Åtgärder

Slutet på Jugoslavien - krigsslutet och Kosovo

Från Skolbok

Mostar

Lord Owen, EU:s nya fredsförhandlare landade i Sarajevo december 1992. Då hade staden varit belägrad i nio månader. Hans budskap till Bosnien-Hercegovinas folk var: "Dröm inga drömmar om att andra länder ska hjälpa er ur den här situationen." Det var precis det bosnienserberna ville höra. Det skulle räcka med att NATO, EU eller FN satte in några tusen man så skulle serberna tvingas ge upp kriget i Bosnien-Hercegovina, men det hände aldrig.


Srebrenica 1993

FN utser Srebrenica som skyddad stad

Srebrenica låg i samma område som Zvornik och hade blivit en fristad dit muslimer flytt från landsbygden runtomkring. Bosnienserbernas trupper omringade staden i ett försök att svälta ut befolkningen. 1993 påbörjade bosnienserberna en slutgiltig utrensning av muslimer i områdena runt Srebrenica. 11/3 tog sig en konvoj från FN genom bosnienserbernas vägspärrar. Med i konvojen var FN:s högsta befäl i Bosnien-Hercegovina. I Srebrenica träffade han offren som överlevt utrensningarna, som värmde sig runt eldar i vinterkylan. Muslimerna hade brist på allt, utom mod, men insåg att läget var hopplöst. Där utropade FN:s högsta ledare i Jugoslavien Srebrenica som en stad under FN:s beskydd. Något han egentligen saknade mandat för att göra. Han saknad soldater för att skydda staden mot ett anfall och hade ingen rätt att begära in förstärkning. Dessutom innebar detta att han tagit part i kriget genom att försvara bosniakerna mot bosnienserberna. FN följde hans önskan och utnämnde staden som skyddad, rent officiellt. Något som fick mängder av muslimer att söka sig just till Srebrenica för det skydd mot övergrepp de inte kunde få någon annanstans.

Ratko Mladić, serbernas ledare, blev märkbart irriterad över FN:s ställningstagande och vägrade följa den om inte muslimerna i Srebrenica avväpnades först. Stridande trupper skulle inte kunna få skydd i en "safe area". Något FN:s ledare var tvungna att gå med på.


Vance Owen planen, tredje fredsplanen

Vance-Owen Peace Plan.png

Vance Owen planen

Lord Owen och Cyrus Vance hade en ny fredsplan. Den gick ut på att Bosnien-Hercegovina skulle delas upp i tio öar där: serber, bosniaker och kroater skulle få egna öar med eget territorium. FN skulle se till att fientligheterna mellan de tre grupperna upphörde och samtidigt skulle den etniska rensningen upphöra. Nackdelen med planen var att de serbkontrollerade områdena skulle vara separerade från varandra. Planen var ändå tillräckligt bra för att få Karadžić att godta den. Alla parter i bosnienkriget samlades på ett hotell i Aten för att skriva under fredsplanen. Radovan Karadžić, bosnienserbernas ledare, var den enda som inte godkänt planen i förväg. Han tvekade länge, men slutligen godkände även han planen, med det undantaget att bosnienserbiska ledningen hemma också skulle godkänna planen.

När Ratko Mladić visade på en karta hur mycket vunnet territorie de skulle få ge upp, röstades planen ner. Slobodan Milošević hade svikits av den general han själv utnämnt.


Bosnienkroaterna hösten och vintern 1993

Kroatiska koncentrationslägret Dretelj, för bosniaker

I söder, mot Kroatiens gräns, började bosnienkroaterna att skapa oroligheter och lägga under sig områden som muslimerna inte kunde försvara, instängda mellan två fronter som de var. Dessutom hade bosnienkroaterna ett avtal med bosnienserberna om att de inte skulle skjuta på varandra. Till sin hjälp fick de kroatiska styrkor som skickades till Bosnien-Hercegovina av president Tuđman. Under flera år hade den bosnienkroatiska armén förstärkts med tusentals muslimska bosniakiska soldater. Nu gav bosnienkroaterna sig istället på sina forna vapenbröder, som avväpnades och placerades i koncentrationsläger.

