År 793 e.vt. Hände något som skakade om hela det kristna Europa. Nordmän kom i skepp till klostret Lindisfarne på Englands östkust. Klostret var stort och välkänt. Dessutom rikt. Nordmännen plundrade klostret på allt av värde. Dessutom slog man ihjäl de äldre munkarna. De yngre fångades in och togs som slavar.
Händelsen finns beskriven i ett brev mellan två kungar som börjar:
Märk, i nära 350 år har vi och våra fäder bebott detta härligaste av länder och aldrig förr har en sådan skräck slagit Britannien som den vi nu har att lida, genom en hednisk ras...
En ny bön påstås ha börjat användas i kyrkorna efter dådet. Den börjar:
För nordmännens raseri bevare oss milde, herre Gud.
Men var det så konstigt att norrmännen kom? Titta på kartan. Det tar ett till två dygn över öppet hav med bra vind från Norge till Shetlandsöarna. Sedan kan man segla längs kusten något dygn till för att nå Lindisfarne.
Vikingarna som plundrade klostret visste helt säkert att det fanns just där. De, eller deras kompisar, hade troligen redan seglat längs kusten när de handlat med britterna tidigare.
Redan flera hundra år tidigare, byggde romarna fort vid kusten för att skydda sig mot plundrare från norr.
Det är inte konstigt att just ett kloster plundrades så brutalt. Ett kloster är en stor byggnad där bara män, eller bara kvinnor, arbetar för Gud. Folk skänkte pengar och värdesaker till klostren. De som bodde på klostren, munkarna eller nunnorna, använde inte pengar. Klostren blev alltså fyllda av värdesaker som ingen försvarade.
Att ett av Britanniens rikaste kloster låg vid östkusten var knappast en hemlighet för vikingarna. Norrmän bodde på både Shetlandsöarna och Orkneyöarna långt före attacken på Lindisfarne.
Vikingar, av Gustaf Trotzig Historiska statens museum 1995 ISBN 91-71-92985-1
Karta, bearbetning av karta från Wikimedia Commons av författaren. Licens CC0.