Raskens, utdrag ur roman - läsförståelse
Från Skolbok
Raskens
Av Vilhelm Moberg
Gustav är dräng, störst och starkast av alla på gården. Vid kvällsmaten får Gustav veta att han ska köra kistan med rotesoldaten Modig vid gryningen, så de får inte festa på natten trots att det är lördagskväll och arbetsveckan är över. Uppklädda och onyktra samlas taktens ungdomar vid en ödestuga. I dansens virvlar lockas han av Nergårds-Anna, som är lovad till kyrkvärdens pojke. Det slutar med ett slagsmål som Gustav vinner och en natt med Nergårds-Anna i höet i en intilliggande lada.
Gustav vaknar av gryningsljuset, ensam. Han skyndar hem till likkörningen och möter där husbonden som är ilsken över att Gustav inte är på plats. Bråk uppstår och Gustav slår ner husbonden, som landar med huvudet på en sten och blir stilla...
ANDRA KAPITLET
Hur en förlupen dräng kommer på rekryteringsmöte och får ett nytt namn
I
Gustav hade tidigt mist sina föräldrar, och redan som tioåring hade han fått börja göra skäl för födan hos främmande människor. Det var nu på tionde året, som han tjänade bonddräng. Han hade skött sin drängtjänst och haft sin frivecka år efter år och visste inte om annat liv. Som han var eftersökt av bönderna för sin arbetsförmågas skull – hans kroppskrafter var av det mindre vanliga slaget och aldrig hade han sparat sig – hade han en efter tidens tjänsteförhållanden god lön. I Källehult skulle han ha hela fyrtiofem riksdaler för sommaren dessutom en kostym vadmalskläder i friveckan. De flesta drängar fick gå för mindre än så. Tjänsten i Källehult hade förstås varit den strängaste han hittills haft; Johannes Jonasson fordrade mer än andra av sina drängar. Själv hade Gustav fått gott beröm om sig varhelst han tjänat, och husbönderna hade alltid velat städsla om honom, när året varit ute.
Om någon därför hade sagt Gustav i går, att han i dag skulle springa ifrån tjänsten efter att ha slagit husbonden sanslös, så skulle han ha svarat, att det vore det sista han skulle kunna göra. Men nu hade det skett i alla fall, fast han inte kunde begripa hur det gått till. Bonden hade slagit först, och så hade han väl blivit ifrån sina sinnen. Nu tjänade det i alla fall inget till att grubbla över det eller att ångra sig och önska att det vore ogjort. Nu gällde det bara att hålla sig undan. Han hade ju hört, att det var belagt med särskilt strängt straff att lyfta hand emot sin husbonde, så det var klart, att man skulle skicka länsman på honom och sätta honom i häkte – kanske för år framåt. Det berodde ju på hur illa det tagit. Snart hade han nog länsman efter sig, så att han måste laga så han fick försprång. Det var den enda tanke han nu hade i huvudet.
Gustav sprang på måfå inåt hagarna. Det var en het dag, luften kändes tryckande och kvalmig, och åskan var nog inte långt borta. Efter en dryg timmes språngmarsch flämtade Gustav som en tröttkörd stövare och orkade inte hålla farten längre; snart gick han helt makligt med sänkt huvud och slappa armar. Under en yvig gran hittade han en källa och lade sig framstupa och drack i långa klunkar. Det kalla vattnet vederkvickte honom; det brände inte längre invärtes, och han blev redigare i huvudet. Så fortsatte han genom snår och över träsk, utan att göra reda för sig vart det bar. Han höll sig till hagmarkerna; när han skymtade en åker eller ett hus vek han av inåt skogen igen. Så strök han omkring hela förmiddagen utan bestämt mål. Han plågades svårt av hettan, och när middagssolen gassade som värst kröp han in under en stor gran och lade sig raklång. Där låg han en stund med händerna i kors under nacken och genomgick i tankarna väl för tionde gången vad som hänt honom det senaste halva dygnet.
Hur kunde han nu ställa det så illa för sig på en enda natt? Nu fick han löpa ifrån tjänsten utan att ha fått mer än femton riksdaler för halva sommaren – han hade trettio innestående förutom vadmalskläderna. Nu skulle han förstås varken få kläder eller pengar så som han burit sig åt. Då hade han fått gå i tre månader och slava och slita för femton riksdaler och födan. Vad var det nu han gjort egentligen, som kommit husbonden att ta till husagan emot honom och som orsakat alltsammans? Han hade legat hos ett fruntimmer i natt och sovit över på morgonen, när han skulle köra ett lik till graven. Och det var förstås okristligt gjort att försova sig i ett ängshus ihop med en flicka och låta en död vänta på jordfästningen! Det var nog farligt sådant. Om man inte vördade och aktade de döda, så kunde de göra en olycklig, hade han hört. Och nu hade nog den döde knekten gjort Gustav olycklig för det han genom drängens förvållande inte fått komma till graven i rätt tid!
Och för en gärning sådan som denna kunde han ju inte få syndernas förlåtelse heller … Hade inte husbonden sagt förresten, att han skulle komma till helvetet för vad han gjort? Det kröp invärtes ett slag, det sved till i hans bröst, och han sväljde ett par gånger. Här på jorden fanns det inte så mycket, som Gustav var rädd för, men helvetet, som han hört prästen tala om så mycket om söndagarna, kunde komma honom att darra så stor han var. Hade han då i natt bokstavligen sovit sig in i helvetet? Gick det inte att ändra? Kunde inte Gud ha varit så barmhärtig, så att han väckt honom? Hade han vaknat någon timme tidigare bara, så hade inte detta hänt. Men Gud hade förstås sett, att han syndat hela natten och därför hade han väl låtit honom sova i sin synd. Tids nog skulle han få vakna i helvetet en gång. För varje ögonblick kom han närmare den stund, då han skulle kastas i den eld, som den onde tillrett och som skulle brinna i all evighet. Ja, i all evighet skulle han brinna bara för det han sovit över en enda morgon. Då måtte han väl bli straffad nog …
Men nu var han tvungen att slå ifrån sig de där tankarna. Det var ju onödigt, att han gick och plågade sig själv i detta livet, när den onde i alla fall skulle plåga honom efteråt. Djävulen kunde han ju inte reda sig emot i längden, hur han än bar sig åt, men ännu så länge var det bara länsman, som ville ta honom, och denne skulle han nog försöka hålla sig undan för.
Hade han då bara sig själv att skylla för det här eländet? Kunde han inte skylla något på Nergårds-Anna också – hade inte hon varit, så hade han ju inte lagt sig i ladan och sovit över. Men han skulle aldrig ha brytt sig om Nergårds-Anna. Hon hade ju sådana falska ögon och höll sig än till den ene än till den andre. Och han hade nog inte brytt sig om henne heller, om han inte hävt i sig så mycket brännvin. Men han hade ju supit för att få lite ombyte i det långtrådiga livet i tjänsten. Det var arbete och tvång från solens uppgång till dess nedgång nästan, det var arbete och tvång sex långa dagar, och när det blev lördagskväll ville de komma ifrån det där under några fattiga timmar. Och då hade de bara brännvinet. Därför hade de druckit brännvin, därför drack väl alla människor brännvin. När drängarna hade lördagskvällens fröjd väntande på sig, så kunde de bättre stå ut med veckans slit. Han gjorde sålunda klart för sig, att han råkat illa ut därför att han velat ha roligt en lördagskväll och ha lite ombyte, han såväl som alla andra drängar. Det där var väl ingen ursäkt att komma med inför Gud förstås, men han vart ändå litet tröstad, när han redde ut orsakerna till sin olycka.
