Nakba

Palestinska flyktingar 1948

Nakba, eller al-Nakba, är det arabiska ordet för katastrof. Det är palestiniernas namn på de händelser som tvingade 3/4 miljon palestinier i landsflykt. En katastrof som fortfarande påverkar politiken i Mellanöstern. men vad var det egentligen som hände? och varför?

Bakgrunden

Osmanernas rike vid början av 1:a världskriget

För att förstå vägen fram till nakba måste vi titta bakåt i historien, till tiden för första världskriget. Då var Palestina en del av det Osmanska imperiet, som skulle krympa till Turkiet sedan. Osmanerna stred på Tysklands sida under kriget, men det gick inte bra för dem och det fanns områden, som Palestina, som såg en möjlighet att göra sig fria och självständiga när Osmanernas armé stred på annat håll. Fler arabiska länder under osmanernas kontroll, förutom Palestina, tänkte sig samma sak. Därför var det logiskt att arabernas ledare samarbetade med Tysklands, och Osmanernas, fiende Storbritannien.

Vad var Storbritanniens krav?

Storbritannien och arabernas ledare, tillsammans med palestiniernas ledare, kom överens om att slåss tillsammans mot osmanerna och driva ut dem ur Mellanöstern. Som tack för den hjälpen skulle de olika arabländerna, och Palestina, bli självständiga stater. Redan då gjordes det upp planer om en arabisk federation där Palestina skulle ingå. Britterna var dock främst ute efter oljefälten i nuvarande Irak, samt Palestina, eftersom om de kunde kontrollera Palestina hade de samtidigt kontroll över Suezkanalen mellan Egypten och Sinaihalvön. Den kanalen var livsviktig för Storbritanniens transporter mellan hemlandet och den mest värdefulla brittiska kolonn, Indien. För att kunna behålla Palestina trots löftena till arabernas ledare vände de sig till den tredje parten i *Palestina, sionisterna.

Vilka var sionisterna?

Sionisterna, grundade av Theodor Herzl, ville att judar i hela världen skulle återvända till det land Jehovah gav Till Abraham för flera tusen år sedan. Ända från 1800-talet hade därför judar börjat flytta till Palestina under sionisternas slogan: "Nästa år i Jerusalem". I slutet av 1800-talet och fram till första världskriget gällde det främst judar från Ryssland och ÖSteuropa som drabbades av svår förföljelse i hemländerna. Palestinierna, som levt i landet under hundratals år och byggt både byar och städer, lät judarna flytta in utan problem. Det gjorde att den judiska minoriteten stadigt blev större. Vid folkräkningen 1878 bodde 386 000 muslimer i landet men bara 14 000 judar. De kristna i Palestina var drygt 40 000, men där ingick även kristna araber och palestinier.

==Vad var Balfourdeklarationen, 1917?

Britterna hade lovat bort Palestina till araberna. När de insåg att Tyskland var på väg att förlora kriget, vände de araberna ryggen och skrev istället på ett avtal tillsammans med sionisterna. De blev lovade Palestina som ett hem för alla judar, i framtiden. Fram tills dess skulle Palestina vara ett "protektorat", ett land under brittisk kontroll. På det viset kunde Storbritannien behålla kontrollen över Palestina och samtidigt behålla stödjepunkten för transporter till och från Indien. Detta såg de arabiska ledarna som ett förräderi, vilket det även var, men det var inget som varken araber eller palestinier kunde göra någonting åt. De palestinier som bodde i Palestina skulle få behålla sina lagar och sin religion, men skulle inte få delta i några val. Det skulle bara judarna få göra. 1922 blev Balfourdeklarationen verklighet genom att Storbritannien officiellt tog kontroll över Palestina, i judarnas namn.

Vad hände med den judiska minoriteten?

