Skillnad mellan versioner av "Leaflet i undervisningen"

Versionen från 14 juni 2022 kl. 13.03

Inledning

Ända sedan LPO 94 har GIS funnits med i geografiämnet som något eleverna ska lära sig, utan att de som bestämmer på Skolverket har funderat igenom hur det egentligen ska implementeras i undervisningen.Före 2000-talet gick det helt enkelt inte. Datorerna var för dåliga och lämpliga kartor för svåra att hitta på Internet. Det slutade, i alla fall för mig, att eleverna fick skapa egna koropletkartor för hand, utifrån kopior från existerande kartor som kopierats i gråskala på skolans kopiator.

Sedan kom Google Earrth 2001. Från början var det så krävande för datorerna att det var stört omöjligt att flytta runt på jorden utan att det skedde stora fördröjningar, men det var gratis och det gick att använda till GIS. Det gick visserligen inte att lägga in olika lager på varandra, som ett riktigt GIS-program måste kunna, men det gick att skapa separata textfiler med information om punter, linjer ch ytor som sedan kun de sparas till .kml-filer som Google Earth kunde läsa av och visa upp på skärmen. Genom att lägga in data som skulle användas i MS Excel och använda sig av rapportutskriftsmetoden från Excel gick det att göra enkla urval beroende på syfte. Rapporten skrevs ut i samma format som .kml-filerna är uppbyggda i och på det viset gick det att använda GIS i klassrummet. I teorin...

När jag genomförde den typen av lektion i gymnasiets år 3, gick det sisådär. Trots att det var datavana nittonåringar lyckades de ofta kasta om latitud och longitud, blanda ihop komma och punkt eller missa viktiga delar i .kml-filen så att inget syntes på skärmen. Slutuppgiften var ett tänkt skridskolopp på havsisen mellan Ljungskile och Uddevalla där de dels skulle rita ut en linje för färdvägen, dels placera ut punkter för stationer för mat och vatten eller platser där åkarna riskerade att åka vilse, och dels en yta vid start- och målområdet. Uppgiften var inte överdrivet svår, men mer än hälften av gymnasieeleverna misslyckades ändå.

Denna anekdot är ju inte för att visa att elever inte förstår GIS, det gör de. Istället är det en illustration över att allt som tangerar programmering i skolan är mycket svårare och tar mycket längre tid att sätta sig in i och förstå, än vad Skolverket verkar förstå.

Ville lärarna använda riktiga GIS-program, som Maoinfo (kom 1986) eller ArcGis (kom 1999) krävdes det licenser för varje enskild anv ändare och kostnaden för ett enda GIS-program kunde snabbt äta upp budgeten för alla läroböcker i samtliga SO-ämnen för flera år. Som en räddare släpptes Qgis 2002. Det var ett gratisprogram med de funktioner Mapinfo och ArcGis också hade. Men det var så långt ifrån användarvänligt det rimligtvis gick att komma vilket gjorde att det krävde lång tid för både lärare och elever att sätta sig in i hur Qgis fungerade. Vilket i sin tur blev en omöjlighet då tidsutrymmet för GIS i grundskolan eller gymnasiet ligger på en handfull lektioner. Dessutom krävdes det att eleverna själva hade tillgång till datorer med Windows som de inte var spärrade från att installera egna program på. Kort sagt, Qgis var inget alternativ .

När Google släppte sin programsvit med gratis kontorsprogram för alla användare med googlekonto, följde även ett enkelt kartprogram med, Google Mymaps. Det använde sig av samma kartbas som Google maps, som finns online utan att det krävs en installation, men till skillnad från Google maps kan Mymaps läsa in .kml-filer och har dessutom en lagerfunktion där upp till tio olika lager kan användas. Detta var första, enkla sättet att kunna använda GIS på ett så dant sätt att även elever i högstadiet klarar av att hantera lagrade kartor. Tyvärr har det visat sig att många kommuner inte köpt in Mymaps i samband med att skolorna försetts med chromebooks och Google Classroom. Många skolor har dessutom valt Microsifts Office 365 som lösning för eleverna och då faller Mymaps bort fullständigt.

Det som behövs är därför en enkel applikation som fungerar i alla miljöer oavsett om eleverna hanterar chromebooks, macdatorer eller PC, som inte kostar pengar, som inte behöver installeras som program, som är lätt för både elever att lära sig hur den fungerar och som ändå uppfyller kraven på hur GIS kan användas som underlag för t.ex. samhällsplanering.

Som tur är finns det en sådan applikation - möt Leaflet.

Inledning

Ända sedan LPO 94 har GIS funnits med i geografiämnet som något eleverna ska lära sig, utan att de som bestämmer på Skolverket har funderat igenom hur det egentligen ska implementeras i undervisningen.Före 2000-talet gick det helt enkelt inte. Datorerna var för dåliga och lämpliga kartor för svåra att hitta på Internet. Det slutade, i alla fall för mig, att eleverna fick skapa egna koropletkartor för hand, utifrån kopior från existerande kartor som kopierats i gråskala på skolans kopiator.

