Åtgärder

Jamie Cormack's kvarleva - läsförståelse

Från Skolbok

Version från den 18 oktober 2019 kl. 18.46 av Ingemar (Diskussion | bidrag)
(skillnad) ← Äldre version | Nuvarande version (skillnad) | Nyare version → (skillnad)

Jamie har inte funnits på riktigt, men han hade kunnat vara en av de verkliga hungerstrejkarna på 1980-talet. Orsaken till att de satt i fängelse var att de dömts för tex innehav av vapen. De tillhörde IRA och erkände inte den brittiska domstolen. De vägrade kalla sig kriminella eftersom de ansåg att de var krigsfångar och krävde krigsfångestatus, vilket bland annat innebar att de inte skulle bära brittiska fånguniformer.

De blev fråntagna sina kläder och gick omkring i filtar istället. Flerqa böcker och filmer handlar om detta. De tvingades att uträtta sina toalettbehov i hinkar i cellerna. Eftersom de fortfarande vägrade bära uniform nekade britterna att tömma hinkarna. Då blev fångarna tvungna att smeta ut sin avföring på väggarna. Det var upp till 300 fångar. För att göra rent slog vakterna sönder fönstren och sprutade in desinfektionsmedel. Detta nådde medierna och britterna menade att fångarna vägrade duscha för att vakterna misshandlade dem i duschrummet. I Bobby Sands bok One day in my life berättar han att de nekades duscha om de inte tog på sig uniform. De nekades besök, tobak, allt.

Så de hungerstrejkade, och några av dem svälte sig slutligen till döds, för att de dömts för mindre brott och ville ha krigsfångestatus istället för att betraktas som kriminella.

Filmen "Some Mother's Son", tyvärr ej på svenska, visar en familj i liknande situation.


