Amerikanska inbördeskriget

Från Skolbok
Hoppa till: navigering, sök

Texten passar bäst till högstadiet eller gymnasiets grundkurser. Man brukar inte läsa om det amerikanska inbördeskriget i grundskolan så för högstadie-elever är texten främst tänkt till fördjupning av annan historiekunskap.

640px-CSA_states_evolution.gif

Grönt  = Sydstaterna som lämnar förenta staterna från 1861
Grått  = Sydstaterna (CSA = Confederated States of America)
Rosa   = Nordstaterna (USA = United States of America)
Gult   = Nordstatligt kontrollerade territorier

Det amerikanska inbördeskriget är en av de viktigaste historiska händelserna i USA:s historia. Det var ett krig där de södra staterna, som främst höll på med jordbruk hamnade i krig med de norra som främst fick in sina pengar från olika industrier och fabriker.


Innehåll

Varför blev det krig?

En orsak till kriget var att de i norra USA inte ville tillåta slaveri, medan den södra delen ville ha kvar möjligheten att äga slavar.

En annan orsak till kriget var att staterna i norr ville bilda en union där varje enskild stat i USA skulle få stifta merparten av lagarna själva men att en regering skulle sköta främst det som hände utanför landet. Sydstaterna ville däremot ha en konfederation där varje stat var helt självstyrande och varje stat fick välja själv om de skulle blanda sig i utrikespolitiken.


När var kriget?

Kriget började 1861 och slutade 1865. Det är det sista stora krig som utspelats på USA:s egen mark. I alla senare krig som USA varit delaktigt har amerikanska soldater krigat i andra länder.

Detta innebär också att det var den sista gången som de vanliga människorna i USA, kvinnor, barn, gamla och de som inte var delaktig i kriget, drabbades hårt i de områden de olika arméerna tågade fram.

Kriget drev fram många nya tekniska uppfinningar som långskjutande artilleri, bepansrade båtar och tåg, förflyttning av soldater med hjälp av järnväg istället för till fots, telegrafering med morsekod och luftballonger för spaning på fiendens sida. Men också vanliga saker som konservburkar så att soldaterna kunde få kött långt från slakterierna. Sjukvården blev också avsevärt förbättrad.

Speciellt Tyskland tog till sig flera av nymodigheterna och använde dem själv i sina egna krig.

Kriget slutade med en seger för Nordstaterna och med det följde ett förbud mot slaveri. Man kan tro att den svarta befolkningen fick det bättre, men man var ofta fattigare och hade en sämre levnadsstandard som frisläppt slav än man hade som slav, i den amerikanska södern.


Vägen till kriget

534px-Abraham_Lincoln_seated%2C_Feb_9%2C_1864.jpg

Abraham Lincoln

Främsta orsaken till kriget var synen på slaveri. Men det behövde inte leda till krig. Om nordstaterna hade haft en annan president än Abraham Lincoln 1861 kanske man kunnat förhandla sig fram till en fredlig lösning. Lincolns viktigaste fråga var just att man skulle förbjuda slaveriet och han vägrade att vika en tum från den åsikten. För att göra saken ändå värre saknade Sydstaterna någon stark ledare som kunde möta Lincoln i hans olika tal. Då fanns det bara en lösning var; krig.

När Abraham Lincoln år 1861 blev vald till president över ”Förenta staterna” som sammanslutningen av de forna engelska kolonierna längs amerikanska östkusten kallade sig själv, bröt sig först Syd Carolin, sedan: Mississippi, Florida, Alabama, Georgia, Louisiana, och Texas ur för att bilda en egen konfederation. De gjorde staden Richmond till sin huvudstad, istället för Washington.

Andra orsaker till att kriget bröt ut var att både nord- och sydstaterna hade en tradition av skytteklubbar och frikårer som nästan var som små arméer, något som var vanligt i de flesta länder under 1800-talets mitt. De grupperna var snabba att ta till vapen när hotet om krig närmade sig, men de var svåra för ledarna av landet att kontrollera.

Nordstaterna var rikare än sydstaterna och var övertygade om att sydstaterna inte skulle ha en chans när de hade så mycket fabriker som kunde tillverka gevär, kanoner och annan krigsutrustning. Utrustning sydstaterna måste köpa in från andra länder utanför Nordamerika när inte Nordstaterna sålde den till dem.

