Åtgärder

Slutet på Jugoslavien - vägen till kriget

Från Skolbok

Version från den 5 februari 2020 kl. 13.36 av Ingemar (Diskussion | bidrag)

Yugoslavia map swedish.svg Josip Broz Tito uniform portrait.jpg

Jugoslavien under Tito, och Broz Tito

Under kalla kriget styrdes Jugoslavien med hård hand av Broz Tito, ordförande i kommunistpartiet och därmed ledare för landet. Genom honom hölls Jugoslavien utanför stora delar av kalla kriget. Valspråket var "Broderskap och enighet" och alla behandlades lika,oavsett religion eller etnicitet. Moskva kunde inte ta kontroll över Jugoslavien vid krigsslutet eftersom Tito och hans kommunistiska trupper redan befriat landet från nazisterna innan ryskt pansar kom fram. Moskva hade inget direkt emot det eftersom Tito var kommunist och därför följde de kommunistiska idealen. Detta ledde i sin tur till att Jugoslavien aldrig var en del av Warszawapakten eller maktspelen mellan USA och Sovjetunionen

Allt var inte frid och fröjd. Inom Jugoslavien finns katoliker i Kroatien, muslimer i Bosnien och ortodoxt kristna i Serbien. Ovanpå det finns olika etniska grupper som: kroater, bosniaker, serber, kosovoalbaner osv. Titos järnhand höll ihop landet, men med Titos död 1980 samtidigt som landet gick in i en lågkonjunktur började landet falla samman

Military power of NATO and the Warsaw Pact states in 1973.svg

Karta, NATO och Warszawapakten


Jugoslaviens delar och styre

Jugoslavien blev en federation redan under Tito. De olika delarna, republikerna, hade egna presidenter som ofta, men inte alltid, även var ordförande i det lokala kommunistpartiet. Övergripande intressen, som utrikespolitik och militären, leddes av en gemensam president över Jugoslavien som tog beslut tillsammans med ett råd bestående av representanter för de olika republikerna.. Utöver detta hade Tito även gett Vojvodina, Montenegro och Kosovo egna presidenter,och ledare med nästan samma självbestämmande som t.ex. Kroatien, trots att de tre var regioner inom Serbien.

Detta system var mycket förvirrande. Det gick att bli mäktig på flera olika sätt:

  • Som president över Jugoslavien (President of the Presidency of SR Serbia), togs bort 1990
  • Som president över Serbien (ofta samtidigt president över Jugoslavien)
  • Som ledare för Jugoslaviens kommunistiska parti
  • Som president i en annan Jugoslavisk republik än Serbien, eller:Montenegro, Vojvodina eller Kosovo
  • Som representant för en republik i rådet som gav sitt stöd till den sittande presidenten i nationella frågor
  • Som ledare för kommunistpartiet i en republik


Slobodan Milošević

Slobodan Milosevic Dayton Agreement.jpg

Slobodan Milošević

Att Jugoslavien föll samman berodde på en enda man, Slobodan Milošević. Han var ordförande i Serbiens kommunistiska parti och närmaste medhjälpare till Serbiens president. När Jugoslavien bröts upp till en federation av stater efter Titos död, där varje enskild stat hade viss självbestämmanderätt,, drömde Milošević om ett enat Jugoslavien, som det var under Tito, styrt av Serbien med honom själv som ledare. Ett Storserbien där serberna styrde. Samma sorts dröm som Hitler hade om ett gemensamt Tyskland för alla med tyska traditioner och tyskt språk. För att uppnå den drömmen krävdes det att han blev Jugoslaviens president. Vägen dit var lång och fylld av moraliska ställningstaganden. Precis som Hitler 50 år tidigare utnyttjade han de existerande lagarna för sin egen räkning så långt det bara gick.

Milošević ville aldrig att Jugoslavien skulle splittras, tvärtom. Ändå var det hans handlingar och beslut som bröt isär Jugoslavien till mindre, självständiga nationer.


