Åtgärder

Skillnad mellan versioner av "Marschbataljon av Sven Hassel - utdrag ur roman, läsförståelse"

Från Skolbok

m
m
Rad 304: Rad 304:
 
1: Ta  reda  på  vad  orden  i  texten  betyder  <b>innan</b>  du  läser  texten  så  förstår  du  den  bättre.  Använd: ordbok,  Wikipedia  eller  Wiktionary: https://sv.wiktionary.org/wiki/Wiktionary:Huvudsida.  
 
1: Ta  reda  på  vad  orden  i  texten  betyder  <b>innan</b>  du  läser  texten  så  förstår  du  den  bättre.  Använd: ordbok,  Wikipedia  eller  Wiktionary: https://sv.wiktionary.org/wiki/Wiktionary:Huvudsida.  
  
 
+
omtumlad =
 
+
varelse =
 +
projektil =
 +
kamouflagejacka =
 +
kaki =
 +
barometer =
 +
kaliber =
 +
salva/granatsalva =
 +
prisgiven =
 +
sadist =
 +
varnagel =
 +
massakrera =
 +
bagatellisera =
 +
banvall =
  
  
Rad 333: Rad 345:
 
1: Ta  reda  på  vad  orden  i  texten  betyder  <b>innan</b>  du  läser  texten  så  förstår  du  den  bättre.  Använd: ordbok,  Wikipedia  eller  Wiktionary: https://sv.wiktionary.org/wiki/Wiktionary:Huvudsida.  
 
1: Ta  reda  på  vad  orden  i  texten  betyder  <b>innan</b>  du  läser  texten  så  förstår  du  den  bättre.  Använd: ordbok,  Wikipedia  eller  Wiktionary: https://sv.wiktionary.org/wiki/Wiktionary:Huvudsida.  
  
 
+
omtumlad = omskakad och förvirrad
 +
varelse = levande ting, ofta mytomspunnet, omänskligt
 +
projektil = föremål som slungas eller skjuts i väg
 +
kamouflagejacka = jacka med färger som får den att smälta in i bakgrunden
 +
kaki = grågrön färg, ofta använd på soldaters uniformer
 +
barometer = instrument som mäter lufttryck, så det går att förutspå väder
 +
kaliber = storlek på ett vapen, beräknat på pipans insida. Kaliber 88 är en 8.8 centimeter grov projektil
 +
salva/granatsalva = flera granater från kanoner som slår ner samtidigt i samma område
 +
prisgiven = offrad, övergiven
 +
sadist = en som njuter av att göra illa andra
 +
varnagel = varnande/avskräckande exempel
 +
massakrera = ha blodbad på, inte bara döda utan verkligen döda och krossa fienden
 +
bagatellisera = få något att verka mindre viktigt än det egentligen är
 +
banvall = upphöjt område som är underlag för järnvägsräls.
  
  

Versionen från 7 juli 2019 kl. 10.58


Sven Hassel påstod själv att han tillhörde ett tyskt straffkommando under andra världskriget. Något som har ifrågasatts av historiker. Hans böcker skildrar livet för en stridsvagnsbesättning i ett straffkompani, där alla egentligen är fångar från början, men som blivit utskickade till fronten för att offra sina liv i kampen mot Tysklands fiender istället. Manskapsbristen i den tyska krigsmakten fick Hitler att utnyttja varje möjlighet att ta ut folk till krigstjänst. Dömda och straffade utgjorde inga undantag. Politiska fångar, religiösa fritänkare, desertörer, tjuvar och våldsverkare kunde benådas från fångenskapen och kommenderas ut i kriget. De hamnade i straffregementen som fick de värsta uppdragen.

Stridsvagnsbesättningen är:

Få författare har som Hassel så närgånget och med en så bister realism skildrat andra världskrigets groteska verklighet så som den enskilde soldaten upplevde den. Tonen i böckerna är rå och brutal. Läsaren får en insikt i hur kriget kunde se ut vid fronten där de vanliga soldaterna höll till.

Det här stycket i boken beskriver pansarslaget mellan tyskar och ryssar vid en liten stad i östra Ukraina som heter Lugansk, ett obetydligt slag på östfronten. Lugansk ligger här i Google maps: https://goo.gl/maps/234G6dsU2JMUHsSHA

Läs texten om "Tankslaget om Lugansk" och besvara frågorna.


Han kom till oss från militärfängelset Glatz. Krigsrätten hade gett honom tio år men benådat honom till straffregemente. Han hade sagt, att kriget var en liten målares försök att bli erkänd som en stor man.
   Han var generallöjtnant, när han sa det, men nu var han bara överste.
   I Afrika miste han vänstra ögat. I Finland en del av magen. Han kunde leda en division. Han var en skicklig pansarofficer, men ställa sig in hade han aldrig kunnat. Hos Gestapo vid Prinz Albrechtstrasse lärde de honom konsten på ett stengolv.
   "Enöga" var den bästa regementschef vi hade haft. Stående på en öllåda, i skjortärmar och träskor, presenterade han sig:
  — Jag är er nya regementschef, överste Carl Ulrich Mercedes. Liksom ni sitter jag i lorten ända till halsen. Jag är 53 år gammal och väger 118 kilo. Jag råder er att få ändan ur vagnen och fart på påkarna. Det kan ni få med mig, om ni vill. Men försök inte att driva skoj med mig!
   Han hälsade med ett finger vid mösskärmen.
   Vid Lugansk blev han sårad i magen och fick halva underkäken bortsliten. Det skedde just där kanonspannet låg. Sex hästkadaver, nio döda artillerister och en förvriden 13 millimeters haubits.
   Porta stannade stridsvagnen. Heide sköt betäckningseld. Lillebror och jag hoppade ut efter "Enöga". Vi la honom på motorhuven och täckte över honom med Gamles kappa.
   Fem minuter sedan vi hade avlämnat honom på förbandsstället, blev vår "Tiger" krossad av fiendens Jabos. (jakttbombmaskiner)