Vart skulle han nu ta vägen? Allra först skulle han ha velat gå och skaffa sig mat. Magen var tom och begynte svida. Så här hungrig hade han visserligen känt sig rätt ofta, när han tjänat bönder, men då hade han vetat ungefär när han skulle få mat. Det visste han inte nu, och det var som om hungersvedan därför kändes värre. Det var middagstid, det såg han på solen, och han hade ännu inte fått någon frukost. Nog hade han många morgnar gått ut hungrig för att ta opp hästarna på betet, men då brukade han få bröd med sig åt djuren, som var skygga för grimman och måste lockas med några brödbitar. Det hade hänt, att han kunnat få en halv kaka åt hästarna, som emellertid fått nöja sig med den mindre delen, medan han stillade sin hunger med den större. På sommaren var det ju så långa morgnar och så drygt till frukost, när man fick gå upp klockan fem, och då hade han många gånger välsignat hästarna för det han fick bröd för deras skull …
Han tog upp sitt knyte för att se efter vad han fått med sig. Han försökte tro, att han fått en matbit med, fast han så väl visste, att han inte haft någonting till hands. Nej, det var bara litet kläder och så några föremål, som han bevarat som minnen efter sina föräldrar. Pengar hade han inga, så det berodde inte på glömska att sådana saknades i knytet; i dag hade han tänkt att ta opp fem riksdaler av lönen av bonden, och nu ångrade han, att han inte gjort det i går kväll redan, för pengar kunde vara bra att ha. Men han hade fått med sig bibeln, som han fått av sin gudfar, när han läste sig fram. Han hade sällan tittat i den, för han var inte mycket för läsning; han hade gått i skola i sex veckor sammanlagt och lärt sig läskonsten nödtorftigt, fast han hade svårt för utanläxor och var rädd för husförhören. Han öppnade bibeln och läste följande, som präntats på pärmens insida: Denna bibel är skänkt av Jonas Svensson i Västra Hällasjö till Karl Gustaf Karlsson konfirmationsdagen 1865.
Därunder stod det en minnesvers:
Tänk uppå dinom skapare i dinom ungdom, förrän de onda dagar komma, och åren nalkas, då du varder sägandes: de behaga mig intet.
Gustav tog sig mödosamt igenom versen, den han en gång som läspojke med mycket besvär lärt sig utantill. Han sade sig nu, att han glömt av den och inte så ofta tänkt på Gud, sedan han gick fram. Han hade ju tyckt, att det var god tid med det, då han blev gammal och skulle till att dö. Nu när han syndat så mycket så hjälpte det väl inte.
Han knöt in sina tillhörigheter igen och fortsatte. Strax därpå kom han ut på landsvägen, där han stannade tvekande. Åt kyrkan till såg han en skjuts komma. Det var ett par vita hästar, som drog en likvagn, och Gustav spärrade upp ögonen och undrade, om han såg i syne. Men det var verkligen likhästarna från Källehult, ty Johan satt på kuskbocken. Likvagnen var tom; den kom ifrån kyrkan och var på hemväg.
Gustav stod häpen och stirrade mitt på vägen, och Johan höll in hästarna, när han kom mitt för honom. Han såg ännu mer förvånad ut.
— Ä dä du, Gustav? Va löper du etter här borta? undrade han.
— Hann du göra skjussen ändå? svarade Gustav med en fråga.
— Vesst hann ja. Ja va etter hästarna före sju.
— Hur kom då te, att du geck, när ja skulle göra’at?
— Jo, dä va unnerlit, må du tro. Johans ögon vidgades, och han tittade sig skyggt omkring, som om han väntat få se spöken mitt på ljusa sommardagen. Dä va nån, som väckte mej i morse!
— Nån väckte dej? Vem kunne dä va? Gustav höll andan i ivern.
— Jo, dä va nock soldaten, som ja skjussat te körkgårn nu! sade Johan halvviskande.
— Å körs – den döe!
Och Johan berättade med rapp och ivrig tunga, att någon hade bänkat på drängkammarens fönster redan vid sextiden i morse, så att han hade vaknat vid det. Men han hade strax somnat igen, för han hade trott att det var någon av kamraterna från nattspringet som ville skoja med honom. Så en stund efteråt hade han vaknat vid, att någon ruskade på honom. Han satte sig opp i sängen, men såg inte en varelse, och det tyckte han förstås var mycket konstigt. Så såg han, att Gustav inte var hemkommen, kom ihåg likskjutsen och förstod hur det var fatt. Han hade hört talas om att den som skulle göra en sådan skjuts alltid vaknade i tid:
— Vi feck inte sova över båda två, förstår du – en av oss måste opp å laga så att den döe kom i jorn på bestämd ti! Å ja steg opp å geck, för ja tordes inte annat. När en dö människa säjer te så där, så måste en allt lyda. Den gamle knekten Modig var ju inte så go att tas med i livet, å ja tror att han ä lika svår etter dön …
Gustav gapade på den andre och hörde på, och han kände hur det kylde på hans rygg, när Johan talade om att han blivit ruskad.
— Ja, sa ja int i går kväll, att man ska ha försyn för de döa, annars gör de en olöckli. En skulle int gå ut på nattspring och supa sej fuller, när en ska köra lik på morrn …
— Nä, dä skulle en int! instämde Johan, som i dag föreföll något bleklagd. Å int skulle vi ha huggit om skjussen mä korten heller, för dä va okrestligt …
— Nä, dä skulle vi int gjort heller …
— Minns du, att ja sa nåt skojord, när ja feck upp knekten? sporde Johan. Ja sa, att ja nock inte slapp’an – eller va dä va! Å ja slapp’an inte heller. Han kom å ruska mej i morse för att ja sa dä där! Gamle Modig hade satt sej för, att ja skulle skjussa honom te straff …
Gustav tvivlade inte ett ögonblick på att det var den döde, som väckt Johan. Men mot honom hade han varit än värre:
— Å ja låg mä Nergårds-Anna å sov över, å därför så skulle ja göra mej olöckli på bonnen!
— Va pratar du i nattmössan? Int har du gjort dej olöckli på bonnen?
— Jo, han slo mej på käften, när ja kom hem, å ja slo igen, så han durade av och vart liggandes!
— Jössessejförbarme!
— Tror du int, att dä va knekten, som gjorde så ja kom ihop mej mä bonnen?
— Att dä va – joo! Johan lät bergsäker. Tog dä så illa?
— Vet int! Ja såg bara, att han svemlade av – sen sprang ja te skogs från alltihop!
— Gu tröste dej, om han faller ifrån, du!
— Ja måste hålla mej unnan förstås!
— Ja, spring du – dä ä bäst! Kanske dä redan har gått bu etter länsman!
Efter detta sista ord förlängde inte Gustav mötet med kamraten i onödan. Han stack in i skogen igen, och Johan fortsatte med skjutsen.
Gustav hade gått i halvcirkel och var ännu inte en halv mil från Källehult. Nu sökte han gå rakt fram och tog vägen genom skogarna mot grannsocknen till. Frampå eftermiddagen kröp solen bakom tjocka, blåsvarta moln; åskan höll på att komma upp, och kvalmet tilltog. Snart hördes det regnsus i trädtopparna, och tunga, feta droppar började falla. Drängen hade då kommit ut på några mader och gick i skyle i ett madhus. Där låg han och lyddes till åskskrällarna och det skvalande regnvattnet till dess han somnade.
