Åtgärder

Skillnad mellan versioner av "Schalen - läsförståelse"

Från Skolbok

m
m
Rad 35: Rad 35:
 
Efteråt sa Stella:  
 
Efteråt sa Stella:  
 
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;"Jag var kall." Och efteråt var hon alltid kall, alltid. Kylan gick in i hennes hjärta: Rosa såg att Stellas hjärta var kallt. Magda tultade vidare med sina små blyertspenneben, ritande hit och dit, på jakt efter schalen. Pennorna vacklade vid kasernöppningen, där ljuset började. Rosa såg, och följde efter. Men Magda var redan på den öppna platsen utanför kasernen, i det lekande ljuset. Det var uppställningsplatsen. Varje morgon fick Rosa gömma Magda under schalen vid en vägg i baracken och gå ut och ställa upp på uppställningsplatsen med Stella och hundratals andra, ibland i timmar, och Magda, helt övergiven, förblev tyst under schalen och sög på dess hörn, Varje dag som Magda var tyst, dog hon inte. Rosa insåg att Magda skulle dö i dag, och samtidigt strömmade en upphetsad skräck över Rosas handflator. Hennes fingrar brann. Hon var överraskad, uppjagad. Magda vaggade på pennbenen i solljuset, och ylade. Ända sedan Rosas bröstvårtor torkade ihop, ända sedan Magdas sista skrik på vägen, hade Magda fråntagits sina ord. Magda var stum. Rosa trodde att det blivit något fel med hennes stämband, med hennes luftrör, med struphuvudet; Magda var trasig, utan röst. Kanske var hon döv. Kanske var det något fel med hennes intelligens. Magda var dum. Till och med skrattet, som kom när den askprickiga vinden förvandlade Magdas schal till en clown, var bara en genomblåst uppvisning av tänderna. Även när lössen, huvudlössen och kroppslössen, gjorde henne så galen att hon blev lika vild som en av de stora råttorna som plundrade barackerna vid gryningen i jakt på kadaver, gnuggade och kliade och sparkade och bet och rullade hon omkring utan att gnälla. Men nu strömmade ett långt, trögflytande rep av rop ur Magdas mun.
 
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;"Jag var kall." Och efteråt var hon alltid kall, alltid. Kylan gick in i hennes hjärta: Rosa såg att Stellas hjärta var kallt. Magda tultade vidare med sina små blyertspenneben, ritande hit och dit, på jakt efter schalen. Pennorna vacklade vid kasernöppningen, där ljuset började. Rosa såg, och följde efter. Men Magda var redan på den öppna platsen utanför kasernen, i det lekande ljuset. Det var uppställningsplatsen. Varje morgon fick Rosa gömma Magda under schalen vid en vägg i baracken och gå ut och ställa upp på uppställningsplatsen med Stella och hundratals andra, ibland i timmar, och Magda, helt övergiven, förblev tyst under schalen och sög på dess hörn, Varje dag som Magda var tyst, dog hon inte. Rosa insåg att Magda skulle dö i dag, och samtidigt strömmade en upphetsad skräck över Rosas handflator. Hennes fingrar brann. Hon var överraskad, uppjagad. Magda vaggade på pennbenen i solljuset, och ylade. Ända sedan Rosas bröstvårtor torkade ihop, ända sedan Magdas sista skrik på vägen, hade Magda fråntagits sina ord. Magda var stum. Rosa trodde att det blivit något fel med hennes stämband, med hennes luftrör, med struphuvudet; Magda var trasig, utan röst. Kanske var hon döv. Kanske var det något fel med hennes intelligens. Magda var dum. Till och med skrattet, som kom när den askprickiga vinden förvandlade Magdas schal till en clown, var bara en genomblåst uppvisning av tänderna. Även när lössen, huvudlössen och kroppslössen, gjorde henne så galen att hon blev lika vild som en av de stora råttorna som plundrade barackerna vid gryningen i jakt på kadaver, gnuggade och kliade och sparkade och bet och rullade hon omkring utan att gnälla. Men nu strömmade ett långt, trögflytande rep av rop ur Magdas mun.
<br />
 
 
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;"Maaaa-"
 
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;"Maaaa-"
<br />
+
<br />Det var det första ljud som någonsin lämnat Magdas strupe sedan Rosas bröstvårtor torkat ihop.
Det var det första ljud som någonsin lämnat Magdas strupe sedan Rosas bröstvårtor torkat ihop.
 
<br />
 
 
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;"Maaaa. . . aaa!"
 
<br />&nbsp;&nbsp;&nbsp;"Maaaa. . . aaa!"
 
