Hon hoppar som en tjej

Hon hoppar som en tjej ”Liam Jacobsson. 9B. Rev på tredje försöket!” Janne, skolans gympalärare ropade ut resultatet i en megafon som antagligen var äldre än någon av skolans lärare och rösten förändrades i megafonen så att den lät både hes och onaturligt burkig. Gruppen av tjejer tittade bort mot höjdhoppsställningen där de lätt kunde urskilja sin magister med sitt gråspräckliga skägg, iklädd en både urtvättad och sliten röd och vit träningsoverall av nylon. På huvudet bar han en röd keps till skydd mot solen. Maria tittade upp mot flaggstången där den svenska flaggan hängde slapp. Inte en vindpust störde försommar-solen som gassade från en nästan molnfri himmel, ner över de tävlande eleverna på grusplanen. De stod i utspridda grupper, uppdelade i förväg beroende på aktivitet. Men det hade redan blivit eftermiddag. Allt fler elever började packa ihop sina saker när de tävlat klart i alla sina friidrottsgrenar och antalet elever på grusplanen tunnades ut allt eftersom. ”Vi hade i alla fall tur med vädret.” Rösten fick Maria att vända sig om och stirra på den korta, blonda, mulliga tjejen bakom henne: ”Du, det var lika bra väder på juniormästerskapet. Du minns väl att jag brände axlarna och inte kunde duscha flera dagar efteråt.” ”Stackars dig. Visst var det där du tog brons?” ”Ja.” ”Tror du att det går lika bra idag? Att du hoppar högst?” ”Kanske”, med en axelryckning satte Maria upp håret i en hästsvans med hjälp av en svart hårsnodd. ”Jag menar, jag vet att jag är bäst på höjdhopp i nian, men den där långa tjejen i 8A som alltid har rosa träningskläder är grymt bra på höjdhopp hon också.” ”Bäst i nian, bland tjejerna menar du väl.” ”Så klart.” De två kamraterna hade just stött kula, med blandat resultat. Den var tung och otymplig att få iväg och efter tre försök var hade Josefin inte fått några imponerande poäng medan Maria presterat ganska bra jämfört med de andra tjejerna. Fulla av förväntan var de på väg mot höjdhoppet tillsammans med klassens övriga tjejer. Det skulle bli deras sista gren och den Maria hoppades skulle ge henne mest poäng. Det var inte för inte hon brukade träna friidrott på kvällar och helger. Medan de talade med varandra passerade de hoppgropen där en grupp killar hoppade så långt de kunde medan andra elever, som råkat glömma idrottskläderna den här dagen, stod med krattor och måttband i händerna och svettades i solen. En av killarna vid hoppgropen knuffade till kompisen när de närmade sig och med en grimas spelade han att han höll något tungt i handen som han försökte lobba iväg med ett underhandskast, men som landade på foten istället så att han skrattande dansande omkring på ett ben och lockade med kamraten i skrattattacken. Maria stannade upp, men Josefin drog med henne. ”Bry dig inte om dem, de bara dummar sig.” ”Jag har lust att skrika åt dem att: jag stötte i alla fall kula. De där står ju bara och tittar och leker.” ”Det har ingen betydelse, även om du stötte längst av alla i hela skolan skulle de stå och göra sig löjliga. Det vet du.” ”Men varför gör de så då?” ”För att de är rädda för dig.” ”Rädda? För mig? Varför då?” ”För att du är bättre än de flesta killarna i skolan. Det gör dig till ett hot. Och då vill de få dig osäker så att du misslyckas. Men det är ju bara om du tar åt dig som de lyckas, inte sant?” Hon nickade instämmande och låtsades som att hon inte brydde sig. Inom sig hörde hon mormors knarriga gamla röst som alltid brukade säga samma ramsa: ”Det finns inget som kan stoppa dig, hjärtat mitt, utom du själv.” Beslutsamt tog hon ut stegen. De långa benen och smala armarna hade antydan till solbränna och den, tillsammans med de dyra träningsskorna, gav henne litet extra självförtroende och spänst. Framme vid höjdhoppsmattan hade hon lugnat sig och log mot killarna som fortfarande gjorde sina höjdhoppsförsök. Hon