JAMIE CORMACK’S KVARLEVA


Av Kicki Karlén


   Det var en sådan där dum dag igen. Det hade varit en blöt sommar. Regnet dränkte staden och dimman låg tät. Hon hällde upp ännu ett glas Black Bush och smuttade, den starka drycken brände såret hon hade på läppen, först en brännande smärta, sedan bedövade spriten och hon svalde, tog ännu en klunk och svalde. Hon visste att hur mycket hon än drack, skulle spriten aldrig bedöva såret inom henne. Smärta av längtan. Mary May hällde upp ännu ett glas, i dag var det en sådan där dum dag, en årsdag som förtjänade ännu en blomma.
   Precis som om man bara saknade på ett visst datum, tänkte Mary May. Hon sjönk ner i fåtöljen vid fönstret. Det var snart dags.
   Hon blundade och såg honom i sin inre syn, hörde hans röst tala till henne och kände hans händer smeka henne. Kom till mig Mary May, viskade rösten, kom och låt oss vara tillsammans för alltid.
   Mary May öppnade ögonen och såg sig om i stugan, den slitna mattan, bordet han snickrat. Hon såg på tombuteljerna på golvet och de hon orkat samla ihop och lägga i en kasse. Många gånger önskade hon mod att göra slut på sig själv, men det var en synd hennes religion förbjöd. Men Jamie dog också av egen vilja, tänkte hon, fast det var komplicerat som fader McGuire sagt i ett av deras många samtal. Jamie var en hjälte, hans död betydde något det var inget självmord även om han själv valde att svälta.
   Fader McGuire var en vän, han kom och tröstade i början, sedan mer sällan. Han klarade tydligen inte att se henne dricka så mycket, se hennes vrede som hon bara behärskade när hon var nykter, klarade uppenbarligen inte av alla de argument som kom ur en flaska men som ändå hade mycket udd.
   Mary May var ensam, en sådan här dum dag var det extra svårt, men hon drev själv iväg vännerna. I början när allt hände var hon omgiven av människor som stöttade henne. De pratade om kärleken till landet, till folket och deras kärlek till varandra.
   Kärlek var bara ett ord. Vad visste de? Hur hon låg ensam i sängen kramade Jamies kudde och längtade. Mot slutet, när han var så mager och ofta förvirrad, även då kände hon längtan i kroppen, och åtrå. Hon önskade att något skulle hända som stoppade mardrömmen de levde i. Det behövdes så lite, tänkte hon när hon hällde upp ännu ett glas whisky, ett telefonsamtal eller ett bud, och hon hade genast begärt att han skulle få dropp, att han skulle överleva.
   Det var de som gjorde så med sina anhöriga. Mary May önskade ibland att hon själv haft det modet. Då hade Jamie varit hos henne idag. Samtidigt visste hon, för hon och Jamie pratade om det så många gånger, att han aldrig kommit tillbaka till henne då. I början när han fortfarande var helt klar i sinnet, fick han henne att svära på deras kärlek till varandra och deras kärlek till Gud, hon skulle aldrig ingripa och be läkarna avsluta strejken.
   Mary May visste inom sig att hon gjorde rätt som lät honom dö, för hur kunde de leva vidare om hon genom sin egen egoism låtit avbryta hans hjältedåd? Vad blev han för man efter en sådan händelse, om han smet undan i sista stund när hans kamrater dog för sitt land? De som han växte upp och kämpade med hela livet? Hela livet förresten, han var tjugofyra år när han dog. De fick fyra år som man och hustru. Två av åren satt han internerad. Mary May älskade aldrig någon annan man, och som Jamies änka var hon ensam. Hon var vacker; lång och smal, gröna ögon och långt hår. Nu ritade åren och sorgen fåror i ansiktet på henne, whiskyn satte sig runt hennes midja och kläder brydde hon sig inte om, bara de var rena. Förr vände männen sig om efter henne på gatan, men det var bara Jamie hon ville ha. Hon mindes deras bröllopsnatt, hur de båda var så ivriga och tafatta och hur ont det gjorde. Hur de njöt av varandra när hennes smärta avtog, dagarna tillsammans när de redde sitt hem, när Jamie ibland drog in henne i kammaren och älskade med henne.
   Hon mindes också sin besvikelse varje månad, när det inte blivit något barn.
   ”Men älskling, vi har hela livet på oss”, sade Jamie, ”jag ska ge dig sjutton barn och hälften ska vara pojkar, tänk dig åtta, nio små IRA-aspiranter!” Hon behövde inte se hans drag i ett barn, smärtan fanns där och varje gång hon blundade såg hon honom som han sett ut den sista dagen. Blek, nästan grå i ansiktet i skarp kontrast mot det mörka håret, mager under lakanet, han frös och skakade även då han var medvetslös. Hon fick hålla hans hand, hennes tårar droppade ner på den, helt olik den starka hand som brukade smeka henne, som huggit upp ved och burit hem potatis. Den stora mannen hon älskade, hans styrka och hans kärlek var bortsuddade av minnen från en sjukhussäng i ett fängelse. Minnet av hans röst blandades med minnet av saluten som de maskerade IRA-männen sköt för att hedra honom på begravningen.
   Hon gick fram till kistan och sa sitt farväl. Genom pressfotografernas linser, i direktsänd tv och bland de tusentals som samlades för att hedra Jamie, såg världen hennes sorg. Hon önskade att Gud kunde se den också, han kunde säga att det var ett misstag. Jamie var inte död, det hade skett en förväxling. Hennes man hade varit stor och kraftig med spelande muskler och ett skratt som hördes lång väg, hennes man hade inget att göra med den förtorkade människospillran i kistan.
   Veckan efter begravningen var huset fullt av folk. Vänner och grannar kom för att visa deltagande. Huset stank av mat, det var alltid någon där som försökte få i henne lite stuvning, eller en bit paj. Du måste äta, Mary May, sade de och menade väl. Hon reste sig och gick ut i köket, hon såg hoppet i vännernas ansikte när hon tog ner en kaffemugg från hyllan och fyllde den till hälften, sedan öppnade hon skåpet och hittade en flaska Black Bush, fyllde muggen till kanten och gick in i sovrummet. ”Men ska hon dricka, hon har inte ätit något”, hörde hon viskningarna från köket. Hon satt på sängkanten och läppjade på drycken, kände hur värmen spred sig i kroppen. Hon satt och tänkte på framtiden, visste inte hur hennes liv skulle bli som änka efter Jamie, hjälten och hungerstrejkaren. Hon drack ur och kände sig berusad och modig. Det var dags för henne att återta rätten till sitt eget liv, alla dessa människor skulle ut.
   De tystnade när hon kom ut i köket. Hon tackade dem, sade att hon ville vara ensam. De invände, inte skulle hon vara ensam, skulle hon inte äta lite för att återfå sin styrka, hon skulle känna sig bättre om hon bara åt.
   Mary May blundade och samlade mod, så tog hon den första grytan hon fick tag i, det var stuvning, och öppnade ytterdörren och slängde ut den. Hon körde ut de chockade vännerna och kastade ut alla fat, grytor och karotter efter dem. Hon skrek åt dem:” Förstår ni inte att ni hånar Jamie och allt han och de andra står för när ni kommer hit med mat?! Jag har begravt min man, han dog av hunger och ni kommer hit och fyller huset med mat! Ge er iväg härifrån och ta er förbannade jävla mat med er! ”
   Hon slog igen dörren och reglade den. Hon drog för gardinerna och tog med sig whiskyflaskan in i sovrummet. Hon drack direkt ur flaskan, kramade Jamies kudde medan tårarna rann. Hon kurade ihop sig, och låg så tills hon somnade.
   Hon drömde om Jamie. Han stod på en båt tillsammans med Bobby och vinkade till henne. ”Vi måste iväg ett ärende”, sade han” Bobby och jag ska bara iväg och hämta hjälp vi kommer snart tillbaka”. I drömmen såg Mary May hur båten sprang läck, men varken Jamie eller Bobby märkte det när de rodde ut på havet, hon försökte skrika åt dem att vända, men de bara vinkade och log.
   Hon vaknade med ett ryck, hon låg fortfarande med Jamies kudde i famnen, flaskan låg bredvid henne. Hon ställde flaskan på nattduksbordet och gick upp, borstade håret och satte upp det med det svarta sammetsband som Jamie gav henne när de förlovade sig. Tills döden skiljer er åt, hade prästen sagt. Hon gjorde kaffe och tittade i kylskåpet, det fanns bröd och smör kvar, hon hade inte kastat allt igår. Mary May insåg att hon måste äta för att överleva. Överleva för att hedra hans minne.
   Varje dag gick hon till kyrkogården. I regn och i solsken, gick hon till kyrkan med en ros, bara satt vid hans grav en stund och bad. Hon bad om styrka att leva vidare. Vissa dagar, sådana här dumma dagar hon tyckte kom allt oftare, hade hon svårt att ta sig upp och hem igen. En del dagar kom fader McGuire och bad med henne. Han menade väl. Hon såg Bobbys mamma som tände ljus för sin son, de nickade åt varandra men det fanns inget att säga. Sorgen var stor den gick inte att dela.

   Hon blev yr och kände hur hon föll. Nästa gång hon vaknade såg hon upp i Fader McGuires ansikte, såg hans oro när han lade armen om henne och hjälpte henne upp och hans förfäran när han kände hur mager hon var. Han ledde henne sin stuga, den låg bara ett kvarter från kyrkan.
   När de kom dit satte hon sig i en fåtölj, han kokte te och gjorde smörgåsar.
   ”Det är på tiden vi pratar Mary May”, sade han, ”många i församlingen är oroliga för dig. De har bett mig hjälpa dig.”
   ”Jag vet”, sade Mary May, ”men de fattar inte hur det är. De kommer med mat, jag tycker det är ett hån mot Jamie och sättet han dog på. De menar väl, men jag kan inte ha dem där och fylla vårt hem med matos.”
   ”Äter du själv ordentligt nu?”
   ”Nej, jag slarvar nog”, sade hon och sneglade på fatet med smörgåsar på bordet.
   ”Jag hoppas du vill fika med mig, det är inte bra för dig att vara ensam med din sorg.”
   Fader McGuire serverade te och höll fram fatet mot Mary May. Hon tackade och tog emot en smörgås bet i det grova brödet, det var gott. Hon log mot Fader McGuire och tog en tugga till.
   ”Det var snällt av dig, att bjuda mig på te, tack.”
   ”Jag kan ju inte ha dig svimmande av undernäring i kyrkan”, sa han.
   ”Ja, egentligen så vill jag ju äta, men jag har inte hunnit handla. Det har varit så mycket nu…”
   ”Har du pengar till mat?”
   ”Ja, och jag ska börja jobba igen på måndag i tvätteriet”, sade Mary May och tog en smörgås till.
   ”Det är bra att du i alla fall har arbete, vill du ha mer te?”
   ”Ja tack.”
   ”Jag har hört att du dricker sprit” fader McGuire såg bekymrad ut, ”du är väl rädd om dig?”
   ”Det är inte lätt, hur länge känns det så här?”
   ”Jag vet inte Mary May, men jag vet att om du litar på Herren så kommer han att hjälpa dig, och med tiden mildras sorgen, även om du alltid minns Jamie. Vem vet, du kanske hittar en ny man att älska en dag.”