När han vaknade var det kväll, åskbyn hade gått över och solen sken fram igen ett slag innan hon gick ned. Från den oslagna maden luktade det friskt av vått gräs, och från björkarna på madbacken föll det pärlklara regndroppar. Han steg upp för att se sig omkring. Framför ladan låg en höbreda; man hade slagit en del av madbacken, men den stora slätten nedanför var orörd. I ett hörn av ladan hittade han ett par knyten, som han undersökte, men han blev besviken, ty han fann intet ätbart i dem. De innehöll bara en kaffekittel, några tomma matkärl och ett halvt dussin träskedar, som man skaffat hit för att ha tillreds under slåttern. En ask svavelstickor fanns det också; den stoppade han på sig, för han kunde behöva göra upp eld.
Gustav var nu utvilad, luften var lätt och frisk efter åskvädret, och han skulle inte ha känt sig så illa till mods just nu – om han bara haft någon mat. Han hade fastat ett dygn, och hungersvedan tog till alltmer. Det bleve nog värst för honom att reda sig mot hungern, under det han höll sig undan …
En bäck flöt emellan madräckorna, och Gustav gick för att titta efter fisk i hålorna, som höll på att torka ur. Med blotta händerna kunde han ta ett halvt dussin gäddor av en fetsills storlek. Med svavelstickorna gjorde han eld på en sten på madbacken och glödstekte gäddorna; det blev kvällsmaten, och den smakade bättre än någon matbit gjort den dag han mindes. Och i hagen intill maden låg en bråne, där det var ellande rött av smultron emellan de svartbrända stubbarna. Han gick och åt av bären tills det skumnade, och nu var han så mätt, att han kunde sova utan att pinas av magen.
Han kröp in i ett madhus, där en del hö var inbärgat, och innan han somnade låg han länge och tänkte på eländet, som han störtat sig huvudstupa i på morgonen. Han var ju inte någon dålig människa, men nu skulle han visst bli strykare ändå – av tvång. Om han inte ville sitta på häktet förstås. Det kanske var lika gott att sitta på häktet; där fick man åtminstone mat nog. Inte skämde han ut sin släkt med det heller, för han hade inga släktingar. Hans föräldrar hade varit arbetsamma och rättskaffens människor, som läst mycket Guds ord både helgdagar och vardagar, och hans mor skulle nog ha gråtit, om hon levat och fått se honom med handklovar på händerna. Men hon skulle ha ansett det som rättvist, att han fått sitt jordiska straff först och främst, hon hade varit sådan. Kanske hon nu hade setat uppe i himlen och sett allt galet som han gjort det sista dygnet, och då var hon säkert rasande på honom; om hon levat och orkat, så skulle hon nog ha försökt slå pojken sin. Men om han nu led sitt straff och satt i häkte i många år, så skulle väl det räknas till godo av Gud. Kanske han då skulle slippa helvetet, åt vilket han ju annars var hemfallen. Ja, kanske det var bäst att han angav sig för länsman. Han fick se i morgon – nu var han så sömnig …
Denna natt sov han sig riktigt fullsövd; när han vaknade så såg han på solen, att dagen redan var långt liden. Ändå steg han inte upp med detsamma, utan låg där helt lat och sträckte på sina lemmar i höet. Som bonddräng hade han inte så ofta fått ägna sig åt den sköna morgonlättjan så här; när han nu fått en extra frivecka mitt i slåttern, så skulle han väl ta vara på den. Han njöt av att vara fri och inte ha någon, som befallde över hans kropp – någon som körde upp honom ur bädden. Hur kunde han i går kväll få för sig, att han borde anmäla sig själv för länsman? Inte skulle han självmant krypa i bur som ett kreatur utan förstånd, så länge han kunde komma undan! Blev det skedda ogjort förresten, om han satt instängd i en cell i åratal, fanns det någon, som hade nytta av att han satt på häkte? … Nej, han gick inte till länsman …
Men en husbonde hade han i alla fall, och det var magen, som nu sade ifrån, att den ville ha något matnyttigt i sig. Han gick till smultronbrånen igen; bären var ju mungoda, men felet med dem var, att de inte fyllde tillräckligt i buken. Och borta i bäcken hade vattnet ökats genom häftigt regn under natten, så att gäddorna med lätthet kunde fly hans gripande händer. Det var svårt att få tag i något hungerstillande …
Då varseblev han plötsligt en ensam flicka, som gick och räfsade ute på madslätten. Hon hade inte sett honom ännu, och han hejdade sina steg. Han ville inte visa sig. Han mindes hur han såg ut efter lördagsnatten, han var orakad, riven och svullen, och fast han inte hade så särskilt usla kläder på sig, skulle nog räfserskan ta honom för en strykare. Och han ville inte skrämma henne, när hon gick här ensam. Kanske man lyste efter honom förresten, så att flickan skulle varsko länsman. Men så kom han att tänka på att hon kanhända kunde skaffa honom en bit mat, och om han bara fick mat, skulle han vara mycket hulpen. Han gick bort till henne för att höra efter den saken. Hon var så upptagen av räfsningen, att hon inte hörde hans annalkande.
Det var en flicka i hans egen ålder. Hon var kortväxt och räckte väl knappast Gustav till bröstet, men kroppsbyggnaden annars var kraftig, och hon såg långtifrån klen ut. Hon var klädd endast i livstycke och kjol, kjolen hade hon kavlat upp för det våta höets skull, så att den inte räckte över knäna. Hon gick barbent och barfotad; benen var kraftigt tilltagna, men väl avrundade vid vadorna, så att tjockleken mindre föll i ögonen, och fötterna var undangömda i den vattensjuka markens grässtubbar, som räckte ända upp till de bastanta fotlederna. Flickan hade breda höfter, ovanför vilka den åtsittande kjollinningen utvisade platsen för midjan, som skulle ha varit något för grov ovanför ett par smalare höfter, men som här syntes vara på sin plats. Livstycket slutade vid armbågen, och de brunbrända armarna nedanför var runda och fasta och höll räfsskaftet i ett hårt grepp. I knappraden över barmen hade ett par knappar gått upp, och flera av de övriga syntes vara på väg att göra sammaledes – det var som om de yppiga flickbrösten befunnit sig i ett alltför trångt fängelse innanför det tätt åtsittande livstycket. Den blå- och vitrutiga bomullsschaletten hade flickan knuten i nacken; nedanför schalettknuten var en tjock, halmgul hårfläta hårt ihoprullad, och den stack av mot det mörkbruna nackskinnet.
Drängen hälsade. Flickan vände på huvudet med ett ryck, och ett par häpna blå ögon stirrade emot honom. Men munnen hade genast ord.
— Goda själv, du! svarade hon. Om hon skrämts av hans plötsliga uppenbarelse mitt på de folktomma maderna, så förstod hon att styra sin rädsla. Hon betraktade Gustav frågande, från huvud till fot, men hon var lugn i ögonen.
Flickan hade schaletten hårt knuten om pannan, och ansiktet i övrigt var lika brunt som nacken; här och var var små fräknar inströdda i solbrännan. Näsan var rak, men något för tjock, munnen var välvuxen, hakan var kraftig med ett drag, som tydde på bestämdhet – en egenskap, som hela hennes uppsyn för övrigt uttryckte.
— Du vart väl inte rädd för ja kom så här? undrade Gustav, nästan ödmjuk i tonfallet.
De pigga ögonen gav honom en blick, som var mera spotsk än rädd.
— Ånä – int kan en kar skrämma mej så här mitt på ljusa dan!
— Ja, då så, då går dä väl an!
Sedan stoppade det för honom. Han blev stående där och hade inte ett ord mer att säga. Det var som om hon skrämt honom i stället med sin blotta blick.
Flickan tog ena handen till bröstet och vände sig halvt om, i det hon kvickt knäppte de uppgångna knapparna i livstycket. Sedan fortsatte hon räfsningen och gjorde sig därvid mera bråttom än förut; hon hade ständigt en hösudd i luften och en på räfsan såsom en duktig räfserska ju borde ha. Någon gång gav hon Gustav en hastig sidoblick, men annars låtsade hon inte om att han fanns där.
