Åtgärder

Skillnad mellan versioner av "Persien, stenåldern till 330 f.Kr."

Från Skolbok

m (Källor)
m (Persisk-grekiska krigen)
Rad 53: Rad 53:
 
==Persisk-grekiska krigen==
 
==Persisk-grekiska krigen==
  
IRunt 500 f.Kr började de olika grekiska stadsstaterna göra uppror mot perserna. Grekerna var inte viktiga alls för Darius, det fanns inget direkt av värde där, men han ville inte ha ett krig vid den västra gränsen som låste en massa soldater som behövdes för att försvara de viktiga delarna av riket.
+
Runt 500 f.Kr började de olika grekiska stadsstaterna göra uppror mot perserna. Grekerna var inte viktiga alls för Darius, det fanns inget direkt av värde där, men han ville inte ha ett krig vid den västra gränsen som låste en massa soldater som behövdes för att försvara de viktiga delarna av riket.
  
 
År 494 f.Kr. krossades staden Miletus. Männen dödades medan kvinnor och barn togs som slavar. Darius hoppades att det skulle stoppa upproren, men det hjälpte inte. Året efter var han tvungen att angripa öarna Lesbos, Chios och Thenebes tillsammans med ett flertal städer på fastlandet lika grymt. Vackra flickor togs till persernas harem, vackra pojkar kastrerades till eunucker. Återigen dödades männen och kvinnor och barn togs som slavar.
 
År 494 f.Kr. krossades staden Miletus. Männen dödades medan kvinnor och barn togs som slavar. Darius hoppades att det skulle stoppa upproren, men det hjälpte inte. Året efter var han tvungen att angripa öarna Lesbos, Chios och Thenebes tillsammans med ett flertal städer på fastlandet lika grymt. Vackra flickor togs till persernas harem, vackra pojkar kastrerades till eunucker. Återigen dödades männen och kvinnor och barn togs som slavar.
  
År 490 f.Kr. krävde Darius de olika grekiska stadsstaternas lydnad för att avbryta attackerna. Merparten av städerna gick med på det, men inte Athen eller Sparta som bestämde sig för att slåss istället. Mot all förmodan blev den persiska armén besegrad av Athens trupper vid Marathon och perserna drog sig tillbaka.  
+
År 490 f.Kr. krävde Darius de olika grekiska stadsstaternas lydnad för att avbryta attackerna. Merparten av städerna gick med på det, men inte Athen eller Sparta som bestämde sig för att slåss istället. Mot all förmodan blev den persiska armén besegrad av Athens trupper vid Marathon och perserna drog sig tillbaka.
 
 
  
 
==Xerxes==
 
==Xerxes==

Versionen från 5 april 2013 kl. 19.59

Stenåldern

Under de senaste istiden var klimatet i det som numera är Iran, Persiens huvudområde, kallt eftersom stora delar av landet ligger på en nivå långt över havet. Dessutom var Persiska viken nästan torrlagd då havsnivån låg så mycket lägre än nu vilket gjorde att bosättare höll sig kring havsstränderna, helst i områden där floder av smältvatten från landets inre rann ut.


Vid istidens slut fick landet ett helt annat annat klimat. Många floder som är uttorkade nu rann genom Iran. Det som är en stor öken på högplatån nu var en sjö då, eller ändå bättre beskrivet som ett grunt innanhav. Landskapet var grönt och varmt och det fanns stora skogar med djur man kunde jaga.


När klimatet senare blev varmare och torrare övergick befolkningen till nomadliv på de stäpper som bildades och jordbruk kring resterna av sjöar och floder där man kunde få fram drickbart vatten.


Bronsåldern

Under bronsåldern bildades flera kungariken i områdena vid Persiska viken, som Elam, Susa och och Ansham, men de blev aldrig lika mäktiga som de man hittade i Mesopotamien eller längs Indus. Däremot blev dessa kungariken viktiga mellanhänder i handeln mellan de två flodkulturerna. Elamiterna var mäktigast och tog till sig nya idéer från grannarna och utvecklade bland annat ett eget skriftspråk.


I Irans berg fanns dessutom stora kopparfyndigheter och det gjorde att de olika kungarikena i höglandet hade en viktig råvara att handla med de.


Mellan 1700-1200 f.Kr. erövrade Elamiterna Babylon i Mesopotamien och behöll makten ända till Nebukadnessar, kä'nd från bibelns gamla testamente, jagade ut dem ur riket tillbaka till Iran.


Järnåldern

Vid järnålderns början drygt 700 f,Kr. Kom arierna till Iran, främst Meder och Perser, två olika ariska folk. Med dem förde de med sig konsten att rida på hästar, ha hästar framför vagnar och dessutom kunskapen att smida järn. Med hjälp av järnplogar kunde man lägga mycket större ytor under plogen och man kunde odla fram mycket mer mat till befolkningen som ökade snabbt. Med hjälp av vapen och skydd av brynjor av järn kunde man lättare besegra omgivande folk och ett imperium började bildas från norr till söder.

