Mannen som aldrig blev ung - läsförståelse

Mannen som aldrig blev ung

Av: Fritz Leiber

   Maot börjar bli rastlös. Framemot kvällen vandrar hon ofta dit där den svarta jorden möter den gula sanden och står där och ser ut över öknen tills vinden kommer.
   Men jag sitter med ryggen vänd mot den röda tältskärmen och betraktar Nilen.
   Det är inte bara det att hon blir yngre. Hon har tröttnat på fälten. Hon lämnar jordbruket åt mig, och slösar all sin uppmärksamhet på hjorden. Varje dag leder hon fåren och getterna allt längre till betet.
   Jag har sett det komma sedan länge. Under generationer har fälten krympt och bevattnats allt mindre flitigt. Det verkar regna mera. Husen har blivit enklare — nu är de bara hyddor. Och varje år samlar någon familj ihop sina djur och drar västerut.
   Varför klänger jag mig så envist fast vid dessa ynka civilisationens kvarlevor? Jag som har sett kung Keops män ta ned den Stora Pyramiden stenblock för stenblock och återbörda dem till bergen.
   Jag undrar ofta varför jag aldrig blir ung. Det är ännu en lika stor gåta för mig som för de brunhyade bönder som vördnadsfullt böjer knä när jag går förbi.
   Jag avundas dem som blir unga. Jag längtar efter att befrias från klokhet och ansvar, att få stiga in i en tid av älskog och andlös upphetsning. De bekymmersfria åren före slutet.
   Men jag förblir en skäggprydd man kring de trettio. Jag bär mitt getskinn liksom jag en gång bar brynjan eller togan, alltid beredd att ta det där steget men utan att någonsin få göra det.
   Det tycks mig som om jag alltid varit på det här viset. Jag kan ju inte ens minnas min egen gravöppning, och sin gravöppning minns alla.
   Maot är förslagen. Hon ber inte om det hon vill ha, utan när hon kommer hem på kvällen sätter hon sig långt bort från eldstaden och nynnar oroande brottstycken av sånger. Hon gnider in ögonlocken med grön färg för att göra sig åtråvärd och försöker på alla vis att smitta mig med sin rastlöshet. Hon lockar mig bort från arbetet under de heta middagstimmarna och påpekar hur tåliga våra får och getter har blivit .
   Det finns inte längre några unga män bland oss. De beger sig alla ut i öknen då ungdomen nalkas, eller tidigare. Till och med tandlösa, skröpliga gubbar tar sig upp ur sina gravar och nästan utan att ens förfriska sig med den mat och dryck som grävts upp tillsammans med dem samlar de ihop sina hjordar och hustrur och stapplar iväg mot väster.
   Jag minns den första gravöppning jag bevittnade. Det var i ett land med rök och maskiner och ständiga nyheter. Men det jag tänker berätta hände i en avkrok där det ännu fanns små gårdar och smala vägar och ett enklare sätt att leva.
   Där levde två gamla kvinnor som hette Flora och Helen. Det kunde knappast ha gått mer än ett par år sedan deras egna gravöppningar, men dem minns jag inte. Jag tror att jag var något slags syskonbarn, men jag kan inte vara säker.
   De började besöka en gammal grav på kyrkogården som låg en kilometer utanför staden. Jag minns de små blomsterbuketter som de brukade ha med sig tillbaka. Deras pryda och fridfulla ansikten blev oroliga. Jag såg att sorgen gjorde sitt intåg i deras liv.
   Åren gick. Deras besök på kyrkogården blev allt tätare. En gång när jag gjorde dem sällskap lade jag märke till att den nötta inskriptionen på gravstenen höll på att bli klarare och tydligare, precis som deras anletsdrag. "John, älskad make till Flora..."
   Flora grät sig ofta genom halva nätterna och Helen gick omkring och såg sammanbiten ut. Släktingar kom med tröstande ord, men de verkade bara fördjupa sorgen.
   Slutligen blev gravstenen som ny och gräset blev till mjuka gröna skott som försvann ned i den kalla bruna jorden. Som om detta varit det tecken de omedvetet väntat på behärskade Flora och Helen sin sorg. De uppsökte prästen och begravningsentreprenören och läkaren och gjorde upp om det som skulle ske.
   En kall höstdag, då de bruna skrumpna löven virvlade upp i träden, startade processionen - den tomma likvagnen, de mörka tysta bilarna. På kyrkogården fann vi några män med spadar, som diskret vände sig bort från den nyligen öppnade graven. Sedan, medan Flora och Helen grät bittert och prästen talade allvarstyngda ord, lyftes en lång, smal kista upp ur graven och bars till likvagnen.
   Där hemma skruvades kistlocket av och drogs undan och vi såg John, en vaxfärgad gammal man med ett långt liv framför sig.
   Dagen därpå följde man vad som föreföll vara en urgammal sed och lyfte upp honom ur kistan. Begravningsentreprenören klädde av honom och tappade hans vener på en skarpluktande vätska och injicerade rött blod. Sedan lade de honom till sängs. Efter några timmars stelögd väntan började blodet verka. Han rörde sig och det första andetaget rosslade i strupen. Flora satte sig på sängen och drog honom till sig i en ängslig omfamning.
   Men han var mycket sjuk och behövde vila, så läkaren vinkade ut henne ur rummet. Jag minns hennes ansiktsuttryck när hon stängde dörren.
   Jag borde också ha känt mig lycklig, men jag minns att jag tyckte det var något osunt med det hela. Kanske påverkar oss våra första upplevelser av livets stora kriser alltid på ett liknande sätt.