Han var alltmer förlägen. Han måste laga så att han fick i gång något tal.
— Vart hör de här maderna tro? begynte han på nytt.
— Har han kommit vill här då?
— Nä, inte precis, men …
— Men annars skulle han väl veta, att dom hör te Momålabönnerna. Den här ä Elias Olssons i Momåla.
— Jaså. Ä dä far dins då? fortsatte Gustav frågorna, rädd att tappa samtalstråden igen.
— Nä, dä ä dä inte, svarade den unga räfserskan och kastade en hösudd litet högre än vanligt. Ja tjänar piga hos Elias, om du äntligen vill veta’at!
Nu började hon också säga ”du”, och av de sista orden lät hon något stucken; det var som om hon velat säga, att det inte angick en strykare som han vem hon var. Och nu visste inte drängen vad han skulle fråga om härnäst – det stod stilla för honom igen. Men nu var det hon som höll talet i gång:
— Men va ä du själver för en? Ä du int härifrån socknen, ettersöm du int känner te ägorna?
— Jo, ja ä från … från … lite långväga ifrån! ändrade han sig, då han kom att tänka på den möjliga efterlysningen. Ja går här å feskar lite i bäcken, som du sir!
Räfserskan såg nästan ömkande på honom:
— Dä ä då också ett angeläget arbete för en stor kar så här mitt i slåttern! Får du nån fesk förresten?
— Inte en fena har ja fått i da. Så inte blir ja fet på fesket, inte!
— Kan tro dä! Du ser rätt sulten ut i stället, töcker ja!
Gustav stirrade på flickan, på samma gång häpen och glad, häpen därför att hon kunnat gissa sig till att han var så hungrig och glad därför att han på så sätt själv slapp framföra sitt ärende, för vilket han stått och gruvat sig.
— Jo, ja ä rätt så sulten, å dä skulle va gott mä en matbit, om du hade …
Det var svårt för honom att få fram de där orden. Han såg ned i jorden, och det syntes på flickan att hon tyckte synd om honom; hon begrep nog, att han inte var van att tigga sitt bröd. Men hon kunde nog inte heller låta bli att förakta honom för det han strök omkring så här och inte uträttade något, när det fanns så mycket arbete, som skulle kunna ge honom mat.
— Ja har matsäck mä mej för hela dan, sade hon och vilade på räfsskaftet, å den räcker nock för dej mä, om du inte ä alltför stor på’et. Just nu skulle ja för resten värma mej lite elvakaffe …
— Då räfsar ja åt dej, mens du kokar kaffet! föreslog den tacksamme drängen och ville ta räfsan ifrån henne. Så sinkar dä inte något för dej!
Hon såg granskande på honom igen med sina lugna ögon som om hon velat göra klart för sig, om han verkligen var att lita på. Hon undrade nog, om han hade några avsikter, som han inte visade, men uttrycket i hennes ögon sade, att hon förstod att hålla sig på sin kant och att hon inte skulle låta lura sig på något sätt.
— Ja, gå på du bara! sade hon. Dess fortare får ja oppräfsat – dä ä inte för roligt te gå ensam här på madräckan!
Och Gustav räfsade, medan flickan gick upp på madbacken och kokte kaffe. Om en stund ropade hon på honom; hon hade brett ut en schalett som en duk över en tuva och satt fram kaffe, kornkringlor, en halv brödkaka och ett stycke spickefläsk.
— Ja tog en del av middasmaten mä, ifall du inte sett mat på länge, sade hon.
Och när han ätit en stund, så visade det sig, att hennes åtgärd var välbetänkt. Även brödet och spickefläsket gick han illa åt. Då och då hejdade han sig i sin ivriga tuggning och frågade, om han tog för hårt på hennes matsäck så att hon fick gå här hungrig och räfsa, men hon svarade att hon nog redde sig till kvällen ändå. Han skämdes alltmer för varje tugga han sväljde av hennes tillmätta mat, men åt sig ordentligt mätt i alla fall. Han försökte skämta med sin matlust: hans mor hade alltid sagt, att han var född hungrig som en varg, och han trodde, att han skulle dö hungrig också, eftersom det var medfött.
— Dä ä klart, att en stor kar som du måste ha möcke mat, sade pigan. Men ja töcker också, att en så stor kar skulle göra nåt som lönade sej bättre än att gå här å titta etter gäddpinnarna …
Skamsen inför henne satt han och stirrade i marken. Han önskade, att han skulle ha kunnat säga henne, att han inte var en sådan, som förnötte dagarna i lättja. Men inte kunde han tala om, varför han strök omkring så här – om hon fick veta det, så skulle hon väl inte vilja byta ord eller blick med honom mer …Nu kände han sig ändå som en riktigt usel stackare, och nu önskade han starkare än förr, att det vore ogjort, det där som han gjorde i går morse. Hon var piga, och han var dräng, men den stora skillnaden var, att hon levde i fred med lagen och länsman och inte behövde vara rädd att visa sig för folk. Hon var en rejäl och förståndig flicka, det kunde man se på henne. Hon såg också ut att vara bestämd av sig – hon lät sig nog inte lockas eller tubbas till något, som hon själv inte ville vara med om från början. Nog hade han sett de som varit grannare än hon – som Nergårds-Anna för exempel – men han kände på sig, att hon på annat sätt var förmer än dessa. Hon var nog en flicka av ett helt annat slag än Nergårds-Anna – han behövde bara titta henne in i ögonen för att förstå det. Hon tycktes honom något tvär och sträv i sitt tal och sätt, men det kanske satt mera utanpå; godsint var hon då åtminstone, eftersom hon delade med sig av sin matsäck så här åt en okänd.
Den unga flickan plockade ihop resterna av måltiden, och han kunde förstå, att det inte blev mycket över åt henne till middag. Men hon skulle i alla fall få mat, när kvällen kom; då skulle han nog bli utan.
Så blev de sittande en stund på tuvan utan att säga något. Hon hade satt en hand i höften och vaggade fram och åter med ena benet, medan hon med andra handen höll ett höstrå, som hon pressade samman mellan de fylliga läpparna. Han satt också och bet i ett höstrå för sällskaps skull; ibland tog han med en hand över ansiktet och kände på sina skråmor – de klädde honom nog inte, och skäggstubben var nu två dagar över en vecka …
— Hocken arger katt har satt i klorna i dej? sporde hon plötsligt.
— Ingen, svarade han förläget. Ja har slajits …
— Kan tro dä! Du har väl inte så möcke annat å göra?
Han teg och skämdes. Vad skulle han väl svara?
— Vi slogs om en däka, sade han efter ett uppehåll, liksom han ville ursäkta sig med det.
— Dä kan ja också tro! Du har förstås go tid med att springa efter däkor!
Vad han än sade, så gensköt hon honom därmed, att han var en dagdrivare, som intet nyttigt uträttade! Och nu trodde hon förstås också, att han var en slagskämpe …
Hon satt och vickade med ena foten; den var kort och bred, och tårna satt nästan i en linje. På lilltån satt en liktorn – den hade hon nog fått för att hon gått med obekväma träskor. De bara benen hade hon nu gömt under kjolen, men armarna hade hon blottade, och han såg att de var runda och fasta i hullet. De båda bröstknapparna i livstycket hade gått upp igen, utan att hon hade märkt det. När hon såg, att hans ögon förirrade sig till öppningen, fick hon brått att knäppa, och ögonblicket därpå sade hon:
— Ja se, ja har allti tyckt, att karar ä galna!
Han trodde, att det var en hänsyftning på honom, för det han hade tittat så där, och han fick brått att se bort.
