Skillnad mellan versioner av "Leaflet i undervisningen"

Versionen från 25 juni 2022 kl. 11.05

Inledning

Ända sedan LPO 94 har GIS funnits med i geografiämnet som något eleverna ska lära sig, utan att de som bestämmer på Skolverket har funderat igenom hur det egentligen ska implementeras i undervisningen. Före 2000-talet gick det helt enkelt inte. Datorerna var för dåliga och lämpliga kartor för svåra att hitta på Internet. Det slutade, i alla fall för mig, att eleverna fick skapa egna koropletkartor för hand, utifrån kopior från existerande kartor som kopierats i gråskala på skolans kopiator.

Sedan kom Google Earth 2001. Från början var det så krävande för datorerna att det var stört omöjligt att flytta runt på jorden utan att det skedde stora fördröjningar, men det var gratis och det gick att använda till GIS. Det gick visserligen inte att lägga in olika lager på varandra, som ett riktigt GIS-program måste kunna, men det gick att skapa separata textfiler med information om punkter, linjer och ytor som sedan kunde sparas till .kml-filer som Google Earth kunde läsa av och visa upp på skärmen. Genom att lägga in data som skulle användas i MS Excel och använda sig av rapportutskriftsmetoden från Excel gick det att göra enkla urval beroende på syfte. Rapporten skrevs ut i samma format som .kml-filerna är uppbyggda i och på det viset gick det att använda GIS i klassrummet. I teorin...

När jag genomförde den typen av lektion i gymnasiets år 3, gick det sisådär. Trots att det var datavana nittonåringar lyckades de ofta kasta om latitud och longitud, blanda ihop komma och punkt eller missa viktiga delar i .kml-filen så att inget syntes på skärmen. Kml-filer är känsliga och vid minsta fel avbryts visningen. Slutuppgiften för eleverna var ett tänkt skridskolopp på havsisen mellan Ljungskile och Uddevalla där de dels skulle rita ut en linje för färdvägen, dels placera ut punkter där stationer för mat och vatten, eller farliga platser där åkarna riskerade att åka vilse, förväntades ligga, och dels en yta vid start- och målområdet. Uppgiften var inte överdrivet svår, men mer än hälften av gymnasieeleverna misslyckades ändå. Vanligaste felet var att de placerade banan i Stilla havet istället.

Denna anekdot är inte med för att visa att elever inte förstår GIS, för det gör de. Istället är det en illustration över att allt som tangerar programmering i skolan både är mycket svårare och tar mycket längre tid att sätta sig in i och förstå,, än vad Skolverket verkar inse.

Ville lärarna använda riktiga GIS-program, som Mapinfo (kom 1986) eller ArcGis (kom 1999) krävdes det licenser för varje enskild användare och kostnaden för ett enda GIS-program kunde snabbt äta upp budgeten för alla läroböcker i samtliga SO-ämnen för flera år. Som en räddare släpptes Qgis 2002. Det var ett gratisprogram med de funktioner Mapinfo och ArcGis också hade. Men Qgis var så långt ifrån användarvänligt det rimligtvis gick att komma vilket gjorde att det krävde lång tid för både lärare och elever att sätta sig in i hur Qgis fungerade. Vilket i sin tur blev en omöjlighet då tidsutrymmet för GIS i grundskolan eller gymnasiet endast ligger på en handfull lektioner. Dessutom krävdes det att eleverna själva hade tillgång till datorer med Windows. Datorer som de inte var spärrade från att installera egna program på. Kort sagt, Qgis var inget alternativ, heller .

När Google släppte sin programsvit med gratis kontorsprogram för alla användare med Googlekonto, följde även ett enkelt kartprogram med, Google My Maps. Det använde sig av samma kartbas som Google Maps, som finns online utan att det krävs en installation, men till skillnad från Google Maps kan My Maps läsa in .kml-filer och har dessutom en lagerfunktion där upp till tio olika lager kan användas. Detta var första, enkla sättet att kunna använda GIS på ett sådant sätt att även elever i högstadiet klarade av att hantera lagrade kartor. Tyvärr har det visat sig att många kommuner inte köpt in My Maps i samband med att skolorna försetts med Chromebooks och Google Classroom, eller så har My Maps spärrats av kommunen med hänvisning till GDPR vilket hänt i bland annat Uddevalla, Sollentuna och Timrå. Många skolor har dessutom valt Microsifts Office 365 som lösning för eleverna och då faller Google My Maps bort fullständigt.