Sedan kom Google Earrth 2001. Från början var det så krävande för datorerna att det var stört omöjligt att flytta runt på jorden utan att det skedde stora fördröjningar, men det var gratis och det gick att använda till GIS. Det gick visserligen inte att lägga in olika lager på varandra, som ett riktigt GIS-program måste kunna, men det gick att skapa separata textfiler med information om punter, linjer ch ytor som sedan kun de sparas till .kml-filer som Google Earth kunde läsa av och visa upp på skärmen. Genom att lägga in data som skulle användas i MS Excel och använda sig av rapportutskriftsmetoden från Excel gick det att göra enkla urval beroende på syfte. Rapporten skrevs ut i samma format som .kml-filerna är uppbyggda i och på det viset gick det att använda GIS i klassrummet. I teorin...

När jag genomförde den typen av lektion i gymnasiets år 3, gick det sisådär. Trots att det var datavana nittonåringar lyckades de ofta kasta om latitud och longitud, blanda ihop komma och punkt eller missa viktiga delar i .kml-filen så att inget syntes på skärmen. Slutuppgiften var ett tänkt skridskolopp på havsisen mellan Ljungskile och Uddevalla där de dels skulle rita ut en linje för färdvägen, dels placera ut punkter för stationer för mat och vatten eller platser där åkarna riskerade att åka vilse, och dels en yta vid start- och målområdet. Uppgiften var inte överdrivet svår, men mer än hälften av gymnasieeleverna misslyckades ändå.

Denna anekdot är ju inte för att visa att elever inte förstår GIS, det gör de. Istället är det en illustration över att allt som tangerar programmering i skolan är mycket svårare och tar mycket längre tid att sätta sig in i och förstå, än vad Skolverket verkar förstå.

Ville lärarna använda riktiga GIS-program, som Maoinfo (kom 1986) eller ArcGis (kom 1999) krävdes det licenser för varje enskild anv ändare och kostnaden för ett enda GIS-program kunde snabbt äta upp budgeten för alla läroböcker i samtliga SO-ämnen för flera år. Som en räddare släpptes Qgis 2002. Det var ett gratisprogram med de funktioner Mapinfo och ArcGis också hade. Men det var så långt ifrån användarvänligt det rimligtvis gick att komma vilket gjorde att det krävde lång tid för både lärare och elever att sätta sig in i hur Qgis fungerade. Vilket i sin tur blev en omöjlighet då tidsutrymmet för GIS i grundskolan eller gymnasiet ligger på en handfull lektioner. Dessutom krävdes det att eleverna själva hade tillgång till datorer med Windows som de inte var spärrade från att installera egna program på. Kort sagt, Qgis var inget alternativ .

När Google släppte sin programsvit med gratis kontorsprogram för alla användare med googlekonto, följde även ett enkelt kartprogram med, Google Mymaps. Det använde sig av samma kartbas som Google maps, som finns online utan att det krävs en installation, men till skillnad från Google maps kan Mymaps läsa in .kml-filer och har dessutom en lagerfunktion där upp till tio olika lager kan användas. Detta var första, enkla sättet att kunna använda GIS på ett så dant sätt att även elever i högstadiet klarar av att hantera lagrade kartor. Tyvärr har det visat sig att många kommuner inte köpt in Mymaps i samband med att skolorna försetts med chromebooks och Google Classroom. Många skolor har dessutom valt Microsifts Office 365 som lösning för eleverna och då faller Mymaps bort fullständigt.

Det som behövs är därför en enkel applikation som fungerar i alla miljöer oavsett om eleverna hanterar chromebooks, macdatorer eller PC, som inte kostar pengar, som inte behöver installeras som program, som är lätt för både elever att lära sig hur den fungerar och som ändå uppfyller kraven på hur GIS kan användas som underlag för t.ex. samhällsplanering.

Som tur är finns det en sådan applikation - möt Leaflet.

Första kartan

Leaflet är ett bibliotek med javascript som används för att ladda in kartor från fristående databaser. Leaflet har inga egna kartor, det är ett vanligt nybörjarfel att tro det, utan varje karta som visas upp länkas in från någon annan plats på Internet. Den vanligaste kartbasen är OSM, eller Open Street Maps. En konkurrent till Google Earth, men som till skillnad från Google Earth är helt fri att använda i alla former av applikationer eller hemsidor så länge det finns en Copyrightsymbol och en text som hänvisar till OSM.

Pseudokod är hur en programmerare tänker sig att en kod ska fungera i ett dataprogram, utan att skriva kod för ett specifikt programmeringsspråk. Pseudokod kommer att användas flitigt i min text om Leaflet. Pseudokoden för första kartan är: Skapa en hemsida. I den lägger du till koden för Leaflet, först CSS-koden och sedan Javascript-koden. Ordningsföljden är viktig. Dessutom förklarar du för Leaflet varifrån kartan ska tas och dessutom hur stort fönster på hemsidan som kartan ska ta upp.

Koden för en ren hemsida utan script ser ut så här:

<body> <p>Här skriver du det som syns utåt.</p> </body> </html>