort. Men Olof hästskötares hand låg fortfarande på hans skuldra, och gubben fortsatte att tjata på honom.
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;Torarin funderade hit och dit för att komma på en ursäkt. "Det var inte min mening att komma och störa herr Arne så här sent på kvällen," sa han. "Hästen svängde av hit in utan att jag visste det. Jag skall fara iväg nu och skaffa mig husrum över natten. Om herr Arne vill träffa mig så kan jag väl komma igen i morgon."
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;Med detta sagt böjde sig Torarin framåt och slog till hästen med tömlyckan för att övertala den att sätta sig i rörelse.
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;Men prästgårdsdrängen stod i samma ögonblick framme vid hästens huvud, fattade hästen vid betslet och tvingade den att stå stilla. "Var inte trotsig, Torarin!" sa drängen. "Herr Arne har inte gått till sängs ännu. Han sitter och väntar på dig. Och du måste väl veta att du kan få lika gott husrum för natten här som på något annat ställe i socknen."
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;Då tänkte Torarin först svara att han inte ville bo i ett hus utan tak. Men innan han sa något, kastade han ögonen uppåt huvudbyggnaden. Då såg han den gamla ryggåsstugan stå där lika välbehållen och imponerande som före branden. Samma morgon hade Torarin sett de nakna takstolarna skjuta upp i luften.
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;Han såg och såg och gned sina ögon, men prästhuset stod där oskadat med halm och snö på taket. Genom takhålet såg han rök och gnistor fladdra upp. Och genom de illa stängda fönsterluckorna såg han ljussken sila ut på snön.
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;Den som reser vida omkring på kalla vägen, vet inte en bättre syn än ljusskenet, som smyger ut ur den varma stugan. Men Torarin blev mer skrämd än han någonsin hade varit förut vid denna syn. Han piskade på hästen så att den både stegrade sig och slog bakut. Men han fick den inte ett steg längre från stalldörren.
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;"Kom du med in, Torarin !" sa stalldrängen. "Jag trodde inte att du hade något mer att ångra i denna sak."
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;Nu kom Torarin ihåg vad han hade lovat sig själv på vägen . Han, som hade stått på lasset med tömlyckan i högsta hugg, blev då genast spak som ett lamm.
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;"Se här, Olof hästskötare, här är jag nu!" sa han och hoppade av lasset. "Det är sant att jag inte har något att ångra i denna sak. Ta nu med mig in till herr Arne!"
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;Men de tyngsta steg som Torarin hade gått, var de som han gick över gårdsplanen fram till stugan.
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;Då dörren gick upp, slöt Torarin ögonen för att slippa se in i rummet. Men han försökte ge sig mod genom att tänka på herr Arne. "Han har gett dig många goda måltider. Han har köpt din fisk, till och med när hans eget visthus har varit fullt. Han har alltid varit dig snäll i livet, och han vill säkerligen inte skada dig efter döden. Kanske har han en tjänst att begära av dig. Du skall inte glömma, Torarin, att man måste visa tacksamhet också mot de döda."
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;Torarin öppnade ögonen och tittade framåt rummet. Då såg han den stora stugan precis likadan, som han förr hade sett den. Han kände igen den högt uppmurade ugnen och de vävda bonaderna som klädde väggarna. Men han tittade många gånger från vägg till vägg och från golv till tak, innan han fick mod att se upp till bordet och bänken där herr Arne hade brukat sitta.
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;Till slut tittade han också ditåt, och då såg han herr Arne själv sitta livslevande vid bordet med hustrun och hjälpprästen på var sin sida, såsom han hade sett honom för åtta dagar sedan. Han verkade nyss ha ätit klart. Han hade skjutit tillbaka fatet, och skeden låg på bordet framför honom. Alla de gamla tjänarna och tjänarinnorna satt vid bordet, men bara den ena av de unga jungfrurna.
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;Torarin stod länge stilla nere vid dörren och betraktade dem som satt till bords. De såg alla ängsliga och bedrövade ut, och även herr Arne satt bedrövad som de andra och stödde huvudet i handen.
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;Äntligen såg Torarin, att herr Arne lyfte upp huvudet.
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;"Är det någon främmande, som du för med dig in i stugan, Olof hästskötare?"
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;"Ja," svarade drängen, "det är Torarin fiskhandlare som har varit på tinget på Branehög i dag"
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;Herr Arne verkade då få ett gladare utseende och Torarin hörde honom säga: "Stig då fram, Torarin, och ge oss nyheter från tinget! Nu har jag suttit här och väntat på dig halva natten."
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;Allt detta lät så verkligt och naturligt, att Torarin började känna sig mer och mer orädd. Han gick helt modigt över golvet fram till herr Arne. Han frågade sig om det inte hade varit en ond dröm, att herr Arne hade blivit mördad, och om inte sanningen var att han levde.
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;Men medan Torarin gick över golvet, kastade han av gammal vana en blick fram till himmelssängen, bredvid vilken den stora penningkistan brukade stå. Men den järnbeslagna kistan fanns inte på sin plats och då Torarin såg det gick det åter en rysning genom honom.
