Åtgärder

Partisaner, ustasja och chetniks

Från Skolbok

Version från den 31 oktober 2010 kl. 20.22 av Ingemar (Diskussion | bidrag) (1918)

(Passar bäst för högstadiet)

För att förstå inbördeskriget och massakrerna i 1990-talets Jugoslavien måste man titta litet längre bak i historien. Stycket täcker Jugoslaviens historia från mellankrigstiden till efter andra världskriget.

map-Britannica-1986.jpg

Etniska grupper i Jugoslavien i nutid.

Yugoslavia2map.jpg

Nutida karta över Jugoslavien.

1918

När första världskriget var slut och Österrike-Ungern bröt samman bildade de olika delarna av Jugoslavien ett gemensamt rike som hette: ”Det serbiska, kroatiska och slovenska kungadömet”. Riket innehöll dessutom Bosnien och Hercegovina, Vojvodina och Montenegro, även om det inte märktes i namnet. Till en början verkade det gå rätt bra, men ledarna i den kroatiska och den serbiska delen motarbetade varandra. Kroaterna ville nämligen ha en ”federation”, att Jugoslaviens olika delar skulle få bestämma så mycket som möjligt själva, medan serberna ville att riket skulle bli som ett enda stort kungarike, som serberna styrde.

1928

När kroaternas ledare Radic blev dödad 1928 blev läget riktigt allvarligt och det såg ut att bli inbördeskrig. Då klev Jugoslaviens gamla kung, Alexander, in. Han förbjöd alla politiska partier, upplöste parlamentet och gjorde sig själv till härskare över riket. Han blev en diktatorisk härskare som försökte uppehålla fred i landet med våld. Det lyckades mer eller mindre bra ända tills han blev mördad på order av kroatiska nationalister under ett besök i Frankrike 1934. Hans son Peter var bara 11 år gammal så istället blev prinsens kusin Paul kung. För att minska problemen i landet gav han Kroatien och grannlandskapen i princip självbestämmande.


Andra världskriget

1939 bröt andra världskriget ut och kung Paul tyckte att det var bättre att frivilligt gå med på Tysklands sida hellre än att riskera att bli erövrade av Tyskland eller Italien. 1941 ingick man ett avtal, men det blev startskottet för en statkupp ledd av serber och kungen avsattes. Istället bestämde man att Peter nu var myndig och han fick bli kung, men en kung som styrdes av serberna. De serbiska ledarna ville inte ha ett avtal med Tyskland utan de bröt det tidigare avtalet och skrev istället ett avtal med Sovjetunionen. I just det läget gjorde det ingen skillnad eftersom Tyskland och Sovjetunionen hade en vänskapspakt.

Hitler hade hemliga planer på att erövra Sovjetunionen och för att förhindra att Jugoslaviens soldater hjälpte Sovjetunionen bestämde Hitler sig för att erövra Jugoslavien först, till en del var han tvungen till det eftersom Mussolini hade anfallit Balkan tidigare med sina italienska trupper och misslyckats totalt. 1941 inleddes ”operation Marita” och efter bara tio dagars strider hade den tyska krigsmakten, tillsammans med italienska, ungerska och bulgariska soldater, krossat att militärt motstånd i Jugoslavien och tvingat landet att ge upp. Kung Peter och hans regering tvingades att fly till London i England där han och hans regering sökte skydd.

Efter erövringen styckades Jugoslavien upp mellan segrarmakterna:

  • Slovenien och Montenegro delades mellan Tyskland, Italien och Ungern.
  • En del av Serbien ställdes under kontroll av så kallade Volksdeutsche.
  • Kroatien, större delen av Bosnien-Hercegovina och vissa delar av Serbien slogs ihop till ”Det Oberoende kungadömet Kroatien” som fick en italiensk prins som härskare på papperet. Den riktiga makten fanns hos tyska och italienska militären tillsammans med Ante Pavelics ”fascistiska ustasja rörelse”. Vad var då det? Ustasja bestod av soldater som hade samma åsikter som Adolf Hitler och som stödde nazisterna och fascisterna mot deras fiender. Ustasjan bestod främst av soldater från Kroatien.

När jugoslavien delades var det starten på ett blodbad. Speciellt i den norra delen där Kroatien ligger. Man tror att kroaterna dödade en tredjedel av alla serber som var bosatta i området och skickade ännu en tredjedel av serberna till fång- och utrotningsläger. Totalt tror man att över en miljon människor dog.


Fortsatt kamp

Partisanmonumentet i Skopje.
Partisanmonumentet i Skopje.

Vilka fanns det som kunde kämpa mot nazisterna och de som samarbetade med nazisterna? Egentligen fanns det bara två motkrafter. I London fanns den lagliga regeringen av landet. De styrde det lilla som fanns kvar av den ursprungliga armen med hjälp av en serbisk general som fanns kvar, Draza Mihailovic. Han var en serbisk nationalist och hätsk antikommunist. Hans serbiska styrkor kom att gå under namnet chetniks. Vad var då det? Chetniks var ganska välutrustade och vältränade motståndstrupper som främst bestod av grekisk-ortodoxt kristna serber och som både slogs mot nazisterna och de jugoslaver som var kommunister, och som också slogs med nazisterna. För att göra det hela ändå mer invecklat hände det vid flera tillfällen att chetniks också slogs mot bosniska SS förband under tysk ledning. chetniks var ”rojalister”, dvs. de ville att en kung skulle styra landet, i första hand kung Paul som hade flytt till London.

