Åtgärder

Karl XII

Från Skolbok

Version från den 13 februari 2013 kl. 15.18 av Ingemar (Diskussion | bidrag) (Skottet vid fästningen)

Karl_XII_1706.jpg

Karl XII

Medan kung Karl XI fortfarande låg lik på Stockholms slott, efter det att han dött i cancer 1697, bröt det ut en kraftig eldsvåda i det gamla slottet. Elden började på slottsvinden och spred sig snabbt genom byggnaden. Både tjänstefolk och kungafamilj var tvungna att fly ut ur slottet i en rasande fart. I tornet ”Tre kronor” stod åtta kanoner och de störtade rakt ner i källaren i slottets botten när golvet under dem brann igenom. De landade i drottningens vinkällare. Med kanonerna föll också tornspiran med de tre gyllene kronorna på. Sedan störtade hela tornet in.

Man var noga med att uppmärksamma tecken i naturen och i omgivningarna på den här tiden. Gick en svart katt över vägen betydde det otur. Att gå under en stege betydde också otur. Då kan man förstå vilken otur folk tänkte sig att ett nedbränt kungligt slott förde med sig. Dessvärre skulle det visa sig att verkligheten blev mycket hemskare än vad folk förutspådde.


Ungdomstiden

I sin ungdom var kungen ett intelligent barn som hade lätt för att lära sig nya saker. Bland annat Karl lärde han sig latin, tyska och franska. Senare lärde han sig också finska för att själv kunna leda de finska trupperna i krig. Han var bara femton år gammal när han kröntes till kung. Han hade förberetts för det. Hans hade uppfostrats i en militär anda. Han hade rest land och rike runt med sin pappa och sett hur landet såg ut. Han hade också lärt sig att fatta olika beslut själv för det är något en kung måste unna. Det syntes särskilt när han kröntes. Då tog han själv kronan ur ärkebiskopens händer och satte den på sitt huvud. Bland det första han gjorde som nybliven kung var att se till så att de svältande i landet fick mat eftersom det varit en rad med nödår och missväxt.


Krigarkungen

Från det att kungen var 18 år tills han dog var kungen ute i fält. Inte en enda dag under hans vuxna liv var det fred i Sverige. Han var en skicklig ledare, modig och envis. Man sa att han levde lika enkelt som sina soldater. Sov under bar himmel och åt samma mat som dem, något som gjorde honom populär bland soldaterna. Men han var också en okänslig ledare som inte visade någon förståelse för allt lidande hans olika krig förde med sig både till armén och till befolkningen hemma i Sverige.


Kriget kom

År 1700, när det bara gått några år efter kröningen, anfölls Sverige av Danmark, Rysssland och Polen samtisigt. Grannländerna tog chansen när Sverige hade en så ung och oerfaren kung på tronen och man hoppades kunna vibnna kriget fort för att sedan kunna stycka upp Sverige mellan sig. Danmark var ute efter Skåne men anföll först Holstein-Gottorp som lovat att hjälpa Sverige i händelse av krig. Ryssland attackerade Ingermanland, ett område som låg väster om nuvarande Estland, och polackerna försökte återerövra Livland.

Karl XII var inte overksam. Hans första attack skede mot Danmark och han segrade snabbt. Därefter vände han blickarna österut och anföll Ryssland. Hans anfall mot staden Narva har gått till historien som en av de mest lättköpta segrar Sverige vunnet. Därifrån marscherade han söderut och besegrade polackerna vid Riga.

Efter att ha besegrat samtliga anfallare kunde Karl XII ha slutit en riktigt förmånlig fred. Det var inte vad Karl hade i tankarna. Istället anföll den enbart 18 år gamla kungen Polen för att driva bort den sittande kungen från tronen. Kriget tog sex år och under tiden hann Rysslands kejsare Peter den store bygga upp en ny armé.

Hösten 1707, när freden med Polen skrivits under, vände Karl XII mot Ryssland. Till en början tågade kungen och has 35 000 soldater rakt mot Moskva, men de ryska trupperna drog sig bakåt in i landet innan de kommit i kontakt med de svenska soldaterna. Medan de drog sig bakåt förstörde de allt omkring sig. Fälten och husen brändes, djur dödades och brunnar förgiftades. Det kallas ibland för ”den brända jordens taktik”. De svenska soldaterna kunde inte söka skydd för kylan någonstans, de hittade ingen mat och hade inte ens hö att utfodra hästarna med. Det gjorde att man blev tvungna att ta en sydligare väg, in i Ukraina.


Ukraina

Även under marschen i Ukraina använde ryssarna ”den brända jordens taktik”. Under de här svåra förhållandena var soldaterna tvingade att marschera fram i träsk och sumpmarker där det var lätt att gå vilse och svårt att komma fram med de tunga vagnarna och kanonerna. Hela tiden bevakade av ryska bönder som bara väntade på att göra ett bakhåll och döda och plundra eftersläntrare. För att förhindra frammarschen fällde ryssarna träd över vägarna, träd som de svenska soldaterna mödosamt måste hugga upp och forsla undan för att kunna få fram vagnarna på vägarna. Soldaterna vågade inte lämna lägret för att söka mat i omgivningarna, alltför få återvände levande. För att förhindra överfall var de tvungna att ha vakter uppe hela nätterna igenom.