   Mary May rycktes tillbaka ifrån sina minnen och tittade på klockan. Den var halv två, dags att göra sig i ordning och gå till kyrkogården. Det förekom alltid någon form av minnesstund för alla de män som gav sitt liv för Irland. För varje år blev den här dagen svårare, minnen och tvivel blev värre. Det hade blivit extra svårt sedan 2006, när man presenterat ”The thing with the ring”, ett tafatt försök att släta över och gå vidare, men glömma, det kunde ingen.
   För Mary May och många med henne var den bara ett nästan tjugo meter högt hån ifrån England. När hon någon enstaka gång gick förbi den smaklösa statyn spottade hon åt den.
   Med en flaska Black Bush i handväskan och rosorna i handen gick hon ut på gatan. Hon gick Falls Road ner. När hon kom fram till graven satte hon sig ner på tidningen hon haft med sig, ordnade blommorna och borstade av stenen. Det var en flott sten, IRA hade stått för begravningen. I dag ville hon stanna länge. Inte för att hon trivdes på kyrkogården, men det var en sådan där dum dag då hon inte visste vad hon skulle ta sig till. Hon bävade för att gå hem. Hon tog upp flaskan ur fickan, fick av korken och tog en sup.
   ”Skål Jamie, var du nu är”, sade hon. Hon rättade till blommorna, tog en klunk till och kände hur tårarna kom. Tänk att de aldrig tog slut, hon hade gråtit varje dag i trettioett år, och hela tiden kom det nya tårar. Hon brydde sig inte om att hon blev våt, tidningen hon satt på blev våt i duggregnet, som om änglarna också grät över hennes Jamie. Hon tog en klunk till, vände upp ansiktet mot regnet.
   ”Du måste alltid vara värdig Mary May” sade han till henne en dag i fängelset. ”Du får aldrig, vad som än händer ge efter och låta dem knäcka dig”. Men när de försökte få henne att släppa hans hand så skrek hon åt dem, hon ville sitta där en stund, det var sista gången hon var med sin man, förstod de inte det? ”Han finns inte mer” sade de och försökte få henne släppa taget om honom. ”Snälla” bad hon, ”ge mig en stund ensam med honom, jag vill be för hans själ”. Hon fick som hon ville, de lämnade rummet men hon visste att de stod där ute i korridoren och lyssnade. Hon höll Jamies händer i sina, tittade på hans ansikte som inte såg avslappnat ut ens i döden, så blek och så mager, hon såg honom och sparade bilden i sitt hjärta. Hon bad tyst för hans själ sedan reste hon sig och gick ut i korridoren.
   Hon mindes medlidandet i deras ögon, läkaren och vakterna, när hon gick därifrån. När hon kom ut möttes hon av journalister och fotoblixtar. Hon bara skakade på huvudet åt dem och gick hemåt. Folket som vakade utanför fängelset slog med grytlock i marken, någon hade meddelat dem att Jamie var död. Hon fick inte gå ensam länge, strax var någon där och ledde in henne i en bil de tog hand om henne.
   ”Var jag värdig nog Jamie?” frågade hon och tog ännu en klunk ur flaskan. Hon hörde fotsteg bakom sig men vände sig inte om.
   ”Han tycker nog att du är värdig” sade en vänlig röst bakom henne.
   Mary May tog ännu en klunk och sade:
   ”Visst, värdig när jag sitter här och super vid hans grav.”
   ”Jamie var en god man som älskade dig och sina medmänniskor, han skulle aldrig döma dig för något.”
   Hon reste sig och såg mannen bakom henne. Det var Fader McGuires efterträdare, en ung präst som hette Sheehan.
    ”Vad vet du om det” for hon ut mot honom. ”Du kände honom inte, du hade aldrig träffat honom du var bara en baby när han dog. Hur kan du då ha mage att tala om för mig vad han hade gjort och vad han hade tyckt?”
   ”Jag känner till honom, och de andra männen som vilar här, jag känner vår historia”, sade Fader Sheehan.
   ”Ja, du kanske känner deras historia” sade Mary May och tog ännu en klunk ur flaskan.
   Han såg på henne, stod kvar och avvaktade, hon förstod att hon skrämde honom. Sorg och vrede i samband med sprit hade en förmåga att skrämma människor det visste hon. Men nu, idag denna dumma jävla dag brast det till sist för henne.
   ”Vad vet väl du om längtan, vad vet du om närhet, vad vet du om saknaden som håller mig vaken om nätterna?”
   Mary May visste att hon sköt mot någon som bara kom för att trösta, men hon var utled på att uppföra sig som förväntat.
   ”I fyra år var vi gifta, två av de åren satt han i fängelse, sedan dog han. Han dog för alla de människorna där ute” hon pekade ut på gatan utanför kyrkogården och fortsatte ”han dog för alla dem och tror du att de kan se mig i ögonen?”
   ”Jag förstår om du är bitter…”
   ”Bitter! Gud hjälpe mig om jag bara var bitter! I trettioett år har jag gått och lagt mig ensam, jag har vaknat ensam, det fanns inte en man på hela Irland som vågade uppvakta mig och ge mig ett barn. Ingen ville vara förmäten nog att försöka ta Jamies plats.”
   ”Jag förstår vad du menar, men det är för att de respekterar dig och Jamie.”
   ”Ja, men vad hjälper respekt mot ensamma nätter i mörkret, vad är heder när man inte får älska och skörda frukten av kärleken?”
   Mary May grät öppet nu, hon tog ännu en klunk ur flaskan och drog med ärmen över ögonen. Hon fick upp en näsduk ur fickan och snöt sig, regnet sköljde över hennes ansikte och blandades med hennes tårar.
   ”Vill du följa med in i kyrkan?”
   ”Nej, varför det?”
   ”Jag tänkte, vi kunde be tillsammans, tända ett ljus…”
   ”Tyst!”
   Fader Sheehan tystnade. Mary May lade ner en ros på graven, tittade på klockan och sade sedan:
   ”Så, nu har jag på minuten varit änka i trettioett år” Hon tog ännu en klunk ur flaskan och sade sedan: ”vet du hur många ensamma nätter trettioett år innehåller? Är du ens trettioett år gammal?”
   Fader Sheehan stirrade på henne.
   ”Jag är tjugoåtta år. Men det spelar ingen roll, om jag så varit hundra år så hade jag inte förstått hur du har det. Har du vänt dig till Herren och bett om hjälp? Han finns här, du behöver bara be, så gör han det han tycker är rätt.”
   ”Jaså. Jag har bett men inte har jag fått min man tillbaka, inte har jag fått något barn…”
   ”Jag sade inte att han gör det du ber om, han gör det han finner vara rätt.”
   ”Ja, men då är det inte så stor mening att be, eller hur?” Mary May började känna av spriten, hon svajade lite och tog ännu en klunk ur flaskan. ”Han gör ändå som han vill, och vet du, jag tänker göra som jag vill”.
   ”Mary May, kom nu jag följer dig hem, det är inte rätt att du ska vara ensam en dag som denna”.
   ”Ensam idag? Det är trettioett år sedan Jamie dog, och det betyder att jag har varit ensam i 11315 dagar …”
   ”Räknar du dagarna?”
   ”Det är bara ett sätt att få tiden att gå. Först var det en dag, sedan två dagar och idag är det 11315 dagar, det är ganska många dagar…”