Tankslaget om Lugansk


   Lugansk är ett eldhav, när vi stormar igenom med rasslande kedjor.
   Överallt på gatorna ligger människor kringströdda som sopor. Stora skaror trasiga och blödande soldater skyndar sig undan i skydd av de brinnande husen.
   Ett skott smäller. Andra följer efter. Från alla håll blixtrar det. Artilleri, granatkastare, infanteripjäser, PAK, ett enormt maskineri, beräknat på fullkomlig tillintetgörelse.
   Inne i stridsvagnen, vår 52 tons Tiger, skramlar det av kokkärl, fältflaskor, bensindunkar och skansverktyg. Tomma granathylsor rullar runt framför fötterna på oss.
   Porta speedar motorn. Vagnen hoppar framåt.
   Motorordonnanser, täckta av lera, söker förtvivlat efter sina enheter. En infanteriöverste, som står mitt på gatan och vrålar befallningar åt alla håll, fångas av bakluckan på en Tiger och slungas in under den. Han förs runt ett helt varv med kedjorna och är fruktansvärt skadad, när han kommer loss. Den efterföljande vagnen hinner inte bromsa utan kör över honom så att bara fötterna syns. Fötter i långa svarta stövlar med sporrar.
   Bara några få lägger märke till det. Vad betyder en överste, som krossas av kedjorna på en stridsvagn i jämförelse med allting annat, som händer i Lugansk natten till den 14 mars?
   Ett tak störtar ihop och sänder ett regn av gnistor över den framstormande pansarkolonnen.
  — Stanna, Porta, stanna för fan! skriker Lillebror. Med ett hopp är han ute ur luckan och springer längs den brinnande gatan.
  — Nu har jag ta mig tusan fått se det också, gapar Julius Heide. Han tror visst, att vi är en spårvagn.
  — Linje 2, flinar Porta, med konduktris på bakre plattformen. Fem kvitton och inga byxor.
   Våra telefoner visslar. Det är löjtnant Ohlsen, vår kompanichef.
  — Framåt, framåt! Vad stannar ni för? skriker han.
   Hela kolonnen råkar i förvirring.
   Så är Lillebror tillbaka. Han slänger in nånting genom luckan. Det är en liten pojke på tre fyra år. Porta ler. Han ger vagnen olja och speedar motorn.
  — Du måtte inte vara riktigt klok, grumsar Gamle över Lillebrors utflykt.
  — Jag såg honom där, säger Lillebror och pekar på den lilla pojken, som ligger orörlig i botten på vagnen.
   Han tittar snett på oss för att se, om vi har lust att protestera.
  — Pojken där föll omkull alldeles framför vagnen. Han pekar åter på pojken.
  — Han där är min. Panjemajo? Och från och med nu lämnar ni en del av er förplägnad till mig. Panjemajo?
   Han slickar sig om läpparna och stryker pojken över det halvt avsvedda håret.
  — Han, pojken här, och jag, vi håller alltså ihop från och med nu. Gör det klart för er!
  — Det kommer säkert att glädja löjtnant Ohlsen och "Enöga", när de får höra, att du har fått en son, mumlar Gamle.
  — Jag skiter i löjtnant Ohlsen och "Enöga", svarar Lillebror. Jag skiter egentligen i allihop. Det där är min son. Han flinar.
  — Tänk, att jag är far. Jag har fan regere mig fått en son. Han är skitbra. Kan ni komma med nånting liknande?
   Han böjer sig ner över den omtumlade och dödsförskräckta pojken och pekar på sig själv:
  — Ja, tovaritj, du plemjanjik. Han skrattar förläget.
  — Och jag, Lillebror, otsjaenasj!
  — Din idiot! ler Porta. Du talar om för honom, att du är fadervår.
  — Bråkstake, brummar Lillebror. Men tala då för fan om för min son, vad jag menar.
   Porta nickar. Med ena handen griper han efter den lilla pojken, som skrämd har krupit alldeles in under ammunitionssäcken vid maskingeväret. Han förklarar på flytande ryska, vad Lillebror menar.
   Pojken blinkar med ögonen, men det lugnar honom tydligen att Porta talar hans eget språk.
   Hans fötter är fulla av stora brännsår. Han har en lång blodig rispa från ena tinningen och ner till halsen.
   Legionären förbinder honom. Julius Heide ger honom en potatis, som han slukar i två munsbitar. Nånting annat ätbart har vi inte.
  — Undrar, om min son röker? frågar Lillebror och tar fram en cigarrett.
  — Merde, quelle connerie, fräser legionären och slår till cigarretten.
  — Jag menar ju bara väl, knotar Lillebror. Varenda människa tigger ju rökverk.
   Men vi glömmer snart pojken. Det regnar spränggranater. Hus efter hus störtar samman i ett flammande eldhav.
   I utkanten av staden fattar vi posto längs en bred sidoväg. Långsamt, liksom trevande kör vi framåt. Några varelser hoppar ut från ett par kojor och springer fram emot oss.
   Lillebror grymtar och låter sin SMG skjuta. Vi ser tydligt projektilerna genomborra de springande varelserna.
   Legionären ler elakt och tar ordentligt sikte.
  — Skjut ner dem!
   Först när den sista av dem sjunker ihop, får vi klart för oss, att vi har tagit fel. Det är vårt eget infanteri. De har varit instängda i kojorna och trodde att de var räddade, när vi dyker upp, men det är svårt att skilja deras brunaktiga kamouflagejackor från ryssarnas kaki.
   I full fart rullar våra Tigrar fram genom förstadsbebyggelsen. Vi svänger av åt vänster genom några trevligt anlagda trädgårdar. En fontän far åt alla håll, när vi dundrar fram över den.
   Det är som om åkrarna har blivit levande. Åt alla håll vimlar det av en mängd kakiklädda människor, några med vapen, andra utan. Bara uppfyllda av en enda tanke: Bort! För allt i världen bort från detta helvete!
  — Framåt! hörs det i våra telefoner.
   Det är överste Mercedes, vår regementschef. Han låter upprörd på rösten.