Bosniakerna, som slogs för sin existens, lyckades stoppa bosnienkroaternas offensiv trots färre soldater och sämre utrustning. Det var under de striderna den berömda bron över floden Mostar, som muslimer byggt 400 år tidigare sköts sönder av bosnienkroatiskt artilleri som hämnd.

Mostar - Bosnia and Herzegovina - Stari Most 03.jpg

Bron i Mostar, återuppbyggd efter kriget


USA går in i kriget, januari 1994

Bill Clinton.jpg

Bill Clinton

Fram till 1993 hade USA hållit sig helt utanför kriget. Under president Bill Clinton började även USA blanda sig i leken. Till att börja med medlade de mellan muslimerna och kroaterna för att få slut på deras stridigheter och samtidigt isolera serberna. Tuđman varnades att om krigshandlingarna mot bosniakerna fortsatte skulle Kroatien drabbas av internationella sanktioner.,

En bosnienserbisk attack mot en marknad inne i Sarajevo januari 1994 urartade till en massaker med 68 döda. Attacken blev startskottet för att få NATO att gå med på flygunderstöd mot serbiska ställningar i bergen runt Sarajevo. Problemet var Ryssland, som Serbien hade en allians med. Rysslands president Boris Jeltsin gick ut med ett offentligt meddelande om stöd för Serbien och serbiska styrkor i Bosnien-Hercegovina och ett löfte om att föra in ryska styrkor i Bosnien-Hercegovina om NATO skulle påbörja attackerna. För att visa allvaret skickades ryska pansarvagnar och soldater in i Bosnien-Hercegovina, upp på bergen runt Sarajevo. Istället förde bosnienserberna undan sina egna kanoner från bergen. På det viset fanns ingen anledning för NATO att blanda sig i längre.


Goražde, april 1994

Goražde under beskjutning av serbiska kanoner

Precis som Srebrenica var Goražde en "safe place" med en muslimsk befolkning beskyddad av FN. För att visa sin makt beordrade Radovan Karadžić en attack på staden, trots dess FN beskydd. Staden besköts med tungt artilleri och bombades av jugoslaviskt flyg. Först när två serbiska pansarvagnar var på väg in i staden anropade FN högsta ledningen i NATO och efter några minuter skedde den första NATO attacken i Bosnien-Hercegovina när NATO-lett flyg sköt sönder ett tält med en del av serbernas stridsledning. General Mladićs svar svar var att omringa ett berg där över 150 FN arbetare var utplacerade så att de i praktiken blev hans gisslan. Samtidigt som FN:s ledning förhandlade med serberna om gisslans frigivning besköts FN arbetarna av de serbiska trupperna runt berget vid Goražde. Efteråt visade det sig att kanonerna var riktade mot Goražde och FN:s personal var på fel plats. Personalen evakuerades och serberna kunde fortsätta attacken på Goražde.Det var där de lärde sig att FN och NATO inte var något annat än ännu en spelpjäs i spelet, och att de kunde behandlas på samma sätt som kroater eller muslimer.


Srebrenica 11/7 1995

Nederländska FN-soldater utanför Srebrenica 1995

Juli 1995 hade Srebrenica varit omringat av bosnienserbiska styrkor i flera år. Bara genom FN kunde mat och medicin levereras till staden. Bosnienserberna ,under ledning av Ratko Mladić, anföll Srebrenica, trots att även den staden var en skyddad stad av FN. Alla bosniaker som bodde i Srebrenica flydde från staden.15000 flydde genom skogarna, där de blev lätta att samla ihop av bosnienserbiska trupper. Andra, mer än 25 000 muslimer, flydde till den närbelägna FN basen där nederländska FN soldater fanns posterade. Men de kunde inget göra när Mladić kom till basen med sina trupper och samlade ihop flyktingarna. De bussades ut från FN basen. Männen togs till fält runt staden där de dödades och grävdes ner i massgravar. Muslimska kvinnor och barn kördes vidare till andra muslimska områden där de släpptes. Slakten pågick flera dagar. Totalt mördades 8 373 manliga bosniaker. Massakern var den värsta i Europa sedan andra världskriget och har fått en egen internationell minnesdag 11/7.

De FN soldater som fanns i FN förläggning utanför Srebrenica gjorde ingenting för att stoppa slakten.