— Dom ä väl lika galna som kattor i mars, när dom kan slåss om ett fruntimmer!
Det var så hon hade menat. Han mötte hennes ögon igen, och han ville så gärna, att hon skulle tro något gott om honom också; han visste inte riktigt varför han var så angelägen om det. Han tänkte först säga, att han varit full, då han slogs, men så åtrade han sig, för hon tänkte väl tillräckligt ont om honom utan att hon behövde veta, att han söp med.
Hon steg upp och satte sin huvudschalett till rätta.
— Nä, dan lider, å inget blir gjort. Ja ska ha oppräfsat före kväller!
— Ja, ja får tacka å gå då! sade han och lyfte på mössan. Om ja kan ge dej nåt igen nån gång, så ska ja göra’t!
— Nä, dä ska du int, sade hon med bestämdhet. För ja gör inte byteshandel mä bonnens matbitar å ger inte för å få igen!
— Nä, dä förstås, men ändå så borde du ha lika gott igen. Vi träffs kanske nån gång, å då så …
— Kanske vi gör dä, ja …
— Ja heter Gusta, sade han och såg ned.
— Å ja heter Ida, sade hon och såg bort över madslätten ett slag.
— Ajjö då! – Ajjö!
Blickarna möttes en gång till, och hon syntes något mildare i ögonen än förut. Hon tog sin räfsa, och han klev över gärdsgården och gick in i hagen.
Den dagen förflöt och en till, och Gustav irrade omkring i skogsmarkerna på måfå, bara för att gömma sig. Om nätterna låg han i ängshusen, och när magsvedan blev alltför ihållande, så gick han in i ett skogstorp eller någon backstuga och bad om en matbit. Han blev inte nekad någon gång, men han var inte heller väl sedd, och det var inte med lätt sinne han tiggde sig fram. På de flesta ställena hade man inte heller mer än man väl behövde.
Den förlupne drängen skulle ha velat spörja till sin husbonde, men han var rädd att ge spår på sig och tordes inte fråga. Och så fruktade han nog också för vissheten. Om det gått så illa, att Johannes Jonasson fått sin död av hans slag, så var han rakt tvungen att rymma sin väg – vart som helst. Han hade tänkt att han skulle försöka ta sig fram till Kalmar, där han sedan måhända kunde komma som besättningskarl på någon båt över till Amerika, för pengar hade han ju inga. Men ännu så länge höll han sig till hemorten och gick inte längre än han hittade vägen. Hur det var, så tyckte han att det var tryggast.
Men när han en dag var framme och tiggde mat i en stuga, undrade man vad han var för en och talade om att man borde skicka länsman på sådana som han. Han sprang sin väg, och sedan tordes han inte visa sig för folk mer. Det blev inget att äta därefter, undantagandes skogsbär. Efter några dygn hade han svält sig så att han nätt och knappt orkade gå. Han kunde inte sova heller – han bara låg och grunnade på sin belägenhet. Han begynte bli alldeles utled på det där livet som skoggångare.
Å ena sidan hade han maten och fängelset – å den andra svälten och friheten: vilket skulle han ta? Aldrig förr hade han varit i ett så svårt val. Men ingen hade han att be om råd.
Han svalt ett dygn till – och så valde han maten och fängelset. Han bestämde sig för att gå raka vägen till länsman och få ett slut på eländet. Han skulle bli fästningsfånge, men på det här viset skulle han inte heller bli människa mer. Han var ju som ett vilt djur, som skyggade vid minsta knäpp i skogen, som fick springa vid blotta aningen om folk …
Han begav sig åter mot hemsocknen, inom vilken länsmansbostället låg, och han påskyndade stegen som om han varit rädd, att han skulle hinna ångra sig. Först när han följt stora landsvägen ett långt stycke och kommit till Snäppebo vägskäl, stannade han. Ty där låg Socken-Klarans stuga, och Socken-Klaran sålde öl och brännvin, fast hon fått plikta för det ett dussin gånger minst. Just nu skulle en klunk brännvin och ett stop öl ha smakat Gustav, och han stod och tittade bortåt lönnkrogen. Han såg en hel del barn där borta vid stugan; ja, det var sant, Klara hade sex stycken ungar, åt vilka det skulle finnas precis lika många fäder. Hon var ett dåligt fruntimmer, hon hette inte Socken-Klaran för inte …
Nu kom det en skjuts körande från stugan mot vägen, och ofrivilligt gick Gustav baklänges och ställde sig bakom en buske vid vägkanten. Så sant han levde, var det Johannes Jonassons häst! I fjädervagnens framsäte satt två karlar, och den ene av dem var Johannes Jonasson själv; han satt där rak och bredbent, och intet tydde på, att han legat för döden nyligen. Nu hade han förstås varit inne och fått lite färdbrännvin hos Klara, han pratade och sladdrade med den andra karlen, och båda var de något mosiga. Gustav stod där bakom sin buske och glodde stort på sin förre husbonde; när Johannes Jonasson körde förbi honom uppfattade han några av bondens ord:
— Då säjer vi, att du får städsel hos mej te den tjufiärde oktober … Men drängtosingen som löpte frå mej, han får nock allri tjänst mer … han ä utskämd i hela socknen etter detta …Hade ja gjort rätt, så skulle ja låtit länsman ta’an – men dä feck va … Han trodde, han gjort mej i bet nu, den rackarn, men tur ja feck dräng i stället. …
Gustav bara stod där och glodde, under det Johannes Jonasson körde sin väg efter att ha druckit städselöl med sin nye dräng. Gustav hade med ens blivit så lätt invärtes, att han tyckte sig kunna flyga. Han var inte dråpare som väl var, han hade inte slagit ihjäl Johannes Jonasson. Han kunde visa sig för folk utan att skämmas ögonen ur sig. Nog stod han och retade sig över att han sprungit i skogen och svultit som en husbondlös hundracka i åtta dagar alldeles i onödan, men det han genomlidit skulle väl inte pina honom mer. Han var inte dråpare, som väl var …Han var så glad, att han skulle haft lust att göra något riktigt galet igen – av pur glädje. Och han gick in till Socken-Klaran och sökte förmå henne att betro honom på brännvin och mat så länge. I första gård han gick förbi skulle han gå in och fråga, om man inte ville ha slåtterhjälp, och sen skulle det nog bli pengar, så att han kunde betala. Och han fick av Klara vad han ville ha, fast hon var säker på att hon aldrig skulle få en styver för det.
På Perstorps kaptensboställe, som brukades och beboddes av kapten Jägerschiöld, höll man slåttergille en av de första dagarna i augusti. Det hade samlats så mycket folk till gillet, att man slog en äng på ”trettio kärars slåtter” under dagen. Det bestods brännvin och öl i stora kaggar, ty kaptenen var en stark anhängare av de tillställningar, vid vilka största vikten lades vid den flytande förtäringen. På kvällen samlades folket från slåttern till dans och lekar på bostället; man skulle roa sig bra efter slutad slåtter, för då skulle det bli mycket hö på ängarna till ett annat år, hette det. Och kaptenen lät skjuta flera skott i en gammal kanon, som han hade stående invid gårdsgrinden. Med dessa starka smällar ville han säga till vänner och grannar i bygden: ”Nu har kapten Jägerschiöld slutat sin slåtter för i år – har ni slutat er?” Han ville alltid vara bland de främsta i fråga om rask såning, slåtter och bärgsel, och i år var han sturskare än vanligt, för han var den förste i socknen, som kunde hålla slåttergille.