<br />
 
<br />

Versionen från 20 april 2022 kl. 11.09


Ozick inspirerades att skriva Schalenefter en rad i boken "The Rise and Fall of the Third Reich" av William L. Shirer . Boken nämnde en verklig händelse, en bebis som kastades in i ett elstängsel av de tyska vakterna. Ozick slogs av dödslägrets brutalitet och kände sig inspirerad att skriva om en sådan händelse.


Schalen


Av Cynthia Ozick


Stella, kall, kall, helvetes kall. Som de gick längs vägarna tillsammans. Rosa, med Magda hopkurad mellan ömmande bröst. Magda, invirad i schalen. Ibland bar Stella Magda, trots att hon var avundsjuk på Magda. En smal, alltför smal, flicka på fjorton med egna små bröst. Stella ville bli inlindad i en schal, gömd, sovande, vaggad av marschstegen. En baby. Ett runt spädbarn i en famn. Magda tog Rosas bröstvårta, men Rosa slutade inte gå. En vandrande vagga. Mjölken räckte inte, ibland sög Magda in luft, sen skrek hon. Stella var vrålhungrig. Knäna var tumörer på pinnar, armbågarna kycklingben.

Rosa kände ingen hunger. Hon kände sig lätt, inte som någon som går omkring utan som någon som höll på att svimma, som var i trans. fångad i ett anfall. Någon som redan är en ängel, pigg och allseende, men uppe i luften utan att röra vägen. Som om hon trippade fram på yttersta fingernaglarna. Hon såg in på Magdas ansikte genom en öppning i schalen: en ekorre i ett bo, trygg. Ingen kunde nå henne inne i den lilla bostad schalens omlindningar skapat. Ansiktet, mycket runt. Som ett ansikte i en fickspegel, men det hade inte Rosas dystra hy, mörk som kolera. Det var ett helt annat sorts ansikte. Himmelsblå ögon, platt hår som släta fjädrar, nästan lika gula som stjärnan, fastsydd på Rosas kappa. Man skulle kunna tro att hon var en av deras bebisar.

Rosa, halvt medvetslös, drömde om att ge bort Magda i en av byarna. Hon kunde lämna ledet för en minut och trycka Magda i famnen på vilken kvinna som helst vid sidan av vägen. Men lämnade hon ledet skulle de kanske skjuta. Och även om hon lämnade ledet för en halv sekund och pressade schalbyltet mot en främling, skulle kvinnan ta det? Kanske hon blev förvånad eller rädd? Hon kunde tappa schalen så Magda ramlade ut och slog i huvudet och dog. Det lilla runda huvudet. Ett så duktigt barn. Hon gav upp skrikandet och sög i sig smaken av den torra bröstvårtan. Det lätta trycket från tandköttet på de små käkarna. En liten tandspets som stack upp ur underkäkens tandkött. Så glänsande, som en vit marmorgravsten för en älva. Utan att klaga släppte Magda Rosas bröst, först det vänstra, sedan det högra. Båda var spruckna, utan spår av mjölk. Kullarna utslätade, vulkanen slocknad. Ett blint öga. Ett kallt hål. Magda tog schalens hörn i munnen att suga på istället. Hon sög och sög och dränkte trådarna med saliv. Schalens goda smak, som mjölk från tyget.

Det var en magisk schal, den gav näring åt ett spädbarn i tre dagar och tre nätter. Magda dog inte, hon höll sig vid liv, fast väldigt tyst. En märklig doft, som av kanel och mandel, steg ur hennes mun. Hon höll hela tiden ögonen öppna utan att blinka eller slumra till och Rosa studerade dess blåhet, ibland tillsammans med Stella. På vägen höjde de det ena tunga benet efter det andra och studerade Magdas ansikte.    "Arisk" sa Stella med en röst som blivit tunn som papper, och Rosa tänkte på hur Stella stirrade på Magda som en liten kannibal. Och den gången Stella sa "arisk" tyckte Rosa det lät som om Stella egentligen sagt: "Låt oss äta henne."

Men Magda levde tills hon kunde gå. Hon levde så länge, men hon gick inte så bra. Dels för att hon bara var femton månader gammal, dels för att spindelbenen inte kunde hålla upp hennes feta mage. Den var luftfet, stor och rund. Rosa gav nästan all sin mat till Magda, Stella gav ingenting. Stella var glupsk, själv ett växande barn, men växte ändå inte mycket. Stella fick ingen mens. Rosa fick inte mens. Rosa var glupsk, och samtidigt inte. Hon lärde sig av Magda hur man dricker smaken av ett finger i munnen. De var på en plats utan medlidande, allt medlidande var förintat i Rosa. Hon såg på Stellas ben utan medlidande, säker på att Stella väntade på att Magda skulle dö så att hon kunde sätta tänderna i de små låren.