Åsikten i Sydstaterna var att ”blir det krig så står vi kvar här i söder och försvarar vår gräns.” Nordstaternas syn på kriget var annorlunda. Där ansåg man att Sydstaterna gjorde fel som vägrade att ingå i en union med norr. Därför var det Nordstaternas plikt att gå in i Sydstaternas område och besegra varje enskild stat som inte ville tillhöra unionen.


Fanns det inga nackdelar för nord- eller sydstaterna att börja ett krig?

Ett problem för Sydstaterna var att de visserligen hade ungefär 1 000 000 man som kunde bli soldater, men nordstaterna hade fler, närmare 2 000 000. Om kriget skulle pågå en längre tid skulle nordstaterna automatiskt vinna helt enkelt eftersom de skulle kunna skicka förstärkningar som tog de döda soldaternas plats, något Sydstaterna saknade.

Ett annat problem var att Sydstaternas armé hade föråldrade vapen, mycket mynningsladdade musköter och till och med spjut och pikar finns omnämnda, medan Nordstaterna hade moderna gevär man laddade med patroner som kunde laddas om när man låg ner. Mynningsladdade gevär måste man stå upp när man laddar om och det tar upp till en minut att få in en ny kula i geväret medan ett gevär med patroner bara tar sekunder att ladda om.

infantry.gif

Mynningsladdade musköter i soldaternas händer


Ibland kallar man amerikanska inbördeskriget för ”En rik mans krig men en fattig mans strid” eftersom det inte var de rika slavägarna eller deras söner som syntes bland soldaterna i södern utan främst de fattiga sönerna från enkla bönder som inte ägde slavar, många gånger hade de inte ens sett en slav.


Vad var Mason - Dixon linjen?

Mason-dixon-line.gif

Mason - Dixon linjen

Mason - Dixon linjen var en gräns som man gjorde upp redan på 1700-talet mellan olika engelska kolonier. Även om man inte hittar den på kartorna anses den fortfarande som en kulturell gräns mellan Nord- och Sydstaterna. Söder om linjen ligger ”Dixieland” och ”Dixie” har blivit en synonym för de sydliga områdena i USA.

Ett problem för Nordstaterna var att Sydstaterna behärskade ungefär halva den dåvarande koloniserade delen av Nordamerika, men den gemensamma gränsen mellan Nord- och Sydstaterna, ungefär längs Mason – Dixon linjen, var kort. Vilket gav Sydstaterna en stor fördel när det gällde att försvara sig.


Vad hände med John Brown vid Harpers Ferry?

En känd händelse är när John Brown och hans män anföll vapenförrådet vid Harpers Ferry 1859. Han och hans frikår var slaverimotståndare och behövde bättre vapen för att starta en revolt mot slavägarna i söder. Attacken misslyckades, inga slavar gjorde revolt, och John Brown blev hängd som förrädare. Även om raiden misslyckades var det ytterligare ett steg på väg mot kriget.

800px-John_Brown_Painting.jpg

Målning av John Brown

Den kända sången om John Brown

Vad hände 1861 när kriget började?

Amerika var inte förberett på ett krig. Landet saknade i princip soldater. Man hade tyckt att stående arméer var något som hörde den gamla världen till. Det som fanns var istället frivilliga skyttekårer som kunde hjälpa landets drygt 16 000 soldater. Ändå hade man lyckats besegra England 1812 och Mexiko 1846. Det skulle ta ett år innan man började utbilda reguljära soldater i Nord-och sydstaterna. Fram tills dess fick man lita på frivilliga, och de frivilliga kom i hundratusental.

Första skotten föll vid Fort Sumter i april 1861 när sydstaterna försökte få kontroll över fortet och dess kanoner som var väldigt värdefulla eftersom sydstaterna inte kunde tillverka egna. Tusentals kulor avlossades men den enda som dog var en mula.

Bombardment_of_Fort_Sumter%283b52027r%29.jpg 640px-FortSumter2009.jpg

Fort Sumter, målning av beskjutningen och nutida foto

När kriget väl bröt ut var det ingen som var riktigt säker på vilken plats det skulle bryta ut på förrän soldatgrupper, mer eller mindre under generalernas kontroll, anföll varandra i Västra Virginia och det första stora slaget, det vid den lilla byn Bull Run 21 juli, slutade i en överlägsen seger för Sydstaternas soldater, något som chockade ledningen i norr som trodde på en snabb och lätt seger.