Exhumations in Srebrenica 1996.jpg Mass Graves.jpg

Massgravar grävs upp utanför Srebrenica 1996, och satellitbild över fält med gravar


USA går återigen in i kriget

Clintonchirac.jpg

Bill Clinton och Jacques Chirac

Det var Frankrikes president Jacques Chirac som först reagerade på nyheterna om massakern och krävde att EU skulle handla. Men EU, med Storbritannien i spetsen, hade redan kommit överens om att Bosnien-Hercegovina var en intern angelägenhet i Jugoslavien. Så istället vände sig Frankrikes president till Bill Clinton, USA:s president, för hjälp. För att USA skulle gå in krävdes en fredsplan, och den nya planen innebar att Bosnien-Hercegovina delades upp i två ungefär lika stora delar mellan serber och muslimer/kroater, som nu var allierade, men i stora enklaver som inte var uppbrutna, som i tidigare förslag.


Kroatien augusti 1995

Kroatienserbiska bönder flyr etnisk rensning av kroatiska armén

När kroaterna blev varse hur planen såg ut bestämde sig Tuđman att et var dags för Kroatien att ta tillbaka den tredjedel av Kroatien som serberna tog i början av kriget. Något USA starkt avrådde Tuđman från. Det brydde sig inte Tuđman om och i augusti började kroaterna beskjuta Knin, kroatienserbernas huvudstad, med artilleri. Under åren som gått hade kroaterna byggt upp sin armé och hade nu både pansarvagnar och kanoner, som de inte hade i början, mycket mer än kroatienserberna hade. Knin föll fort liksom omgivande byar och mer än 100 000 kroatienserber befann sig på flykt undan kroaternas trupper. För att förhindra att de återvände brände kroaterna ner kroatienserbernas byar. Hundratals civila dödades av de framstormande kroatiska styrkorna. Det var kroatienserberna som började med etnisk rensning, nu fick de själva uppleva den.


Bosnienserberna augusti 1995

Serbisk granat detonerar på Markale marknaden augusti 1995


I augusti dödades återigen civila på en marknadsplats i Sarajevo efter beskjutning av bosnienserbiskt artilleri, totalt 27 stycken. Detta var den ursäkt USA hade väntat på. Amerikanska bombplan från hangarfartyg i Medelhavet började flyga bombuppdrag. Först över den del av Sarajevo som kontrollerades av bosnienserber, sedan bombades andra bosnienserbiska ställningar. Attacker bosnienserberna inte kunde skydda sig från. Milošević insåg att bosnienserberna gått för långt och kallade till sig Radovan Karadžić för att förhandla fram ett slut på kriget i Bosnien-Hercegovina innan serbernas vinster där skulle förloras till kroater och muslimer med USA:s stöd. Bosnienserberna fick allt stöd från Serbien, inklusive allt tungt krigsmateriel. Utan Serbiens stöd hade de ingen möjlighet att fortsätta kriget i Bosnien-Hercegovina.

Ett av USA:s krav var att bosnienserberna återigen skulle ta bort artilleripjäser från bergen runt Sarajevo, men bosnienserbernas general Ratko Mladić vägrade. Det skulle ta bort allt skydd från de bosnienserber som fanns i Sarajevo och göra det möjligt för bosniaks att jaga bort dem och döda dem. Milošević körde över sin general och i utbyte mot att även muslimerna tog bort sina tunga vapen från Sarajevo påbörjade bosnienserberna sin utrymning.

US Navy 990225-N-9693M-005 The USS Philippine Sea (CG 58) steams off the port side of the USS Enterprise, while an F-A-18C.jpg

Amerikanska stridsflygplan startar på hangarfartyg-dock ej i Medelhavet och 1999

Med bosnienserberna skadade av NATO:s bombningar gick kroater, bosnienkroater och bosniaks till gemensam attack mot bosnienserbernas linjer. Främst mot de norra delarna som gränsade mot Kroatien, vilket skapade en ny flyktingvåg ner mot serbkontrollerat område i södra Bosnien-Hercegovina, Serbien och Montenegro. För att få ett stopp på flyktingvågen gick amerikanska förhandlare in och fick Tuđman att dra tillbaka den kroatiska armén och avbryta bosnienkroaternas samarbete med muslimerna. Något han gärna gjorde eftersom han nått sitt mål med att få bort bosnienserberna från gränsområdena. Han ville inte heller fortsätta att göra muslimerna militärt starka. Muslimerna själva hade inte tillräckligt stark armé för att kunna besegra bosnienserberna. En vapenvila med bosnienserberna var den enda vettiga utvägen.