Kosovo Polje april 1987

Locator map Kosovo in Yugoslavia.svg

Kosovo i rött

Allt började i Kosovo, Jugoslaviens fattigaste region. Skulle Milošević bli president över hela Jugoslavien behövdes bättre stöd bland väljarna och här hade han en chans. Milošević skickades egentligen till Kosovo av presidenten för att prata med missnöjda medlemmar av kommunistpartiet. Istället pratade han direkt med kosovoserberna, som ansåg sig illa behandlade av majoriteten, de muslimska kosovoalbanerna. Samtidigt som de inte tyckte att ledarna i Belgrad brydde sig om deras klagomål.

Inför ett möte med inbjudna kosovoserber lejde Miloševićs sekreterare nationalistiska kosovoserber att ställa till problem och kasta sten på polisen utanför. Polisen svarade med våld mot demonstranterna, som i sin tur kom in på mötet och klagade på att polisen, där många var kosovoalbaner slagit dem när muslimer kastat sten. Våldet mot kosovoserberna skyllde Milošević på kosovoalbanerna, I TV, med hela Serbiens som publik, sa han uttryckligen "Ingen ska få slå er igen" och lovade att han skulle se till att serberna i Kosovo skulle få det mycket bättre i framtiden. Kosovo är Serbiens kulturellt viktigaste plats och många serber gillade vad han sa. Kosovoserberna kände sig hörda för första gången och Miloševićs popularitet ökade starkt både i Serbien och bland Kosovos serbiska nationalister. Men att vända serber mot albaner i Kosovo, bara för att få fler röster, gick tvärt emot Titos önskan om ett enat Jugoslavien. Det var uppenbart för många politiskt insatta att Milošević börjat spela ett väldigt farligt spel.

Milošević säger de berömda orden: Ingen ska få slå er igen, till serberna ute på gatan

https://youtu.be/vDADy9b2IBM?t=539 (09:00-13:30, otextad/engelsk text)


Partikrisen

Miloševićs handlande i Kosovo ledde till en kris inom Serbiens kommunistparti. Några ville få honom utesluten samtidigt som andra tyckte att det han gjort var bra och ville ha honom som president i framtiden. Serbiens president, tillika president över Jugoslavien, personlig vän till Milošević och den som sett till att han blev ordförande i Serbiens kommunistparti, var dock inte nöjd utan kritiserade hans handlande starkt.

Milošević insåg att presidenten måste bort om han själv skulle kunna fortsätta. Han kallade till ett möte i parlamentet där presidenten anklagades för att vara en diktator och Milošević krävde en omröstning om presidenten skulle få vara kvar. De som stödde Milošević vann en förkrossande seger. Det var inte bara en seger för honom, utan för nationalister överallt i Serbien. De såg en stark ledare i Milošević , en blivande president, och han själv började lova att Serbien skulle bli lika mäktigt igen, som det var på 1300-talet. I det ingick att ta bort alla speciella rättigheter landskapen Kosovo och Vojvodina hade fått av Tito, som nästa gett dem självbestämmande.

Den avgående presidenten ersattes av tills vidare av vicepresidenten tills ett reguljärt val av president kunde ordnas.


Vojvodina, Montenegro och Kosovo hösten 1988 - våren 1989

För att se till att även Vojvodina gav honom sitt stöd reste Milošević dit för ett partimöte. I samma anda som nazisterna gjorde på 30-talet bjöd han först frikostigt på mat och dryck innan befolkningen skulle rösta på vem de ville ha som ledare i Vojvodina. Milošević eller den sittande ledaren för Vojvodina. Före valet hade serbiska nationalister bussats från Kosovo för att visa extra stöd för Milošević i folkhavet. Milošević vann valet med lätthet. Efter Vojvodina fortsatte Milošević till Montenegro och blev även Montenegros ledare genom en liknande kupp.

I Kosovo gick det inte lika bra eftersom de muslimska kosovoalbanerna var i majoritet, och de ville inte ha Milošević som ledare. Kommunistpartiets medlemmar strejkade och partimedlemmarna, där majoriteten var albaner, kämpade inte för ett muslimskt Kosovo, utan ett Kosovo med kommunistiska värderingar där alla människor har samma värde, Tvärt emot kosovoserberna och Milošević.

Genom Miloševićs hjälp bussades istället stora mängder kosovoserber till Belgrad där de demonstrerade till Miloševićs fördel. Han krävde att få tillfällig kontroll över Kosovo för att ordna upp problemen. Ungefär som när Hitler fick igenom sina diktatorlagar i Tyskland före andra världskriget.