Sydstaterna leddes av general Robert E. Lee, en kunnig militär ledare. Nordstaternas ledare var till en början General George McClellan som helst ville gå varsamt fram och slåss så litet som möjligt. Han ansåg att det var större chans att den vanlige sydstatsbonden skulle lägga ner vapnen och gå över till Unionen då. Efter nederlagen i början bestämde sig Nordstaterna istället för att låta general Ulysses S. Grant ta över ledningen och Grant var av motsatt åsikt; de som inte ville gå med i unionen skulle istället tvingas till det med våld.

324px-Robert_Edward_Lee.jpg 360px-Ulysses_Grant_1870-1880.jpg 384px-George_B_McClellan_-_retouched.jpg

Robert E. Lee, Ulysses S. Grant och George McClellan

Vad hände under kriget 1861-1865?

554px-Conf_dead_chancellorsville_edit1.jpg

Stupade soldater från sydstaterna


Sydstaterna var oftare den försvarande sidan och då hade de fördelen av att stå still i skydd av sina skyttegravar medan nordstaternas soldater gick till attack. Själva landskapet hjälpte soldaterna i de södra staterna eftersom floder som Mississippi och bergskedjor som Appalacherna är naturliga hinder för framryckande soldater från norr eller österifrån.

En stor fördel för nordstaterna var deras järnvägsnät där de snabbt kunde frakta både utrustning och soldater. Sydstaterna hade nästan inget liknande förutom flodbåtarna längs de stora floderna i söder och främst järnvägslinjen från Atlanta vid kusten upp till Chattanooga i inlandet.

Nackdelen för nordstaterna var att när de väl lyckades tränga in i sydstaternas områden tappade de samtidigt all hjälp av just järnvägen och fick ställa om armén till att gå till fots istället. I slutet av kriget valde man att bygga järnvägar istället. Det gick snabbare och man insåg att järnvägarna också skulle kunna användas efter kriget.


Blockaden

800px-The_Monitor_and_Merrimac.jpg

Fartyget "Merrimack" till vänster och "Monitor" till höger, målning av slaget

Eftersom nordstaterna tog över nästan alla krigsskeppen när kriget började var det nordstaterna som bestämde vilka fartyg som skulle gå ut och in ur hamnarna. Därför kunde man också lägga sydstatshamnarna i ”blockad”, dvs. inga fartyg fick gå in i hamn eller lämna hamnarna. På det viset ville man svälta ut sydstaterna.

Ett sätt att bryta blockaden var genom att bygga kanonbåtar täckta med stålplattor som inte kanonkulor kunde gå igenom. På det viset uppstod striden mellan Monitor (USA) och Merrimack (CSA) år 1862, den första kanonduellen mellan två pansarfartyg. Efter den striden slutade man nästan över en natt att bygga krigsfartyg i trä. Istället började pansarskeppens tid i historien.


Shiloh april 1862

640px-Battle_of_Shiloh_Thulstrup.jpg

Slaget vis Shiloh

Vid slaget vid staden Shiloh visade Grant vad han tyckte. Slaget var ett av de otäckaste och blodigaste under hela kriget, ja faktiskt under hela 1800-talet. Det var Sydstaternas soldater som först anföll Nordstaternas, men på natten kom förstärkningar och redan dagen efter slog man tillbaka Sydstaternas armé. Kvar på slagfältet låg då över 3000 döda från båda sidor och de skadade var närmare 17 000.

Ingen hade upplevt något liknande och man trodde att kriget snart måste vara över efter ett sådant blodbad, men det skulle fortsätta tre år till och kommande slagfält skulle täckas med ändå mer blod och dödade.


Antietam september 1862

Battle_of_Antietam_by_Thulstrup.jpg

Målning, slaget vid Antietam

Om Shiloh var blodigt blev Antietam värre, faktiskt det värsta slaget någonsin i USA:s historia. Här stupade fler amerikanska män än på Frankrikes stränder under D-dagen. Även om sydstaternas soldater var drygt hälften så många som nordstaternas gav de inte upp. Ingendera sidan vann, egentligen även om sydstaternas trupper drog sig söderut efteråt. Lincoln utropade dock slaget som en stor seger eftersom man äntligen började marschera på den andra sidans mark och lovade alla slavar som kom till de norra staterna frihet. Och inte bara det, alla slavar var fria män i nordstaternas ögon. På det viset kunde han förvänta sig att slavar i sydstaterna skulle ställa sig på nordstaternas sida när man började tränga ner söderut.