   Hon betraktade Fader Sheehan där han stod, regnet rann över hans ansikte, blötte bibeln i hans händer och hans prästdräkt. Hur som helst var det dags att gå, flaskan var nästan tom. Hon böjde knä vid graven, kände hur lederna smärtade när hon en sista gång rättade till blommorna, strök med handen över den svarta graniten med guldbokstäver, där Jamies namn stod och att han var 24 år när han dog. Såg tomrummet på stenen där hennes namn skulle stå en dag. Hans uppgift var att dö för sitt land, hennes uppgift var att leva kvar för att ingen skulle glömma. Det hände att hon tyckte att han hade den lätta biten i kampen.
   ”Kom då Fader”, sade hon och tog hans arm, ”eskortera mig hem till min borg, du kanske till och med kan få en grogg och en smörgås som tack!”
   De lämnade kyrkogården och kom ut på Falls Road. Mary May höll huvudet högt hon vinglade lite där hon gick. Hon mötte blickarna från de som såg på henne, de var ledsna för hennes skull och bekymrade. Det var de vanliga människorna på gatan som Jamie kämpade för, som han dog för. Män som arbetade hårt och väl när det fanns arbete att göra, män med valkiga händer och grova kläder. Kvinnor med barn, som gärna tog till sig tvätt och sömnad, som gjorde det de kunde för att få några pund till familjen. Det var ändå dem som det handlade om. Dessa människor som bara ville leva på sitt sätt, utan att styras av England. Jamie älskade dem, han älskade sitt land, de gröna kullarna, varvet i hamnen, vattnet och staden. Han trodde att de kunde jaga iväg engelsmännen, att de kunde styra själva.
   Hon höll fortfarande Fader Sheehan under armen. Människor nickade åt henne och hälsade på honom. De gick förbi puben i hörnet, inredningen var gammal och sliten men det hängde foton i guldramar på alla dem som dog i strejken på väggarna och hela tiden puben var öppen tändes ljus för att hedra dem.
   Ibland tyckte hon att de inkräktade på hennes sorg, att de tog en bit av Jamie ifrån henne, hon ville sörja honom ensam. Men minnet av en hjälte måste man dela. Hur kunde de låta bli att hedra minnet av Jamie och de andra? Bobby hade fått en väggmålning till minne, och varje gång hon gick förbi och såg hans leende ansikte rann tårarna. På bilden som täckte hela väggen stod det: ”Our revenge will be the laughs of our children”. Hon beundrade Bobby och den kampen han förde. Mest av allt beundrade hon honom för hungerstrejken, han gav inte upp utan han fullföljde han dog själv för sitt folk och sitt land, hela tre månader innan Jamie dog. Men hur mycket hon än såg upp till Bobby, hans minnestavla var för henne bara ännu en påminnelse om barnet hon aldrig fick.
   Hon och Fader Sheehan kom fram till hennes gata och han väntade i regnet när hon letade efter nycklarna i väskan. De gick in och hon gav honom en handduk att torka sig på. Hon hängde upp den blöta kappan och tog på sig en kofta. Fader Sheehan hade aldrig varit hemma hos henne, hon skämdes över tomflaskorna och städade av bordet i finrummet så de kunde sitta där. Hon dukade fram smörgåsmat och ställde fram två whiskyglas och hällde upp vars en skvätt.
   Fader Sheehan lät fingret löpa över böckerna i hyllan; många böcker om IRA och Sinn Féin, Bobbys dikter och en bibel trängdes med moderna romaner.
   ”Tycker du om att läsa, Mary May?” frågade Fader Sheehan och satte sig ner och smuttade på sin whisky.
   ”Det får tiden att gå. Ta en smörgås!”
   De gjorde smörgåsar och åt. De log åt smulorna, brödet var lite torrt.
   ”Jag måste säga att jag beundrar dig. Hela ditt liv har du hedrat din man, minnet av honom.”
   ”Det är ju inte så att jag hade något val.” Mary May uttalade orden och förstod hon sanna de var, hon fann ingen väg tillbaka när Jamie började sin hungerstrejk.
   ”Hur menar du? Vi formar själva våra liv och vad vi vill göra med dem.”
   ”Du är så ung, du levde inte här som vuxen under striderna. Du kan aldrig förstå hur jag haft det, och var tvungen att följa den väg som låg utstakad för mig.”
   ”Ja, men jag vill förstå, jag vill veta hur du har haft det Mary May.”
   ”Varför? Vad tjänar det till?”
   ”Många av de gamla är fortfarande kvar jag möter dem på gatorna och på kyrkogården. Jag vet att det finns en kamp, jag ser upploppen på gatorna och hör vreden, jag känner den och andas den.
   ”Vad är det du vill förstå?”
   ”Jag vill förstå situationen idag.”
   ”Och så frågar du mig, Belfasts värsta fyllekärring!”
   ”Av barn och fyllon ska man höra sanningen, sägs det ju.
   ”Det är ju inte din sak, kyrkan ska ju vara opolitisk.”
   ”Kan du bevara en hemlighet Mary May?”
   ”Ja, det tror jag nog.”
   ”Jag vill skriva en bok, inte en bok om politiken utan om människorna bakom, och jag tror en sådan bok är viktig.”
   ”Det finns böcker, jag har läst hyllmeter efter hyllmeter med böcker om det här.”
   ”Ja, men jag vill skriva en roman om fiktiva människor i en verklig värld.”
   ”Varför?”
   ”Idag så räcker det inte med att Herren ser oss, hela världen kan se oss och vår kamp om vi bara visar den på alla sätt som vi kan komma på. Vi lever inte längre isolerade på en ö.”
   ”Det var oväntat för att komma från en präst i katolska kyrkan”, sade Mary May. ”Jag förstår ändå inte vad du vill ha av mig, du kan läsa om hungerstrejken och offren på Internet, i böcker och i tidningar. Jag vill inte vara en offentlig person, eller en patetisk figur i en roman.”
   ”Vet du varför jag kom till dig?”
   ”Nej, varför?”
   ”Det var en dag på gatan. Jag stod där och pratade med några av männen om kampen, och då kom du. Du var lite full, du hade en väska och en röd ros i handen och gick förbi mot kyrkogården, då sade en av männen; fråga Mary May och pekade på dig. Det är henne som det handlar om i slutändan. Fråga henne om hennes liv.”
   Mary May tog en klunk ur glaset och mötte Fader Sheehans blick. Hon tänkte att det var första gången på länge hon mötte en blick som inte innehöll medlidande. Skulle hon, kunde hon, berätta för en präst om hur det verkligen var?
   ”Det är inte så lätt att prata om det.”
   ”Ja, men om du vill, kan vi prata lite i taget, ta en dag i sänder. Du får något att göra och du blir lite mindre ensam.”
   ”Mindre ensam. Vet du egentligen vad ensamhet är?”
   ”Jag kan föreställa mig det, jag har ju själv avlagt kyskhetslöfte och är inställd på att leva ensam hela livet, att aldrig känna en kvinna, aldrig få barn. Församlingen är mina barn, och min tro är mitt äktenskap.”
   ”Ja”, Mary May drack ur glaset och hällde upp mer, ”men det har du själv valt, eller hur?”
   ”Hur menar du? Du kunde gift om dig. Din man hade inte missunnat dig det.”
   ”Nej, Jamie hade inte missunnat mig något. Han var en fin och generös man.
   ”Men varför har du aldrig gift om dig, skaffat familj?”
   ”Du förstår ingenting, det blir en jävla bok du ska skriva.” Hon njöt av att svära inför prästen, hur han ansträngde sig för att vara artig.