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;"Nu skall Torarin säga oss hur det har gått idag på tinget," sa herr Arne.
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;Torarin försökte göra som han hade blivit tillsagd och berättade om tinget och utfrågningen, men han kunde varken styra sina läppar eller sin tunga utan han talade illa och stammande.
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;Herr Arne avbröt honom också genast: "Säg mig bara det viktigaste, Torarin! blev våra mördare funna och straffade?"
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;"Nej, herr Arne," svarade Torarin modigt. "Era mördare ligger på bottnen av Hakefjorden. Hur tror ni att någon skall kunna hämnas på dem?"
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;Då Torarin gav detta svar verkade herr Arne upptändas av sitt gamla humör, och han slog handen hårt i bordet. "Vad är det du säger, Torarin? Har länsherren på Bohus varit här med lagmän och skrivare och hållit ting, och har ingen kunnat säga honom var han skulle finna mina mördare?"
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;"Nej, herr Arne," svarade Torarin, "det kan ingen bland de levande säga honom."
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;Herr Arne satt en stund med rynkade ögonbryn och tittade dystert framför sig. Därpå vände han sig än en gång till Torarin.
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;"Jag vet, att du är lojal mot mig Torarin. Kan du säga mig hur jag skall få hämnd på mina mördare?"
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;"Jag kan väl förstå, herr Arne," sa då Torarin, "att ni vill ta hämnd på dem, som så brutalt har tagit ert liv. Men det finns ingen bland oss, som vandrar på Guds gröna jord, som kan hjälpa er med det."
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;Herr Arne föll i tungt grubbel, sedan han hade fått detta svar.
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;Det blev nu en lång tystnad. Efter en stund vågade sig Torarin fram med en begäran.
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;"Jag har uppfyllt er önskan nu, herr Arne, och sagt er vad som hände på tinget. Har ni något mer som ni tror jag kan hjälpa er med, eller vill ni låta mig gå nu?"
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;"Du skall inte gå, Torarin," sa herr Arne, "förrän du än en gång har svarat mig om ingen av de levande kan ge oss hämnd."
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;"Inte om alla män i Bohuslän och Norge kom tillsammans för att hämnas på era mördare, skulle de klara av att hitta dem," sa Torarin.
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;Då sa herr Arne:
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;"När inte de levande kan hjälpa oss, måste vi hjälpa oss själva."
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;Härmed började herr Arne att läsa ett fadervår med hög röst, men inte på norska, utan på latin, som det hade varit vanligt att läsa bönen där i landet före hans tid. Och för varje ord i bönen, som han uttalade, pekade han med fingret på en av dem, som satt med honom vid bordet. Han gjorde på detta sätt flera gånger, till dess han kom till amen. Men då han sa detta ord, sträckte han fingret mot den unga jungfrun, som var hans sondotter.
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;Den unga jungfrun reste sig genast från bänken, och herr Arne sa till henne: "Du vet vad du har att göra."
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;Då klagade den unga jungfrun och sa: "Sänd inte iväg mig till detta! Det är ett för svårt uppdrag för en så liten flicka som jag."
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;"Jag är säker på att du skall gå," sa herr Arne. "Det är rätt att du går, eftersom du har mest att hämnas. Ingen av oss har blivit fråntagen så många av livets år som du, som är yngst ibland oss."
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;"Jag vill inte ha hämnd på någon människa," sa jungfrun.
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;"Du skall genast gå," sa herr Arne. "Och du skall inte stå ensam. Du vet att det bland de levande finnes två som satt med oss här vid bordet för åtta dagar sedan."
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;Men då Torarin hörde herr Arne säga detta insåg han att herr Arne valde ut honom att kämpa mot brottslingar och mördare, och han utropade:
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;"För Guds barmhärtighets skull besvär jag er, herr Arne -- -- --"
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;I detsamma tyckte Torarin, att både herr Arne och prästgården försvann i en dimma, och han själv sjönk djupt ned, som om han fallit från en svindlande höjd, och sedan förlorade han medvetandet.
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;Då han vaknade till liv igen började det ljusna till morgon. Han såg då att han låg på marken inne på Solberga prästgård. Hästen stod bredvid honom med lasset, och Grim skällde och tjöt ovanför honom.
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;"Alltsammans var bara en dröm," sa Torarin, "nu inser jag det. Gården är öde och förstörd. Jag har varken sett herr Arne eller någon annan. Men jag har blivit så skrämd av drömmen, att jag har ramlat av lasset."
<br />
<br />Källa: https://sv.wikibooks.org/wiki/Herr_Arnes_pengar/Den_uts%C3%A4nda
</div>
  <div class="content" id="panel2">
1: Ta  reda  på  vad  orden  i  texten  betyder  <b>innan</b>  du  läser  texten  så  förstår  du  den  bättre.  Använd: ordbok,  Wikipedia  eller  Wiktionary: https://sv.wiktionary.org/wiki/Wiktionary:Huvudsida. Många gånger står orden redan i den modernare texten.
:duven = 
:förplägad = 
:tömlycka = 
:genstörtig = 
:ryggåsstuga = 


