Söderhavets kolonisering

Karta över södra Stilla havet

Söderhavet är en allmän benämning på Stilla havet söder om Ekvatorn. I Söderhavet ingår Oceanien, och Till Oceanien hör ögrupperna: Mikronesien, Melanesien och Polynesien. Australien räknas ibland in i Söderhavet, men inte alltid. Nya Zeeland beskrivs ofta som en egen del, trots att landet tillhör Polynesien rent geografiskt.

Koloniseringen av Söderhavet började kanske så tidigt som för 60 000 år sedan, vilket du kan läsa om i kapitlet om Söderhavets tidiga kolonisation. Men den kolonisering som ingår i begreppen kolonialismen och imperialismen var den som skedde från 1500-talet till 1900-talet av främst: Frankrike, Tyskland, Storbritannien och USA.

Till skillnad från Sydamerika och Afrika hade Söderhavet inga egentliga rikedomar eftersom merparten av öarna är korallöar eller atoller där kokospalmer växer. På vissa öar gick det att samla in guano (fågelbajs), eller bryta fosfat, som konstgödsel. På några plaster, som Tahiti, gick det att bedriva ett lönsamt pärlfiske. På större öar gick det att anlägga plantager för odling av sisal och sockerrör. Störst inkomstkälla för industriländerna gav hanteringen av kopra. Det är den vita inre delen i kokosnötter som torkat i solen. Kopran exporterades sedan till Europa där den förädlades så att ren olja eller fett kunde utvinnas ur den. Resterna användes till djurfoder.

Handelsmän i Storbritannien grundade Söderhavskompaniet i ett försök att få ut rikedomar från Söderhavet till den Europeiska marknaden, på samma vis som Ostindiska kompaniet fraktade dyrbarheter från Kina och Indien, men Söderhavskompaniet gick aldrig i vinst.

Pärla i pärlmussla och Kopra bildas genom att vitan från kokosnötter torkas i solen

Innehåll

1 Australien, Tasmanien och Nya Guinea
2 Nya Zeeland
3 Mikronesien och Marshallöarna
4 Melanesien, Fiji och Solomonöarna
5 Polynesien, Samoa, Hawaii, Franska Polynesien och Tonga
- 5.1 Nauru och världens fetaste befolkning
6 Källor
- 6.1 Bildkällor

Australien, Tasmanien och Nya Guinea

Cook kliver iland i Botany Bay

År 1770 klev britten James Cook iland i Botany Bay och blev på det viset inskriven i historieböckerna som den första europé som satte sin fot i Australien. 18 år senare byggdes det första fängelset i Botany Bay. Det var inte den enda. Under lång tid användes Australien som fångkoloni för det brittiska imperiet. Kriminella från imperiets alla hörn, både män och kvinnor, tvingades lämna sina hemländer för ett liv i Australiens ödemarker. Helt öde var de inte. Aboriginerna hade levt där sedan senaste istiden, men som jägare, samlare och fiskare. Inte som bönder.

Aboriginerna sågs som mindre värda människor, närmast som djur som skulle utrotas

Aboriginerna sågs som ett hot. På vissa platser infördes skottpengar på aboriginer, viket innebär att den som dödade en aborigin fick en ekonomisk ersättning. I Tasmanien utrotades ursprungsbefolkningen helt. De områden som var lämpliga för jordbruk, främst längs Australiens norra- och östra kust, rensades snabbt från urinvånare så att européer som ville bosätta sig lätt kunde få en bit mark att odla på. I Australiens inre, där det var torrare, blev boskapsrancher vanliga. En av de främsta exportartiklarna från Australien blev därför fårull till den snabbt växande textilindustrin i England under den industriella revolutionen.