   Motorerna skriker i diskant. Med gnisslande stålkedjor vräker de femtio Tiger-stridsvagnarna rakt in i den panikslagna människohopen. De får inte en sekund att hämta sig. Vi svänger runt ibland dem. Plöjer ner dem i marken. Skördar dem med vår MG och våra eldkastare. Våra sexton raketer bränner vi av. Allting omges av en osande bensinbrand.
   Våra pionjärer går till angrepp med sina lätta eldkastare. Hela hopar av ryskt infanteri hoppar upp från alla håll. Rusar tillbaka. Vänder om. Springer framåt. Så tillbaka igen. Kaos.
   De springer omkring huvudstupa. Slänger sig omkull I ett förtvivlat försök att finna skydd. Tigrarnas kedjor griper tag i dem och krossar dem till döds.
   Vårt ena maskingevär, torngeväret, fungerar inte efter ett par skott.
   Den lilla legionären arbetar lugnt och målmedvetet. Två patroner har fastnat i mekanismen. Med sin bajonett får han ut dem. Han tar sikte och skjuter igen.
   Lillebror flinar djävulskt, medan han oupphörligt skjuter mot den panikslagna människohopen framför mynningen.
   Julius Heide lägger den ena spränggranaten efter den andra i kanonen, men så blir det plötsligt slut. Ingen skjuter längre. Det är också fullkomligt ändamålslöst. I hela svärmar jagar Tiger-vargarna ryssarna framför sig mot de tyska ställningarna på sydöstra sidan av Lugansk, där de samlas i stora skaror för att föras längre bort.
   Vi svänger runt med vår vagn djupt inne i de ryska ställningarna. Vi är fyllda av segerns berusning. En underlig, sjuklig känsla, som griper till och med den allra klokaste i ett sånt ögonblick.
   Ett gällt, metalliskt ljud kommer det att surra för öronen på oss, som om vi hade sprängt trumhinnorna.
   En PAK-granat har träffat oss, och det med sån kraft, att vagnen skälver. Egendomligt nog slår den inte igenom.
  — Låt oss komma iväg, skriker Gamle och spejar förskräckt genom tornkransen.
   Nånstans måste pansarvärnskanonen ha stått, som har skjutit på oss. Vi väntar varje sekund på nästa granat.
   Porta speedar motorn. Skjutande åt alla håll flyr vi tillbaka mot den tyska HKL.
   Vi är sända att fatta posto vid ett vägskäl i utkanten av Novoajdar. En rysk korpral arbetar sig språngvis mot oss. Han släpar på en pansargranat i famnen.
  — Han måtte inte vara klok, mumlar Porta. Heide ler stilla.
  — Han är biten av en galen hund. Bara en idiot hittar på nånting sånt.
   Vi följer honom med ögonen, medan han framåtlutad hoppar från hål till hål.
  — Han är spritt galen, mumlar Gamle.
   Trettifem meter framför vår Tiger försvinner han i ett granathål.
   Långsamt lyfter han pansargranaten och lägger den till reds på kanten av granathålet.
  — Ska jag ge honom en? frågar Lillebror och riktar maskingeväret.
   Ingen svarar. Vi är så förbluffade över det som sker. Vi kan helt enkelt inte begripa, att nån människa kan vara nog tokig att anfalla en stridsvagn framifrån.
   Vi ser Lillebrors projektiler slå ner alldeles framför hålet. Lugnt och metodiskt vrider jag kanonen i ställning och trycker på den elektriska avtryckningen.
   Knallen från mynningen och nedslaget kommer bokstavligt talat på en gång. Genom en slöja av eld och rök ser vi den galna människan fara upp i luften för att åter falla ner på marken. Vi tror knappt våra ögon, då vi ser honom svårt sårad krypa tillbaka genom ett buskage.
   Lillebror sänder ytterligare en rad projektiler efter honom.
  — Låt den token vara i fred, säger Gamle.
   Vi får snart annat att tänka på. Genom våra telefoner kommer det från kompanichefen, löjtnant Ohlsen:
  — T 34:or från höger. Avstånd 2 000!
  — Himmel och helvete! skäller Porta. Än hit och än dit! Det här Adolfskriget är snart banalt.
   Lillebror tröstar sin fosterson, som gråter hjärtskärande.
   Ett av våra lätta kompanier, ett Panzer-IV-kompani, rycker fram till stöd åt infanteriet. Vi ska tills vidare hålla oss gömda med de tunga Tiger-stridsvagnarna som en obehaglig överraskning för ryssarna.
   Vi skakar av köld i våra korta pansarrockar. Lillebror har hoppat ur vagnen och travar runt i vida cirklar för att få värme i kroppen.
   Och så är det över oss. Fientliga granater slår ner mellan vagnarna. De första sårade skriker högt, och några stugor börjar brinna.
   Lillebror rusar in i vagnen med ett tjut. Hans högra öra är borta.
  — De uslingarna har skjutit av mig örat, tjuter han ilsket och gnider blod ur hela ansiktet.
  — Skit samma, flinar Porta. Du har i alla fall aldrig velat höra.
  — Gör det ont? frågar jag och tittar på det öppna såret.
  — Du kan ju komma hit, så ska jag klippa örat av dig, fräser Lillebror.
   Runtomkring oss börjar motorerna att bullra. De tunga pansarkedjorna rasslar olycksbådande. Vinande granater far rakt över oss och slår ner med ett brak längre bort.
   En svamp av eld och rök stiger mot himlen. Redan innan den har försvunnit, kommer nästa. Det hela varslar om en våldsam rysk störningseld.
   Det ser ut, som om man kunde vänta nånting verkligt.
  — Det blir luft i luckan, mumlar Gamle och spejar genom tornkransen.
   När Gamle säger, att det blir luft i luckan, så blir det det. Gamle säger aldrig nånting utan att noga ha genomtänkt det. Han kan som en gammal fronträv känna på sig alla förändringar. Han är som en barometer.
   Löjtnant Ohlsen är i telefonen igen.
  — Vad tror ni, Beier?
   Gamle harklar sig och suger på sin korta pipa med lock.
  — Jag tycker inte riktigt bra om det. Ivan har nåt jävelskap i bakfickan. Om vi bara kunde se hundra meter framåt.