Rosa förstod att Magda skulle dö mycket snart. Hon borde redan ha varit död, men hon hade grävts ner djupt inne i den magiska schalen, förväxlad med de dallrande kullar som var Rosas bröst. Rosa drog schalen tätt omkring sig som om den bara täckte henne själv. Ingen tog den ifrån henne. Magda var stum. Hon grät aldrig. Rosa gömde henne i baracken, under schalen, men hon visste att den dagen skulle komma när någon berättade; eller när någon, inte ens Stella, skulle stjäla Magda för att äta upp henne. När Magda började gå visste Rosa att Magda skulle dö mycket snart. Något skulle hända. Hon var rädd för att somna. Hon sov med tyngden av sitt lår över Magdas kropp, rädd att hon skulle kväva Magda under sitt lår. Rosas vikt blev mindre och mindre; Rosa och Stella förvandlades sakta till luft.

Magda var tyst, men hennes ögon var fruktansvärt levande, som blå tigrar. Hon tittade. Ibland skrattade hon — det verkade vara ett skratt, men hur kunde det vara det? Magda hade aldrig sett någon skratta. Ändå skrattade Magda åt sin schal när vinden blåste i hörnen. Den unkna vinden med svarta bitar i, som fick Stellas och Rosas ögon att tåras. Magdas ögon var alltid klara och tårlösa. Hon vaktade som en tiger. Hon bevakade sin schal. Ingen kunde röra den, utom Rosa. Stella fick inte. Schalen var Magdas egen bebis, hennes husdjur, hennes lillasyster. Hon trasslade in sig i den och sög på ett av hörnen när hon ville vara väldigt stilla.

Sedan tog Stella schalen och Magda dödades.

Efteråt sa Stella:
   "Jag var kall." Och efteråt var hon alltid kall, alltid. Kylan gick in i hennes hjärta: Rosa såg att Stellas hjärta var kallt. Magda tultade vidare med sina små blyertspenneben, ritande hit och dit, på jakt efter schalen. Pennorna vacklade vid kasernöppningen, där ljuset började. Rosa såg, och följde efter. Men Magda var redan på den öppna platsen utanför kasernen, i det lekande ljuset. Det var uppställningsplatsen. Varje morgon fick Rosa gömma Magda under schalen vid en vägg i baracken och gå ut och ställa upp på uppställningsplatsen med Stella och hundratals andra, ibland i timmar, och Magda, helt övergiven, förblev tyst under schalen och sög på dess hörn, Varje dag som Magda var tyst, dog hon inte. Rosa insåg att Magda skulle dö i dag, och samtidigt strömmade en upphetsad skräck över Rosas handflator. Hennes fingrar brann. Hon var överraskad, uppjagad. Magda vaggade på pennbenen i solljuset, och ylade. Ända sedan Rosas bröstvårtor torkade ihop, ända sedan Magdas sista skrik på vägen, hade Magda fråntagits sina ord. Magda var stum. Rosa trodde att det blivit något fel med hennes stämband, med hennes luftrör, med struphuvudet; Magda var trasig, utan röst. Kanske var hon döv. Kanske var det något fel med hennes intelligens. Magda var dum. Till och med skrattet, som kom när den askprickiga vinden förvandlade Magdas schal till en clown, var bara en genomblåst uppvisning av tänderna. Även när lössen, huvudlössen och kroppslössen, gjorde henne så galen att hon blev lika vild som en av de stora råttorna som plundrade barackerna vid gryningen i jakt på kadaver, gnuggade och kliade och sparkade och bet och rullade hon omkring utan att gnälla. Men nu strömmade ett långt, trögflytande rep av rop ur Magdas mun.
   "Maaaa-"
Det var det första ljud som någonsin lämnat Magdas strupe sedan Rosas bröstvårtor torkat ihop.
   "Maaaa. . . aaa!"
Återigen vacklade Magda i det farliga solljuset på uppställningsplatsen, och vickade på ynkliga, små, böjda smalben. Rosa såg. Hon såg att Magda var ledsen över förlusten av schalen, Hon såg att Magda skulle dö. En våg av olika uppmaningar bultade i Rosas bröstvårtor: Fånga, hämta, ta med! Men hon visste inte vem hon skulle gå mot först, Magda eller schalen. Om hon hoppade ut på uppställningsplatsen för att rycka till sig Magda skulle gråten inte sluta, för Magda skulle fortfarande inte ha schalen. Men om hon sprang tillbaka in i baracken för att hitta schalen, och om hon hittade den, och om hon kom fram till Magda, höll den och skakade den, då skulle hon locka tillbaka Magda, Magda skulle stoppa schalen i munnen och tystna igen.

