Åtgärder

Slutet på Jugoslavien - frihetskrigen

Från Skolbok

Sloveniens självständighet - det första kriget

25/6 1991 utropade Franjo Tuđman, Kroatiens president, Kroatien som självständig republik. Istället för del av Jugoslaviska federationen, På det viset hoppades landet på omvärldens erkännande och stöd mot hotet från Serbien. Samma dag gjorde Slovenien samma sak. Bland det första de gjorde var att ta bort alla gränskontroller mot Italien och Österrike. Slovenien har fördelen att Kroatien ligger mellan dem och Serbien, vilket gjorde det svårt för Serbien att hindrat Slovenien. Trots det innebar självständigheten att de serbiska trupper som stod inne i landet började marscheras mot Ljubljana. Detta trots att Serbiens ledare Slobodan Milošević, två månader tidigare lovat att inte hindra Sloveniens utträde om de i sin tur hjälpte honom att förena alla med serbisk kultur i ett enda storserbiskt rike.


DOG9103 2 26 Vrtojba BWX.jpg

Jugoslaviskt pansar utanför Sloveniens huvudstad 1991


Sloveniens president sa aldrig ja till förslaget, och när det var uppenbart att jugoslaviska armén, under serbiskt styre, var på väg mot huvudstaden utlyste han krigstillstånd. Arméns uppgift var att återupprätta gränskontrollerna och de förväntade sig inget motstånd, därför bestod soldaterna av 2000 otränade värnpliktiga som skickades ut på uppdrag i små grupper. Den 27/6 möttes de av 35000 beväpnade poliser och hemvärnsmän som snabbt omringade och avväpnade dem. Innan mer förstärkningar hann skickas ut byggde slovenerna vägspärrar. Soldaterna stängdes på så vis in i sina förläggningar.

Kriget varade bara tio dagar. Den enda som som stupade var piloten i en helikopter som flög ut bröd till soldaterna. Piloten var själv sloven, även om han tjänstgjorde i den jugoslaviska armén. Milošević och Serbien var de som avbröt kriget och lät Slovenien bli fria eftersom "det inte bor några serber i Slovenien", som Milošević uttryckte sig. Istället drog sig Jugoslavens trupper bakåt, till den nya gränsen mellan Bosnien-Hercegovina och Kroatien. Kriget var lika mycket en vinst som en förlust för Milošević. Utan Sloveniens stöd försvagades Kroatiens ställning markant.


Kroatienserberna

I Kroatien levde 600 000 serber. Om Slovenerna fick möjlighet att bestämma om de ville tillhöra Jugoslavien eller gå, så gällde samma för kroatienserberna, tyckte Milošević. Det skulle innebära att områdena med serbisk majoritet inne i Kroatien borde kunna välja att tillhöra Serbien istället för Kroatien. Kroatienserbiska nationalister i Kroatien hade redan tagit kontrollen över ett flertal byar nära gränsen, som de ville koppla samman geografiskt. Ett område som sedan skulle bli del av Serbien genom att serbisk militär gick in för att "rädda" kroatienserberna från Kroatiens militär. Men för att det skulle lyckas måste den jugoslaviska militären ha en anledning. Därför ville Milošević att kroatienserberna skulle ställa till oroligheter inne i Kroatien.. Det var inte lätt eftersom Kroaternas linje var mjuk. De ville till varje pris se till att kroater och kroatienserber skulle fortsätta leva fredligt sida vid sida i Kroatien.

Det gällde dock inte alla. Det fanns nationalister bland Kroatiens politiker som provocerade de kroatienserbiska nationalisterna på olika sätt för att driva fram en konflikt som sedan kunde leda till bortjagandet av kroatienserberna från Kroatisk mark.


Vukovar

Staden Vukovar i norra Kroatien var en gränsstad, hamnstad vid Donau och viktig knutpunkt för vägar in och ut ur Kroatien. Dessutom bodde det ungefär lika många kroater som kroatienserber i staden, ca 20 000. De första allvarliga fientligheterna i Vukovar började när två bussar med kroatiska poliser körde in i ett bakhåll i staden. 12 poliser dödades och 22 skadades av nationalistiska kroatienserber. Attacken fick nationalistiska stämningar att svalla i hela Kroatien. Folket ville ha hämnd på kroatienserberna och de som stod på Jugoslaviens sida. De kroater som kämpade för en fredlig lösning började rensas ut på olika vis från den kroatiska administrationen. T.e.x Josip Reihl-Kir, polischefen för östra Kroatien där Vukovar ligger. Han dödades med 16 skott från en av sina egna poliser, på order från inrikesministern.