   I en oändlig kolonn rasslar det tunga kompaniet fram utefter vägen. Den ena efter den andra bullrar vi iväg över den smala träbron, som knakar i fogarna. Det surrar helt svagt i telefonerna. Manskapet underhåller sig med varann om angreppsmålet. Det hela är ett egendomligt famlande i mörker och ovisshet.
   Nattanfall är förfärligt för stridsvagnar. Man känner sig som en blind på en smal stig mitt i ett kärr.
   Meterlånga eldtungor slår ut från utblåsningsröret och bländar föraren av den följande stridsvagnen.
   Ryssarna måste kunna se oss, för deras artillerield ligger precis i vår uppmarschkolonn och följer oss punktligt.
   Panzer-IV-kompanierna formerar sig till eldfront. Vi kryper halvt ut ur tornluckorna och försöker se nånting.
  — Fan anamma, skäller Gamle. Man kan inte se handen framför sig.
   En Panzer-IV rutschar ner i en granatgrop och blir sittande fast. Ett par andra försöker dra upp den, men vajrarna brister som sytråd.
   Överste Mercedes kommer springande. Maskinpistolen dinglar på hans tjocka mage. Han liknar minst av allt en regementschef.
  — Idioter, vrålar han. Vad fan är det ni ställer till?
  — Blodtrycket stiger på gubben, flinar Porta.
   Mercedes böjer sig över en vajer och fäster den på kroken på en Panzer-IV. Han har stora arbetshandskar, såna som hamnarbetare brukar ha.
   Det viner i luften. Massiv artillerield slår ner mellan stridsvagnarna.
   Översten hoppar raskt in i närmaste Tiger med en fart, som man inte skulle ha tilltrott en man i hans ålder och med hans kropp. Han väger nästan 125 kilo utan mundering.
   Luckorna smäller igen. Granatsplitter dunsar mot stålsidorna på vagnarna.
  — Sånt skit, utbrister Porta. Ivan vet inte hut. Artilleriöverfallet stiger till en orkan av stål och eld. Det skjuts med alla kalibrar mitt i den tyska pansaruppmarschen. Pojken framför Lillebror skriker.
  — Få pojken att vara tyst, skriker Gamle irriterad. Jag blir tokig, om jag ska höra på barnskrik också.
   Strax efter hör vi "Barcelona-Blom" i telefonen. Han anför den första gruppen.
  — Kan du se nånting, Gamle?
  — Gud give, att jag kunde. Jag anar inte ens, var vi är.
  — Var är Ivan? Panzer-IV-kompanierna blir krossade.
   Så blir det plötsligt tyst.
   I vår nervösa ängslan ger vi oss till att skjuta med maskingevären. Projektilerna jagar som lysande pärlor på ett snöre genom natten för att mötas av andra projektiler i sluttningen.
   Med meterlånga eldtungor lämnar våra spränggranater rören. De tyska infanteriställningarna är tysta. De väntar ångestfullt på vad som ska komma. Initiativet har helt och hållet gått över till ryssarna.
   Allt flera vagnar svarar inte längre på vårt anrop.
   Löjtnant Ohlsen måste dra sig tillbaka till verkstadskompaniet. Han har skada på sin kanon.
   Nervositeten breder ut sig som en stäppbrand under det oavbrutet stigande granatregnet.
   Det är som om marken skulle öppna sig och sända ett vulkanutbrott rakt upp i luften. En kolossal rullgardin av eld och stål, som dras åt fel håll.
   Minst hundra artillerisalvor slungar sina raketer bakom vårt försvarsområde. Det är som om allting skulle uppslukas av ett öronbedövande tjut och skrik.
   Oupphörligt slår nya salvor ner omkring oss. Väldiga explosioner sliter sönder husen.
   Ingen av oss säger nånting. Till och med Porta är tyst. Granatregnet kommer oss att tiga. Vi är rädda. Dödsförskräckta. Våra nerver ligger blottade. Vi sitter och bävar. ögonen är blodsprängda och vilda. Det sitter en klump i halsen.
   Vi känner oss så ensamma och övergivna här inne i stridsvagnen, obarmhärtigt prisgivna åt det våldsamma granatregnet.
   Den 62 ton tunga vagnen lyfts flera gånger från marken och trycks tillbaka, så att det knakar i fjädrar och upphängnings-anordningar. Hur länge ska det dröja, innan den säckar ihop?
   En fullträff, och 1 500 liter bensin flyger i luften. Vi vet det. Vi har upplevt det så ofta. Vi har inga illusioner. Den vanliga döden för en pansarsoldat är lågorna. Vi har den största förlustprocenten av alla vapenslag. Det gör oss hårda, brutala och hänsynslösa. Som Porta säger: Ett kors får vi, djävulens svarta kors. Träkorset. Bara en procent av stridsvagnsbesättningarna överlever kriget.
   Runt omkring slår jorden upp i kaskader mot himlen. Det skjuts för största kaliber. Vi är nästan desperata av skräck. Döden har fattat oss i nackskinnet, och vi hukar oss i skrämsel. Vi har lust att starta motorn och försvinna härifrån, men den omänskliga utbildningen och disciplinen gör, att vi stannar. Vi slåss inte för führern och hans tusenåriga rike eller för fosterlandet och fanan. Vi slåss helt enkelt för livet. Skräcken för krigsrättens sadister är större än för ryssarnas granater. Det har inträffat, att en stridsvagnsbesättning har gripits av panik, hoppat ut ur vagnarna och stuckit sin väg, bara för att efteråt bli ställda inför ståndrätt och skjutna. Feghet inför fienden kallar man det. Detta slags episoder läses alltså upp vid frontavdelningarna och förklaras ingående till skräck och varnagel.
   Vi kikar spejande genom observationsglaset. Lufttrycket från en explosion böjer den långa stålantennen i hela dess längd. Het, brännande luft tränger in i vagnen.
   Den lilla pojken brister ut i ett gällt tjut. Han biter, sparkar och har fradga kring munnen. Han har slagit huvudet mot maskingevärets stativ, så att han har fått en lång, djup rispa i ansiktet. Han har blivit tokig.