Utvidgningen tog stopp vid Babylon i söder och Assyriernas rike i väster. Mederna fick en mäktig kung i Cyrus II och genom att gå runt de olika babyloniska stadsstaterna erövrade han först område efter område i Babylon för att sedan besegra Assyrierna så att det sista större riket före Europa var Lydien i det som numera är västra Turkiet.


I varje erövrat rike gjorde Cyrus så att han lät kungen finnas kvar tillsammans med hovet men de fick lova att vara trogna mot Cyrus och betala skatt till honom i framtiden. I gengäld lovade Cyrus att hjälpa länderna med soldater om de blev anfallna.


Kung Krösus i Lydien var ett bekymmer. Han var rik, hade en stor armé och vägrade att ge sig för Cyrus. Krösus hade dessutom en hel del kontakter bland annat med Egypten i söder och Sparta i väster, länder som lovade honom hjälp och stöd i händelse av ett krig mot perserna. Ett orakel hade sagt att om Krösus gick ut i krig mot perserna skulle ett imperium gå under, han förstod inte att det skulle bli hans.

Krösus var övertygad om seger, men blev besegrad. Bland annat ställde perserna upp kameler i första ledet mot Krösus kavalleri (ryttare till häst). Det sägs att hästarna skrämdes av den ovana doften från kamelerna och vägrade springa fram. När Krösus väl blivit besegrad sägs det att han sagt ”Ingen är dåraktig nog att välja krig före fred. I fredstid begraver sönerna sina fäder men i krigstid begraver fäderna sina söner”.

Efter de striderna lämnades grekerna ifred. Istället erövrade Cyrus först Babylon och därefter flera riken kring floden Indus i det som numera är Pakistan. Båda områdena var rika och gav stora förmögenheter i skatt till den persiske kungen. År 529 f.Kr. stupade Cyrus i strid mot den indiske drottningen Tomyris och persernas östgräns sattes vid gränsen mot Indien.

Cyrus son Cambyses blickade söderut och gick till attack mot Egypten som hade gett sitt stöd till Krösus och Egypten erövrades med hjälp av både grekiska- och feniciska inhyrda trupper (legosoldater), ett landområde som gav rikliga inkomster i form av skatter till perserna.


Darius kommer till makten

persian-empire-map.gif

Persien när det var som störst under Darius I


Under tiden Cambyses slogs i söder blev det uppror i Persien och en adelsman, Darius, tog över kontrollen av trupperna och slog ner upproret med våldsam kraft. Under tiden dog Cambyses och Darius tog över som kejsare i Persien. Han såg till att det blev fred i riket innan han tågade med sina trupper norr om Svarta Havet och besegrade de olika grekiska kolonierna i området så att de skulle sälja sitt vete till perserna istället för grekerna i framtiden, ett sätt att svälta ut grekerna.

Under Darius tid blev Persien en stormakt. Perserna själva betalade ingen skatt eftersom det man fick från Babylon, Indus och Egypten mer än väl täckte Persiens behov. Darius byggde upp en hemlig polis, ”kungens öron” som rapporterade vad som hände i hela riket. Hela Persien delades upp i tjugo stater med en general som styrde varje del och som Darius själv bestämde över. Han införde en gemensam lagbok för hela riket och var noga med att svaga människor skulle skyddas från mäktiga människors övergrepp med hjälp av lagarna. Han var noga med att handeln skulle blomstra och lät bland annat gräva en kanal mellan Nilen och Röda havet. Han byggde upp ett nätverk av vägar genom imperiet så att kurirer kunde rida snabbt mellan rikets städer med meddelanden. Han standardiserade handelsmännens vikter och såg till att samma sorts mynt kunde användas överallt i riket.

Persisk-grekiska krigen

Runt 500 f.Kr började de olika grekiska stadsstaterna göra uppror mot perserna. Grekerna var inte viktiga alls för Darius, det fanns inget direkt av värde där, men han ville inte ha ett krig vid den västra gränsen som låste en massa soldater som behövdes för att försvara de viktiga delarna av riket.

År 494 f.Kr. krossades staden Miletus. Männen dödades medan kvinnor och barn togs som slavar. Darius hoppades att det skulle stoppa upproren, men det hjälpte inte. Året efter var han tvungen att angripa öarna Lesbos, Chios och Thenebes tillsammans med ett flertal städer på fastlandet lika grymt. Vackra flickor togs till persernas harem, vackra pojkar kastrerades till eunucker. Återigen dödades männen och kvinnor och barn togs som slavar.

År 490 f.Kr. krävde Darius de olika grekiska stadsstaternas lydnad för att avbryta attackerna. Merparten av städerna gick med på det, men inte Athen eller Sparta som bestämde sig för att slåss istället. Mot all förmodan blev den persiska armén besegrad av Athens trupper vid Marathon och perserna drog sig tillbaka.

Xerxes

År 486 f.Kr. dog Darius. Istället blev det hans son Xerxes som tog över makten i Persien. I samband med Darius död gjorde först Egypten, därefter Babylon uppror så Xerxes var först tvungen att slå ner de upproren. I Babylon gick han särskilt hårt fram. Templen plundrades, statyer gjorda av silver och guld smältes ner och själva ordet Babylon förbjöds. I framtiden skulle det hete Kaldeen istället.