Privata filmer från striderna i Vukovar 1991, serbiska sidan


Början på kriget i Kroatien - det andra kriget

En tre mil lång karavan av pansarvagnar skickades slutligen från Belgrad mot Kroatien. Över dem vajade visserligen Jugoslaviens flagga, men armén hade mer och mer blivit Serbiens privata armé. Enligt dem själva var de ute på fredligt uppdrag för att skydda serber i Kroatien. De leddes av Ratko Mladić, en serbisk general.

Evstafiev-ratko-mladic-1993-w.jpg

Ratko Mladić

Vid staden Kijevo tog det stopp. Den kroatiska befolkningen ville inte släppa förbi pansarvagnarna. Som svar skickade jugoslaviska armén ut flygvapnet som bombade Kijevo tills byn gav upp. Det var uppenbart för alla att jugoslaviska armén inte slogs för någon annan än Serbien. När Kijevo besegrats släpptes den kroatienserbiska milisen in för att besätta byn. Ett mönster som skulle fortsätta under kriget.

Vista aérea de Lipik.jpg

Spår efter etnisk rensning i Lipik, Kroatien 1991

Serberna hade pansarvagnar, tungt artilleri och flygvapen. Kroatien hade inget av detta. Till en början rullade de serbiska pansarvagnarna in i by efter by och besatte dem med kroatienserbisk milis efteråt. Kroaterna kunde inte göra något för att stoppa dem, med bara hemvärn och poliser med maskingevär som försvar.


Vukovar - igen

Skulle Kroatiens lilla armé ha en chans mot serberna krävdes det att de valde plats att möta dem på med omsorg, och valet föll på Vukovar. Det var kroaternas viktigaste stad i östra Kroatien. När den serbiska armén närmade sig skedde massdeserteringar från serberna, och leden fick fyllas med milismän. Nationalistiska kroatienserber utan egentlig militär utbildning. Ofta var de kriminella, utan annan framtid än som soldater. Gangsters som inte gärna tog order från andra än sina egna nationalistiska ledare. Dessa grupper av milismän hade redan blivit ökända för sina övergrepp mot den kroatiska civilbefolkningen i byar de tagit kontroll över. Det var genom kroatienserbernas milis den etniska rensningen inom forna Jugoslavien tog sin början.

Balkans War 1991, foot patrol (Srpska dobrovoljačka garda) - Flickr - Peter Denton 丕特 . 天登.jpg

Kroatien-serbisk trupp på patrull


Första fredsplanen

Juli 1991 samlades ledarna för forna Jugoslaviens republiker tillsammans med EU:s ledare, för fredsförhandlingar. Serberna hade samtidigt planerat en offensiv mot Zagreb för att ta huvudstaden på något dygn och sedan göra hela Kroatien till en del av Serbien. Förhandlingarna med EU:s ledare visade dock att en attack på Zagreb skulle innebära att flera EU länder, bland annat Italien och Tyskland, skulle ställa sig på Kroatiens sida. Serbien hade bara Ryssland på sin sida och det var inte alls säkert att Ryssland skulle ge sitt stöd mot EU länderna. Serbien var tvunget att gå med på den plan lord Carrington, fredsförhandlaren i EU, ritade upp. Men planen innehöll ett krav, att samtliga delrepubliker skulle bli självständiga länder, något Milošević aldrig kunde gå med på eftersom det gick tvärt emot hans planer på ett starkt, nytt Jugoslavien under serbisk kontroll.

Problemet var att om alla ledare för republikerna röstade för programmet, måste även Milošević acceptera det. Han trodde inte det skulle ske eftersom speciellt Montenegro hade så starka band till Belgrad, men Montenegro blev erbjuden miljoner i bistånd och nya handelsavtal med Italien, och Carringtons fredsfördrag blev godkänt av alla. Efteråt kallades Montenegros president till Belgrad och efter svåra påtryckningar skrev han under att han inte godkände planen längre och fredsförhandlingarna var misslyckade.


Vukovar och Dubrovnik- sista striderna

Vukovar-watertower-after-war.jpg

Vattentornet i Vukovar, det reparerades aldrig och finns kvar som minne av belägringen


Utan fredsavtal kunde serbiska armén ge sig på Vukovar och krossa stadens motstånd en gång för alla. Staden besköts med tungt artilleri och bombades med flyg. Striderna har jämförts med de som drabbade Stalingrad och var de värsta i Europa sedan andra världskriget. Striderna om staden tog två månader innan Tuđman slutligen ansåg staden förlorad. Befolkningens lidande under serberna attacker fyllde ändå ett syfte: Tyskland gick in på Kroatiens sida. Tack vare Tyskland erkände övriga EU länder Kroatien som ett självständigt land. Det påstås att Tuđman hade kunnat ge mer hjälp till Vukovar, men att han offrade staden för att få Tysklands erkännande när folkets lidande blev känt. När Vukovar föll hade Serbien kontroll över 1/3 av Kroatien. Priset blev 15000 döda och en halv miljon flyktingar.