   Vi ser rådvilla på barnet. Vet inte, vad vi ska ta oss till. Heide fingrar på sin pistol. Lillebror slår i förtvivlan huvudet mot stålsidan, medan han trycker barnet intill sig. Den lille stelnar och spänns som en pilbåge. Han grips av kramp. Utom sig tjuter Lillebror:
  — Hjälp, era dumma svin! Vad ska jag ta mig till?
   Så slappnar den lilles kropp. Huvudet faller bakåt. Ögonen brister. Lillebror släpper den lilla kroppen i de förbrända trasorna. Han stirrar oförstående på den lilla pojken, som ligger på det oljedränkta stålgolvet. Hans mun öppnar sig och sluter sig igen. Så kommer skriket. Ett långt, oartikulerat tjut. En människa i djupaste förtvivlan. Han slår sig för pannan.
  — Min pojke, min pojke! Han är död!
   Han tar sin maskinpistol, öppnar luckan, sliter till sig den döda barnkroppen och far ut ur vagnen. Stående mitt på vägen, med det döda barnet hårt tryckt under ena armen, skjuter han åt alla håll.
  — Kom an, era svin! Hitler- och Stalin-knölar, kom, så jag kan massakrera er!
   Han ser hemsk ut, där han står med bandaget på det sönderskjutna örat flaxande bakåt och med det döda barnet i famnen.
  — Han har fått pippi, stönar Porta. Snart blir han splittrad av en granat.
   Kvickt som en vessla far legionären ut genom torngluggen. Med skaftet till en handgranat slår han Lillebror till marken.
   Heide och Porta hoppar ut och hjälper legionären att släpa den medvetslösa Lillebror in i vagnen.
   Det döda barnet blir liggande på vägen.
   Så sitter vi igen, lyssnande och anspända. Blodiga och smutsiga människovrak kommer krypande tillbaka från skyttegravarna på sluttningen. Vårt infanteri.
   Det blir långsamt ljusare. En rå och kall dimma, som dryper av fukt. Gud vare lov! Nu kan vi åtminstone se, vad som händer.
   Vita och gröna ljuskäglor stiger upp från den ryska sidan. Vi vet vad det betyder: stormangrepp.
   Lillebror kommer till medvetande igen. Han glor på oss och sliter rasande bandaget från huvudet.
  — Ingen ska vidare slippa levande ur händerna på mig, morrar han. Lillebror önskar bara se lik. Han klappar maskingeväret.
  — Magskott, tillägger han.
   Angreppet börjar. Vi kan med blotta ögat urskilja de ryska infanterimassorna, som stormar fram mot våra skyttegravar. Hela frontområdet liknar ett väldigt brunt hav i uppror. Så långt vi kan se, vimlar det av ryskt infanteri. Vi kan höra deras tjut: Uhrae, Uhrae! Det är tusental och åter tusental. Vårt eget infanteri är som en obetydlig droppe i detta oändliga människohav. De lämnar sina ställningar och springer för livet, medan de kastar bort sina vapen och hjälmar. Här gäller det bara att komma undan. Mot dessa infanterimassor har våra infanteribataljoner ingenting att ställa upp.
   Ljuskäglor viner upp. Det visslar och viner. Och som ett staccato knattrar otaliga maskingevär.
   Den här morgonen är spökaktigt grå. En dag som många andra, och ändå den sista för åtskilliga tusen på det här frontavsnittet. Förlustlistorna för de närmaste 24 timmarna kommer aldrig att upprättas. De förstördes helt enkelt av båda sidor.
   Striden om Lugansk kostade för mycket. Det hela bagatelliseras genom följande korta rapport: Lokala angrepp i frontavsnittet Lugansk tillbakaslagna av vår försvarseld. Ställningarna hölls.
   Genom vagnarnas telefoner mottar vi överste Mercedes befallningar:
  — Tunga kompanier, lyssna! Tiger, angrepp med alla vapen. Pansar, marsch, marsch! Banvall 400 meter.
   Allting längs järnvägen och banvallen är en enda grötig massa av sprängda oljebehållare, välta lokomotiv och vagnar. På flera håll sticker skenorna upp i luften som långa fingrar.
   På en av dessa skenor svänger den döda kroppen av en tysk grenadjär runt som en ventilator. Lufttrycket från en granat har helt enkelt slungat honom upp i luften, så att han har blivit spetsad på skenan.
   När vi kommer fram till banvallen, har vi en utsikt som från galleriet på en stor amfiteater. Ryskt infanteri går i skyttekedja fram över hela terrängen. De flyter ihop med horisonten, och mellan dessa kakiklädda soldater, som är talrika som myror, vimlar det av hästdraget luftvärnsartilleri och PAK-artilleri.
  — Det är omöjligt, mumlar Gamle. Det måste vara lögn. Så många människor finns helt enkelt inte.
  — Mon Dieu, utbrister legionären, i jämförelse med det här är kabylanfallen i Atlasbergen ingenting annat än en kompaniövning.
   Med rasslande kedjor stångar vi oss igenom murarna så att sten och puts faller ner i täta moln. Hettan från lågorna slår emot oss. Överallt bryter Tigrarna igenom och tvingar sig fram i skjutställning som djävulska forntidsvidunder.
   Vi pressar ögonen mot okularet och sänder salva på salva från våra maskingevär in i de ryska infanterileden.
   Projektilernas pärlkedjor är så täta, att det verkar som en paraply av eld över trakten. Vi kan tydligt se hur de går tvärs igenom den första och andra och tredje soldaten.
   Motståndarnas led stannar som avskurna med en kniv. Ett ögonblick böljar hela människohavet. Så försöker de att komma tillbaka. Det är uteslutet. De som är bakom pressar på. Så kastar de sig till marken för att rädda livet. Men nu tar våra kanoner vid. 8,8 och 10,5 centimeters spränggranater exploderar mellan dem.
   Efter varje skott, som vi avfyrar, blir allting insvept i ett kväljande moln av krutrök, som berövar oss synen för ett par sekunder.