Sloveniens president blev orolig när han såg vad Milošević var på väg att få igenom och var rädd för att något liknande skulle kunna drabba Slovenien. Han gick ut i TV och gav sitt stöd till kosovoalbanerna som stod för kommunismens värden. Detta såg serberna som förräderi. Det blev stora demonstrationer utanför parlamentet i Belgrad där folket ropade på "Sloba", att Milošević skulle ta tag i Slovenerna. Det beräknas ha varit över en miljon demonstranter. För att lugna folkmassorna gav Jugoslaviens president extra mandat till Milošević att få göra nästan vad han ville i Kosovo, mandatet inkluderade kontrollen över de delat av armén Milošević ansåg sig behöva i Kosovo.

https://youtu.be/vDADy9b2IBM?t=1605 (26:45-30:00 ingen svensk text/tal)

Redan nästa dag började serbiska pansarvagnar rulla in i Kosovo och ta över kontrollen. Kosovos sittande president fängslades. Under de kommande åren skulle allt motstånd mot serberna från kosovoalbanerna krossas. Serbiska bli det officiella språket och det enda som fick användas i skolorna. Statliga jobb som polis, militär eller domare bara få gå till serber, osv.

8:e maj 1989 röstades Milošević fram som president över Jugoslavien och Serbien. Det extra mandatet i Kosovo drogs aldrig tillbaka.


Slovenien

Locator map Slovenia in Yugoslavia.svg

Slovenien

Slovenien är den republik i forna Jugoslavien som haft mest kontakt med väst, genom sin gemensamma gräns med Italien och Slovenien var också den rikaste republiken. Landets befolkning är nästan uteslutande katoliker och kulturellt är de mer lika Italienarna än någon folkgrupp inom Jugoslavien .I samband med Sloveniens ställningstagande mot Miloševićs uttalanden om Kosovo tog Jugoslaviens försvarsminister chansen att ifrågasätta Sloveniens president samtidigt som en stor militärövning pågick inom Sloveniens gränser. Genom att insinuera att ledningen i Slovenien samarbetade med CIA i USA och andra fiender till Jugoslavien försökte serberna få Sloveniens president att ändra åsikt. Som motdrag försökte Sloveniens president ändra landets konstitution för att stoppa Serbiens möjlighet att blanda sig i hur landet styrdes, vilket Milošević inte kunde gå med på. Det riskerade att splittra- och inte ena forna Jugoslaviens republiker.

Milošević försökte göra samma sak i Slovenien som i Vojvodina, bussa lojala, nationalistiska kosovoserber till Slovenien för att skapa oroligheter och demonstrationer, men mellan Kosovo och Slovenien ligger Kroatien, och Kroatiens ledare vägrade att släppa igenom bussarna med de kosovoserbiska demonstranterna.


Extra kongressen januari 1990, Belgrad

Januari 1990 kallade istället Milošević in en extra kongress i Belgrad för de olika republikernas ledningar med avsikt att ta ett gemensamt beslut för att avsätta Sloveniens ledning. Problemet för Milošević var att Slovenien var i allians med grannrepubliken Kroatien, nästan lika stort och mäktigt som Serbien. Under kongressen gick Serbien hårt åt Sloveniens president. Allt Slovenien ville få fram röstades ner. Slutligen reste sig Sloveniens president och delegater upp och lämnade kongressen. Det innebar också att de samtidigt lämnade Jugoslaviens kommunistparti. Brytningen var ett faktum.

Ett Jugoslavien utan Slovenien var illa för Milošević men igen katastrof. men när sedan även Kroatiens president och delegater reste sig upp lämnade kongressen insåg alla att situationen var allvarlig och ett inbördeskrig kunde vara på väg.

https://youtu.be/vDADy9b2IBM?t=2704 (45:07-48:08)


Kroatien rustar

Kontrollen över Jugoslaviens samlade militära styrkor byttes ut mellan de olika delarna med jämna mellanrum. Varje del saknade egen militär, förutom säkerhetsstyrkorna runt presidenten. 1990 var det Serbien som hade kontroll över dem. Kroatien hade inte mycket vapen alls. Däremot sa lagen att Kroatien hade rätt att utrusta polisen med automatvapen i krissituationer.