1862 såg fler slag; andra slaget vid Bull Run och slaget vid Fredricksburg där nordstaternas trupper anföll mot sydstaternas trupper som var väl skyddade i skyttegravar och över 12 000 nordstatssoldater dog eller skadades samtidigt som sydstaternas var i princip helt oskadade.

Det var här, i alla de här stora slagen 1862, inom ett litet område, under en kort tidsrymd, man fick insikten om hur framtida krig skulle bli. Fast man lärde inte av historien och västfronten under första världskriget utvecklades likadant.


Chancellorsville maj 1863

640px-Battle_of_Chancellorsville.png

Slaget vid Chancellorsville

Maj 1863 kom slaget vid Chancellorsville där nordstaternas trupper leddes av en en inkompetent general, Hooker. Sydstaterna hade en av sina bästa generaler där, Stonewall Jackson, som olyckligtvis sköts ner i skymningen av sina egna trupper, som trodde att han tillhörde nordstatsarmén, när han återvände efter en raid. Hans sista ord blev klassiska där han låg i sin säng över en vecka, ompysslad av sin gravida fru, innan han slutligen dog: Låt oss gå över floden och lägga oss för att vila i skuggan under träden. Slaget blev en stor framgång för sydstatsarmén och hoppet tändes om en seger för syd.


Gettysburg juli 1863

640px-Thure_de_Thulstrup_-_L._Prang_and_Co._-_Battle_of_Gettysburg_-_Restoration_by_Adam_Cuerden.jpg

Slaget vid Gettysburg

Slaget vid Gettysburg är det mest kända från inbördeskriget, inbördeskrigets allra största slag och det slag som slutgiltigt knäckte ryggen på sydstaternas armé.

Början var bra för sydstaterna. Efter Chancellorsville fortsatte man att tåga norrrut, in i nordstaternas territorium, med sin huvudarmé och med general Lee i ledningen. Visserligen hade general Grant trängt ända ner i Mississsippidalen och hotade flera av de större städerna i syd, men man antog att han skulle tvingas norrut med sin armé för att skydda städerna i norr när han nåddes av nyheterna om sydstatsarméns uppmarsch mot Washington.

Förutom den inkompetente Hooker försvarades Washington av en annan inkompetent general, Halleck. För att göra saken ändå värre var Hooker och Halleck fientligt inställda till varandra och vägrade samarbeta. Det innebar att Lee kunde marschera upp med trupperna, förbi Washington och in i områdena nordväst om nordstaternas huvudstad, utan att anfallas annat än av kavalleri från norr, något som gjorde Lincoln rasande och Lincoln avskedade Hooker.

Den nya ledaren hette Meade och han insåg att det bästa var att välja en bra plats att försvara sig på och vänta ut Lee, som i slutändan skulle vara tvungen att anfalla när maten tog slut. Meade valde staden Gettysburg.

Första juli fick Lee bud om att nordstaternas armé höll på att bygga upp sitt försvar i Gettysburg. Staden är byggd ute på fältet där det är platt, men stadens omgivningar är skyddade av flera höga kullar där kanoner placerades ut och själva staden hade flera skyddande tegelbyggnader som kunde stå emot gevärskulor och granatsplitter. Det var en perfekt plats att försvara sig på, men en väldigt dum plats att anfalla. Lee ville först inte gå till attack, men hans kavalleri hade redan stött på fienden och börjat striden, dessutom lyckades man jaga bort försvararna från de lägre kullarna. Detta gjorde att Lee, mot bättre vetande, förde fram hela sin armé mot Gettysburg för att möta hela den nordstatsarmé som fanns för att försvara norr. Skulle Lee vinna fanns det inget som kunde stoppa honom på vägen mot Washington och seger i kriget. Lee hade 64 000 soldater på plats och Meade 99 000.

Slaget varade i tre dagar. Förlusterna för sydstaterna blev fruktansvärda där de marscherade i linje rakt mot de välförsvarade kullarna runt Gettysburg. I några sydstatsregementen stupade i princip varenda man för fiendens kulor och granater från de 160 kanonerna. Sydstaterna tappade totalt över 44 000 man och sydstaternas armé, som inte kunde få förstärkning från något håll, återhämtade sig aldrig.