Många soldater dog av svält under marschen genom Ukraina, och de begravdes vid vägkanten. Många hästar dog också av svält och påfrestningar. En av de svenska soldaterna som var med beskrev marschen så här: 'Vi åt bara några råa rovor och rödbetor. Sådana rätter, som man förr inte ville röra vid, smakade nu som den skönaste mar¬sipan. De stunder man vilade om natten i regn och rusk under öppen himmel gav oss större glädje än vi förut haft i sköna dun¬sängar",


Vintern 1708-1709

Vintern i Ukraina blev hemsk för karolinerna, som soldaterna kallades. I början av 1709 drabbades man av svår kyla med stormar från de stora slätterna som drog med sig snö och is som piskade de stackars soldaterna överallt där huden var oskyddad. Efter att soldaterna passerat sägs det att vägen var full av döda karoliner och hästar som frusit ihjäl. Ryttarna satt fortfarande på hästryggarna med tömmarna i sina händer. Den tidens läkare, fältskären, fick ofta rycka ut och såga av armar och ben som förfrusits för att på det sättet försöka rädda livet på dem. Lidandet bland soldaterna var oerhört och många av dem dog.

I en dagbok skriven under det ryska fälttåget, i februari 1709, kan man läsa: Fänriken Pommerin fick order att hämta kvinnor och barn. Sedan brändes staden. De flesta officerarna tog upp de minsta barnenframför sig på hästarna. Det var svårt att se hur de större barnen och deras mödrar fick gå i den djupa snön och höra hur ledsna de var över att se sina hus och hem brinna."


Poltava, juni 1709

I juni hade Karl XII nått fram till staden Poltava. Bakom sig hade de plundrad ödemark, framför sig hade de Peter den store armé. Karl XII var inte speciellt rädd, han mindes hur enkelt han besegrade ryssarna vid Narva och antog att det skulle bli lika enkelt den här gången. Han var visserligen skadad, en kula hade gått in i hans fot, men han planerade att se på attacken från en bår fastbunden mellan två hästar medan hans generaler krossade ryssarna.

Så blev det inte. Peter den store hade gjort ett bra jobb med att bygga upp en ny, modern armé och det var inte alls samma sak att möta ryssarna vid Poltava jämfört att göra det vid Narva. Svenskarna förlorade slaget och på en enda dag stupade fler svenska soldater än samtliga soldater från samtliga inblandade länder gjorde under D-dagen 1945. Ungefär 25 000 av de svenska soldaterna togs till fånga och blev utspridda till olika avlägsna platser i tsar Peters Ryssland. Förutom soldaterna fanns ungefär 1500 kvinnor och barn som togs tillfånga. De som överlevde fångenskapen skulle inte få återse Sverige förrän 12-13 år hade gått.


Kalabaliken i Bender

Karl XII flydde från Poltava tillsammans med ett tusental soldater som lyckades undfly Ryssarnas anfall. Kungen stannade i Turkiet som gäst i drygt fem år. Turkiet hade erövrat kusterna runt Svarta havet så det var vid den norra kusten, nära staden Bender, som man var inkvarterade. Numera ligger Bender i Moldavien. Efter några år ville turkarna bli av med sin ”gäst” och försökte med mer eller mindre mycket våld att jaga bort svenskarna. Den händelsen brukar kallas ”kalabaliken i Bender”. Även om bara fyra dödades trots tusentals inblandade soldater insåg kungen att det var dags att ge sig av och så småningom, år 1715, återvände han till fäderneslandet.


Skottet vid fästningen, 1718

Det första han gjorde när han kom hem var att tvångsinkalla en ny generation unga pojkar och byggde upp en ny armé. Med den marscherade han mot Norge. Han tänkte anfalla huvudstaden söderifrån samtidigt som general Armfelt skulle anfalla Norge från öster genom att gå över fjällen från Duved i Jämtland. Armfelts karoliner drabbades först av regn och sedan snöstorm när de var uppe på kalfjället och merparten av dem frös ihjäl. Kungen själv belägrade Fredrikstens fästning utanför Fredrikshald (nuvarande Halden) tillsammans med sina soldater. På natten 30/9 1718, när han kikade upp över kanten på skyddet, hörde ett ljud dom när man ”slår ena handens två fingrar mot andra handens handflata” och kungen stupade, skjuten i huvudet. Ingen vet än idag vem det egentligen var som avlossade skottet.

Avslut

Karl XII hade inga barn, istället gick kronan till hans syster, Ulrika Eleonora, som kröntes till svensk drottning.


Under de år Karl XII var kung dog nästan 30 000 man, ungefär 25 000 försvann i rysk fångenskap. Det var oerhörda mängder i ett litet land som Sverige. I de freder man tvingades skriva under efter kungens död förlorade man nästan alla Sveriges besittningar nere i Europa. I och med att Sverige tappade sin stormaktsställning vid Östersjön bildades ett tomrum på makt som snabbt fylldes upp av en ny stormakt – Ryssland med sin tsar Peter den store vid makten.


Källor

http://sv.wikipedia.org/wiki/Karl_XII

http://sv.wikipedia.org/wiki/Kalabaliken_i_Bender