Till skillnad från Australiens urinvånare var befolkningen på Nya Guinea bofasta bönder

Ön Nya Guinea är lite speciell. När Storbritannien började kolonisera Nya Guinea söderifrån reagerade tyska köpmän. De bildade det tyska handelskompaniet Neuguinea-Compagnie. Det var handelskompaniet och inte tyska staten, som byggde stationer längs kusten, på öarna utanför och ända bort till Solomonöarna, och kunde på det viset bedriva handel både med den ganska stora befolkningen i Nya Guineas inre, liksom med fartyg som trafikerade de andra öarna i Söderhavet. Ett minne från den tiden är ögruppen Bismarckarkipelagen utanför Nya Guineas kust som fått sitt namn efter järnkanslern Otto von Bismarck. 1899 tog tyska staten över de landområden Neuguinea-Compagnie kontrollerade och gjorde om dem till en officiell tysk koloni.

Nya Zeeland

De maorier européerna mötte var stolta krigare, vana att slåss efter
århundraden av krig mellan stammarna

Holländare seglade förbi Nya Zeeland redan 1642, men det var britten James Cook som först klev i land, 1769. När britterna kom till Nya Zeeland var landet redan tätt befolkat av urinvånarna maorierna, ett folk som tillhör polynesierna. Nya Zeeland består av två stora öar, Nordön och Sydön. På den mindre Nordön är klimatet lämpligt för odling vilket innebar att det bodde flest maorier där. Sydön däremot har södra halvklotets högsta bergskedja och är till stora delar täckt av regnskog eller torra slätter i de områden som ligger i regnskugga. Nästan alla av Nya Zeelands maoristammar levde därför på Nordön. De få som levde på Sydön livnärde sig istället främst på jakt och fiske.

Samlare med "mokomokai", avhuggna, tatuerade huvuden

Till en början var Nya Zeeland mer eller mindre laglöst land och europeiska köpmän och valfångare utnyttjade situationen. De bytte musköter, mynningsladdade gevär, mot tatuerade människohuvuden som kunde säljas dyrt till europeiska samlare. .Musköterna gjorde att maorier, beväpnade med skjutvapen, lätt kunde besegra grannstammar som var utan. Krigsfångar tatuerades i ansiktet och halshöggs så att huvudena kunde bytas mot nya musköter. Därför kallas detta för muskötkrigen mellan 1807-1842

Undertecknandet av Waitangiavtalet, rekonstruktion

1840 skrevs ett avtal mellan stammarnas hövdingar och den brittiska kungen, Waitangiavtalet. Det var ett sätt att få fred men hövdingarna gav i praktiken bort sina marker till britterna, som i sin tur sålde marken billigt till nybyggare som jagade bort maorierna. I modern tid har det framkommit att det kontrakt som var skrivet på engelska var annorlunda än det på maoriernas språk, och därför anser många maorier att det är ogiltigt och all mark som ägdes av maorier före undertecknandet av avtalet ska ges tillbaka till dem.

Skillnaderna i avtalen var inledningen på de Nyzeeländska krigen mellan britter och maorier. Först när britterna gav sig på lokalbefolkningen, brände byar, dödade kvinnor och barn och förstörde skördarna, kunde de tvinga maorierna att ge upp. Krigen varade mellan 1842-1875 och anses som ett av få exempel när industrinationer inte kunnat besegra urinvånare med vapen, utan med terror.

Mikronesien och Marshallöarna

Karta över Mikronesien

Mikronesien ligger närmast Indonesiens övärld och utforskades tidigt av både portugisiska och spanska sjöfarare. De industrinationer som främst koloniserade övärlden var dock Tyskland från söder, med utgångspunkt från Nya Guinea, och USA från öster. Marshallöarna var t.ex. tysk koloni fram till första världskriget. Efter andra världskriget hamnade Marshallöarna under USA:s kontroll och det är där USA genomfört flera tester av både atombomber och vätebomber som gjort öar i ögruppen radioaktiva under många tusen år i framtiden.

Atombombstest vid Bikiniatollen, Marshallöarna 1946

Melanesien, Fiji och Solomonöarna

Karta över Melanesien

Precis som i Mikronesien var det brittiska- och det tyska inflytandet stort i Melanesien, trots att det var spanjorer och holländare som först upptäckte Mikronesien. Den värdefulla ögruppen Solomonöarna styrdes delvis av tyskar och delvis av britter till 1893 när Tyskland bytte sin del av Solomonöarna mot västra Samoa, som ansågs värdefullare. Fiji, även den en värdefull melanesisk ögrupp, styrdes helt av britterna.