Kapten Jägerschiöld hade just den dagen stämt möte med några av sina rotemästare i och för rekrytering till kompaniet. Han hade ålagt rotemästarna att skaffa karlar till några lediga nummer. Som det var bråd tid kom inte bönderna med de tillämnade soldaterna förrän frampå kvällen. Just när slåtterfolket hade ätit kvällsmat höll man på med rekryteringen ute på gårdsplanen, där en major, kaptenen och bataljonsläkaren satt kring ett bord. En del av slåtterfolket var nyfiket och stod där för att titta på.
Kapten Jägerschiöld var kortväxt och tjock. Han växlade lynne med sekunderna; han var så lättstucken, att han blev arg som ett bi, innan man visste ordet av, och då kunde han svärja och gorma i fem minuter utan uppehåll, men hastigt som man vänder en hand kunde han bli god igen, och då visste han inte hur väl han ville den, som han nyss likställt med underjordens invånare. Han var röd i synen till följd av ymnigt begagnande av starka varor och hade ett par långa, borstiga mustascher; de brukade styvna till och resa sig likt morrhåren på en katt, när han vart vred, men annars slokade de snällt som mjuka svansar. Nu röt han med bönderna och svor osande eder, och mustascherna stod ganska högt i vädret, ty han tyckte, att man kom med usla rekryter den här gången. Han ville bara ha långa, ståtliga och välvuxna karlar på Konga kompani, och när det fanns folk att ta av, så menade han också, att rotemästarna skulle plocka ut de bästa knektämnena. Han tålde inte, att man kom med något skrot; blev han bjuden en karl, som det var något fel på, så körde han ut både rekryten och rotemästarn. Så kom man nu med en karl, som inte på långt när höll det brukliga knektmåttet – sex fot – och kaptenen bröt genast ut:
— Karn ä ju nära fyra tum för kort! Va fandens svedda j-r menar rotemästarn mä dä här? Har trealnarsfolket dött ut här i socknen, eftersom han börjar värva av dvärgarnas släkte! Härnäst kommer ni väl mä halta å puckelryggiga och lemmalytta! Såna kan duga te bonddrängar, men inte te kungens och kronans knektar på Konga kompani!
Majoren och doktorn log i smyg åt kaptenen. De kände till hans kitslighet i fråga om rekryterna. Alla kompanichefer var ju noga vid valet av soldater, men Jägerschiöld var så intagen av styrka och ståtlig växt hos en soldat, att han för dessa egenskapers skull kunde förlåta honom nästan vad som helst. Rotemästarna brukade också, visa av erfarenheten, ta ett par pojkar vardera med sig till rekryteringsmötena, så att kompanichefen fick att välja på. Och hade man kommit över ett särskilt präktigt knektämne, så brukade det bli riklig traktering på kaptensbostället. Jägerschiöld hade en gång föresatt sig, att just hans kompani skulle ha de största karlarna vid Kungl. Kalmare regemente.
Så sade doktorn, att en annan tillämnad knekt något besvärades av plattfot, och kompanichefens mustascher reste sig ytterligare en halv tum, när han hörde detta.
— Har ni nu blivit rent förbannade, bonnknävlar! inledde han en favoritsammansättning av svordomar. Drar ni hit plattfotade jäklar också! Ni tror kanske, att såna har lättast att marschera, va? Om jorden vore platt som deras fötter, så skulle de kanske va bra som knektar, men nu ä jorden rund – rund som en kanonkula, hör ni! – och därför kan inte plattfotade stackare gå på henne, nä, de borde inte få trampa henne mä såna ussla fötter! Men ni vet förstås inte, att jorden ä rund – dä har väl inte skollärarna haft vett att lära er. Å därför så ska ja förlåta er för den här gången, rotemästare! Men pojken får ni kasserad! Jaha, allting klart – förrsvinn! Nästa man!
Så var det till sist bara ett nummer kvar att besätta, och kaptenen ropade:
— Roten 132 Momåla – vakant! Var har vi rotemästarn?
En fetlagd bonde gick fram, åtföljd av en yngre karl. De var så lika varandra, att man kunde se, att det var far och son. Båda hade ljusrött hår, fadern hade också tjocka, ljusröda polisonger. Han sköt fram sonen till kaptenens bord och ställde sig själv bredbent bredvid.
— Ja ä rotmästarn för Momåla i år och har min egen pojk mä mej! Skulle väl tro han duger?
Sonen hade knektmåttet inne och var grovt byggd, så att kaptenens mustascher sjönk något vid hans åsyn.
— Å du heter?
— August Olsson.
— Å gammal nog är du, sir ja. Tjugufem år i rappet, va? Nåja, dä gör däsamma – du ser ut som om du skulle kunna orka mä en ränsel.
Doktorn skulle just ta karlen med sig för närmare undersökning, då kaptenen fattade honom i tröjkragen. Han hade något, som putade ut mittför bröstet.
— Va har du för knölar här, pojk? Du ä väl inte växt som ett fruntimmer heller?
— Nä, ja har bara lite färdvägsbrännvin mä mej, förklarade bondpojken. Vi har en mil hit å mer till!
Kapten Jägerschiöld knäppte upp hans tröja och drog fram en halvstopsbutelj ur ena fickan. Han höll upp flaskan mot dagsljuset – den var halvtömd.
— Jaha, ett halvstop till en mil – dä ä väl ungefär lagom, eller hur, major? Hälften till hitvägen å hälften till hemvägen – precis lagom, va?
Men när kaptenen stoppade tillbaka buteljen i August Olssons ficka, fick han se att det putade ut även på andra sidan på pojkens bröst.
— Förbaske mej, ä du inte växt som ett fruntimmer ändå, pojk!
Kaptenen stack handen i den andra tröjfickan och drog upp en halvstopsbutelj till. Även den var halvtömd.
— Å dä ä brännvin i den också?
— Jaa! svarade bondpojken spakt.
Men nu reste sig kaptenens mustascher ånyo.
— Nu går dä förbanne mej för långt ändå! utbrast han. Att du kan behöva ett halvstop färdebrännvin för en mil, dä kan ja förstå, å dä har både majorn å ja funnit tillständigt, men faen i mej, om du ä i behov av ett stop, pojke där! En kar, som ska bli knekt, måste kunna gå en liten bit utan att dra mä sej ett helt stop brännvin! Du duger inte te soldat – nä, inte på långa vägar! Ett stop brännvin för en mils väg – nä nä, dä går inte! Du förstår inte va en soldat får stå ut mä – du måtte tro, att han bär mä sej en brännvinskagge för jämnan i ränseln! Du ä kasserad – nån ordning får dä lov vara – ett halvstop räcker gott till milen för en soldat – du är kasserad, hör du dä – allting klart, karl! – förrsvinn!
Bondpojken gick snopen tillbaka. Men hans far, rotemästaren, stod kvar och försökte ta igen emot kaptenen:
— Men när dä inte ä nåt kroppsligt fel på pojken, så trodde ja …
— Tig karl! avbröt kompanichefen. Här har du ingen talan – dä ä jag, som rekryterar folk till kompaniet å inte du!
Och man visste allmänt, att när kapten Jägerschiöld bestämt något, så gick det inte att säga någonting emot det. På det viset var han inte den, som pratade till och ifrån.
— Du har väl nån mer pojke på förslag till numret, rotemästare?
Men den tjocke rotemästaren hade ingen mer – det var tydligt, att han varit säker på att hans son skulle bli städslad.
— Va? brummade kaptenen. Vem ska vi då skriva för numret efter avdöde knekten Modig?
Han tittade sig omkring bland folket och fick se slåtterkarlarna, som stod något avsides.
— Va står ni å glor efter där? röt han. Ä dä nån, som vill bli soldat, så kan han komma fram, men annars kan ni laga er i väg allihop!