Med hjälp av sionisternas arbete i olika länderna ökade inflyttningen till judarnas nya hemland snabbt. 1931 hade judarnas folkmängd i Palestina ökat till mer än 174 000 personer. Sionisternas nya slogan: "Ett land utan folk till ett folk utan land", gav intrycket att palestinierna var få och lätt kunde skickas iväg till någon annan plats. Ändå bodde drygt 850 000 muslimer och kristna i Palestina år 1931.

Vad hände när Hitler kom till makten i Tyskland på 1930-talet?

När nazisterna blev allt fler i Tyskland flydde många judar till andra länder i väst, som Sverige och USA. Med tiden tyckte länderna att det kom för mycket judar till dem, så gränserna stängdes. Därför började allt fler judar ta sig till Palestina istället. Under 1800-talet och fram till 1930-talet var det främst fattiga judar som flyttade till Palestina. Judarna från Västeuropa var rika judar som hade råd att köpa stora landområden att slå sig ner på. Detta innebar en konkurrens om land vilket i sin tur orsakade upplopp inom den palestinska befolkningen, mot judarna. Upplopp som de brittiska styrkorna i Palestina fick ta hand om, och britterna slog till hårt. Främst mot palestinierna. Något som ökade spänningarna i landet ännu mer. Tidvis hade britterna fler soldater i lilla Palestina än i hela Indien. Tusentals palestinier dödades och för att få extra hjälp beväpnades sionistiska grupper med vapen från den brittiska militären så att judarna kunde hjälpa till med att bekämpa palestinierna. Upploppen fortsatte dock och den brittiska regeringen såg ingen annan möjlighet att lugna palestinierna än att stoppa invandringen av judar till Palestina. Detta retade upp de sionistiska grupperna i Palestina än mer, och de organiserade sig i nationalistiska, militära grupper inom Palestina.

Vad hände efter andra världskriget?

Efter andra världskriget bildades FN. Britterna hade gett upp hoppet om att skapa fred i Palestina och Indien blev en självständig stat 1947. Behovet av Palestina minskade betydligt och Storbritannien såg sin chans att bli av med problemet på ett snyggt sätt genom att lägga det i knät på det nybildade FN.

FN:s förslag på lösning kom 1947 och innebar en delning av landet inom Palestinas gränser där judar skulle kontrollera en del och palestinier den andra. Jerusalem skulle vara en neutral stad för alla, under FN:s kontroll.Förslaget chockade palestinierna. Trots att det bodde nästan dubbelt så många muslimer och kristna som judar i landet skulle judarna tilldelas mer än hälften av landets yta, och i det ingick dessutom merparten av all bra odlingsmark i Palestina. Ett annat problem var att det bodde hundratusentals palestinier inom de nya judiska gränserna, familjer som bott på platsen under många generationer. Nu skulle de bli en minoritet i sitt eget hemland. Och kunde FN verkligen ge bort land som de inte ägde?

FN tog ingen hänsyn till detta utan förslaget godkändes i FN 1947 och det bestämdes att avtalet skulle börja gälla när Storbritannien lämnade Palestina i maj 1948. Detta gav judiska nationalister ett helt år att rensa ut palestinier från framtida judiska områden.

Vilka var"Haganah" och "Irgun"?

Haganah (försvar) och Irgun var två halvmilitära, judisk grupper. Utrustade med vapen från den brittiska armén under tidigare konflikter. De hade en plan för de judiska områdena som de kallade "plan D". Målet var att ta över byar och bosättningar på viktiga platser och längs vägarna inom de blivande judiska områdena med våld, samtidigt som de förvarade och förstärkte judiska bosättningar inom de områden som skulle tilldelas palestinierna. Haganah och Irgun brände eller sprängde hus, ibland hela byar för palestinierna för att på det viset få dem att flytta till andra, mindre viktiga, områden.

Vad hände i byn Deir Yassin?

