Åtgärder

Skillnad mellan versioner av "Metamorfa bergarter"

Från Skolbok

m
m
Rad 12: Rad 12:
  
 
'''Glimmerskiffer'''
 
'''Glimmerskiffer'''
 +
 +
Ursprunget till glimmerskiffer är havslera som tryckts ihop till t.ex. lerskiffer. Värme och tryck i jordens inre har sedan omformat mineralen i leran till glimmer, biotit och muskovit. Glimmerskifer har en tydlig skifferuppbyggnad med "blad" som går att slå isär. Ibland går det att få ut så stora plattor att de t.ex. kan användas som: takplattor,  plattor i trädgårdar eller som trottoarplattor. I norra Bergslagen har man brutit glimmerskiffer av så hög kvalité att de kunnat användas som kvarnstenar.
  
  
 
'''Gnejs / ådergnejs / gnejsgranit'''
 
'''Gnejs / ådergnejs / gnejsgranit'''
 +
 +
Ursprunget till vanlig gnejs är glimmerskiffer. När glimmerskiffern knådas ihop av värme och tryck djupt nere i jorden separeras de olika mineralen i bergarten och randiga mönster bildas. Är temperaturen låg och trycket högt blir banden ganska raka. Är det tvärtom bildas "sliror", dvs. ränderna i gnejsen dras ut och formas om i långa slingor. Gnejs består vanligen av samma mineral som granit: fältspat, kvarts och glimmer. Det gör att gnejs är bra råmaterial för gatsten då gnejsen lätt klyvs längs de ränder som är glimmerrika. Även gravstenar görs ofta i gnejs.
 +
 +
Ådergnejs innehåller ljusa band av kvarts och vit fältspat, och mörkare skikt med svart glimmer (biotit) och ofta andra svarta djupbergarter som <i>amfibol</i> eller <i>hornblände</i>. De omväxlande vita och svarta ränderna ger ådergnejsen ett tydligt utseende som är lätt att identifiera.
 +
 +
Gnejsgranit har en annan historia än vanlig gnejs. Ursprunget är granit. Graniten har dragits med ner i jorden med en litosfärplatta och knådats genom värme och högt tryck. Precis som med glimmerskiffer har gnejsens inre mineral knådats ut i olika ränder beroende på smältpunkt och hårdhetsgrad. Ofta är gnejsgranitens ränder tunnare och svårare att urskilja än den vanliga gnejsens.
 +
 +
Gnejs i alla dess former är vanligt över hela Sverige.
  
  
 
'''Migmatit'''
 
'''Migmatit'''
 +
 +
Migmatit är en gnejs som omvandlats så mycket av värme och tryck att den börjat smälta isär. Gnejsens tydliga ränder har blandats ihop och det är svårt att urskilja var slirorna egentligen går i stenen.
  
  
 
'''Amfibolit'''
 
'''Amfibolit'''
 +
 +
Amfibolit är en djupbergart. Den har skapats långt nere i jordens inre genom att en basisk sten som t.ex. basalt följt med ner i jordens djup igen tillsammans med en litosfärplatta. Amfibolit har tunna strängar i sig av mineralet <i>amfibol</i>som ger amfiboliten ett speciellt utseende. Amfibolit ingår i gruppen av bergarter som också kallas <i>grönstenar</i>.
  
  
 
'''Täljsten'''
 
'''Täljsten'''
 +
 +
Täljsten kallas också <i>steatit</i>. Ursprunget är lerskiffer som blandats med: talk, magnesium och vatten under högt tryck och hög temperatur, djupt nere i jordens inre. Täljsten är oftast grå i färgen men olika nyanser mot brunt och svart förekommer. Täljsten tål att värmas och kylas av igen utan att spricka. Den är också så mjuk att det går att tälja i den och skära ut skålar och liknande former ur stenen.  Det har man gjort ända sedan stenåldern. Täljsten finns på flera olika platser i Sverige, men den från byn Handöl i Jämtland är den mest kända. I modern tid används täljstenen mest i värmekaminer inomhus p.g.a.. sin goda förmåga att lagra värme.
  
  

Versionen från 26 april 2018 kl. 11.50

Kvartsit

Ursprunget till kvartsit är sandsten som innehåller mycket kvartssand. Kvartsit är en hård bergart men med mycket sprickor inuti som gör att den lätt spricker sönder. Det gör att den lämpar sig bäst t.ex. som utfyllnad i asfalt för att göra asfalten extra slitstark. Under stenåldern tillverkades pil- och spjutspetsar i kvartsit.