Balkans War 1991, Dubrovnik - Flickr - Peter Denton 丕特 . 天登 (3).jpg

Huvudgatan i Dubrovnik, efter belägringen

Vid Medelhavets kust pågick samtidigt en annan belägring. Det var medeltidsstaden Dubrovnik, vars äldre bebyggelse fanns med på UNESCO:s lista över världsarv, som besköts med jugoslaviskt artilleri från bergen runtomkring samtidigt som jugoslaviska jagare skar av förbindelsen med hamnen. Belägringen pågick ända tills trupperna drogs tillbaka, in i Bosnien-Hercegovina för att användas i kriget där istället. Belägringen av Dubrovnik avbröts officiellt maj 1992, då var hälften av den gamla stadsdelens byggnader sönderskjutna.

Mars 1992 gick FN trupper in i Kroatien, för att skydda de områden serberna erövrat. Samtidigt som Kroatien började bygga upp sin armé på nytt, riktade serberna in sig på nästa måltavla - Bosnien-Hercegovina. Kriget i Kroatien skulle fortsätta ända fram till Daytonavtalet 1995, men det skedde inga fler stora sammandrabbningar i Kroatien.


Bosnienkriget - tredje kriget

Slobodan Milošević erkände aldrig att han låg bakom kriget i Bosnien-Hercegovina utan hävdade med en druckens envishet att det var ett inbördeskrig utan serbisk inblandning, men han ljög.

När Jugoslavien började falla isär 1990 ökade oron i Bosnien-Hercegovina för att den starka grannen Serbien skulle dominera eller erövra Bosnien-Hercegovina, med sin stora bosnienserbiska befolkning. 1/3 av Bosnien-Hercegovinas befolkning var bosnienserber och de ville att Bosnien-Hercegovina skulle bli del av ett Storserbien under Belgrads kontroll. Radovan Karadžić, bosnienserbernas ledare, varnade resten av Bosnien-Hercegovina för att göra motstånd mot Serbien eftersom det skulle kunna innebära slutet för alla bosniaks, muslimska bosnier.

Bosniaks, bosnienkroater och andra bosnier, förberedde sig för krig, men ingen förväntade sig en etnisk rensning i Bosnien-Hercegovina. 1992 hölls val i Bosnien-Hercegovina om landet skulle bryta sig loss eller förbli en del av Jugoslavien. Sidan som vann ville att Bosnien-Hercegovina skulle bli fritt. Samma kväll 1/3 1992, sköt en muslim maken i ett bosnienserbiskt bröllop - och bosnienserberna slog tillbaka. Vägspärrar byggdes över hela Sarajevo och varken bosniakernas milis "Gröna baskrarna" eller polisen var starka nog att ge sig på bosnienserbernas ställningar med vapen. Istället delades Sarajevo upp i zoner där muslimerna höll centrum och bosnienserberna utkanterna, inklusive bergen runt staden där de placerade ut kanoner.

Inbördeskrig hotade. Tuđman ordnade möten mellan bosnienserber och bosnienkroater för att förhindra dem att ge sig på varandra medan Karadžić sökte hjälp hos Milošević. Bara bosniakerna, muslimerna, stod ensamma. Bosnien-Hercegovina hade en muslimsk president som försökte få Bosnien-Hercegovina erkänt som självständig republik av omvärlden. Varken Tuđman eller Milošević brydde sig. De hade redan börjat karva upp Bosnien mellan sig. Muslimerna med sin dröm om självbestämmande skulle vara chanslösa.

För att inte verka som en erövrare sökte Milošević upp alla bosnienserber i den jugoslaviska armén och bytte ut dem mot andra soldater i den del av armén som redan fanns i Bosnien-Hercegovina. Det gav Karadžić en armé av 80 000 lojala bosnienserbiska soldater inne i Bosnien-Hercegovina utan att det kostade honom någonting. Soldater som var vältränade och fullt utrustade med tunga vapen som kanoner och pansarvagnar. Samtidigt kunde Milošević förneka all inblandning i ett inbördeskrig. Dessutom skickades serbisk milis, utbildad i hemlighet och beväpnade av den hemliga polisen, som kunde utföra de smutsigaste jobben i Bosnien-Hercegovina utan militärens inblandning eller vetskap.