Efter utträdet ur kommunistpartiet hölls det första demokratiska presidentvalet i Kroatien och den vinnande presidenten blev nationalisten Franjo Tuđman. Nu hade både Serbien och Kroatien nationalistiska ledare. Ett problem var att Kroatien, som är format som ett C, hade en relativt stor grupp serber boende i "böjen" på landet.

Serbs in Croatia 1991 (modern administrative division).jpg

Kroatienserber i Kroatien 1991

I staden Knin, i landets södra del, avvisade den serbiska majoriteten Tuđman som president. De menade att förra gången Kroatien hade en nationalistisk president samarbetade Kroatien med nazisterna med slakt på serber som följd, och nu tänkte de använda samma emblem igen, det vit-rödrutiga, som även serber i Kroatien i statlig tjänst skulle tvingas bära. Befolkningen i Knin behövde militärt stöd för ett väpnat motstånd, och det fick de från Belgrad och Milošević.

Croatian flag at the Knin Fortress 2015.jpg

Kroatiens flagga vajar över Knin

Kroatserberna satte upp vägspärrar runt Knin, något som gjorde att vägarna mellan Zagreb och kusten skars av. Turistindustrin tappade pengar och dessutom var ett mästerskap på gång i Split, nära Knin. Kroatiens inrikesminister fick i uppdrag att lösa situationen. Helikoptrar lastade med soldater skickades från Zagreb till Knin. När Luftförsvaret upptäckte helikoptrarna gick en order från Belgrad till flygvapnet att skjuta ner dem. Helikoptrarna tvingades återvända. Det var nu uppenbart att rebellerna i Knin hade stöd från Serbiens högsta ledning.

(Knin, utsikt västerut: https://goo.gl/maps/dvghpB2Pdx2Wj1tx9).

Kroatien insåg att de behövde mer vapen. Framförallt ville de beväpna polisen med automatvapen, vilket de hade rätt till. När de begärde att få ut automatvapen från de serbiska förråden sa ledningen i Serbien nej. Det var en signal att Serbien förberedde en militär attack mot Kroatien. Kroatien vände sig istället till USA för att få köpa vapen. USA vägrade och slutligen köptes två lastbilslaster med Kalasjnikov-maskingevär till Kroatien från Ungern. Vapnen delade ut till polisstationer över hela Kroatien. Lastbilar var för lätta att upptäcka, så efter det skedde vapensmugglingen till Kroatien i vanliga personbilar.

Men att Kroatien höll på att utrusta en egen armé sågs som förräderi i Serbien. Samtidigt var det omöjligt för Jugoslaviens ledning i Serbien att stoppa vapensmugglingen eftersom det var Kroatiens president och högsta ledning som stod bakom vapensmugglingen från Ungern. När Serbiens ledning krävde att Kroaterna skulle göra innehav av vapen olagligt, svarade kroaterna med orden: "Kroatiens flagga ska snart vaja över Knin". När serberna hotade med en upptrappning hotade Kroatien med att söka hjälp hos FN samtidigt som de skulle lämna alla former av samarbete med övriga republiker inom Jugoslavien. "Det här betyder krig" meddelade Serbiens representant, men det skulle fortfarande dröja.

Kalashnikov AK-47 assault rifles lay stacked in a warehouse in Bosnia and Herzegovinia awaiting transportation to a steel works for smelting MOD 45148207.jpg

Kalasjnikovs, mest smugglade vapnet


Mötet med militären i Belgrad 25/1 1991

Fil:Izbori 1997. u Hrvatskoj (cropped).JPG

Tuđman

Tuđman reste istället till Belgrad för att förhandla med de som ledde Jugoslaviens armé. Han blev varnad. Han riskerade att fängslas eller avrättas av serberna om han åkte, men han gjorde det ändå. Armén stod visserligen för tillfället under serbisk kontroll, men alla ledarna var inte serber, i den militära ledningen hade varje republik varsin röst, och utan arméns hjälp skulle Serbien aldrig kunna anfalla Kroatien. Mitt under mötet visades en film på Jugoslaviens alla TV-kanaler samtidigt. Den var tagen i hemlighet. Där var det tydligt att kroatiska ledare köpte vapen i hemlighet för vidare smuggling in i Kroatien med avsikt att anfalla områden i Kroatien med kroatienserbisk majoritet, som Knin.