Fortfarande fanns risk för att upproret bland de grekiska staterna skulle börja igen, så för att en gång för alla tvinga de grekiska staterna på knä drog Xerxes ihop en sällan skådad armé. Den innehöll soldater från hela riket, halva Persiens arme ställdes på krigsfot inklusive det kungliga gardet, ”de odödliga” på 10 000 man. Totalt marscherade 180 000 man mot Europa. För att få alla dessa soldater över Bosporen, sundet mellan Asien och Europa, placerade Xerxes båt vid båt över hela sundet så att en bro bildades. Ändå tog det mer än tre dygn för samtliga soldater, som marscherade både dag och natt, att komma över.

Hären stoppades upp vid Thermopyle av bland annat 300 beslutsamma spartaner under deras kung Leonidas. Samtliga spartaner stupade men deras hjältemodiga insats sporrade greker att resa sig mot perserna. Persernas flotta mötte grekernas vid Salamis och perserna led ännu en svidande förlust när de fick 200 skepp förstörda när grekerna enbart tappade 40. I raseri avrättade Xerxes några av kaptenerna vilket fick resten av kaptenerna att segla iväg med sina skepp i protest. Utan flotta blev det svårt att underhålla soldaterna. Xerxes drog sig tillbaka men lämnade sin arme vid Plataiai under en av sina generaler. Där mötte perserna den samlade grekiska armén under en sammanslutning av de grekiska stadsstaterna. Båda sidor hade hört av ett orakel att den som först anföll skulle förlora slaget. Perserna anföll ändå, troligen eftersom maten började ta slut, och de blev besegrade i grunden.

Efter detta höll sig Xerxes borta från Grekland. Istället använde han sig av mutor och med hjälp av persiskt silver och guld kunde han ge stöd till olika stadsstater så att de krigade mot varandra istället för mot Persien. Grekerna skapade det ”Attiska förbundet” under Athens ledning där de gemensamt skulle slåss mot perserna i framtiden, men förbundet behövdes inte utan blev istället grunden för flera krig mellan grekiska stadsstater.


Efter Xerxes

465 f.Kr. lönnmördades Xerxes i sin sängkammare, många kämpade om makten men den som tog den hette Artaxerxes som härskade i 40 år. Grekerna höll sig inte overksamma. Under Athens militäre ledare Perikles anfölls Persiens kolonier vid Svarta havet och återtogs av Athen som var beroende av vetet från dem. Artaxerxes lät det ske hellre än att starta ett nytt krig.

Efter det att Artaxerxes dött 424 f.Kr. blev det åter strid om makten och den nye kungen blev Darius II. I Grekland var det strid mellan Athen och Sparta och Darius II lovade att ge Sparta sitt stöd mot att de fick tillbaka landområden i nuvarande Turkiet om Sparta vann. Det var en bra situation för Darius II, för om Sparta förlorade skulle de vara så skadade av kriget att han kunde besegra både dem och Athen ändå. Med hjälp av persiska fartyg kunde sparta stoppa leveranser av vete från Svarta havet till Athen och 404 f.Kr. gav Athen slutligen upp. Då hade staden även drabbats av pest. Darius II dog samma år.


Artaxerxes II, Ochus, Arses och DariusIII

Ny kung blev Artaxerxes II men persiska riket började falla samman. Egypten bröt sig loss och flera av generalerna som styrde var sin del försökte göra sig till enväldiga kungar i sina områden. Krigen kostade pengar och intäkterna från skatten var halverad. Sonen Ochus tog över 359 f.Kr. men det blev inte bättre utan upproren snarare förvärrades. Ochus förgiftades av sin läkare och hans son Arses tog över. Filip av Makedonien krävde pengar av perserna men Arses vägrade betala. Ungefär samtidigt fann han en överlevande ädling och släkting till Artaxerxes som han försökte förgifta. Istället lyckades han döda både sig själv och hela sin familj med giftet och släktingen blev ny kung med namnet Darius III.


Alexander den store

När sedan Filip dödades antogs Darius III ligga bakom och Filips son Alexander skickades ut att hämnas genom att erövra de kuststäder i det som nu är västra Turkiet. En plan hans pappa Filip redan förberett. Det gick så lätt att han fortsatte av bara farten att erövra hela kusten ända ner till Egypten. Därifrån fortsatte han in mot Susa och Persepolis, Persiens huvudstäder. Han mötte Darius III arme vid Gaugamela 331 f.Kr. och besegrade perserna trots att hans arme var mycket mindre. Därefter fortsatte han inåt och erövrade hela det persiska riket. 330 f.Kr. dödades Darius III och Alexander kunde gifta sig med hans dotter för att på så vis få laglig rätt till persernas enorma imperium.




Källor

http://www.iranchamber.com/people/articles/aryan_people_origins.php

http://www.parstimes.com/library/brief_history_of_persian_empire.html

Bildkällor

Karta över persien under Darius: www.gods-word-first.org/Images/persian-empire-map.gif