   Jag älskar Maot. De hundratals jag älskat före henne, under mina vandringar världen runt, minskar inte uppriktigheten i min kärlek. Jag trädde inte in i hennes eller deras liv som älskare vanligen gör - ur graven eller genom hettan i något uppslitande gräl. Jag är alltid vandringsmannen.
   Maot vet att det är något konstigt med mig. Ändå låter hon sig inte hindras i sina ansträngningar att få mig till det hon vill.
   Jag älskar Maot och jag kommer till slut att ge efter för hennes önskan. Men först vill jag dröja en tid vid Nilen och det mäktiga skådespel som frammanas ur dess lopp.
   Mina första minnen är alltid de svåraste och de jag kämpar hårdast med att tyda. Jag har en känsla av att om jag bara kunde nå ett litet stycke bortom dem skulle en fruktansvärd insikt drabba mig. Men jag tycks aldrig förmögen till den nödvändiga ansträngningen.
   De börjar tvärt i dimma och virrvarr, mörker och skräck. Jag är invånare i ett stort land långt borta. Jag är skägglös och bär fula, trånga kläder men min ålder och mitt utseende är desamma som idag. Landet är hundra gånger större än Egypten, men ändå är det bara ett av många. All världens folkslag känner till varandra och världen är rund, inte platt, och den svävar i en storslagen oändlighet beströdd med stjärnöar, inte innesluten i ett stjärnspäckat valv.
   Överallt finns maskiner och nyheterna löper som ett skri runt världen och människors begär är många. Där finns ett överflöd, omöjligt att föreställa sig, och möjligheter utan motstycke. Ändå är människorna inte lyckliga. De lever i fruktan. Fruktan för, om jag minns rätt, ett krig som kommer att uppsluka och kanske förgöra oss alla. Det svävar som ett mörker över oss.
   Vapnen de har i beredskap inför kriget är fruktansvärda. Stora motorer som seglar förarlösa runt halva världen, inte i vattnet utan i luften, för att förgöra någon fiendestad. Andra som slungas upp bortom himlen själv för att anfalla från stjärnorna. Förgiftade moln. Dödliga stoftkorn av lysande damm.
   Men värst av alla är de vapen om vilka det bara ryktas.
   Under månader som känns som evigheter väntar vi på krigsutbrottet. Vi vet att misstagen har begåtts, att de oåterkalleliga stegen tagits, de sista chanserna försuttits. Vi väntar bara på själva händelsen.
   Det kan tyckas att det måste ha funnits någon särskild orsak till vidden av vår hopplöshet och fruktan. Som om det hade funnits tidigare världskrig ur vilka vi kämpat oss tillbaka och varje gång förtvivlat lovat oss själva att detta skulle bli det sista. Men av något sådant krig minns jag ingenting. Jag och världen skulle mycket väl ha kunnat skapas i skuggan av en sådan katastrof, en universell gravöppning.