Bijeljina och Sarajevo april 1992

Milismän i Bijeljina 1992 med infångade bosniaker, och stolta bosnienserbiska milismän under sin flagga

Första slaget stod i Bijeljina, en stad med drygt 100 000 invånare i nordöstra Bosnien-Hercegovina där flera vägar möts innan de fortsätter till Serbien. Staden anfölls av serbiska milismän och erövrades på tre dagar. Muslimska politiker samlades ihop och avrättades. Bosnien-Hercegovina hade ingen egen armé och Bosnien-Hercegovinas ledare bad istället alla bosniska medborgare att hjälpa till och slå tillbaka mot de som slaktade obeväpnade civila. Oavsett om de var kristna eller muslimer. Dagen efter genomfördes stora demonstrationer mot våldet i Sarajevo. Den mest moderna staden i Jugoslavien med flest blandäktenskap över religions- och etnicitetsgränser. Demonstranterna krävde att både bosniakerna och bosnienserberna skulle avbryta våldsspiralen. Bosnienserberna öppnade eld mot demonstranterna med skarpladdade vapen och sex människor dödades samtidigt som Karadžić flydde upp i bergen runt Sarajevo.


Bosnienserberna tar kontroll och rensar ut bosniakerna

Панорама Зворника.jpg

Zvornik

Serberna tog kontrollen i alla områden där de var i majoritet, men bosniakerna var i majoritet i större delen av Bosnien-Hercegovina. Serberna hade nog med vapen för att anfalla Sarajevo, men tvekade. Det var viktigare ett erövra de områden i Bosnien-Hercegovina som gränsade till Serbien, oavsett vem som bodde där. Mellan Sarajevo och Serbien fanns ett område där bosniakerna hade kontroll, inklusive staden Srebrenica. Störst och viktigast var Zvornik. Bosnienserberna gav order om att polisen i staden skulle lägga ner sina vapen och inte göra motstånd mot serberna. Staden erövrades snabbt, av halvmilitära grupper som sökte upp bosniaker, förde bort dem och dödade dem. Män, kvinnor och barn. Gamla som unga. Ungefär 2000 muslimer dödades, bara i Zvornik. Resten skickades till koncentrationsläger. 49000 muslimer bodde i Zvornik 1991. Efter kriget fanns ingen kvar. Detta var början på den etniska resningen av bosniska muslimer. Samma sak skulle hända om och om igen medan bosnienserberna tog kontroll över 2/3 av Bosnien-Hercegovinas yta.


Andra fredsplanen

Lord Carrington skickades av EU till Bosnien-Hercegovina för en ny fredsplan som gick ut på att dela upp Bosnien-Hercegovina i olika områden som styrdes av olika grupper, innan serberna lyckats göra hela Bosnien-Hercegovina fritt från muslimer. Det svåra var att få både muslimer och serber till förhandlingsbordet när ingen av dem var intresserade av förhandling. Bägge ville ha krig.


Första attacken mot Sarajevo, maj 1992

Sarajevo May 2 1992.JPG

Sarajevo ligger i en dalgång med berg på tre sidor

I maj gick serbiska trupper till attack mot Sarajevo från tre olika håll. Målet var centrum med presidentpalatset som hölls av bosniakernas trupper. Först gick bosnienserberna, men de hade uppbackning av både tanks och stridsflygplan från Jugoslaviens armé. De trånga gatorna i Sarajevo hindrade stridsvagnarna och attacken kunde stoppas. Helt oväntat gick istället bosniakernas trupper till attack mot bosnienserbernas högkvarter. Striden blev intensiv, från byggnad till byggnad. Samtidigt landade Bosnien-Hercegovinas bosniakiska president efter ett möte i Portugal. Hans vakteskort från FN han lurats bort från flygplatsen och presidenten arresterades direkt efter landningen av serbiska trupper och hölls som gisslan. Presidenten byttes sedan mot den serbiska militärledningen som satt omringad i högkvarteret i Sarajevo.

Otextad film om Sarajevos belägring, BBC 18 min

Från Belgrad kom en ny general som tog över kommandot över de serbiska styrkorna i Bosnien-Hercegovina, Ratko Mladić. Hans första order till bosnienserberna i bergen runt Sarajevo var: "öppna eld med kanonerna mot presidentpalatset och parlamentsbyggnaden. Därefter skjuter ni mot de muslimska kvarteren. Skjut på dem tills de är på gränsen till galenskap".

Nästa steg i kriget i Bosnien-Hercegovina hade tagits.

Evstafiev-sarajevo-building-burns.jpg

Regeringsbyggnaden i Sarajevo i lågor efter en direktträff, 1992


Källor

The Death Of Yugoslavia 3/6 Wars Of Independence - BBC Documentary - https://www.youtube.com/watch?v=u6zTmgxW490

The Death Of Yugoslavia 4/6 The Gates Of Hell BBC Documentary - https://www.youtube.com/watch?v=udgvKd-oVxs


Bildkällor

Alla bilder är från Wikimedia Commons utom:

Milismän i Bijeljina: balkaninsight.com/wp-content/uploads/2017/01/bijeljina-haviv.jpeg

Gruppfoto av milimän: genocideinbosnia.files.wordpress.com/2011/01/bosnian-genocide-bijeljina-massacre-in-march-1992-71.jpg



Åter till kapitel om tiden 1945-