639px-Battle_of_Gettysburg.jpg

Stupade sydstatssoldater utanför Gettysburg 1863

November samma år kom Lincoln tilll Gettysburg och höll sitt ”Gettysburgtal”, ett av de mest kända i USA:s historia och det började:

Four score and seven years ago our fathers brought forth on this continent a new nation, conceived in liberty and dedicated to the proposition that all men are created equal.


Lincolns Gettysburg-tal, på engelska

Den typiske soldaten vid Gettysburg

Krigets slut

Gettysburg var början till slutet för sydstaterna. Soldater började att fly från armén, hem till sina gårdar för att försvara dem mot nordstaternas framryckande armé, eller västerut in i obebyggd mark för att påbörja ett nytt liv. Så mycket som 100 000 man från sydstatsarmén klassades som desertörer vid krigsslutet. Men kriget var inte slut ännu.

Strax efter Gettysburg föll Vicksburg vid Mississippi för Grants armé vilket gjorde att nordstaterna tog kontrollen över Mississippi, man hade redan erövrat områådena vid källorna vid de stora sjöarna och vid utloppet i Mexikanska golfen. Floden hade fungerat på samma sätt för sydstatsarmén som järnvägarna för nordstatsarmén, ett sätt att frakta tungt material på. Segern där gjorde också att nordstatsarmén lätt kunde ta över de stater som låg väster om Mississippi och som sydstatsarmén inte längre kunde skydda.

Vicksburg_h76557k.jpg

Nordstaternas flotta beskjuter Vicksburg

Nästa steg var att erövra järnvägssträckan Chattanooga – Atlanta, en av få viktiga järnvägslinjer som sydstaterna hade tillgång till, för att förhindra dem att frakta manskap och krigsmaterial på järnvägsvagnar för att istället tvingas gå med det, eller frakta det med häst och vagn. Detta ledde till slaget vid Chickamauga. Bägge sidor hade 60 000 soldater var. Det blev ett våldsamt utnötningsslag som varade i flera dagar innan sydstaterna vann slaget, striderna fortsatte och nordstaterna besegrade slutligen sydstaternas armé efter att ha fått in 20 000 man till i förstärkningar.

640px-Chickamauga.jpg

Slaget vid Chickamauga

För att förhindra att järnvägen användes av nordstaternas armé förstördes den av sydstaterna, men nordstaternas folk fann snabbt tillräckligt många rallare för att reparera järnvägen och dessutom fortsätta med järnvägsbyggandet in i erövrade områden i sydstaterna för att kunna få fram godståg till de stridande trupperna.

Det fanns andra mindre slag, men delar av sydstaternas armé började brytas upp och istället för stora, gemensamma slag påbörjades små gerillakrig där mindre truppenheter oväntat slog till mot nordstaternas styrkor, bara för att snabbt försvinna igen. Men Lee och några generaler till hade trots allt kontroll över tusentals soldater och kriget var långt ifrån över.


Marschen mot Richmond

Maj 1864 påbörjade general Grant marschen mot Richmond, sydstaternas huvudstad. De mötte Lees mycket mindre armé utanför Chancellorsville. Lee valde att slåss inne i själva skogen utanför staden för att den gav bättre skydd till en liten armé och gjorde dessutom nordstaternas kanoner värdelösa. Grant valde att går runt hela slagfältet och på det viset tvingades Lee att lämna skogarna för att försvara Richmond. Richmond var väl försvarat med skyttegravar som förstärkts med trästockar och nergrävda bunkrar i flera linjer efter varandra. Nordstaternas förluster var enorma när de anföll ställningar som bar så lätta att försvara men så omöjliga att erövra.

Det tog ända till 5 juni innan man lyckades omringa Richmond och skära av alla förbindelser med järnväg, väg eller båt till staden. Efter det trodde man att det bara en tidsfråga innan stadens invånare och försvarande soldater skulle ge upp på grund av matbrist. Så blev det inte. Gång på gång gick försvararna till motangrepp och reparerade järnvägarna för att kunna få in mat till huvudstaden och under hela belägringen av Richmond, som varade ända in i 1865, hölls alltid någon järnvägslinje öppen även om det var sådan brist på tåg att vagnarna ibland drogs med oxspann istället.