Massakern i Deir Yassin april 1948 är en av de mest kända under nakban. På natten körde flera lastbilar in i byn. De var fyllda med beväpnade judiska milismän or urskillningslöst började döda den palestinska befolkningen. Kvinnor våldtogs, barn slogs ihjäl och bybor fångades in, ställdes mot närmaste husvägg och mejades ner med hjälp av maskingevär. Plundringen var omfattande och både hus och döda palestinier rensades på värdesaker.

Byn hade över 600 invånare innan, men när milismännen var klara var byn tömd. De få överlevande hade flytt eller fängslats. Det finns en film, Farha, från 2021 som beskriver massakern.

Början på nakba

Sionisterna hjälpte till med att sprida ryktena om massakern. Efter Deir Yassin visste palestinierna vad som väntade dem om de stannade kvar i sina byar. Många tog med sig en packe kläder och mat för någon vecka och flydde till grannländerna. Hundratals byar tömdes, frivilligt eller med våld.

Mellan 700 000 - 750 000 palestinier flydde ut ur Palestina, till grannländerna, av fruktan för sina liv. De palestinska familjerna blev aldrig medborgare i de nya länderna utan klassades som flyktingar. Något som fortsatt ända in i vår tid

Blev det bättre efter maj 1948?

Den 14 maj, dagen innan Storbritannien lämnade över Palestina till FN, utnämnde Ben Guerion Israels första premiärminister, Israel som en självständig stat.Detta avslutade inte nakba. De arabiska grannländerna: Libanon, Syrien, Jordanien och Egypten anföll Israel i en gemensam attack. Dåligt samarbete mellan länderna gjorde att Israels styrkor kunde slå ut dem en efter en och efter några månader stod Israel som vinnare.

Den palestinska befolkningen som var kvar hamnade mellan de stridande parterna och tvingades fly undan striderna. Förhoppningen var att de snart skulle kunna återvända till sina hem. Många tog nyckeln till ytterdörren med sig när de låste och gick. De som flydde från byarna fick aldrig koma tillbaka så just nycklarna har blivit en symbol för nakba för palestinierna. Om palestinierna försökte återvända väntade judisk milis som sköt på dem.

Hur slutade det?

Protester i Berlin 15/5 2015. Palestinas flagga och nyckeln till ett hus

Nakba innebar både att palestinier jagades bort från sina hem och sina marker, och att de sedan förhindrades att någonsin komma tillbaka igen. Mer än halva den palestinska befolkningen blev statslösa flyktingar utan någonstans att ta vägen.

Efter kriget jämnades mer än 500 tömda byar med marken och på många platser planterade Israels regering skog på resterna för att dölja att byarna funnits på platsen. Många byar med muslimska namn döptes också om till judiska namn. Allt för att dölja att det någonsin bott palestinier där.

Det dog drygt 6000 judar under nakba, enligt officiella källor, men ingen vet hur många palestinier som dödades av grupper som Haganah och Irgun under samma period, eftersom den statistiken sparats i Israel. Ett rimligt antagande är dock att så många som 15 000 palestinier miste livet.

Enligt FN:s plan skulle judarna tilldelas 56% av Palestinas yta, men genom nakba ökade ytan till 78%. Det som är kvar är Gazaremsan och Västbanken, där en viss form av palestinsk självstyre har godkänts av Israel. Sedan 1950-talet har bosättare flyttat in i palestinska områden på Västbanken och jagat bort de palestinska ägarna, vilket i sin tur innebär att den judiska delen av Israel numera består av 85% av landets yta.

De 750 000 palestinier som drevs bort under nakba är numera närmare 6 000 000, och fortfarande i landsflykt.

För judarna i Israel är 15/5 deras nationaldag, när de firar att Israel blev en judisk stat. Samma datum är en sorgens dag för palestinierna och de brukar ha olika manifestationer över hela världen. För palestinierna har nakba inte tagit slut ännu.

Källor

Filmkälor

VOX, "How Palestinians were expelled frpm their homes", Youtube

Bildkällor

Alla bilder från Wkimedia Commons.