Kaptenen hade ju inte trott, att någon skulle ta honom på orden, och hans häpnad blev stor, när det verkligen kom fram en yngling. Han var huvudet högre än de längsta av de närvarande, han strök av sig mössan och sade med kraftig stämma:
— Jag vill bli soldat!
Kaptenens mustascher sjönk alltmer mot mungiporna, under det han granskade karlen. Han tog honom under hakan, kramade honom om axlarna och kände på hans armmuskler.
— Knävlar i dej, pojken min! grymtade han. Du har bringa å bröst som duger, å talg i tummarna har du också! Å vilka härliga muskelknölar på armarna … Lång ä du också som själva Goliat, så du får nog bocka dej i vinkel, om du ska gå in i ett lågt soldattorp. Va säjs, major å doktor?
Nykomlingen blev mätt och undersökt.
— Sex fot å åtta tum så nära – jaså! Skulle tro dä duger eller va, major? Har vi längre karl på hela regementet? Du blir en prydnad för en flygel på Konga kompani, pojksatan! Va ä du för en luver å va heter du?
— Ja har vatt mä på slåttern på bostället, å ja heter Karl Gustav Karlsson!
— Jaha, du är antagen å skriven för roten nummer 132 Momåla!
Men nu steg den fetlagde rotemästaren fram och förklarade, att han också hade ett ord med, då det städslades soldat för roten.
— Jaha, sade kompanichefen, här har rotemästarn den nye rekryten! Gör opp legokontrakt med honom bara, så ska jag godkänna det sen. Allting klart – förrsvinn!
Bonden, som fått sin son kasserad, var vass i ögonen, när han betraktade rotens nye soldat, och det kunde man förstå.
Gustav själv hade ännu inte hunnit fatta, vad som skett. Aldrig hade han trott, att det kunde gå så fort att bli knekt. Det brukade vara hundra händer om ett ledigt nummer, och de avgående soldaternas egna söner brukade ha företräde; fast han många gånger funderat på att söka rote och torp, hade han till sist sagt sig, att det inte lönade mödan.
Gustav hade vänt sig om för att gå, när kaptenen ropade honom tillbaka. Det spratt till i honom; det hade inte gått riktigt till det här ändå – han skulle nog kasseras till slut.
— Får ja tala ve dej ett tag till. Var har vi Bergasmen? Ta hit honom – ta reda på honom där borta, så ska ni få se någonting!
En stor karl, nästan lika lång som Gustav och åtskilligt grovare, sköts fram till kaptenen. Det var Bergasmeden. Han hade riktig tjurnacke, armar som svällde av muskler under tröjan och nävar som släggor. Det var den starkaste karl kaptenen visste.
Nu tog han smeden och den nye knekten i armarna och förde ihop dem.
— Nu ska ni ta ett ordentligt livtag, ni båda! sade han. Du säjer ju, sme, att allri nån lagt dej i jorden?
— Nä, allri har nån lagt dit mej! bekräftade smeden.
— Å du pojke får göra ditt rekrytprov nu! Du har också krafter så dä förslår! …
Kapten Jägerschiöld var road av all slags kraftmätning och ställde till sådan i tid och otid emellan starka karlar. Nu var han riktigt i tagen.
— Titta nu, ska ni få se! sade han till majoren och doktorn. Dä här ska bli ett ordentligt livtag!
— Hör nu, kapten! lät Bergasmeden.
— Ja, va ä dä?
— Jo, om dä blir nån skada på honom, han gjorde en åtbörd emot den nyantagne rekryten, så svarar ja int för dä!
— Behöver du int heller! Ja svarar för allt sånt! Skynda på nu bara!
Bergasmeden och Gustav fattade tag om varandras liv. Smeden sökte göra brottningen kort; han gick genast till angrepp med häftiga knyckar, av vilka Gustav kastades fram och åter. Men smeden kunde inte få ynglingen i marken, ty denne var alltid påpasslig nog att ta mottag. Så fortgick det ett par tre minuter under åskådarnas stora spänning. Inget av motståndarens tag kunde överraska Gustav. Bergasmeden begynte ta ut sig, och när den andre endast tog försvarstag blev han het:
— Kan du int ta i du också ett slag, så du får si hur gott dä ä!
Knappt hade han talat ut, förrän han miste sitt fotfäste i marken och slogs omkull med en väldig duns. Gustav var smidigast av de båda; innan smeden hunnit sansa sig hade han fått tillfälle till ett raskt tag, och på en sekund hade han den stora kroppen under sig.
— Knävlar i dej, pojke! utbrast kaptenen förnöjd. Det var ett karlatag, må ja säja! Sa ja inte, att du hade talg i tummarna och stål i ryggbastet!
Bergasmeden låg där och vred sig och försökte fåfängt komma upp.
— Va ä dä för fasoner? undrade Jägerschiöld. Stig opp karl å va som folk!
— Dä går … dä går visst inte! stammade smeden.
— Asch prat, opp mä dej bara! manade kaptenen och stötte till honom i baken med foten.
Den liggande försökte nog att resa sig, men överkroppen föll tillbaka mot marken igen. Hans ansikte förvreds därvid – resningsförsöket hade gjort mycket ont.
Majoren och doktorn kom till, och det bildades en ring kring Bergasmeden. Kaptenen blev något rödare i ansiktet; han hade tyckt sig märka att majoren ogillat denna brottning från början, och nu var han illa berörd av förmannens blickar. Doktorn undersökte smeden helt flyktigt.
— Ena låret är brutet! sade han.
Man lagade i ordning en bår åt den skadade. Kaptenen gick avsides och svor tyst för sig själv. Han hade ju åtagit sig att svara för möjligen uppkommen skada på brottarna, och under det han upprepade alla svordomar han i hastigheten kunde komma ihåg sökte han räkna ut, vad lasarettskostnaderna för ihopläkning av ett brutet lårben kunde gå till.
Men om kaptenen var förargad, så var den nyantagne rekryten rentav förtvivlad. Han hade brutit lårbenet av smeden – där miste han sin nya knekttjänst! En kronans karl fick förstås inte bära sig åt på det viset, som han gjort. Det hade ju varit en lek bara, och han skulle inte ha tagit i så hårt, när han lade smeden i jorden …
Men kapten Jägerschiöld kom fram till sin nye rekryt, klappade honom på axeln och smusslade halvt förläget en tvåriksdaler i hans hand.
— Du ä en rask gosse, du! sade han. Va ska du ha för soldatnamn nu igen, du? Jo, just Rask ska du heta! Det namnet passar bra för dej – dä blir ett bra namn, det!
Så hade nu drängen Gustav Karlsson blivit soldaten nummer 132 Rask vid Konga kompani av Kungl. Kalmare regemente – därför att den tillämnade rekryten hade stoppat på sig två halvstop brännvin i stället för ett!
Källa: Raskens, av Vilhelm Moberg. Albert Bonnier förlag 1927, E-bok 1.2 ISBN 978-91-0-013324-5
Filmatisering av kapitlet
1: Sök på reda på vad orden i texten betyder. Saknar du ordbok kan du använda Wikipedia eller Wiktionary: https://sv.wiktionary.org/wiki/Wiktionary:Huvudsida Ta gärna reda på ordens betydelse innan du läser novellen så förstår du den bättre.
vadmal länsman knekt kvalmig vederkvicka riksdaler jordfästning mad, madhus åskskrällar hulpen livstycke barm spickefläsk däka lönnkrog rotemästare
2; Att läsa på raderna innebär att söka information som finns tydligt angiven i texten:
A: Varför tror Gustav att han kommer att komma till helvetet?
B: Kvällen innan hade Gustav tyckt att Nergårds-Anna var en av världens vackraste kvinnor men hur ser han på Nergårds-Anna nu, dagen efter?