   Månaderna går. Så börjar kriget otroligt, mirakulöst nog närma sig sitt slut. Spänningen släpper. Molnen drar undan. Livlig aktivitet råder, det konfereras och planeras. Man hoppas mycket på en bestående fred.
   Men förhoppningarna grusas. Ur en plötslig förödelse uppstiger en förtryckare vid namn Hitler. Märkligt hur det namnet dyker upp i minnet efter dessa årtusenden. Hans arméer drar runt jorden.
   Men deras framgång blir kortlivad. De drivs tillbaka och Hitler försvinner in i glömskan. Till sist är han en okänd agitator, nästan bortglömd.
   Ännu en fred, men inte heller denna varar. Ännu ett krig, mindre våldsamt än det förra, och även detta övergår i en lugnare tid.
   Och så fortgår det.
   Ibland tror jag (och vid det måste jag hålla fast) att tiden en gång flöt i motsatt riktning, och att den i häftig reaktion emot det yttersta kriget gjorde helt om och började följa sitt eget spår tillbaka. Att våra nuvarande liv bara är ett återvändande, en tillbakaspolning. En väldig flykt.
   I så fall kan tiden vända igen. Kanske får vi ännu en chans att ta oss förbi den avgörande punkten.
   Men nej...
   Tanken har försvunnit i den glittrande Nilen.
   I dag lämnar ännu en familj dalen. Hela morgonen har de strävat uppför sandsluttningen. Nu har de återvänt till randen av de gula klipporna, kanske för att få en sista glimt. De står i rad mot morgonhimlen — de upprätta figurerna är människor, de liggande är djur.
   Från sin plats vid min sida ser Maot på. Hon säger ingenting. Hon vet var hon har mig. Klippan ligger åter öde.
   Snart har de glömt Nilen med dess oroande minnesspöken.
   Hela vårt liv är ett glömmande, en sammandragning. Liksom barnet upptas av sin moder, så upptas stora tankar av geniets medvetande. Först finns de överallt. De omger oss liksom luften. Sedan förtätas de. Alla känner inte till dem. Så kommer en ensam stor man som tar dem till sig, och de blir till hemligheter. Kvar finns bara den oroande övertygelsen om att något värdefullt gått förlorat.
   Jag har sett Shakespeare oskriva sina storslagna pjäser. Jag har sett Sokrates otänka sina stora tankar. Jag har hört Jesus osäga sina stora ord.
   Det finns en inskription i sten som förefaller evig. Då jag återvänder århundraden senare finner jag den oförändrad, bara litet mindre nött. Jag tänker att kanske åtminstone den får bestå. Men en vacker dag kommer en skriftlärd och fyller omsorgsfullt igen skårorna tills bara den släta stenen återstår:
   Han ensam vet sedan vad där stod skrivet. När han föryngras dör den kunskapen för alltid.
   Detsamma gäller allt vi gör. Våra hus blir nya och vi monterar ned dem och stuvar nästan omärkligt undan materialet i medvetande och stenbrott, i skog och på fält. Våra kläder blir nya och vi tar av dem. Och vi blir nya och glömmer och söker blint en mor.

