Hur ammade vikingarna?

En vikingakvinna ammade barnen länge i livet. Medellivslängden var kort. Få vikingar blev över 40 år. Om man antar att en kvinna gifte sig i tonåren och fick tio barn med två års mellanrum. Då inser man också att kvinnorna ammade barn, sina egna eller andras, i princip hela sitt vuxna liv.

När amning var så stor del av livet, var det också viktigt att det var lätt att få fram brösten utan att kläderna samtidigt avslöjade för mycket. Hur löste vikingakvinnorna det?

Det finns inte en enda komplett bevarad klänning från vikingatiden, utan forskarna får utgå från de rester man hittat.

En typisk klädsel var en särk som slutade någonstans mellan knäna och fotknölarna. Särken drogs på som en tröja. Eftersom huvudet är större än halsen krävdes en uppklippning vid halsen, ett sprund, för att särken skulle sitta bra.

Särken var vid och kunde lätt justeras efter en svällande mage under graviditeten.

Utanpå särken bar kvinnan en förklädesklänning. Den hölls uppe med band över axlarna som fästes med klänningstyget med två stora broscher som liknade två sköldpaddor. Axelbandet slutade i en ögla. Inuti broschen fanns en pinne. Öglan häktades fast i den pinnen. Det gjorde att klänningen hängde säkert, men med en snabb vridning på broschen släppte axelbandet och kvinnan kunde vika ner klänningstyget.

En kvinnas särk hade ett sprund nästan till naveln. En mans sprund slutade vid bröstkorgen. Orsaken till skillnaden var att kvinnan lätt skulle få fram ett bröst ur det långa sprundet när klänningen vikts undan. Babyn kunde matas och bröstet stoppas in igen på ett lika enkelt sätt som med moderna amningskläder. För att hålla ihop särkens sprund hade kvinnorna ett smycke vid halsen, ofta trekantigt.

Kunde kvinnan inte längre amma, var det enkelt att snöra igen det långa sprundet så att särken kunde användas som vanligt.