Den 9 april 1865, nästan ett år efter det att Grant påbörjat attacken, gav Lee slutligen upp. Som ett bevis på hur modigt han ändå lett sina trupper fick han behålla sin sabel och sin älskade häst ”Traveller”.

640px-Richmond_Virginia_damage2.jpg

Richmond, 1865, efter krigsslutet


Bokslut

Lincoln var segrare, men han fick inte mycket glädje av segern. Redan 14 april blev han skjuten i ryggen av en sydstatare, John Wilkes Booth, medan han såg på teater tillsammans med sin fru. Döden var ögonblicklig.

assassinationnewsletter.jpg

Mordet på Lincoln


Totalt dog 620 000 man varav ca 200 000 man dog i strid, fler än de amerikaner som dog i strid under andra världskriget. Resten dog i olika magsjukdomar främst beroende på dåligt uppvärmd mat. Andra tropiska sjukdomar som malaria dödade också många soldater

När kriget var slut hade Nordstaterna byggt upp en krigsindustri som var både störst och bäst i världen. År 1880 var USA världens främsta industrination med världens största export, något England hade varit fram till inbördeskrigets början.

Mordet på Lincoln, filmatisering

Den typiske soldaten

390px-Private_Edwin_Francis_Jemison.jpg

Sydstatssoldaten Edwin Francis Jemison, stupade 18 år gammal i slaget om Malvern Hill 1864

Den typiske soldaten var en bondpojke. Även om Nordstaterna hade en utvecklad industri var det främst bland lantbrukarna man skaffade fram soldaterna till kriget. Ofta var de runt tjugo och pojkarna från Nordstaterna såg ofta soldatlivet som en möjlig väg att få ett bättre liv än de skulle få som dräng på sin pappas gård.

Uniformerna skilde. I sydstaterna utrustades soldaterna med grå uniformer och i norr fick de blå. Från det blev de ofta kallade ”grårockar” eller ”blårockar”. Själva snittet som de syddes i var rätt likt och efter långa marscher var det svårt att se skillnad på soldaterna när uniformerna smutsats ner med vägdamm. Ofta hade man inte heller fullständiga uniformer utan klädseln blandades med det man kunde få tag på längs vägen.

Skägg var vanligt. Det hade börjat 1855-56 under Krimkriget när man lät engelska soldater få ha ett helskägg för att skydda sig mot kylan på vintern. Det modet spred sig snabbt mellan arméerna och under amerikanska inbördeskriget var det väldigt vanligt med helskägg, mustascher och polisonger, ju yvigare och större desto bättre.

Många soldater i nordstatsarmén var immigranter. Av de två miljoner soldater man hade var 200 000 tyskar, 150 000 irländare, 45 000 engelsmän och 50 000 kanadensare.

Eftersom de i grund och botten var likadana finns det mängder med berättelser om hur de blev kompisar istället. De bättre utrustade soldaterna från Nordstaterna beundrade de tuffa Sydstatssoldaterna och gav dem först smeknamnet ”Johnny Rebel” som snabbt bara blev ”rebellerna” medan Sydstatssoldaterna gav sina motståndare från norr öknamnet ”Billy Yank” viket snart ändrades till ”Yankees”.

Det var inte ovanligt att man möttes så att nordstatssoldaterna kunde byta till sig tobak från sydstaterna mot kaffe som importerats till nordstaterna. Två varor båda ville ha från den andra sidan.

Lönen var låg. En nordstatssoldat fick ut 16 dollar per dag och en sydstatssoldat 11.

Medan kriget pågick år efter år blev det mer och mer tydligt att nordstaternas soldater var mätta hela kriget igenom eftersom de hade duktiga planerare som såg till att kokött och brödsäd fraktades in från präriestaterna med vagn och järnväg. Man hade också börjat med köttkonserver i norr. Sydstaternas soldater var däremot tvungna att leva på det markerna gav i områdena de marscherade fram i. Och eftersom man slogs i gränsområdena fanns det snart inte särskilt mycket att äta för soldatpojkar som var vana att fylla magarna med majsgröt, majsbröd och stekt bacon och fläsk.