Den andra kraften var jugoslaviska kommunistpartiets medlemmar (JKP). Det hade bildats som ett socialistiskt parti 1919 och med tiden blivit allt mer kommunistiskt. Sedan 1937 leddes det av Josip Broz "Tito", en metallarbetare som tagit över ledningen sedan de tidigare partiledarna dödats på order av Stalin, Sovjetunionens ledare. Till skillnad från Mihailovic och hans chetniks kunde Tito lova likaberättigande och självstyre till alla som hjälpte honom, oberoende om man var serb, kroat, bosnier eller något annat folk. Bara man ville hjälpa kommunisterna att slåss mot nazisterna. Titos trupper kallades för ”partisaner”. Vad var då det? Partisaner var personer med kommunistisk livsåskådning som slogs mot både nazisterna, ustasja och mot chetniks. Till skillnad från de andra grupperna var inte partisanerna speciellt välutrustade och saknade militär utbildning. Stödet från vanliga människor var ändå stort och det var inte ovanligt att kvinnor gick med bland partisanerna för att slåss för ett fritt Jugoslavien.

Även om ustasja och partisanerna slogs lika mycket med varandra som med ustasja och nazisterna blev det för svårt för nazisterna att behålla kontrollen över annat än de största städerna och olika viktiga platser i Jugoslavien. Tyskarna och ustasjan gjorde sig ökända genom blodiga utresningar bland civilbefolkningen för ganska små provokationer. Det gjorde att chetniks inte gärna anföll tyskarna i onödan. Partisanerna däremot blev den mer krigiska av de två och med tiden fick partisanerna stöd från både USA och Sovjetunionen, till skillnad från chetnics som tappade det stöd de hade haft från Storbritannien.

Både partisanerna och chetniks såg att tyskarna höll på att förlora kriget men de reagerade på olika sätt. Partisanerna försökte få till ett avtal med tyskarna om att bara tyskarna lämnade partisanerna i fred så skulle partisanerna sluta slåss med tyskarna, så att de istället skulle kunna lägga alla stridskrafter på att slå ut chetniks en gång för alla. chetniks försökte få till ett avtal om att de skulle få militär utrustning från tyskarna så att de skulle kunna slåss bättre mot partisanerna, utan att för den skull sluta slåss mot samma tyskar som de tiggde utrustning av. Ingen av sidorna verkar ha fått till något avtal med tyskarna.

Partizan_cow_milking.jpg

Rysk kvinnlig partisan i Ukraina som mjölkar en ko, fel land men vi kan anta att det såg likadant ut i Jugoslavien.

1943

Tito längst till höger, 1944.
Tito 1944, längst till höger.

I slutet av kriget gav Italien upp, och när de italienska trupperna i Jugoslavien gav upp var Tito snabb med att lägga beslag på all utrustning de hade för att kunna utrusta sina partisaner. Samtidigt avslutade man samarbetet med USA. Man visade istället öppet hur mycket man uppskattade stödet från Sovjetunionen. Tito marscherade utan större problem in i Belgrad där han flyttade in i det kungliga palatset och blev tills vidare den som styrde i Jugoslavien.

1945

När tyskarna slutligen kapitulerade flydde de som hjälpt dem. Män, kvinnor, barn och gamla. De som hade varit en del av ustasjan och alla som gett ustasjan stöd. De hade flytt till Österrike från Jugoslavien eftersom de var rädda för partisanerna, men tvingades tillbaka av de allierade. Dessa flyktingar fick gå en marsch genom hela Jugoslavien och som straff fick vem som helst göra vad man ville med dem. Det blev en fruktansvärd vandring där de stackars flyktingarna drabbades av våldtäkter och mord av sällan skådat slag. Antalet dödade beräknas mellan 10 000 – 90 000 och antalet skadade är okänt. Massakern kallas för ”korsets väg” och förnekades av Tito och Jugoslaviens ledare ända till slutet av 1980-talet.

Man försökte bilda en samlingsregering där Tito skulle styra landet tillsammans med den tidigare regeringen som fortfarande satt i London, men samarbetet fungerade inte alls och Tito blev i slutändan den som styrde Jugoslavien fram till sin död 1980.

Källor

Vår tids historia i ord och bild, band 12, Bokfrämjandet 1975

http://www.socalt.org/index.php?option=com_content&view=article&id=942:jugoslaviens-uppgang-och-fall&catid=15:inblick

http://sv.wikipedia.org/wiki/Chetnik

http://sv.wikipedia.org/wiki/Jugoslaviska_partisaner

http://sv.wikipedia.org/wiki/Usta%C5%A1a

http://sv.wikipedia.org/wiki/Bleiburgmassakern

http://sv.wikipedia.org/wiki/Josip_Broz_Tito

Bildkällor

Karta över etniska grupper i Jugoslavien: www.srpska-mreza.com/MAPS/Ethnic-groups/map-Britannica-1986.jpg

Nutida karta över Jugoslavien: www.psywarrior.com/Yugoslavia2map.jpg