Marmor

Ursprunget till marmor är kalksten. Kalksten innehåller ofta olika sorters fossil, men värme och tryck i jordens inre förstör eventuella fossil. I Sverige bryts marmor framförallt i Glanshammar och i Kolmården. Ekebergsmarmorn från Glanshammars marmorbrott är gul-vit medan kolmårdsmarmorn är grönaktig i olika mönster.

Marmor är lätt att hugga samtidigt som det går att skulptera ut fina detaljer ur den. Därför har marmor varit populär bland de som hugger ut statyer. Den kritvita marmorn från staden Carrera i Italien har sålts över hela Europa. Marmor har också använts flitigt i svenska hus till: trappor, fönsterbrädor, spiselkransar och andra liggande ytor i hemmen.


Glimmerskiffer

Ursprunget till glimmerskiffer är havslera som tryckts ihop till t.ex. lerskiffer. Värme och tryck i jordens inre har sedan omformat mineralen i leran till glimmer, biotit och muskovit. Glimmerskifer har en tydlig skifferuppbyggnad med "blad" som går att slå isär. Ibland går det att få ut så stora plattor att de t.ex. kan användas som: takplattor, plattor i trädgårdar eller som trottoarplattor. I norra Bergslagen har man brutit glimmerskiffer av så hög kvalité att de kunnat användas som kvarnstenar.


Gnejs / ådergnejs / gnejsgranit

Ursprunget till vanlig gnejs är glimmerskiffer. När glimmerskiffern knådas ihop av värme och tryck djupt nere i jorden separeras de olika mineralen i bergarten och randiga mönster bildas. Är temperaturen låg och trycket högt blir banden ganska raka. Är det tvärtom bildas "sliror", dvs. ränderna i gnejsen dras ut och formas om i långa slingor. Gnejs består vanligen av samma mineral som granit: fältspat, kvarts och glimmer. Det gör att gnejs är bra råmaterial för gatsten då gnejsen lätt klyvs längs de ränder som är glimmerrika. Även gravstenar görs ofta i gnejs.

Ådergnejs innehåller ljusa band av kvarts och vit fältspat, och mörkare skikt med svart glimmer (biotit) och ofta andra svarta djupbergarter som amfibol eller hornblände. De omväxlande vita och svarta ränderna ger ådergnejsen ett tydligt utseende som är lätt att identifiera.

Gnejsgranit har en annan historia än vanlig gnejs. Ursprunget är granit. Graniten har dragits med ner i jorden med en litosfärplatta och knådats genom värme och högt tryck. Precis som med glimmerskiffer har gnejsens inre mineral knådats ut i olika ränder beroende på smältpunkt och hårdhetsgrad. Ofta är gnejsgranitens ränder tunnare och svårare att urskilja än den vanliga gnejsens.

Gnejs i alla dess former är vanligt över hela Sverige.


Migmatit

Migmatit är en gnejs som omvandlats så mycket av värme och tryck att den börjat smälta isär. Gnejsens tydliga ränder har blandats ihop och det är svårt att urskilja var slirorna egentligen går i stenen.


Amfibolit

Amfibolit är en djupbergart. Den har skapats långt nere i jordens inre genom att en basisk sten som t.ex. basalt följt med ner i jordens djup igen tillsammans med en litosfärplatta. Amfibolit har tunna strängar i sig av mineralet amfibolsom ger amfiboliten ett speciellt utseende. Amfibolit ingår i gruppen av bergarter som också kallas grönstenar.


Täljsten

Täljsten kallas också steatit. Ursprunget är lerskiffer som blandats med: talk, magnesium och vatten under högt tryck och hög temperatur, djupt nere i jordens inre. Täljsten är oftast grå i färgen men olika nyanser mot brunt och svart förekommer. Täljsten tål att värmas och kylas av igen utan att spricka. Den är också så mjuk att det går att tälja i den och skära ut skålar och liknande former ur stenen. Det har man gjort ända sedan stenåldern. Täljsten finns på flera olika platser i Sverige, men den från byn Handöl i Jämtland är den mest kända. I modern tid används täljstenen mest i värmekaminer inomhus p.g.a.. sin goda förmåga att lagra värme.


Källor

Physical Geography, Tom L. McKnight 6th ed. 1999, ISBN 0-13-950445-1

http://www.nrm.se/faktaomnaturenochrymden/geologi/bergarterochmalmer/magmatiskabergarter.1605.html


Bildkällor

Alla bilder är från Wikimedia Commons.



Åter till geografibokens register