   Alla har givit sig av nu. Bara jag och Maot dröjer oss kvar. Jag hade inte insett att det skulle komma så snabbt. Nu när slutet är nära verkar Naturen skynda på.
   Jag förmodar att det finns fler eftersläntrare här och där längs Nilen, men jag vill gärna tro att vi är de sista som får se de försvinnande fälten. De sista som ser på floden och vet något om vad den en gång symboliserade, innan glömskan tar överhanden.
   Vår värld är en där förloraren segrar. Efter det andra av krigen jag berättade om följde en lång tid av fred i mitt hemland på andra sidan havet. Vid den tiden fanns ibland oss ett primitivt folk som kallades indianer. Försummade och bedragna tvingades de att leva isolerade på mark som ingen annan ville ha. Vi ägnade inte dessa människor någon tanke. Vi skulle ha skrattat åt den som sagt att de hade kraft att skada oss.
   Men någonstans ibland dem tändes upprorets gnista. De delade in sig i smågrupper, beväpnade sig med pilbågar och undermåliga gevär och gick på krigsstigen.
   Vi bekämpade dem i små betydelselösa krig som aldrig riktigt tog slut. De var envisa. De återvände alltid till striden, låg i bakhåll för våra män och vagnar, plågade oss ständigt och vann så småningom avsevärda framgångar.
   Ändå ansåg vi dem fortfarande av så ringa betydelse att vi fann tid att inveckla oss i ett inbördeskrig.
   Kriget slutade tragiskt. En mörkhyad del av vårt folk förslavades och tvingades slita för oss i hushåll och på fält.
   Indianerna blev oss övermäktiga. Sakta men säkert drev de oss tillbaka österut, över mellanvästerns vida floder och slätter, över de skogklädda bergen.
   På östkusten höll vi stånd en tid, främst genom att alliera oss med ett örike på andra sidan havet. Till detta rike uppgav vi vårt oberoende.
   Något gripande inträffade. De förslavade negrerna samlades upp och trängdes ihop på fartyg, och fördes till denna världsdels sydliga stränder. Där frigavs de eller anförtroddes åt krigiska stammar som slutligen släppte dem fria.
   Men trycket från indianerna, periodvis understödda av utländska bundsförvanter, ökade. Stad för stad, by för by, bosättning för bosättning drog vi upp våra pålar och for även vi bort i fartyg över havet. Mot slutet blev indianerna märkligt fredliga, och de sista skeppslasterna föreföll att fly inte så mycket av fysisk fruktan som av en övernaturlig skräck för de tigande gröna skogar som uppslukat deras hem.
   I söder tog aztekerna fram sina glasknivar och vassa svärd och drev bort.... jag tror de kallades spanjorerna.
   Efter ännu ett århundrade var hela den västra kontinenten glömd så när som på vaga, spöklika minnesbilder.
   Växande tyranni och okunnighet, ständigt krympande gränser, uppror bland de förtryckta som i sin tur blev förtryckare - sådant präglade vår historias nästa epok.
   En gång trodde jag att floden hade vänt. Fram steg ett starkt och välorganiserat folk, romarna, och lade under sig större delen av den krympande världen.
   Men den stabiliteten visade sig vara övergående. Ännu en gång reste sig de styrda mot de styrande. Romarna drevs tillbaka - från England, från Egypten, från Gallien, från Asien, från Grekland. Ur ett ofruktsamt land steg Karthago och mätte sig framgångsrikt med Roms överlägsenhet. Romarna tog sin tillflykt till Rom, blev betydelselösa, krympte och försvann i en labyrint av folkvandringar.
   Deras livskraftiga idéer flammade upp under ett ärorikt århundrade i Aten men förlorade sedan sin betydelse.
   Därefter fortsatte nedgången i jämn takt. Aldrig mer lurades jag att tro att utvecklingen hade vänt.
   Utom denna enda sista gång.
   Eftersom landet var var stenigt och soldränkt och torrt, fullt av tempel och gravar, hängivet seder och lugn, trodde jag att Egypten skulle bestå. Århundradens nästan oföränderliga gång stärkte mig i min tro. Jag trodde att om vi inte nått vändpunkten, så hade vi åtminstone stannat upp.
   Men regnen har kommit. Templen och gravarna fyller igen de uthuggna ärren i klipporna och sederna och lugnet har givit vika för nomadens rastlösa behov.
   Om det finns en vändpunkt så kommer den först när människan är ett med djuren. Och Egypten måste försvinna liksom allt annat.

   I morgon beger Maot och jag oss iväg. Vår hjord är samlad. Vårt tält är packat.
   Maot brinner av ungdom. Hon är mycket kärleksfull.
   Det kommer att kännas underligt i öknen. Alltför snart skall vi utbyta vår sista och ljuvaste kyss och hon kommer att jollra barnsligt till mig och jag skall se efter henne tills vi finner hennes mor.
   Eller kanske överger jag henne en dag i öknen, där hennes mor sedan kommer att finna henne.
   Medan jag fortsätter.

    Översatt av Ingar Holmberg Ågren. Originalets titel: The Man Who Never Grew Young. Ursprungligen publicerad i Avon Fantasy Reader nr 9, 1948.

-->