Rosa gick tillbaka in i mörkret. Det var lätt att upptäcka schalen. Stella låg under den med sina tunna ben och sov. Rosa slet loss schalen och flög - hon kunde flyga, hon var bara luft - ut på uppställningsplatsen. Solvärmen mumlade om ett annat liv, om fjärilar på sommaren. Ljuset var lugnt, mjukt. På andra sidan stålstaketet, långt borta, fanns gröna ängar spräckliga av maskrosor och djupfärgade violer. Bortom dem, ännu längre bort, oskyldiga tigerliljor. Höga, lyftande sina orangea huvar. I kasernen talade man om "blommor", om "regn". Exkrementer, tjocka bajskorvar och det långsamma, stinkande, rödbruna vattenfall som droppade ner från de övre kojerna. Stanken blandad med en bitter fet framglidande rök som smorde Rosas hud. Hon stod ett ögonblick vid kanten av uppställningsplatsen. Ibland verkade elektriciteten innanför staketet brumma. Till och med Stella sa att det bara var inbillning, men Rosa hörde riktiga ljud i tråden. Korniga. sorgsna röster. Ju längre bort hon var från staketet, desto tydligare trängde rösterna fram till henne. De klagande rösterna knastrade så övertygande, så passionerat, att det var omöjligt att misstänka att de var spöken. Rösterna sa åt henne att hålla upp schalen högt; rösterna sa åt henne att skaka den, att piska med den, att veckla ut den som en flagga. Rosa lyfte, skakade, piskade och vecklade ut den. Långt borta, väldigt långt, böjde sig Magda över sin luftfyllda mage och sträckte ut händerna med sina tunna armar. Hon var högt upp, upphöjd, red på någons axel. Men axeln som bar Magda kom inte närmare Rosa och schalen, den drev bort. Fläcken som var Magda rörde sig mer och mer in i det disiga fjärran. Ovanför axeln glittrade en hjälm. Ljuset hamrade på hjälmen och förvandlade den till en gnistrade bägare. Under hjälmen slungade sig en kropp, svart som en dominobricka, och ett par svarta stövlar, i riktning mot det elektriska stängslet. De elektriska rösterna började tjattra vilt.
   "Maamaa, maaamaaa," nynnade de alla tillsammans. Magda var så långt från Rosa nu, tvärs över hela den öppna platsen, förbi ett dussin baracker, långt borta på andra sidan! Hon verkade inte större än en nattfjäril.

Plötsligt seglade Magda genom luften. Hela Magda, högt upp. Hon såg ut som en fjäril som rörde sig längs en silverranka. Och i samma ögonblick som Magdas befjädrade runda huvud och hennes pennben och ballongaktiga mage och sicksackarmar slog in i staketet, blev stålrösterna galna i sitt morrande och uppmanade Rosa att springa och springa till platsen där Magda hade landat efter sin flygtur mot det elektrifierade staketet. Men Rosa lydde naturligtvis inte. Hon stod bara still., För om hon sprang, skulle de skjuta, och om hon försökte plocka upp resterna av Magdas kropp, skulle de skjuta, och om hon lät vargskriket steg för steg pressa sig upp genom hennes skelett, skulle de skjuta. Så hon tog Magdas schal och fyllde sin egen mun med den. Stoppade i mer och mer av schalen tills hon svalde vargens skrik och smakade på kanel- och mandeldjupet från Magdas saliv. Och Rosa drack Magdas schal tills den torkade ihop.



Publicerad första gången i "The New Yorker" 1980: https://www.newyorker.com/magazine/1980/05/26/the-shawl

1: Ta reda på vad orden i texten betyder innan du läser texten så förstår du den bättre. Använd: svenska.se, ordbok, Wikipedia eller Wiktionary.



2; Att läsa på raderna innebär att söka information som finns tydligt angiven i texten:

A:


3: Att läsa mellan raderna innebär att man söker fram information som man förstår av textens sammanhang.

A:


4: Att läsa bortom raderna innebär att man kopplar ihop den kunskap man har sedan tidigare för att förstå sammanhanget i en text

A:


5: Öppna frågor saknar ett rätt svar, man kan bara diskutera kring dem.

A:

1: Ta reda på vad orden i texten betyder innan du läser texten så förstår du den bättre. Använd: svenska.se, ordbok, Wikipedia eller Wiktionary.



2; Att läsa på raderna innebär att söka information som finns tydligt angiven i texten:

A:


3: Att läsa mellan raderna innebär att man söker fram information som man förstår av textens sammanhang.

A:


4: Att läsa bortom raderna innebär att man kopplar ihop den kunskap man har sedan tidigare för att förstå sammanhanget i en text

A:


5: Öppna frågor saknar ett rätt svar, man kan bara diskutera kring dem.





Åter till registret för läsförståelsetexter