   Sakta svänger ventilatom i tornet, men den är inte i stånd att suga in tillräckligt med frisk luft. Krutröken svider i hals och ögon. Den ena bunten hylsor efter den andra töms ut genom bottenluckan. Granathylsa efter granathylsa flyger ut genom luckan vid tornet.
   Heide, som laddar, arbetar som en besatt. Han skjuter in den ena granaten efter den andra. Han osäkrar med pannan. Svetten strömmar ner över ansiktet på honom. Han är kolsvart av krutdamm. Ögonvitorna glänser spöklikt. Oavbrutet mumlar han:
  — Satans skit!
   Hans asbetshandskar luktar svedda. Flera gånger tar det eld i våra kläder. Vi släcker glöden med händerna utan att märka att vi bränner oss.
   Stridsvagnen darrar och gungar. Så grips vi av jaktfeber. Vi har varit med om det förr, men det är lika nytt var gång. Faran är glömd. Döden är glömd. Vi har glömt, vad vi strider för. Vi har bara en tanke: Slå ihjäl! Mörda! De där framför oss, är inte människor, soldater som vi själva. De är djävlar, rovdjur, som vi ska krossa. Och vi gör det lystna, för att vi själva är rovdjur, som slår ihjäl av lystnad. De ska komma att glädja sig över resultatet i garnisonen.
   Vi ler. Vi tjuter av sinnessjuk glädje. Vi roar oss härligt, när vi ser dem falla och krossas under våra kedjor. När vi upptäcker dem sittande i gropar som skrämda harar, dånar vi rakt fram emot dem, stannar över gropen och plöjer ner dem djupt genom att driva vagnen fram och tillbaka.
   Vi gungar framåt på gnisslande kedjor, så att jorden far upp i kaskader efter oss. Mössorna har vi slängt av oss. Rockarna följer efter. Vi arbetar som i feber. Våra ögon är vilda. Tänderna lyser kritvita i ansiktet på oss. Vi dryper av svett och olja.
   Lillebror ylar som en varg. Överallt, där ryska soldater visar sig, sätter vi ögonblickligen i gång med maskingevär, eldkastare och kanoner.
   Några springer i cirkel, gripna av vanvett inför det djävulska massmördandet, medan andra slåss fanatiskt och sammanbitet. Till och med om de är sårade slåss de vidare. De knallar på mot stridsvagnarna med pistoler, karbiner och maskingevär, men de kan ingen skada göra oss. De ska komma på ett avstånd från oss om 100 meter med sina pansarvärnskanoner för att skjuta oss i brand.
   Förbittrade sovjetsoldater försöker slå ner oss i närkamp med magnetladdning eller Molotov-cocktails.
   Vi ser flera gånger dessa högexplosiva tingestar explodera omkring oss. Magnetladdningen är svår att fästa på Tigern, eftersom hela skrovet är översprutat med cement, där magneten inte kan bita sig fast, så de måste fästa dem med en kedja, som slås runt tornräcket, men därigenom blir en del av genomslagskraften nedsatt.
   För bara tre månader sedan fruktade vi dessa pansarnärkämpar, men nu räknar vi dem inte för nånting. De är halvt sinnessjuka fanatiker.
  — Tiger, marsch, marsch, tjuter "Enöga", vår chef, genom vagnarnas radiotelefoner. Få ändan ur vagnen! Jaga dem åt helvete!
   Motorns ljud går över i diskant. Hela Tiger-avdelningen är i rörelse. Det är en enorm rad, som vaggar fram över den gråa stäppen som slagskepp. Framför oss rusar flyende infanterimassor huvudstupa iväg. Våra spränggranater slår ner mellan dem och slungar krossade människokroppar upp i luften, så att delar av kropparna smaskande faller ner över vagnarna, som kommer att likna slaktartråg.
   Blodlukten kväljer oss. Den lilla ventilatom i tornet, som surrar oavbrutet, suger in den kväljande lukten till oss.
   Gamle kastar upp. Det sprutar i ansiktet på mig, men jag uppfattar det bara till hälften.
  — Sista granaten, förklarar Heide och lägger in den i kanonen.
  — Mina grejor är också slut, meddelar Lillebror och avfyrar sitt sista ammunitionsbälte.
  — Och jag har bara 30 liter bensin, skriker Porta.
  — Tillbaka! befaller Gamle.
   Alldeles bakom godsstationen har våra tankvagnar och ammunitionskolonner marscherat upp. Vi fyller på i rekordtakt. Vi får så många extra granater att vi sitter ovanpå dem.
   Porta flinar, när Lillebror sätter sig till rätta på tio högexplosiva S-granater.
  — Ifall Ivan sänder en syrlig karamell, så blir det alla tiders skräll, och du flyger direkt upp i Abrahams sköte med den där högen, som du sitter på.
  — En lång resa ska helst gå fort och bekvämt, morrar Lillebror och lägger sig bättre till rätta på granaterna.
   Vi kör fram igen. Det visslar i telefonerna. Med hes röst vrålar översten sina befallningar:
  — Ryska stridsvagnar i kilformering från höger. Direkt beskjutning. Avstånd 1 200. Fram till hon, era svin!
   Och det var inte tio eller tjugo T 34:or. Det var dussintals. Deras svarta magar höjer sig över vallen på andra sidan järnvägen.
   Jag börjar darra i hela kroppen. I ett sånt ögonblick är det förfärligt att sitta i en stridsvagn.
  — Eld, kommenderar Gamle.
   Inom ett ögonblick står de främsta T34:oma i lågor, men bakom oss, och på sidan om oss, brinner svarta olycksfacklor av mot himlen.
   Våra lätta kompanier av Panzer IV:or och Panzer III:or blir systematiskt skjutna i bitar. De står som vitglödande stålskelett runt omkring på slätten, så långt vi kan se.
   Vi känner den äckliga stanken av bränt kött. Explosion på explosion ljuder från stridsvagnarna, som springer i bitar, när elden når fram till ammunitionen eller drivmedlet.
   Den ena granaten efter den andra lämnar det långa kanonröret och borrar sig med ett brak in i T 34:omas stålkroppar. Vi har 28 säkra träffar.