hade frågat Janne en gång varför det alltid var så att killarna fick göra sina tävlingar först. Det gjorde i sin tur att tjejerna alltid fick stå och vänta, men han hade bara sett frågande ut och mumlat något om att det varit på det sättet så länge han varit lärare på skolan och alla var nöjda med att ha det så. Josefin puttade till Maria i sidan: ”Du, nu hoppar David.” Josefin log och blinkade mot den långe, välbyggde killen som kom springande rakt mot ribban. I sista sekunden vred han kroppen och med ryggen före seglade han över den smala stången utan att snudda den med något annat än en nästan omärklig smekning av hälarna. Med en tung duns och ett pysande landade han på rygg på den tjocka, gröna mattan bakom höjdhoppsställningen, för att sedan resa på sig, borsta bort litet osynligt damm från kläderna för att sedan och med ett brett flin mot de som stod runtomkring, kliva av mattan med ostadiga steg. ”David Stenman. 9B. En och åttioåtta! Terminsrekord!” ropade gympaläraren. Josefin puttade återigen till kamraten och viskade: ”Du Maria, vad fick han på juniormästerskapet?” ”En och nittosju, det var nytt rekord för högstadieungdomar i regionen”, svarade hon lika tyst. ”Och du?” ”En och sextiosex.” Hon mötte Davids blick och han log mot henne och visade tyst hur han slog ihop händerna. ”Jag hörde inga applåder.” ”Behövs det? Du är duktig. Men det vet du väl redan?” ”Klart jag är, jag hoppar ju inte som en tjej.” Kommentaren fick en annan av killarna vid mattan att höja handen och skrattande gjorde de en ”high five” med en ljudlig smäll. En halvtimme gick. Alla tjejer i gruppen hade gjort två av sina tre hopp och de höll på med det tredje. Flertalet av eleverna runtomkring hade redan smitit iväg, trots att lärarna förbjudit dem. Resten satt i solen på den oklippta grässlänten som ledde ner till gruset på idrottsplanen och pratade eller småbusade med varandra utan att vara alltför intresserade av tävlingarna. Alla andra tävlingar var klara. Det var redan uppenbart att Maria, som hoppat en och sextiotvå, var bästa tjej i höjdhopp eftersom åttorna redan klarat av sina hopp och ingen av dem eller de övriga tjejerna i nian hoppade bättre än så. Under tiden de sista tjejerna hoppade sina avslutande hopp stod Janne och räknade ihop poäng i ett anteckningsblock medan han oavbrutet kliade sig i det yviga skägget och hummade en knappt hörbar sång för sig själv. Han stannade plötsligt upp i sitt arbete och vinkade till sig Maria, som gick fram till honom med spelat ointresserade steg. ”Du Maria, du är redan bästa tjej. Det finns ingen annan som ens kommer i närheten av dina resultat så du behöver väl egentligen inte hoppa ditt sista hopp.” ”Så ni får gå hem tidigare?” Kommentaren fick läraren att tystna, men han drog åt sig andan och pekade mot grässlänten. ”Något sådant, du ser alla eleverna där? De är uttråkade och vill komma iväg. Om det är okej för dig så kan vi avbryta efter Josefins hopp. Vad det gäller de andra tjejerna tror jag ingen kan förbättra resultaten i vilket fall som helst.” I just det ögonblicket kom Josefin springande med vaggande rörelser, så fort det bara gick med de korta benen, men hon kom med fel fot först så istället för att komma över ribban sprang hon rakt in i den så att den åkte iväg ut på mattan. Själv snubblade hon och föll framstupa på det mjuka underlaget. Skrattsalvor ekade runtomkring medan Josefin satte sig på mattkanten med fötterna stadigt i gruset. Samtidigt som hon försökte samla ihop sig såg Maria i ögonvrån hur David, som stod i en grupp av killar, sprang i en snäv cirkel med stel rygg och händerna utsträckta vid höfterna innan han gjorde ett litet skutt och föll framlänges i gräset med flit. Josefins ögon tårades i samma takt som kinderna färgades röda och när Maria böjde sig och sträckte fram handen tog Josefin inte emot den. Istället reste hon sig med