   ”Ja, men berätta då vad det handlar om, hur du tänker!”
   ”Hur jag tänker?” Mary May såg hur solnedgången fick glaset att glänsa i hennes hand. ”Jag tror inte att du vill höra vad jag tänker.”
   ”Pröva mig, vad har du att förlora?”
   ”Du har rätt, jag har inget att förlora! För jag har redan förlorat allt.”
   ”Har du det Mary May? Har du förlorat allt?”
   Hon betraktade honom, hon började bli dimmig. Hon försökte tänka efter hur mycket hon hade druckit och kom fram till att hon hade druckit tillräckligt. Tillräckligt för att slappna av och ta sig igenom ännu en dag, men inte tillräckligt för att glömma vad det var för sorts dum dag.
   ”Vad vet du om längtan? Vad vet du om skam?”
   ”Skam?” Fader Sheehan förstod ordet, men inte vad hon menade.
   ”Jag var sjutton år när jag blev tillsammans med Jamie, men vi hade känt varandra hela livet. Han var ett år äldre än jag. Jag tyckte han var så stilig, jag hade nog alltid svärmat för honom.”
   Mary May hämtade en ny flaska från köket och öppnade den. Hon tyckte det var konstigt att Fader Sheehan inte sade något om hennes drickande, han gjorde henne sällskap även om han bara tog en klunk under samma tid som hon drack ett helt glas. Hon reste sig och gick ut i köket och satte på kaffe, hon behövde klara tankarna.
   När kaffet var klart och de hällde upp i vars en mugg funderade hon lite på hur hon skulle börja sin historia. Hur berättar man om över trettio års skam för en katolsk präst utan att förlora sin självaktning, eller hans aktning för den delen?
   ”Det handlar om skam. Att vara en liten människa i ett land som styrs av andra. Den klassiska historien om David och Goliat. Vi visste att vi aldrig kunde vinna, men vi visste också att vi måste fortsätta att kämpa. När jag var elva år kom soldater till vårt hus. De avrättade min far och hans kusin framför ögonen på mor och oss barn. Visst, far och Kevin var aktiva i IRA, men de fick ingen rättegång, de sköts ner där i vårt kök. Mor hade städat köket den dagen, och kokt en stuvning, hon hade lagt en ren duk på bordet och jag hade plockat blommor som stod i ett glas. Far och Kevin satt och väntade, mor skulle just ställa fram stuvningen när soldaterna trängde sig in och sköt. Det var blod överallt, på duken, på trasmattan på golvet, på väggarna och på porslinet. Soldaterna drog vidare, där stod mor som förstenad och tittade på röran, vi barn stod och tittade och sedan kom grannarna. De hjälpte mor att göra i ordning far och Kevin som fick ligga lik i finrummet den kvällen. Mor tyckte att det värsta av allt var att de inte hann äta. Hon sade att det var skamligt att skjuta ihjäl två bra karlar när de väntade på mat i sitt eget hem. ”
   Mary May tänkte tillbaka, hon lät minnena komma och gå.
   ”Det var där någonstans som jag formades”, fortsatte hon, ”ett sådant minne formas man av, man bär med det hela livet.”
   ”Jag kan förstå det, alltför många barn blev vittnen till hemskheter under den tiden.”
   ”Ja. Men barn växer upp. De försökte jaga och döda alla starka IRA-män men de tänkte inte på alla barnen som växte upp med sådana minnen. Det födde bara ännu en generation av hat.”
   ”Det är sorgligt, min farfar blev dödad på ungefär samma sätt, fast jag såg det inte själv. Var Jamie aktiv i IRA när ni gifte er?”
   ”Ja, jag också.” Mary May tänkte att nu får det vara nog med kaffe, nu behövde hon whisky.
   ”Var du också med?”
   ”Ja, det blev så, vi hade vapen gömda hemma, jag körde litet ärenden och sådana saker. Ibland gömde vi någon som var skadad ute på mors gamla gård, jag skötte om dem och lagade mat.”
   ”Var du aldrig rädd?”
   ”Nej, det hade varit skamligt. Skulle inte jag hjälpa till i kampen mot England, det var trots allt dom som var ansvariga för att min far dog som han gjorde.”
   ”När bestämde ni er för att gifta er då?”
   ”Jamie friade en kväll när vi satt och vakade över en skottskadad man. Vi satt där och pratade och skrattade, vi var ju så unga, då kysste han mig. Du är en bra kamrat, sade han.” Mary May kände hur tårarna rann men hon fortsatte ändå att berätta. ”Jag glömmer aldrig hans frieri; Mary May, vill du gifta dig med mig och få sjutton barn, sade han. Jag sa ja. Så vi gifte oss.”
   ”Har du ångrat dig någon gång?”
   ”Jag har aldrig ångrat en dag tillsammans med Jamie.”
   ”Ångrar du att du inte hindrade honom från att dö?”
   ”Nej.”
   Fader Sheehan verkade överraskad av hennes svar, han tog en klunk whisky och sköljde ner den med det sista kaffet.
   ”Hur skulle jag kunna hindra honom? Det är just det jag menar med skam, den lägger sig över våra tankar och våra handlingar och driver oss att göra det vi absolut inte vill. Jamie hade alltid fått leva med skam om jag hade avbrutit hans hungerstrejk, efter att Bobby dog fanns det ingen väg tillbaka för oss. Han hade aldrig kunnat bo i Belfast med den skammen."
   ”Men det fanns ju familjer som valde den utvägen.”
   ”Ja, en del tyckte att de hade det valet, det hade inte jag. Jamie fick mig att lova på vår kärlek till Gud och varandra att jag inte skulle fatta det beslutet när han hamnade i koma.”
   ”Var du frestad?”
   ”Det kan du ge dig fan på att jag var!”
   Mary May grät igen, hon tog whiskyglaset och förde det till munnen.
   ”Jag var hos honom varje dag. Det tog honom sextiofyra dagar att dö. Jag satt med hans hand i min, vi pratade men mot slutet var han i koma. Jag såg honom förvandlas från en stark man till ett magert självande vrak. Hur ögonen liksom sjönk in i huvudet på honom, hur han magrade, han skakade av köld och ibland kände han inte igen mig, han hade mardrömmar och hallucinationer, och jag satt där och höll hans hand och såg honom dö.”
   De var tysta ett tag, solen hade gått ner och Mary May tände lampan i rummet.
   ”Vet du vad som är det värsta av allt? Det värsta av allt är längtan som aldrig dör, som jag inte kan dränka.”
   ”Längtan?”
   ”Ja, längtan efter Jamie. Jag borde väl inte säga det här till en präst men längtan efter närhet och sex. Vi fick så kort tid tillsammans. Jag kan fortfarande känna hans händer, hans läppar. Vi väntade med sex tills vi hade gift oss, och tro mig det var inte lätt. Vad vet du om längtan? Jag längtar varje kväll när jag är ensam i sängen, efter att vi skall älska med varandra. Ändå ligger jag där själv. Det händer att jag smeker mig själv, tillfredsställd blir jag inte men det är en befrielse. Ibland är det nödvändigt, men då känner jag skam för det, fast jag är ändå trogen mot Jamies minne.”
   ”Du har inte provat att be?”
   ”Vi har ju pratat om bönen” Mary May kunde inte hjälpa att hon log, ”men mot de begär som rasar i kroppen är det inte mycket att göra.”