2; Att läsa '''på raderna''' innebär att söka information som finns tydligt angiven i texten:

A: Varför kom det så många människor på herr Arnes begravning?

B: Varför blev Torarin så överraskad när Olof hästskötare kom och tog han dom hans häst? 

C: På vilket vis har herr Arne varit snäll mot Torarin förr? 

D: Varför blev inte de som dödat herr Arne och hans familj straffade på tinget? 

E: På vilket språk uttalade herr Arne sin bön?



3: Att läsa '''mellan raderna''' innebär att man söker fram information som man förstår av textens sammanhang.

A: Varför var Torarin så trött på vägen från tinget? 

B: Varför rös Torarin när han såg att kistan var borta i herr Arnes hem? 

C: Varför läser herr Arne "Fader vår"? 



4: Att läsa '''bortom raderna''' innebär att man kopplar ihop den kunskap man har sedan tidigare för att förstå sammanhanget i en text

A: Varför skulle herr Arne ha läst sin bön just på norska? 

B: Hur gammal verkar herr Arnes sondotter vara (den unga jungfrun)? Hur gammal ska man vara för att kunna hämnas?



5: '''Öppna frågor''' saknar ett rätt svar, man kan bara diskutera kring dem.

A: Spökena i berättelsen är inte den sortens spöken vi är vana vid i moderna spökhistorier. Varför är det sån skillnad tror du?
  </div>
  <div class="content" id="panel3">
1: Ta  reda  på  vad  orden  i  texten  betyder  <b>innan</b>  du  läser  texten  så  förstår  du  den  bättre.  Använd: ordbok,  Wikipedia  eller  Wiktionary: https://sv.wiktionary.org/wiki/Wiktionary:Huvudsida. Många gånger står orden redan i den modernare texten.
:duven = trött, dåsig
:förplägad = har fått mat och dryck
:tömlycka = tömmarna går mellan hästen och kusken, en lycka är ett annat namn för ögla.
:genstörtig = motsträvig, vill något annat
:ryggåsstuga = husets innandöme är öppet upp till taket. Vind saknas och taksparrar och bjälkar syns tydligt. På det viset kunde väggarna byggas lägre och rök samlades under taket högt över människorna.
<br />
https://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/thumb/4/4c/Rygg%C3%A5sstuga_Vg._Bor%C3%A5s_museum.JPG/318px-Rygg%C3%A5sstuga_Vg._Bor%C3%A5s_museum.JPG
<br /><i>Bild på en fattig torpares ryggåsstuga, Herr Arnes var stor och lyxig, men byggd på liknande vis</i>



2; Att läsa '''på raderna''' innebär att söka information som finns tydligt angiven i texten:

A: Varför kom det så många människor på herr Arnes begravning? = Herr Arne var en välkänd och omtyckt man och många ville både ta farväl och lyssna på tingsförhandlingarna om mordet.

B: Varför blev Torarin så överraskad när Olof hästskötare kom och tog han dom hans häst? = Senast Torarin såg honom hade han legat död med ett sår i halsen.

C: På vilket vis har herr Arne varit snäll mot Torarin förr? = Torarin var alltid välkommen och även om prästgårdens lager var fulla med fisk brukade herr Arne köpa mer fisk av Torarin.

D: Varför blev inte de som dödat herr Arne och hans familj straffade på tinget? = Alla trodde att de drunknat redan drunknat i Hakefjorden.

E: På vilket språk uttalade herr Arne sin bön? = På latin.



3: Att läsa '''mellan raderna''' innebär att man söker fram information som man förstår av textens sammanhang.

A: Varför var Torarin så trött på vägen från tinget? = Han hade druckit en hel del öl.

B: Varför rös Torarin när han såg att kistan var borta i herr Arnes hem? = Därför att det var den kistan banditerna fraktat  iväg och som var fylld med silver, att den var borta bevisade för Torarin att det var spöken han hade runt sig. Det var ingen dröm.

C: Varför läser herr Arne "Fader vår"? = Det är en bön ur bibeln, bibeln är Guds ord, och det skapar lite mystik i berättelsen. Speciellt om den blir uppläst på latin, ett språk normalt sett bara de mest välutbildade kunde tala på den här tiden.



4: Att läsa '''bortom raderna''' innebär att man kopplar ihop den kunskap man har sedan tidigare för att förstå sammanhanget i en text

A: Varför skulle herr Arne ha läst sin bön just på norska? = Bohuslän tillhörde Norge på den här tiden.

B: Hur gammal verkar herr Arnes sondotter vara (den unga jungfrun)? Hur gammal ska man vara för att kunna hämnas? = Hon är ung, troligen runt 13-15 år. Jungfru kallas den flicka som aldrig legat med en man. Oftast blev flickor bortgifta efter konfirmationen, och den skedde vid ca 14 års ålder.  Det är gott och väl tillräckligt gammalt för att utföra en hämnd.



5: '''Öppna frågor''' saknar ett rätt svar, man kan bara diskutera kring dem.
  </div>
</div>






<hr>

====[[Att läsa: på, mellan och bortom raderna|Åter]] till registret för läsförståelsetexter====

[[Kategori:Svenska]]