Belägringen av Sarajevo avbröts februari 1996. Den påbörjades 1992 och var den längsta belägringen av en stad i modern tid. Omkring 20 000 dog under belägringen.

Carl Bildt, fd. svensk Statsminister, var en av fredsförhandlarna i kriget i Bosnien-Hercegovina

Daytonavtalet november 1995, fjärde fredsavtalet

Bih dayton en.png

Kartan, färdigt beslut. Goražde ligger i "slickepinnen" i öst.

USA:s president bjöd in samtliga ledare i bosnienkonflikten för ett fredsavtal i Dayton, USA. I stora drag följde man planen som Frankrikes president presenterade för Clinton tidigare. Det som stod ut var Goražde, den sista muslimska enklaven som låg som en ö i serbiskt område. Problemet löstes genom att Milošević godkände en korridor mellan Goražde och övriga muslimska områden.

Den 21:a november 1995 var alla bosniska ledare slutligen överens och Daytonavtalet signerades 14:e december.

Kriget i Bosnien-Hercegovina,och därmed krigen i Jugoslavien, var över. Men det fanns en oroshärd kvar, en del av Serbien som fortfarande ville bli fri - Kosovo.

DaytonAgreement.jpg

Undertecknandet av Daytonavtalet, Milošević i mitten


Kosovokriget - fjärde och sista kriget

Slobodan Milošević håller sitt berömda tal vid Trastfältet/Kosovo Polje 1989, strax efter han tagit bort kosovoalbanernas privilegier.

Serbiens sydligaste landskap hade en minoritet av kosovoserber, främst bosatta i norra Kosovo, och en majoritet av kosovoalbaner i resten av landskapet. Kosovo är den serbiska kulturens vagga. Trots att få kosovoserber levde där hade de starkt stöd från resten av Serbien, som inte kunde tänka sig att ge självbestämmande över Kosovo till muslimerna - kosovoalbanerna.

Det var i Kosovo Slobodan Milošević påbörjade sin väg till makten i Serbien. Det var nationalistiska serber från Kosovo som hjälpte honom att vinna valen i Montenegro och Vojvodina. Det var med stöd av Jugoslaviens armé Milošević fängslade Kosovos ledare och tog bort alla extra privilegier Kosovo hade 1989, Men efter det hade kriget passerat förbi Kosovo.

Ända från 1989 till 1998 hade det förekommit småstrider mellan nationalistiska kosovoalbaner och den kosovoserbiska polisen. Trots att kosovoalbanerna var i majoritet hade kosovoserberna tilldelats all makt genom Milošević. Det var kosovoserberns som skötte både polisen och militären. Och polis och militär slog till hårt för minsta förseelse. Situationen förvärrades 1992 när kosovoalbanerna ensidigt utropade Kosovo som en självständig republik, Republika e Kosovës. Det enda land i hela världen som erkände landet var Albanien.

Under några år fanns det två Kosovo, ett serbiskt och ett muslimskt styrt av en egen president: Ibrahim Rugova. Det muslimska Kosovo vägrade att erkänna serbiska lagar. Det hade en egen konstitution, egen lagbok och till och med ett eget fotbollslag. Allt detta retade nationalistiska kosovoserber som ökade våldet mot muslimerna. För att få stopp på attackerna bildade kosovoalbanerna KLA - Kosovo Liberation Army, Även kallad UÇK. En gerilla som kämpade för att försvara kosovoserberna och slogs för Kosovos självständighet. Inte bara begränsat självbestämmande de haft tidigare.

Medlemmar i UÇK


Kosovo 1995-1997

Perioden 1995-1997 ökadeUÇK sin verksamhet. Viktigast för dem var att få tag på vapen. Det fick de genom attacker på polisstationer och även på enstaka polismän. Men det räckte knappast till. 1997 lyckades UÇK smuggla in en större mängd vapen till Kosovo genom Albanien och efter det trappades attackerna upp. Med hhjälp av e vapnen kunde även vapenförråd och vapenlager inne i polisstationer plundras.