   Jag viker platsen vid okularet för Heide. Han är en långt bättre kanonskytt än jag. För varje gång som han har sett explosionssvampen över en T 34, ritar han ett streck på tornväggen, så att vi sedan kan rita den vita cirkeln på kanonröret.
   Porta jublar, när han ser en T 34:a springa i luften.
  — Han är präktig, Julius judehatare. Pricka de där skitstövlama! De vet inte att det är krig. Visa dem bara, att vi två har kommit hit till det här landet!
   Heide spottar.
  — Var så god, din satan, nu ska du få eld i röven. Granaten far tjutande fram mot sitt mål.
   Inte en enda T 34:a når så långt fram, att den kan göra Tigern nånting. Det hela varar gott och väl en timme. Så är det slut. Det ryska pansaranfallet drunknar i blod och eld, men alla våra pansarfyrar och pansartreor har undergått samma öde.
  — Efter en sån här utflykt skulle jag helst inte vilja vara tekniker hos Josef Stalin, filosoferar Porta. Ni kan tro, att han är arg över att de inte kommer med en vagn som vår Tiger.
  — Vänta bara, svarar Gamle. Det kommer nog. Stalin har Sibirien för att sporra deras minne och skicklighet. Innan vi vet ordet av, har de en zoologisk trädgård också bland sina stridsvagnar.
  — Vid den tiden hoppas jag ha avgått med pension, inskjuter Porta och tänder en marihuanacigarrett åt sig.
   Ryssarna inser, att på det här avsnittet är ett genombrott uteslutet.
   Vi lutar oss bakåt och slappnar av. Med trassel torkar vi bort den värsta smutsen ur ansiktet.
   Luckorna slås upp. Den friska luften gör oss gott. Den är som ett härligt vin. Runt omkring i terrängen ligger det massor av stupade och sårade mellan utbrända stridsvagnsvrak.
   Det hela tycks oss overkligt. Som en film, som inte angår oss.
   Det är Gamle som upptäcker dem. Det måste vara långt över hundra T 34-or. De rusar iväg på andra sidan av järnvägslinjen. Vi begriper genast, vad meningen är. De vill avskära oss och omringa oss. Det är en taktik som vi för länge sedan själva har lärt oss att nyttja, och som ryssarna har blivit mästare i på grund av sina stridsvagnsbesättningars enastående kallblodighet.
   Här finns ingen tid till lång eftertanke. Gamle sänder rapporten vidare till regementschefen, som omgående befaller återtåg, kilformering och så hög fart som kedjorna kan medge.
   Det är en kapplöpning med döden. Vi far rätt igenom brinnande stugor, så att de brinnande bjälkarna ryker om öronen på oss. Ett ögonblick är det varken rätta avstånd eller ordning av nåt slag. Varje enskild stridsvagn rusar iväg mot den räddande tyska HKL.
   Vi ser en svärm T 34:or rusa fram rakt över den stora öppna slätten under försök att nå betäckning på andra sidan om kullarna väster om järnvägslinjen.
   Vi får befallning om målet.
  — Avstånd 800. T 34:or. Eld med pansargranat.
   Spetsarna möts i okularet. T 34:an står mitt framför. Jag trycker på den elektriska avtryckaren. Ett öronbedövande dån. En låga slår ut från mynningen. I nästa ögonblick blixtrar det från T 34:ans sida. En kolsvart rök reser sig till en väldig svamp. Så kommer braket från explosionen, som sliter pansarn i småbitar.
   Dynamona surrar. Tornet med den stora kanonen svänger runt. I okularet dyker nästa T 34:a upp.
  — Avstånd 700, rapporterar Gamle.
   Siffrorna snurrar. 700 kommer fram. Spetsarna möts. Mynningselden blixtrar till, och nästa T 34:a är krossad.
   Vi träffar tornet på den tredje. Som en boll virvlar det upp i luften.
  — Där åkte en samling bögar, flinar Porta.
   Men situationen är hopplös. Vi rusar förbi brinnande tyska stridsvagnar, på vilka besättningen ligger som förkolnade mumier.
   Vi stannar för att låta några grenadjärer kliva upp på vagnen. Det är blodiga, sårade, vapenlösa kamrater.
   På ett ögonblick är tornet och motorhuven fullsatta av dem. Ett par faller av, men vi kan inte ta nån hänsyn. Vi måste vidare. Varenda sekund är dyrbar.
   Runt omkring försöker de i alla fall hålla oss kvar med händerna.
  — Kamrater, ta oss med. Lämna oss inte i sticket! Porta bromsar ett kort ögonblick. Gamle skriker ilsket till.
  — Kör, Porta! Kör, din idiot!
  — Håll käften! Om det passar mig, så stannar jag, tills den här skitkärran är upprostad. Panjemajo?
  — Porta! Jag befaller dig att köra!
  — Om en jubelidiot till fältväbel ger mig, Joseph Porta, en befallning, så ska det ske på grund av HDV-tjänstegrad och med mitt kristna förnamn.
  — Porta, befaller Gamle hotfullt, nu kör du! Ett dån mot stålet avbryter Gamle. Stridsvagnen lägger sig nästan på sidan. De många sårade på vagnen skriker ivrigt:
  — Kör, kör! Har ni blivit tokiga? De håller på att skjuta in sig. Porta flinar likgiltigt men ger gas. Han skjuter den höga gula hatten bak i nacken och drar växelspaken tillbaka. Han är ett geni i fråga om att köra en stridsvagn. Han är en myt i hela divisionen.
   Några skriker gällt.
  — Det har fastnat en i kedjorna, mumlar legionären. Ske Allahs vilja!
   Med full fart dånar vi fram över slätten, tvärs över uppgrävda skyttegravar. Vi bryter igenom ruiner och skovlar oss tvärs igenom snår och förskansningar. Vi är som ett skepp i svår sjögång. Allt, som kommer i vägen för oss, rivs ner.
   Ett gott stycke framför oss kan vi se de andra Tigrarna. Bara "Barcelona-Blom" är i närheten av oss med sin vagn, som är tätt besatt med sårade infanterister.
  — Bron, bron, mumlar Gamle.
   Vi vet. Allting beror på bron. Når vi inte den före ryssarna, är vi färdiga.
   Vi kör i full fart längs floden. Bakom skogen väller rök från stora bränder mot himlen.
   Lugansk brinner.


