Skillnad mellan versioner av "Söderhavets tatueringar"

Versionen från 21 maj 2017 kl. 06.43

Krigare på Hawaii, fullkropps tatuerad

Att tatuera sin kropp har varit en viktig tradition i Söderhavet. Tatueringar visade att man fick gifta sig, vilken släkt an tillhörde, vilken släkt man var ingift i, vilken status man hade i stammen osv. Alla vuxna var tatuerade någonstans, oavsett kön, och man började tatuera barnen i tonåren. En orsak till tatueringarna tror man berodde på att polynesierna saknade skriftspråk.

Den folkgrupp som främst tatuerade sig var polynesierna. Det är ett folk som finns utspridda inom den polynesiska triangeln med ett hörn på Nya Zeeland, ett hörn på Påskön och ett hörn på Hawaii.

• • Den polynesiska triangeln

De som levde nära ekvatorn, t.ex. de på Hawaii, gick omkring nästan nakna. Därför var det vanligt med helkroppstatueringar på dem.

De polynesier som levde långt söderut, som de på Nya Zeeland, hade kläder på sig för att skydda sig mot kylan. Då syntes inte kroppstatueringarna. Istället blev det vanligt att man tatuerade ansiktet. Det kallades för Moko eller Mokomokai om hela ansiktet var tatuerat.

Mokomokai

Vackert tatuerade huvuden på fiender som dött i strid mellan stammar höggs av från kroppen, kokades, torkades och sparades. De var sedan värdefulla handelsvaror. Bland annat byttes de tillvita européer under 1800-talet, som betalade med gevär som kunde användas i nya strider mellan stammarna. Handeln med avhuggna tatuerade huvuden var så viktig att man började tatuera tillfångatagna krigare i ansiktet för att kunna behålla huvudet efter att tatueringen läkt och fången dödats för att kunna byta det mot fler gevär.

Det fanns européer och amerikaner som samlade på avhuggna huvuden, men de flesta mokomokai hamnade slutligen på museer världen över. I modern tid har maorierna velat få tillbaka huvudena för attkunna begrava dem. Bland annat återlämnade Etnografiska museet i Stockholm ett huvud år 1990.

Privatsamling av mokomokaihuvuden

Även kvinnorna på Nya Zealand tatuerade sig. De hade ingen tradition av mokomakai. Istället tatuerade kvinnorna läpparna så att de blev svarta och placerade en tatuering på hakan som sträckte sig ända upp till läpparna. Även om den ansiktstatueringen, en ta moko, var mindre var den minst lika viktig som en mokomakai vad det gällde att visa vilken släkt kvinnan tillhörde och vem hon var gift med. Förutom det var det vanligt att kvinnor tatuerades innanför kläderna, på lår, skinkor och ända upp på könsorganet, för att även där visa att man var redo för ett äktenskap, vilka barn man fött, vilken familj man själv tillhörde, vilka familjer barnen fick kräva tillhörighet till osv.

Traditionen att tatuera ansiktet med en ta moko har fått ett uppsving sedan början av 2000-talet på Nya Zeeland. Bland annat är en domare i högsta domstolen tatuerad.

Domare i högsta domstolen, Caren Fox, med sin ta moko

Att tatuera sig var en smärtsam process. Tatueraren hade ett verktyg som ser ut som en liten kam med vassa spetsar. Den var gjord i ett hårt material som vulkanglas eller hajtänder. Spetsarna doppades i ett tusch gjort på brända ben. Kammen lades med spetsarna på den plats på kroppen som skulle tatueras och sedan slog tatueraren in spetsarna i huden med lätta slag. En tatuerng kunde ta flera dagar att göra klar. Just i ansiktet ligger blodkärlen ytligt och trycker man för djupt kunde men förblöda. Smärtan som uppstod av att ligga timme ut och timme in medan tatueraren långsamt knackade in tatueringen bit för bit är omänsklig.

Traditionell tatuering

Källor

http://www.zealandtattoo.co.nz/tattoo-styles/polynesian-tattoo-history-meanings-traditional-designs/

https://www.thevintagenews.com/2016/12/28/goodbye-fierce-princess-a-tribute-to-carrie-fisher-talented-actress-writer-warrior-and-an-inspiration-to-people-of-all-ages/

https://sv.wikipedia.org/wiki/Mokomokai