Kosovokriget 1998-99

1998 blossade striderna mellan kosovoserber och UÇK upp på allvar. Serbien skickade in reguljära trupper i Kosovo och den kosovoserbiska polisen slogs tillsammans med den jugoslaviska armén i strider som både hade etnisk rensning av byar och mindre samhällen, och attacker mot UÇK, som mål. Attacker som skapade flyktingströmmar av kosovoalbaner från norr till söder. Problemet var bara att ju hårdare den muslimska civilbefolkningen behandlades, ju fler medlemmar fick UÇK.

USA varnade Milošević och hotade med insatser liknande de i bosnienkriget om inte kosovoserberna slutade anfallen mot civila. Det hotet var inget serberna brydde sig om men USA ville inte gå i strid ensam, Därför vände de sig till NATO. Första delen av uppdraget var att börja flygbomba strategiska mål i Serbien för att på så vis tvinga serberna till förhandlingsbordet. 15/6 1998 startade de första attackflygplanen från baser i Italien. 85 stridsflygplan flög fram till gränsen, följde den, och återvände sedan hem. En tydlig varning till Milošević. En varning serberna struntade i.

Sommaren 1998 blev blodig när både serber och albaner anföll varandra i Kosovo. Som svar på kosovoserbernas etniska rensningar i norr genomförde UÇK hämndaktioner i söder på kosovoserber. USA meddelade UÇK att de inte tänkte vara deras flygvapen i ett krig där bägge sidor begick övergrepp mot civilbefolkningen. Ville de ha hjälp från NATO skulle de först sätta sig vid förhandlingsbordet med serberna. Vilket UÇK vägrade.

Kosovoserbisk polis har samlat ihop misstänkta UÇK-anhängare

När hösten kom var USA:s president upptagen med Lewinskyaffären där han som president utnyttjat sin ställning för att få sex av en 22-årig praktikant. Kosovo var inte hans viktigaste problem. Kosovo var Lewinskyaffärens första offer som en reporter sa.

Massakrer på civila i Kosovo blev allt vanligare, utförda av bägge sidor i kriget, och bilder på dem fanns allt oftare på tidningarnas förstasidor. Ändå tvekade USA. Om de gick in och bombade serbiska ställningar, men serberna ändå fortsatte att anfalla kosovoalbaner, vad var då nästa steg? En invasion av Kosovo med amerikanska trupper? Kosovo var en del av Serbien. En invasion av Kosovo var samma sak som en invasion på Serbien, och Serbien hade avtal med Ryssland. När vintern närmade sig 1998 hade mer än 50 000 kosovoalbaner tvingats från sina hem, upp i bergen. Efter förhandlingar mellan NATO och Milošević drogs slutligen den reguljära armén bort från Kosovo så endast polisstyrkorna var kvar. Den kosovoalbanska befolkningen kunde tillfälligt ta sig från bergen ner till byarna i dalarna. Detta stoppade inte UÇK från att fortsätta sina attacker.


Račakmassakern januari 1999

Offer vid Račakmassakern

Januari 1999 skedde Račakmassakern. UÇK hade dödat fyra poliser nära byn Račak och kosovoserberna var ute efter hämnd. En slakt på 45 personer genomfördes av serbiska specialstyrkor. Samtliga offer var civila. Bilder på offren, bland annat flera mördade barn, och intervjuer med de få överlevande visades i TV över hela världen. USA med presidenten Bill Clinton bestämde sig för att det behövde göras en blixtaktion för att stoppa kosovoserbernas etniska rensning och slakten på oskyldiga. Han gick ut med ett offentligt meddelande till Slobodan Milošević att: Kosovo visserligen låg i Serbien, men det gav inte Milošević rätten att slakta sin egen befolkning.


NATO bombar

Kosovoalbaner på flykt

Mars 1999 började NATO:s bombningar. Då hade mer än 200 000 kosovoalbaner flytt från sina hem. När bombningarna slutade hade 862 000 kosovoalbaner flytt, drygt hälften av Kosovos befolkning, i den största flyktingkatastrofen i Europas historia. De flydde främst till Makedonien och till Albanien.