Hemma

När männen var ute i krig måste någon ta hand om gården hemma. Fanns det andra män var det inget problem. Många gånger var det nybyggare som ryckte ut i krig och då var det kvinnorna som fick ta över driften av gården. På det viset fick kvinnorna ta en dubbel arbetsroll, både som den som tar hand om familjen och den som tar hand om gården.

Utöver det fanns det runt 1000 kvinnor som av olika anledningar tog på sig sina manliga döda släktingars uniformer och drog ut i krig. Dessutom finns det en känd kvinnlig spion, Pauline Cushman från New Orleans.

Clayton2.jpg

Kvinna i uniform


Många kvinnor anordnade festligheter för att dra in pengar till de stridande. Om striderna skedde i närheten ryckte kvinnorna in på sjukhusen för att ta hand om de skadade och döende. Clara Barton är en känd sådan sköterska som fick smeknamnet ”slagfälts ängeln”. Efter kriget grundade hon röda korset i USA.

Kvinnor från inbördeskrigets tid

Slaveriets betydelse

800px-A_Race_Meeting_at_Jacksonville%2C_Alabama_by_W.S._Hedges_-_BMA.jpg

Sydstaternas rika plantageägare roar sig med hästsport


Av sydstaternas befolkning på nära 5 000 000 var bara 48 000 plantageägare med fler än 20 slavar. 3000 av dem ägde mer än 100 slavar var och endast 11 av dem ägde mer än 500 slavar var, ett enormt värde under en tid då en stark slav var värd runt 1000 dollar i dåtidens penningvärde.


Slave_sale_Charleston_South_Carolina.jpg

Slavmarknaden i Charleston 1856

Men om merparten av alla bönder i Sydstaterna var utan slavar, varför gick man då ut i krig för att försvara slaveriet? Svaret är enkelt, det var status att äga en slav, litet som att äga en riktigt dyr mobil nu. Att äga en slav var viktigt för då var man rik. Alla som bestämde över Sydstaternas politik var slavägare. Ju fler slavar man ägde ju högre status hade man. Bara för att en bonde inte ägde en slav just då, fanns alltid möjligheten att han själv eller någon av hans sönder skulle få råd att köpa en slav i framtiden och den möjligheten ville man inte tappa.

Dessutom innebar slaveriet en kontroll över de svarta som var fler än de vita på många platser i Sydstaterna. Det fanns över 4 000 000 slavar 1860, de var 700 000 år 1790. Ökningen berodde helt och hållet på att slavarna skaffade barn eftersom handeln med slavar från andra länder varit förbjuden sedan 1807.

Det märkliga är då inte egentligen att så många sydstatspojkar var beredda att offra sina liv för att behålla slaveriet, utan att så många nordstatspojkar var beredda att gå ut i krig för att förhindra slaveriet av svarta människor de sällan ens sett. Ofta var deras enda kontakt med slaveri att de hade läst boken ”Onkel Toms stuga” som handlade om en förrymd slav och som var en viktig orsak till att slaveriet upphörde.

Legree.png

Illustration ur "Onkel Toms stuga

Plantagesystemet före kriget, filmatisering

Övriga filmer om kriget

Otextad dokumentär om amerikanska inbördeskriget

Spelfilmen "Gettysburg" från 1993 med svensk text

http://www.swefilmer.com/gettysburg-1993/gettysburg-1993-video_e5ee20471.html


Spelfilmen "Åter till Cold Mountain" från 2003 med svensk text

http://www.swefilmer.com/cold-mountain-2003/ater-till-cold-mountain-2003-video_25de21fa0.html


Spelfilmen "Den siste sydstatssoldaten" från 2005 med svensk text

http://www.swefilmer.com/the-last-confederate-the-story-of-robert-adams-2005/the-last-confederate-the-story-of-robert-adams-2005-video_2b54d4383.html

Källor

Källa: John Keegan, ”The American Civil War” New York 2009.


Bildkällor

Samtliga bilder från wikimedia commons utom:

Bild på CSA soldater: www.taylorcampscv.org/images/infantry.gif

Kvinna i uniform: 3.bp.blogspot.com/-DsUPfnQpPZg/TWRqoeZTIzI/AAAAAAAAB0U/kfqJ1wRmaNw/s1600/Clayton2.jpg

Mordet på Lincoln: www.abrahamlincolnsclassroom.org/img/assassinationnewsletter.jpg

Personliga verktyg