Det som behövs är därför en enkel applikation som fungerar i alla miljöer oavsett om eleverna hanterar Chromebooks, macdatorer eller PC, som inte kostar pengar, som inte behöver installeras som program, som är lätt för elever att lära sig hur den fungerar och som ändå uppfyller kraven på hur GIS kan användas som underlag för t.ex. samhällsplanering.

Som tur är finns det en sådan applikation - möt Leaflet.

Första kartan

Leaflet är ett bibliotek med javascript som används för att ladda in kartor från fristående databaser. Leaflet har inga egna kartor, det är ett vanligt nybörjarfel att tro det, utan varje karta som visas upp länkas in från någon annan plats på Internet. Någonting som gör att användningen inte kräver egna lagringsplatser för kartor och bilder och som dessutom gör användningen extra flexibel. Den vanligaste kartbasen är OSM, eller Open Street Maps. En konkurrent till Google Earth, men som till skillnad från Google Earth är helt fri att använda i alla former av applikationer eller hemsidor, så länge det finns en Copyrightsymbol och en text som hänvisar till OSM.

Pseudokod är hur en programmerare tänker sig att en kod ska fungera i ett dataprogram, utan att skriva kod för ett specifikt programmeringsspråk. Pseudokod kommer att användas flitigt i texten om Leaflet. Pseudokoden för första kartan är:

Skapa en hemsida.

I den lägger du till koden för Leaflet, först CSS-koden och sedan Javascript-koden. Ordningsföljden är viktig.

Dessutom förklarar du för Leaflet varifrån kartan ska tas.

Du beskriver hur stort fönster på hemsidan som kartan ska ta upp.

Slutligen lägger du in kod som ritar ut kartan på sidan.

Vill du se hur det ser ut när den första kartan är utlagd, är resultatet inlagt på en hemsida i Google Sites, på samma sätt som du eller dina elever kan göra om ni använder Google Classroom eller Google Workspace. Det ser ut så här: https://sites.google.com/view/leaflet-ingemar-1/startsida.

Hur du och eleverna får fram sidor med kartor kan vara ett problem, men det behöver inte vara det. Egentligen finns det tre olika sätt.

1: Du använder Google Sites som i exemplet. Det enda du behöver göra är att lägga in en ruta med först "Bädda in" och sedan "Bädda in kod" på sidan för att sedan lägga i koden i rutan som visar sig. Nackdelen med kodrutorna i Google är att de är så förtvivlat små.

2: Du skapar ett "Google Apps Script", även det Google Workspace. Då har du mer utrymme att koda på. Resultatet blir relativt likvärdigt. Då skapar du ett App Script i samma eny som en Google Sites skapas. Börja med att klicka på + tecknet i övre vänstra kanten och välj att du vill höra en HTML-fil. Radera all kod Google skapat och skriv in din egen html-kod. Spara i ett unikt namn. Fyll sedan i följande i kodfönstret med namnet kod.gs

function doGet() {
 return HtmlService.createHtmlOutputFromFile('Leaflet_1_ karta.html');
}

Här står namnet på min fil Leaflet_1_ karta.html och det byter du ut till namnet på din egen fil. Spara och välj att "Implementera" så får du upp en himla lång länk, till exempel. https://script.google.com/macros/s/AKfycbznijwXm93S1j9rvAAhxC-0dUIrb05VOXFxW0NyefA/exec (se till att länken slutar på exec och inte dev).

Den stora fördelen med att skapa sidorna som Web Appar är att du har så mycket större yta att programmera på.

3: Du skaffar en hemsideplats någonstans på Internet. Hittar du ingen annan plats finns alltid https://wordpress.org/. Den lösningen ger mest möjligheter oh frihet, samtidigt som det är lättast att bryta mot GDPR av misstag.