Нато бомбе изазивале еколошку катастрофу у Новом Саду.jpeg

NATO bombar i Serbien

NATO bombade inte i Kosovo, utan i Serbien och måltavlorna var landets infrastruktur. Broar, kraftverk, järnvägsstationer och liknande. Bombningarna pågick i 78 dagar innan Milošević gav upp. De första bomberna föll över Novi Sad, norr om Belgrad. Kort tid därefter samlade serbisk polis ihop albaner i Serbien och placerade dem runt förväntade måltavlor, Ju mer NATObombade, desto värre blev övergreppen mot den muslimska befolkningen i Kosovo. 15 000 dödades och mer än 500 000 kosovoalbaner flydde inom Kosovo för att komma undan våldsamheterna.


NATO:s pansarbilar rullar in i Kosovo

12/6 1999 rullade NATOS pansarvagnar in i Kosovo. Genom sin närvaro minskade övergreppen mot civilbefolkningen snabbt och Kosovo ansågs så tryggt att tusentals flyktingar vågade återvända. Kriget i Kosovo var över. 17/2 2008 förklarade sig Kosovo självständigt. Ett flertal länder har inte accepterat självständighetsförklaringen. Bland dem finns både Kina, Serbien och Ryssland som fortfarande betraktar Kosovo som Serbiens sydligaste landskap.



Källor

The Death Of Yugoslavia 5/6 A Safe Area - BBC Documentary - https://www.youtube.com/watch?v=URZA6r5LLtk

The Death Of Yugoslavia 6/6 Pax Americana - BBC Documentary - https://www.youtube.com/watch?v=bLrIaZSGXyA

Frontline: Kosovo - War in Europe

https://www.youtube.com/watch?v=Kt7XIv32SRE
https://www.youtube.com/watch?v=10r5SP8goXk
https://www.youtube.com/watch?v=haGHwW8wV6M
https://www.youtube.com/watch?v=0HbwP31AM4A (ofullständig)

1999 - a documentary about Kosovo War and ethnic cleansing - https://www.youtube.com/watch?v=4sPLdTlNx1c


Bildkällor

Alla bilder är från Wikimedia Commons utom:

FN utser Srebrenica som skyddad stad 1993: macaudailytimes.com.mo/wp-content/uploads/2018/04/01-Srebrenica-1993.jpg Srebrenica, FN soldater: i.guim.co.uk/img/media/c8ef8adc6c69658743ebc5477b9dd5c89bbf1217/0_62_1728_1037/master/1728.jpg?width=620&quality=85&auto=format&fit=max&s=7dac60676c937f881975af813ba5675c

Kroatiska koncentrationslägret Dretelj: i1.wp.com/www.bh-vijesti.com/wp-content/uploads/2017/09/reuters_dretelj-e1504516992436.jpg?fit=676%2C380&ssl=1

Markalemassakern: magazinplus.eu/wp-content/uploads/2014/02/Markale-1-050213.jpg

Goražde under beskjutning av serbiska kanoner: serbiandefenceleague.weebly.com/uploads/2/1/9/8/21989342/7747265.jpg

Flyende kroatienserber: gdb.rferl.org/1F051D32-BA26-439B-81AA-4EE177E1A7C1_w1023_r1_s.jpg

Carl Bildt: www.gp.se/image/policy:1.822548:1462998870/bildt-jpg.jpg?f=Wide&w=1920&$p$f$w=3e0c0d8

Milosevic talar vid Trastfältet 1989: www.defencematters.org/wp-content/uploads/2016/08/milosevic_Kosovo_speech.jpg

Kvinnliga UCK soldater: pbs.twimg.com/media/DVNMqj4XUAEhYRd.jpg

Serbisk polis med albaner på knä: imgflip.com/32rac3.jpg

Offer vid Racakmassakern: alchetron.com/cdn/raak-massacre-6f26344f-c526-4210-8fe7-631f39f5a32-resize-750.jpeg

Kosovoalbaner på flykt: msu.edu/course/pls/461/stein/091698yugo-kosovo_2.jpg NATO:s pansarbilar rullar in i Kosovo: arrc.nato.int/resources/internal/file_views/90/7_WARRIOR_ARMOURED_PERSONNEL_CARRIERS_ARE_CHEERED_ON_AS_THEY_PASS_REFUGEES._SOUTHERN_KOSOVO_BORDER._12-09-1999_MOD_45108827.jpg


Åter till kapitel om tiden 1945-