Källa: Marschbataljon av Sven Hassel, Tidens förlag, 1962

Olika förkortningar som används:

MG = Machine Gewehr / kulspruta
SMG = Submachine Gewehr / kulsprutepistol
PAK = PanzerAbwehrKanone / pansarvärnskanon, Används speciellt för att skjuta på pansarvagnar
HKV = Herzogliche Kreisverwaltung / krigshögkvarteraet




De stridsvagnsmodeller som omnämns i texten:
Bundesarchiv Bild 101I-494-3376-14A, Villers-Bocage, zerstörter Panzer VI (Tiger I) Recolored.jpg
Tigertank, tysk, den modell huvudpersonerna kör
Panzer IV Ausf.F (partial replica?) ‘416’ – Victory Park, Moscow (38592265112).jpg
Panzer IV, tysk
Panzer III Ausf.L ‘K1615 7’ (31470185398).jpg
Panzer III, tysk
T-34 Jelenia.jpg
T 34, rysk

1: Ta reda på vad orden i texten betyder innan du läser texten så förstår du den bättre. Använd: ordbok, Wikipedia eller Wiktionary: https://sv.wiktionary.org/wiki/Wiktionary:Huvudsida.

omtumlad = varelse = projektil = kamouflagejacka = kaki = barometer = kaliber = salva/granatsalva = prisgiven = sadist = varnagel = massakrera = bagatellisera = banvall =


2; Att läsa på raderna innebär att söka information som finns tydligt angiven i texten:

A:


3: Att läsa mellan raderna innebär att man söker fram information som man förstår av textens sammanhang.

A:


4: Att läsa bortom raderna innebär att man kopplar ihop den kunskap man har sedan tidigare för att förstå sammanhanget i en text

A: Det här slaget var del av ett större slag om Donbass-regionen, Totalt stupade ca 273 000 ryssar och 29 000 tyskar. (Källa: https://en.wikipedia.org/wiki/Donbass_Strategic_Offensive_(August_1943) ) Vid invasionen av Normandie stupade drygt 120 000 på vardera sidan. ( https://sv.wikipedia.org/wiki/Invasionen_av_Normandie ). Förlusterna är ungefär lika stora, ändå står det säkert ett helt kapitel om D-dagen och landstigningen i Normandie i din historiebok, men inte ett ord om striderna i Donbass i Ukraina. Varför är det så tror du?


5: Öppna frågor saknar ett rätt svar, man kan bara diskutera kring dem.

A:

1: Ta reda på vad orden i texten betyder innan du läser texten så förstår du den bättre. Använd: ordbok, Wikipedia eller Wiktionary: https://sv.wiktionary.org/wiki/Wiktionary:Huvudsida.

omtumlad = omskakad och förvirrad varelse = levande ting, ofta mytomspunnet, omänskligt projektil = föremål som slungas eller skjuts i väg kamouflagejacka = jacka med färger som får den att smälta in i bakgrunden kaki = grågrön färg, ofta använd på soldaters uniformer barometer = instrument som mäter lufttryck, så det går att förutspå väder kaliber = storlek på ett vapen, beräknat på pipans insida. Kaliber 88 är en 8.8 centimeter grov projektil salva/granatsalva = flera granater från kanoner som slår ner samtidigt i samma område prisgiven = offrad, övergiven sadist = en som njuter av att göra illa andra varnagel = varnande/avskräckande exempel massakrera = ha blodbad på, inte bara döda utan verkligen döda och krossa fienden bagatellisera = få något att verka mindre viktigt än det egentligen är banvall = upphöjt område som är underlag för järnvägsräls.


2; Att läsa på raderna innebär att söka information som finns tydligt angiven i texten:

A:


3: Att läsa mellan raderna innebär att man söker fram information som man förstår av textens sammanhang.

A:


4: Att läsa bortom raderna innebär att man kopplar ihop den kunskap man har sedan tidigare för att förstå sammanhanget i en text

A: Det här slaget var del av ett större slag om Donbass-regionen, Totalt stupade ca 273 000 ryssar och 29 000 tyskar. (Källa: https://en.wikipedia.org/wiki/Donbass_Strategic_Offensive_(August_1943) ) Vid invasionen av Normandie stupade drygt 120 000 på vardera sidan. ( https://sv.wikipedia.org/wiki/Invasionen_av_Normandie ). Förlusterna är ungefär lika stora, ändå står det säkert ett helt kapitel om D-dagen och landstigningen i Normandie i din historiebok, men inte ett ord om striderna i Donbass i Ukraina. Varför är det så tror du? Svar: Historien om andra världskriget skrevs ner under kalla kriget, när ryssarna skulle visas upp som de onda och amerikanerna som de goda. Därför står det mycket om det USA och de allierade gjorde under kriget, men väldigt lite om det Sovjetunionen/Ryssland gjorde, trots att Sovjetunionen hade större förluster än alla andra inblandade länder tillsammans under kriget.


5: Öppna frågor saknar ett rätt svar, man kan bara diskutera kring dem.





Åter till registret för läsförståelsetexter