Tuđman tillbaka i Zagreb

Serbernas försök att svartmåla kroaterna misslyckades. Armén lovade att inte anfalla Kroatien och den smygtagna filmen tolkades istället som att Kroatiens ledare var hjältar som kämpade för folkets kamp mot Belgrad. Istället för att straffa vapensmugglarna, som han lovat armén i utbyte mot fred, skrev han en ny lag som gav alla vapensmugglare straffimmunitet.

Serbiens svar på Kroatiens omsvängning var att tillfälligt ge Milošević och serberna full kontroll över Jugoslaviens väpnade styrkor för att med hjälp av dem avväpna de olagligt utrustade kroatiska poliserna.Generalerna vägrade utan att ha fått mandat från alla de olika republikerna inom Jugoslavien.


Demonstrationerna i Belgrad mars 1991

Demonstracije Terazijska cesma 1.jpg

Demonstrationer i Belgrad 1991

Milošević fick sin chans när serber demonstrerade i Belgrad . Egentligen var det en fredlig demonstration för pressfrihet i Serbien, men Milošević tog chansen, Fick polisen att ge sig på demonstranterna med vattenkanoner och tårgas, för att sedan meddela republikernas medlemmar att det var ett uppror på gång och att han omedelbart behövde få kontroll över de väpnade styrkorna för att stoppa upproret..Milošević fick kontrollen, men bara tillfälligt, tills demonstrationen var avslutad.

Det tog inte lång tid för militären och deras pansarvagnar att jaga bort demonstranterna. Strax efteråt kom Miloševićs nästa order, att meddela republikernas representanter att det fanns hemliga planer på ett inbördeskrig och därför behövdes militären till Jugoslaviens försvar mot fienden. Fem av åtta representanter måste rösta för att ge Serbien full kontroll över militären. Det fick de inte. För att ändå komma runt lagstiftningen beslöt då Milošević att avsluta det militära samarbetet med övriga medlemmar och själv ta all kontroll över militären.

Fram tills nu var inblandningen från andra länder liten, men den pågående utvecklingen oroade USA i mycket hög utsträckning. USA:s ambassadör meddelade Milošević att risken var stor för amerikansk inblandning om Serbien skulle anfalla Kroatien. Serbiens respons på hotet var att gå i allians med Ryssland. Genom samarbetet fick Serbien också tillgång till den information Ryssland samlat in om situationen i Jugoslavien, och de sa att USA knappast skulle försvara Kroatien om läget blev skarpt. Detta visste Milošević, men inte ledarna för armén.


Milošević och Tuđman 1991

15/4 1991 möttes Milošević och Tuđman för att minska spänningarna mellan länderna. I hemlighet satte de en annan plan i verket. Hur de framtida gränserna skulle se ut mellan Kroatien och Serbien efter att de delat på Bosnien. Efter mötet ändrade serberna taktik. För att få med sig ledarna för armén och samtidigt minimera risken för internationell inblandning blev planen att kroatienserber skulle skapa oroligheter i sina områden. När sedan de tungt beväpnade kroatiska poliserna och nya armén gick in skulle serberna hjälpa sina vänner i Kroatien. Precis som Hitler gjorde i Tjeckoslovakien 1938.

8/9 1991 bröt sig Makedonien, numera Nordmakedonien, loss från Jugoslavien, En helt oblodig affär som inte serberna opponerade sig mot. Makedoniens befolkning hade en hög andel albaner och inga serber.


Källor

The Death Of Yugoslavia 1/6 Enter Nationalism - BBC Documentary - https://www.youtube.com/watch?v=vDADy9b2IBM

The Death Of Yugoslavia 2/6 The Road to War - BBC Documentary - https://www.youtube.com/watch?v=YcZvQxoTzdQ

Kosovo, Av Verena Knaus, 2007


Bildkällor

Alla bilder är från Wikimedia Commons.utom:

Slobodan i Kosovo Polje: vhttps://www.sott.net/image/s11/230225/medium/Milosevic_na_Kosovu_1987.jpg



Åter till kapitel om tiden 1945-