   ”Sådana känslor är naturliga, en del av kärleken.”
   ”Vet du” Mary May var ordentligt full nu och tänkte inte på vad hon sa, ”till och med när jag vakade vid hans sjukbädd hade jag ibland lust att krypa ner till honom. Jag tänkte att om jag älskade med honom så skulle han inte lämna mig. Men det kunde jag ju inte, det fanns alltid folk i närheten.”
   Mary May satt tyst, hon såg att ljusen vid hans bild nästan hade brunnit ut. Hon bytte dem mot nya som hon tände. Votivljus.
   ”Jag saknar honom så! Vi kunde haft ett liv, vi kunde haft barn, sade jag att han ville ha sjutton barn?”
   ”Ja, du sade det. ”Fader Sheehan log mot henne.
   ”Vet du, jag har kvar en del av hans kläder fortfarande, jag kunde inte förmå mig att göra av med allt.”
   ”Har du kvar dem, efter alla dessa år?”
   ”Ja, det skulle bli så tomt i garderoben annars.”
   Hon sade inte till Fader Sheehan att hon aldrig tvättade hans arbetsskjorta, hon tyckte om att lukta på det sträva tyget. Det hände fortfarande att hon gick omkring i den rödrutiga skjortan och låtsades att den luktade av Jamie, att han snart skulle komma hem till henne.
   ”Jag vet inte vad jag ska berätta, det känns lite rörigt idag”, sade Mary May och hällde upp mer sprit i sitt glas, Fader Sheehan nickade jakande och hon fyllde på hans glas.
   ”Varför går du inte ut mer? Du kunde gå bort till puben, ta en öl och prata lite med andra?”
   ”Det är inte så lätt. Det har gått så lång tid. Jag vill inte bli en patetisk fyllekärring som sitter på puben och gråter över honom, det hade han inte velat.”
   ”Du kunde få vänner.”
   ”Vänner, jag körde ut dem den dagen vi begravde Jamie.”
   Mary May förstod att han hört om hur hon körde ut alla och kastade maten efter dem, antagligen hade Fader McGuire berättat om henne.
   ”Du vet, kampen var aldrig rättvis. Jamie var ofta ledsen, han hatade att bli kallad för terrorist även om han var ansvarig för en del bombdåd. Det var en liten tröst att omvärlden fördömde hungerstrejken, att de rest minnesmärken och kastat skit på Thatcher. Britterna hade helt andra presskontakter, en tränad armé och pengar. Vi hade bara gamla dåliga vapen och de bomber vi kunde bygga. Det var tråkigt att så många oskyldiga dog, men de var inte så oskyldiga, de hade röstat fram sin regering. Den regering som systematiskt sökte upp och avrättade våra män, som lät våra män dö i hungerstrejken.”
   ”Du har aldrig berättat din historia visat upp din sida av saken.”
   ”Hur skulle jag kunna göra det på ett värdigt sätt?”
   ”Genom att skriva. Jag vill att du och jag tillsammans skriver en bok. En roman med sanning i, som kan få folk att tänka efter. Jag har kontakter i Amerika, vi kan ge ut den där.”
   Hon funderade på hans förslag. Det tilltalade henne. Att aldrig låta någon glömma det förfärliga. Att skriva en roman med ”Till minne av Jamie Cormick och hans kamrater som dog under hungerstrejken” som försättsblad. Ett sätt att slå tillbaka, att historien aldrig skulle glömmas eller förlåtas.
   ”Jag tänkte vi kan hjälpas åt”, sade Fader Sheehan, ”men att du står för den med ditt namn.”
   ”Vad får du ut av det?”
   ”Sanningen måste berättas. Tillfredställelsen att hjälpa dig, att göra något. Jag kan inte själv stå för boken, inte om jag vill behålla min plats i kyrkan. Min farfar dog precis som din far, jag vill också ha upprättelse.”
   Mary May lutade sig tillbaka och tog en klunk whisky till. Hon kände sig lugn och avslappnad nu, det var kanske inte en sådan dum dag trots allt. Hon tänkte på böcker som skrivits, filmer som hade gjorts, och hon insåg att det fanns plats för fler. Kampen kostade Jamie livet, och hon tvingades leva kvar som en spillra, ett liv mellan whiskyflaskan och kyrkogården, ett ensamt liv fullt av längtan och minnen. Ja, hon skulle skriva en bok.
   ”Vill du gå med mig till kyrkogården?” frågade hon.
   ”Vill du gå dit nu?” Fader Sheehan såg förvånad ut.
   ”Jag vill berätta för Jamie, och så vill jag tända ett ljus för honom. Det är inte trevligt att tänka på den mörka graven så här på kvällen.”
   ”Ja, självklart kan vi göra det.”
   De klädde sig och gick ut. Det slutade regna. De gick arm i arm längs gatan och svängde in på Falls Road. Männen som stod och rökte utanför puben nickade åt dem. De kom fram till kyrkogården och Mary May satte ner ljuset och tände det. Hon berättade för Jamie att hon äntligen förstod vad hon borde ha gjort för länge sedan, hon borde ha berättat deras historia. Hon lovade honom att det inte skulle hindra henne från att komma till honom varje dag. Hon bad för hans själ och reste sig sedan.
   ”Nu då?” frågade Fader Sheehan.
   ”Nu ska vi gå på puben och skåla för Jamie.”
   De gick tillbaka ut på Falls Road. Tom O’Rielly som drev puben stod utanför och talade med några gäster, de tystnade när Mary May och Fader Sheehan närmade sig, Tom såg förvånad ut när de gick fram mot dörren. Han fanns sig snabbt och med en lätt bugning höll han upp dörren och de gick in i baren. Allt sorlet tystnade, alla tittade på henne. Hon gick fram till disken, fortfarande med ett tag i Fader Sheehans arm, och stannade. På bardisken stod ett fotografi av Jamie mellan två tända ljus. Fader Sheehan beställde två Harps och Mary May betraktade fotot; Jamie stod stolt med sitt gevär, klädd i militärkläder och blickade in i kameran med ett leende. På väggen hängde liknande foton på hans kamrater. Mary May vände sig om när Tom kom in och sade:
   ”Idag bjuder vi Mary May, vi är glada att du kom, till sist.”
   ”Jag visste inte”, sa hon ”jag visste inte att ni också sörjde, fortfarande menar jag.”
   ”Vi sörjer, men vi firar också hans liv, så som vi har gjort varje år den femte augusti. Vi firar förmånen att vi fått lära känna en sådan man, och vi sörjer för att han inte längre är med oss.”
   ”Till Jamie!” Alla skålade, Mary May höjde sitt glas och såg på människorna. Nu såg hon ingen skam eller medlidande i ögonen som betraktade henne. Nu hade hon tagit steget och blivit en av dem, när hon kände värmen och gemenskapen undrade hon varför hon väntade så länge.
   ”Jag har något åt dig”, sade Tom och rotade bakom disken, ”jag har haft den här i alla år, om du skulle komma.”
   Tom tog upp en plastpåse med något svart i, och räckte den till henne. Hon öppnade påsen och tog upp en svart halsduk.
   ”Det är Jamies halsduk, som han täckte ansiktet med när han sköt salut på begravningar”, sade Tom.
   Mary May förde halsduken mot ansiktet, vätte den med sina tårar, luktade på den och tyckte att hon kände Jamies doft i det svara klädet. Hon kände att Jamie var där, deras kärlek var större än döden själv, hon andades in doften av Jamie och för första gången på alla år lät hon de andra trösta henne, krama henne.