C: Vad hände när Johan väcktes till likskjutsen?
D: Hur var Ida klädd när de träffades första gången?
E: Vad tyckte Gustav att det var för skillnad mellan Nergårds-Anna och Ida?
F: Han tänker: ”Å ena sidan hade han maten och fängelset – å den andra svälten och friheten: vilket skulle han ta? Aldrig förr hade han varit i ett så svårt val.” - varför var han tvungen att göra det valet?
G: Det brukliga knektmåttet var sex fot, vad blir det i meter och centimeter?
H: Varför dög inte August Olsson som soldat?
3: Att läsa mellan raderna innebär att man söker fram information som man förstår av textens sammanhang.
A: Rotesystemet med indelta soldater avskaffades 1901. Boken är skriven 1927. När tror du handlingen i boken utspelar sig? (ledtråd-Gustavs bibel)
B: Hur märker man att det är sankt kring ängarna där Ida arbetar?
C: Varför var det så viktigt för kapten Jägerschiöld att soldaterna han rekryterade var långa?
D: Varför smusslade kapten Jägerschiöld en tvåkrona till Gustav efter det att han knäckt lårbenet på smeden?:
4: Att läsa bortom raderna innebär att man kopplar ihop den kunskap man har sedan tidigare för att förstå sammanhanget i en text
A: Den döde knekten hette Modig. Gustav fick ett nytt namn, Raskens, av kapten Jägerschiöld. Varför fick soldaterna andra namn än bönderna?
B: Det står ”Bonden, som fått sin son kasserad, var vass i ögonen, när han betraktade rotens nye soldat, och det kunde man förstå.” Varför ska vi förstå det? Varför var det så åtråvärt att bli rotesoldat?
5: Öppna frågor saknar ett rätt svar, man kan bara diskutera kring dem.
A: I texten framgår en tydlig skillnad mellan kvinnorna. Nergårds-Anna och Socken-Klaran beskrivs i negativa ord medan Isa beskrivs helt annorlunda trots att hon visar mer hud än de andra två. Vad kan det finnas för orsak att beskriva speciellt Nergårds-Anna och Ida på så olika vis?
1: Sök på reda på vad orden i texten betyder. Saknar du ordbok kan du använda Wikipedia eller Wiktionary: https://sv.wiktionary.org/wiki/Wiktionary:Huvudsida Ta gärna reda på ordens betydelse innan du läser novellen så förstår du den bättre.
vadmal = ett tyg av fårull som slagits med klubba i blött tillstånd så att porerna blivit täta. Det var billigt att tillverka och blev samtidigt tåligt mot slitage länsman = person anställd av staten som bedrev skatteuppbörd, indrivning, polisverksamhet. knekt = gammalt namn för soldat kvalmig = kvävande, varm och tryckande vederkvicka = ge nya krafter riksdaler = svenskt mynt som användes före kronor och ören jordfästning = begravning mad, madhus = mad=> kärr. Allt med ordet mad är kopplat till kärr. madhus=lada för kärrslåttern åskskrällar = smällar när blixten slår ner hulpen = hjälpt livstycke = Tygstycke om barm och liv, vanligen knäppt med knappar under 1800-talet
.
barm = byst, bröstparti spickefläsk = Salt fläsk som kallröks och torkas. däka = ung flicka, bondflicka lönnkrog = hus där man säljer alkoholhaltiga drycker utan tillstånd rotemästare = personen som tog hand om soldattorpet och såg till att den indelte soldaten fick det han hade rätt till
2; Att läsa på raderna innebär att söka information som finns tydligt angiven i texten:
A: Varför tror Gustav att han kommer att komma till helvetet? - för att han slagit ihjäl sin husbonde och för att han inte kört knekten Modig till begravningen i tid.
B: Kvällen innan hade Gustav tyckt att Nergårds-Anna var en av världens vackraste kvinnor men hur ser han på Nergårds-Anna nu, dagen efter? - som en lömsk och opålitlig flicka.
C: Vad hände när Johan väcktes till likskjutsen? - någon knackade på rutan och någon ruskade om honom, men det fanns ingen där.
D: Hur var Ida klädd när de träffades första gången? - i uppkavlad kjol klädd i bara livstycket, med bara armar och både barbent och barfotad.
E: Vad tyckte Gustav att det var för skillnad mellan Nergårds-Anna och Ida? - Det står: "Hon (Ida) såg också ut att vara bestämd av sig – hon lät sig nog inte lockas eller tubbas till något, som hon själv inte ville vara med om från början. Nog hade han sett de som varit grannare än hon – som Nergårds-Anna för exempel – men han kände på sig, att hon på annat sätt var förmer än dessa. Hon var nog en flicka av ett helt annat slag än Nergårds-Anna – han behövde bara titta henne in i ögonen för att förstå det."
F: Han tänker: ”Å ena sidan hade han maten och fängelset – å den andra svälten och friheten: vilket skulle han ta? Aldrig förr hade han varit i ett så svårt val.” - varför var han tvungen att göra det valet? - för han var på flykt, kunde arresteras för läsdriveri men kunde samtidigt tas av länsman om de kände igen honom som mördare. I fängelset fanns mat, i friheten svalt han.
G: Det brukliga knektmåttet var sex fot, vad blir det i meter och centimeter? - i fot är 30.48 cm, så sex fot är ca 183 cm.
H: Varför dög inte August Olsson som soldat? - han söp för mycket.
3: Att läsa mellan raderna innebär att man söker fram information som man förstår av textens sammanhang.
A: Rotesystemet med indelta soldater avskaffades 1901. Boken är skriven 1927. När tror du handlingen i boken utspelar sig? (ledtråd-Gustavs bibel) - ca 1850.
B: Hur märker man att det är sankt kring ängarna där Ida arbetar? - hon går barfota med uppkavlad kjol och det rinner bäckar och åar runt dem.
C: Varför var det så viktigt för kapten Jägerschiöld att soldaterna han rekryterade var långa? - för en lång soldat orkar bära mer och inger mer respekt än en kort
D: Varför smusslade kapten Jägerschiöld en tvåkrona till Gustav efter det att han knäckt lårbenet på smeden? - han var nöjd med Gustav som kunde besegra smeden som ingen annan besegrat, det visade att han gjort ett bra val av soldat.
4: Att läsa bortom raderna innebär att man kopplar ihop den kunskap man har sedan tidigare för att förstå sammanhanget i en text
A: Den döde knekten hette Modig. Gustav fick ett nytt namn, Raskens, av kapten Jägerschiöld. Varför fick soldaterna andra namn än bönderna? - soldatnamnet skulle urskilja dem från bönderna och spegla deras personlighet.
B: Det står ”Bonden, som fått sin son kasserad, var vass i ögonen, när han betraktade rotens nye soldat, och det kunde man förstå.” Varför ska vi förstå det? Varför var det så åtråvärt att bli rotesoldat? - en indelt soldat hade rätt till ett eget torp. Detta var väldigt värdefullt i ett Sverige där merparten av all brukbar mark var ägd och uppodlad av självägande bönder. Rotesoldaten fick i praktiken samma status som en självägande bonde, om inte ändå bättre status.
5: Öppna frågor saknar ett rätt svar.
Frågor om Vilhelm Moberg
A: Detta var Mobergs debutroman, men hur gammal var han när den gavs ut 1927?
B: Boken Raskens blev populär, men varför? Handlingen utspelar sig drygt 75 år innan utgivningen. Vad tror du det var som fick folk att älska boken?
C: Varför valde han att skriva om en indelt soldat i sin debutroman tror du?
D: Vad finns det mer för kända boktitlar som Vilhelm Moberg skrev? Vad var det som gjorde just de boktitlarna populära?