blicken fäst i gruset vid fötterna och försökte torka bort tårarna så diskret som möjligt. Gympamagistern började samla ihop papperen och med en utsträckt hand tecknade han till nästa tävlande tjej att hon inte skulle göra sig klar för sitt hopp, men innan han hunnit ropa ut några arbetsorder till eleverna runt omkring harklade Maria sig: ”Du Janne, visst får jag hoppa ett hopp till?” ”Måste du? Du vet att tiden går. Jag menar, klart att du får, men...” ”Men … jag känner att jag måste.” Janne skruvade på sig och såg sig omkring, men ingen elev kom till hans hjälp så han lade ner papperen på marken igen och vände sig mot höjdhoppställningen. ”Tja, måste du så måste du väl”, en tung suck hördes. ”Vad skall jag sätta ribban på? En och sextiotre?” ”En och nittioåtta.” ”En och nittioåtta?” Han stannade mitt i rörelsen för att sedan snurra runt så att han stod vänd rakt mot henne. ”Men det förstår du väl själv att det är omöjligt! Vilken höjd vill du egentligen att jag skall sätta ribban på?” ”En och nittioåtta.” Hon var helt tyst och vägrade att vika undan blicken när han stirrade på henne. Efter några sekunder vände han sig åter om och muttrande gick han fram till ställningen och började justera ribbans hållare. ”Och så vill jag att du ropar ut höjden högt, tillsammans med mitt namn. Precis som du gjorde med David.” Återigen snodde Janne runt så att han kunde möta hennes blick. ”Men han hoppade ju faktiskt så högt.” ”Hur vet du att inte jag gör det?” Magistern ruskade bara på huvudet medan hon i sin tur gick bort till ansatssträckans början. Solen, som skinit klart hela dagen, gick plötsligt i moln och en kraftig vindby virvlade om gruset och spred små moln över ytan. Vind... Vind var bra. Speciellt vind i ryggen. Hon behövde all hjälp hon kunde få. ”Maria Hellsten. Klass 9C. Tredje hoppet! En och nittioåtta!” Lärarens röst ekade över planen, upp över grässluttningen och in bland de uttråkade eleverna. En underlig tystnad spred sig och nyfikna ansikten vände sig ner mot den späda, långa flickan som stod och gjorde sig klar för sitt tredje hopp. När hon tittade upp mot de grå molnen, som så plötsligt dykt upp på himlen, tänkte hon på mormor. Hon som alltid sa att inget kunde stoppa henne, som alltid hade nybakade bullar och choklad hemma, som alltid fanns där och tröstade henne när hon var ledsen, som var i himlen nu. Maria böjde sig ner och tog en nypa grus mellan fingrarna som hon långsamt släppte ut igen för att se hur vinden förde med sig det gråbruna dammet. Inte för att det hade någon betydelse utan mer för att samla tankarna. Tystnaden uppe på grässlänten var total och när hon kikade under luggen såg hon David stå framåtböjd och stirra ner mot henne från sin plats vid släntens topp. Sedan reste hon sig och vek ner överkroppen medan hon lutade händerna mot knäna. Ribban låg högt. Hon var ovanligt lång för en tjej i nian, ändå var ribban nästan två decimeter högre. Om hon satte upp håret i en tofs kunde hon ändå gå raklång under den utan att ribban skulle rubbas. Det var ungefär trettio centimeter högre än hon någonsin hoppat tidigare. Lika långt som en skollinjal. En kort sträcka på ett papper, men oändligt högt på en höjdhoppsställning. Det här var vansinne. Hon fick inte tveka. Vad gjorde det om hon misslyckades? Då skulle killarna skratta ut henne och behandla henne på samma sätt som de just gjort med Josefin. Men vad gjorde det? Varför tänkte hon ens på det? ”Det finns inget som kan stoppa dig, hjärtat mitt, utom du själv.” Mormor hade alltid rätt, visst hade hon väl? ”MA – RI – A! MA – RI – A! MA – RI – A!” Josefin började vråla för full hals och för varje gång hon vrålade ut delarna av namnet klappade hon händerna högt upp i luften. Först började tjejerna i slänten att stämma in i hennes kör, sedan resten av eleverna:

”MA – RI – A! MA – RI – A! MA – RI – A!” Ljudet var öronbedövande. Greppet om tummarna hårdnade så att knogarna blev vita, sedan krökte hon benen och med ett språng framåt rusade hon mot ribban som växte sig större och större för varje steg hon tog. Kroppen, som ofta kunde kännas otymplig när den växte snabbare än hon hann vänja sig vid, kändes för en gång skull perfekt, som en välsmord maskin. Benen var pistonger, fötterna trumpinnar, profilen låg och blicken stadig på målet. Ännu en vindpust drog fram över grusplanen och puffade henne framåt. Så var plötsligt ställningen framför henne. Svett bröt ut över hela hennes kropp när hon med ett högt vrål slungade sig baklänges över ribban. Händerna låg stadigt vid höfterna och ryggen vred sig i en onaturlig Uform när hon gjorde allt vad hon förmådde för att inte röra aluminiumstången under sig. Axlarna gled över, ryggen, armbågarna – ett jubel började växa i henne när hon plötsligt kände skinkorna smeksamt trycka ner metallen som fanns mellan henne och marken så långt nedanför. Den kalla metallen studsade till och träffade lårens baksida för att sedan studsa tillbaka mot ställningen med ett metalliskt slammer. Sedan slog hälarna i och drog med sig stången, neråt mot hållarna. Mattan kom mot henne med rasande fart och besvikelsen växte som en taggig boll i hennes mage när hon landade med utsträckt kropp i höjdhoppsmattan med en flåsande duns. Ögonen var hopknipna så hårt att det gjorde ont. Det var så nära. Det var så vansinnigt. Hon visste att det inte skulle gå, men ändå hade hon hoppats, trott, drömt att kanske... Publiken gav ifrån sig ett spänt sus, som en granskog på sommaren som sjunger när vinden sliter i grenarna, för att sedan tystna i den sortens tystnad som bara kan uppstå när tvåhundra tonåringar håller andan samtidigt. Ett metalliskt dunsande nådde hennes öron och hon öppnade försiktigt ögonen bara för att se ribban studsa upp och ner på sina hållare. Upp och ner. Upp och ner. För varje gång kom den närmare och närmare hållarens kanter men samtidigt minskade höjden i studsarna. Upp och ner. Upp och ner. Och sedan låg den helt stilla med bara en liten gungning i själva ribban, en gungning som även den avstannade. Halva ribbans bredd låg utanför hållaren. Minsta lilla vindpust skulle kunna få den att välta över och falla ner på henne. Men det gjorde den inte. Den låg helt stilla. Efteråt var hon osäker på om det var Josefin eller hon som började skrika först. Det hon mindes var att hon inte ens reste sig, hon bara skrek. Högt och ljudligt av ren glädje. Sedan kom tjejerna från klassen. De slet upp henne från mattan och hon lät det bara ske. De slängde upp henne gång på gång i luften, så högt att hon tänkte att hon skulle flyga bort, samtidigt som solen åter bröt fram och värmde hennes ansikte när hon tittade upp bland molnen och hoppades att mormor skulle se henne. Två av tjejerna grep tag i henne och lyfte upp henne på sina axlar för att sedan börja jogga med henne runt idrottsplanen medan Maria satt med armarna i vädret och klappade händer, och efter dem strömmade tjejer och killar ner från grässluttningen för att följa efter segertåget. Josefin kom springandes upp bredvid dem och skrek lyckligt: ”Du, nu visade du verkligen killarna att du inte hoppar som en tjej.” Maria ruskade på huvudet och sträckte ut handen i en smaskande ”high five” till vännen, ”Nej Josefin, tvärtom. Nu var det jag som visade killarna hur en tjej hoppar!” Av Ingemar Wiklund, ur: Som en tjej - en antologi; Mörkersdottir förlag 2014

Svåra ord Burkig =? Gråspräcklig=? Slapp=? Prestera=? Full av förväntan=? Friidrott=? Hoppgrop=? Måttband=? Grimas=? Lobba=? Underhandskast =? Skrattattack=? Knarrig=? Välbyggd=? Pysande=? Flin=? Applåd=? Grässlänt=? Uttråkad=? Diskret=? Ansatssträcka=? Vindby=? Späd=? Titta under lugg=? Slänt=? Överkropp=? Vråla=? Öronbedövande=? Pistong=? Puffa=? Slammer=? Hopknipna=? Dunsa=?