Hus på Solomonöarna, 1898

Polynesien, Samoa, Hawaii, Franska Polynesien och Tonga

Karta över Polynesien

Polynesien är den till ytan största ögruppen och sträcker sig mellan hörnen i triangeln: Nya Zeeland i sydväst, Påskön i sydost och Hawaii i norr.

Samoas läge gjorde ögruppen intressant för sjöfarande industrinationer. Först konkurrerade britter och tyskar om varsin del, för att sedan få en gemensam konkurrent i USA 1855. Konflikten mellan länderna ledde till ett krig 1890 vilket slutade med att ögruppen delades upp mellan Tyskland och USA 1899.

Familj på Samoa, 1909

Hawaii ligger inte i Söderhavet men ingår i Polynesien. Öarna har haft bra klimat och jordar som lämpat sig för odling vilket gjort att de kunnat ha en ovanligt stor befolkning för att vara i Polynesien. Som så många andra platser i Söderhavet var kapten James Cook första besökaren, och det var även här han dödades av urinvånarna 1779. Hawaii var för starkt för att koloniseras. Istället löpte olika handelsmän in sig på Hawaii för att starta plantager, främst för att odla sockerrör. Européernas närvaro med: pengar, skjutvapen, kristendom och nya vanor, förde med sig slitningar inom Hawaiis ledande familjer vilket ledde till flera uppror inom landet. 1898 hade Hawaii så svag ledning att USA kunde gå in och annektera Hawaii. Det skulle dock dröja till 1959 innan Hawaii blev en fullvärdig stat i USA.

Hula-dansare på Hawaii, 1800-talet. De hade mer kläder på sig då.
Kinesiska arbetare skördar sockerrör på Hawaii, 1800-talet

Olika handelsmän och valfångare seglade genom Franska Polynesien, som ursprungligen kallades Sällskapsöarna eftersom befolkningen var fredlig. Först 1849, efter konflikter mellan franska katolska missionärer och medlemmar av andra missionsrörelser, tog Frankrike över kontrollen. Ögruppen döptes om till Franska Polynesien 1957. Huvudön, där nära 70% av befolkningen lever, heter Tahiti och gjorde sig tidigt känd för sin pärlindustri, som ger bra inkomster än idag trots konkurrens från odlade pärlor.

Paul Gaugin, en känd fransk målare, besökte Tahiti 1891 och målade då en serie konstverk som anses banbrytande inom den konstinriktning som kallas impressionism.

Bild ur Gaugins anteckningsbok

På senare år har Franska Polynesien mest blivit känd som den plats där franska staten testar sina kärnvapen på Moruroa-atollen. Tester som smittar ner naturen med radioaktivitet under tusentals år in i framtiden.

Test av kärnvapen, Moruroa-atollen 1970

Tonga, på gränsen mellan Melanesien och Polynesien, är ett undantag i koloniseringen av Söderhavet eftersom det är det enda större öriket som lyckades hålla undan stormakterna och aldrig koloniserades, även om de fick beskydd av Storbritannien från 1900.

Kröningen av drottning Salote Tupou III av Tonga, 1918

Nauru och världens fetaste befolkning

Nauru är ett självständigt rike men som hamnade under tysk kontroll 1888, fram till första världskriget. 1906 upptäcktes det att berggrunden bestod av fosfat (från guano), som används till konstgödsel. Fosfatbrytning påbörjades tills 2006 när all fosfat hade tagits bort och sålts till USA och Europa. Kvar finns ett öde landskap som det inte längre går att odla någonting i.

Nauru, nutid

Detta har inneburit att all mat, utom kokosnötter och fisk, som befolkningen behöver kommer i konserver med båt eller flyg. Konserverad mat är inte lika näringsrik som färsk mat och innehåller dessutom mycket fett och socker. Detta har i sin tur lett till att Nauru har värdens fetaste befolkning där 94.5% av befolkningen klassas som sjukligt feta och 31% lider av diabetes orsakad av övervikt. Högst i världen. Detta bara för att giriga handelsmän förstörde ön i jakt på fosfat till konstgödsel.