   Det blev stängningsdags och de tömde det sista i glasen. Tom hängde Jamies porträtt på plats på väggen. Ljusen hade brunnit ut. Mary May gick fram till honom för att tacka, han kramade om henne och viskade så bara hon hörde: ”Du är en stilig kvinna Mary May, jag hoppas att du kommer hit ofta nu. Vi kan hedra Jamies minne tillsammans, men vi måste leva själva.”
   Mary May gick hemåt och höll huvudet högt även om hon tog ett och annat snedsteg. Hon skulle alltid sakna Jamie, men kanske skulle hon få en smula lycka också.

   Det var inte mer än hon förtjänade, tänkte hon, det var inte lätt att leva som en martyr det hade varit lättare att få dö som en.



Källa: ©Kicki Karlén

1: Ta reda på vad orden i texten betyder innan du läser texten så förstår du den bättre. Använd: ordbok, Wikipedia eller Wiktionary: https://sv.wiktionary.org/wiki/Wiktionary:Huvudsida.

aspirant =
grogg =
hungerstrejk =
internerad =
IRA =
koma =
läppja =
martyr =
patetisk =
regla =
Sinn Féin =
svärma (för någon) =
votivljus =
änka =


2; Att läsa på raderna innebär att söka information som finns tydligt angiven i texten:

A: Hur, och varför, dog Mary Mays man?

B: Vilka sköt salut på Jamies begravning?

C: Vad dricker Mary May för att dämpa sorgen?

D: Hur många år hade Mary May varit änka?

E: Vilken händelse fick Mary May att börja hata engelsmännen?

F: På vilket vis hjäpte Mary Mays familj IRA?

