Åtgärder

Plattektonik

Från Skolbok

Version från den 20 mars 2012 kl. 21.18 av Ingemar (Diskussion | bidrag) (Hur kunde det bevisas?)

798px-Plates_tect2-sv.svg.png

Karta över jordens största plattor


Jordskorpan är uppdelad i sju stora plattor och ett tiotal mindre. Dom här plattorna rör sig i förhållande till varandra med några centimeter om året. Det låter inte mycket men på några miljarder år försvinner hela plattor och nya uppstår. Orsaken till att plattorna rör sig tror man beror på strömmar i jordens mantel och strömmarna tror man beror på att radioaktivitet i jordens inre smälter berget. Mer lättsmälta stenar flyter ovanpå mer svårsmälta och på det viset bildas strömmar inuti den smälta stenen. Den här rörelsen av kontinenter och världsdelar kallas kontinentaldriften.


Vem kom på kontinentaldriften?

Alfred_Wegener.jpg

Alfred Wegener


Den som först kom med en teori kring kontinentaldriften var en tysk som hette Alfred Wegener. Han fick idén när han funderade över hur väl Sydamerika och Afrika verkade passa samman, som två pusselbitar. Som extra bevis tog han fram fossil och bergsformationer från olika världsdelar som passade överens som om de hade suttit ihop. De forskare som levde samtidigt som Wegener trodde inte på honom utan det skulle ta ändå fram till 1960-talet innan Wegeners teorier faktiskt kunde bevisas.


Vad trodde man innan?

Ända sedan 1600-talet, när man först började rita kartor över Afrikas och Sydamerikas kuster, kände man till att de två världsdelarna passade in i varandra. Man talade om "det skrumpna äpplet" som en teori. Tänk dig att du har ett äpple och låter det torka. Då bildas djupa fåror i ytan. Likadant var det med jorden, den hade skrumpnat på de drygt 6000 år man trodde det gått sedan gud skapade världen. En fåra gick mellan Afrka och Sydamerika och den råkade vara jämnbred som ett dike. Den skrumpna ytan förklarade också alla olika sjöar och hav som bildats genom att fårorna i jordytan fyllts med regnvatten.

640px-Apfel_02.jpg

Ett torrt gammalt äpple

Hur kunde det bevisas?

Alfred Wegeners kontinentaldriftsteori bevisades genom att man tog upp stenar bl.a. från Atlantens botten. Stenarna innehöll magnetiskt material. Eftersom den magnetiska nordpolen dit kompassnålen pekar finns vid nordpolen vissa perioder av jordens historia men vid sydpolen under andra perioder kunde man utnyttja det genom att avgöra åt vilket håll de magnetiska kornen i stenarna pekade för länge sedan när stenen var flytande. Man såg då att havsbottnen på ena sidan av Atlantens mitt var en spegelbild av den andra sidan och på det viset kunde man bevisa att Europa och Afrika pressades bort från Nord- och Sydamerika.

magnetanomalier_crop.jpg

Atlantens botten, ena sidan är en spegelbild av den andra

Varför är kontinentaldriften så viktig att förstå?

Genom den teorin kunde man förklara en mängd olika fenomen som: jordbävningar, vulkanutbrott, förkastningar, bildandet av bergskedjor och också förklara hur gammal havsbotten kan hittas högt uppe i bergen.


Plattektonikens olika steg

Först har man uppsprickning. Jorden delar sig och de två plattorna börjar glider ifrån varandra. Det kan man t.ex. se i östra Afrika. Ibland vattenfylls dalarna så det bildas smala, djupa sjöar eller vikar, som t.ex. Röda Havet.

366px-Afar_spreading_rates.jpg

Afrika börjar att spricka upp


Sedan kommer oceanbottenspridning. Vulkaner och lava väller upp i sprickan när kontinenterna glider åt olika håll och sprickan vidgas. Det kan man t.ex. se i mitten av Atlanten. Där det är riktigt mycket vulkanism kan det uppstå vulkaner som når upp över havsytan så att öar bildas, t.ex. Island.

Carte_de_la_dorsale_en_Islande.png

Island som en del av två plattor


När en platta trycks undan på ena sidan krockar den med en annan platta på andra sidan. En platta är alltid tjockare och tyngre än den andra plattan och då trycks den tunga plattan in under den lätta plattan och vidare ner i jordens mantel där den först trycks ihop och sedan smälter. Om detta sker i havet bildas en djuphavsgrav i skarven mellan plattorna och en öbåge med vulkaner i den andra plattan, på samma sätt som Japan bildats. Sker det vid land kan det bildas en hög bergskedja som t.ex. Klippiga bergen eller Anderna. Området där en platta försvinner under en annan kallas för subduktionszon.

JuandeFucasubduction-sv.jpg

Subduktionszon, en platta sjunker under den andra


Slutligen kommer den tyngre plattan att ha tryckts ner fullständigt under den andra plattan. Den bakomliggande kontinenten når den lättare plattan och de två plattorna möter varandra. Vid krocken trycks de mot varandra och båda veckas och pressas uppåt. Tänk dig två bilar som frontalkrockar där fronterna pressas uppåt mot himlen. Så har t.ex. Himalaya, världens högsta bergskedja bildats när Indien tryckts rakt mot Asiens kust.

San Andreas förkastningen

800px-Kluft-photo-Carrizo-Plain-Nov-2007-Img_0327.jpg

San Andreas förkastningen från luften, man ser en platta på varje sida om förkastningen


Ibland uppstår en sällsynt situation när två plattor inte krockar utan glider längs varandra. Så är det t.ex. vid San Andreas förkastningen i västra USA. Då uppstår inga ny a berg eller vulkaner, men rörelsen kan skapa fruktansvärda jordbävningar. Tänk dig att du håller två klossar med sandpapper mot varandra. Tryck hårt och försök att dra dem åt olika håll. Du kommer att känna att ingenting händer först, men sedan slits de isär med ett ryck. Principen är samma för plattorna. De är inte släta utan formade som gigantiska sandpapper. Ibland hakar de i varandra, men när trycket blir nog stort så ”hoppar” de till och kan flytta sig flera decimeter på en gång. Det är den typen av ”hopp” som skapar de värsta jordbävningarna.

Källor

www.tellus.geo.su.se/geologi_i_skolan/Pages/plattektonik1.htm


Bilder från Wikimedia Commons utom

www.tellus.geo.su.se/geologi_i_skolan/Images/Plattektonik/magnetanomalier_crop.jpg

Bild av Atlantens botten