G: Vad hängde på väggen inne på puben?


3: Att läsa mellan raderna innebär att man söker fram information som man förstår av textens sammanhang.

A: Mary May säger "Av barn och fyllon ska man höra sanningen", vad menas med det?

B: Männen säger tll prästen "Fråga Mary May, det är henne som det handlar om i slutändan", vad menade de?

C: Varför tycker inte Mary May att de oskyldiga som dog i bombdåd i Nordirland ändå inte var särskilt oskyldiga? Vad hade de gjort?

D: Varför stod ett porträt av Mary Mays man Jamie på bardisken mellan två tända ljus?


4: Att läsa bortom raderna innebär att man kopplar ihop den kunskap man har sedan tidigare för att förstå sammanhanget i en text

A: Det står "Det förekom alltid någon form av minnesstund för de män som gav sitt liv för Irland" (på kyrkogården). Varför hålls dessa ständiga minnesstunder?

B: Mary May frågar den nya prästen "Vad vet väl du om längtan, vad vet du om närhet?" Varför tror hon inte att prästen vet något om det?

C: Varför blev aldrig Mary May uppvaktad av någon annan efter att hennes man dött?

D: Vad menas med slutet: "Det var inte lätt att leva som martyr, det hade varit lättare att få dö som en"?



5: Öppna frågor saknar ett rätt svar, man kan bara diskutera kring dem.

A: Under målningen av Bobby Sands står det "Our revenge will be the laughs of our children", vad tror du det betyder?

B: Vad tror du händer med ett barn som ser sin pappa skjutas ner i sitt eget kök? Hur ser han eller hon på framtiden?

1: Ta reda på vad orden i texten betyder innan du läser texten så förstår du den bättre. Använd: ordbok, Wikipedia eller Wiktionary: https://sv.wiktionary.org/wiki/Wiktionary:Huvudsida.

aspirant = person som utbildar sig för viss tjänstgöring
grogg = blandning av spritdryck och alkoholfri dryck (främst om enklare blandningar, t. ex. vodka med läsk)
hungerstrejk = protest genom att vägra äta
internerad = fängslad, instängd
IRA = Irish Republican Army, en katolsk grupp som slogs, och låss, mot protestanterna och britterna
koma = både djup och långvarig medvetslöshet
läppja = dricka lite i taget, smutta
martyr = person som dött för det den tror på
patetisk = löjlig
regla = låsa t.ex. en dörr med en regel istället för ett lås
Sinn Féin = IRA:s politiska del
svärma (för någon) = flirta, vsa intresse
votivljus = ljus som används i kyrkan bl.a. tänds de för helgon i katolska kyrkan
änka = kvinna, vars äktenskapspartner avlidit, och som inte är omgift. En man kallas änkling


2; Att läsa på raderna innebär att söka information som finns tydligt angiven i texten:

A: Hur, och varför, dog Mary Mays man? = Han hungerstrejkade tills han dog av brist på vätska och näring. Han vägrade att ses som en kriminell, i hans ögon var han krigsfånge och skulle därför ha en krigsfånges behandling. Genom att hungerstrejka försökte han få britterna att gå med på det kravet, tills han svalt ihjäl.

B: Vilka sköt salut på Jamies begravning? = IRA sköt salut på Jamies begravning

C: Vad dricker Mary May för att dämpa sorgen? = Hon dricker Black Bush, irländsk whisky.

D: Hur många år hade Mary May varit änka? = 31 år.

E: Vilken händelse fick Mary May att börja hata engelsmännen? = När brittiska soldater trängde sig in i deras hus när hon var 11 och sköt både pappan och hans kusin vid familjens köksbord.

F: På vilket vis hjäpte Mary Mays familj IRA? = De hjälpte till att gömma vapen åt IRA i sitt hem.

G: Vad hängde på väggen inne på puben? = Bilder på stupade IRA medlemmar, i deras ögon martyrer som dött för sin övertygelse.


3: Att läsa mellan raderna innebär att man söker fram information som man förstår av textens sammanhang.

A: Mary May säger "Av barn och fyllon ska man höra sanningen", vad menas med det? = Att de som inte har kontroll på det de säger också är de som talar rakt ur hjärtat utan att undanhålla någonting.

B: Männen säger tll prästen "Fråga Mary May, det är henne som det handlar om i slutändan", vad menade de? = Att det alltid finns människor bakom rubrikerna och våldsdåden, människor som drabbas lika hårt av våldet trots att de aldrig får någon uppmäksamhet i media.

C: Varför tycker inte Mary May att de oskyldiga som dog i bombdåd i Nordirland ändå inte var särskilt oskyldiga? Vad hade de gjort? = De hade röstat fram de protestanttiska politiker som styrde i Nordirland och som i sin tur hade kontroll över polisen och militären.

D: Varför stod ett porträtt av Mary Mays man Jamie på bardisken mellan två tända ljus? = På puben tog man fram bilder på de stupade på årsdagen av deras död för att hedra dem och inte glömma att de fanns och vad de dog för.


4: Att läsa bortom raderna innebär att man kopplar ihop den kunskap man har sedan tidigare för att förstå sammanhanget i en text

A: Det står "Det förekom alltid någon form av minnesstund för de män som gav sitt liv för Irland" (på kyrkogården). Varför hålls dessa ständiga minnesstunder? = För att släktingarna till de som stupat för sin övertygelse inte ska tro att de har dött i onödan.

B: Mary May frågar den nya prästen "Vad vet väl du om längtan, vad vet du om närhet?" Varför tror hon inte att prästen vet något om det? = Prästen är katolik. Han får inte ha umgänge med kvinnor eller gifta sig i hela sitt liv.

C: Varför blev aldrig Mary May uppvaktad av någon annan efter att hennes man dött? = Jamie Cormack var en hjälte, och vem kan gifta sig med änkan efter en hjälte? Det finns ju ingen som kan mäta sig mot en död martyr.

D: Vad menas med slutet: "Det varinte lätt att leva som martyr, det hade varit lättare att få dö som en"? = Är man död finns bara minnet kvar och minnet tar andrahand om. Det är mycket jobbigare att leva med minnet och samtidigt uppehålla en fasad av värdighet resten av livet för att inte smutsa ner den döda martyrens rykte.


5: Öppna frågor saknar ett rätt svar, man kan bara diskutera kring dem.





Åter till registret för läsförståelsetexter