Skillnad mellan versioner av "Kapplöpningen om Afrika"

Versionen från 15 juni 2021 kl. 10.37

Vad var Kapplöpningen om Afrika eller Scramble for Africa som det egentligen heter? I korthet var det de tekniskt överlägsna Europeiska stormakternas kapplöpning om att erövra så mycket mark som möjligt i Afrika och på det viset skapa kolonier.

Men varför ville de ha kolonier? Det finns två anledningar. En är att det helt enkelt var fint att ha många kolonier. Den kung som härskade över ett land med många kolonier ansågs viktigare än en kung som inte styrde över lika många kolonier. En annan är den ekonomiska utvecklingen under den industriella revolutionen. Råvaror odlades eller bröts i kolonierna. Från kolonierna fraktades råvarorna till hemlandet där de förädlades till något bättre och dyrare. Dessa dyrare varor såldes sedan tillbaka till kolonierna som inte fick köpa billigare alternativ av köpmän från andra länder. Det innebar att ju fler kolonier ett land hade, desto rikare blev det landets handelsmän, som oftast bestod av adelsmän.

Portugiserna, de första européerna som rundade Afrika

När portugiserna seglade runt Afrika i mitten av 1400-talet för att hitta en ny handelsväg till Orientens kryddor, te, porslin och sidentyger insåg de att resan var så lång att det behövdes hamnar att ta skydd i från stormar, där det gick att proviantera, ta in nytt dricksvatten och reparera fartygen utan att riskera attacker från pirater eller banditer. Därför erövrades markområden längs kusterna i Afrika där hamnar och handelsstationer byggdes. Från slavforten vid Västafrikas kust, till Angola och Moçambique vidare till Goa i Indien och fortsatt in i Indonesiens övärld.

Portugiserna var först, men Portugal var ett litet land som snart blev en del av Spanien. Och Spanien hade sitt intresse riktat mot Amerika under 1500-talet, och inte Afrika, vilket gjorde att andra länder kunde fortsätta att ta för sig av Afrika.

1500-1700-talen

Under 1600-talet utvidgades slavhandeln rejält. Svarta människor fångades in av slavjägare i Västafrika och såldes sedan vidare till slavhandlare som fraktade slavarna till plantager i Nord- och Sydamerika.

Under 1600-talet bildade köpmän i flera länder gemensamma handelskompanier för att bekosta resor till Ostindien. Även vi i Sverige hade ett. Det Holländska Ostindiska kompaniet byggde en hamn för sina fartyg vid Afrikas sydspets, där Kapstaden ligger. Senare utvandrade bönder och hantverkare från Nederländerna dit i hopp om att starta ett bättre liv. Där fick de snart sällskap av fransmän och andra européer som försökte undkomma förtryck i hemländerna. Dessa kallades gemensamt för boer och utvecklade språket afrikaans mellan sig. Bit för bit spred de sig i det som numera är Sydafrika och blev den styrande folkgruppen ända tills krigen mot Storbritannien i slutet av 1800-talet.

Ändå skedde inga större erövringar av Afrikas inre, på det sätt som skedde i Amerika. Främst berodde detta på att de afrikanska folken var ungefär lika välutrustade som de europeiska besökarna. Bägge sidor hade skjutvapen och afrikanerna var immuna mot samma sjukdomar som européerna vilket gjorde att Afrikas inre både var välbefolkat och välförsvarat på ett helt annat sätt än Amerika.

Istället var det längs kusterna den europeiska kolonisationen syntes tydligast. Det var där det fanns enstaka fort, handelsstationer och mindre samhällen under ledning av olika europeiska kungadömen. Även Sverige hade ett slavfort på Västafrikas kust, Cabo Corso, under tiden Kristina var drottning av Sverige.

1800-talet, kapplöpningen tar sin början

Afrikas karta 1913

När 1800-talet tog sin början hade den tekniska utvecklingen i Europa gått om resten av världen rejält. Soldater från Europas industrialiserade stormakter blev i det närmaste oövervinneliga. Detta skedde samtidigt som behovet av nya kolonier stadigt ökade, och det blev startskottet på kapplöpningen om Afrika. Många länder var inblandade, men framförallt: Storbritannien, Frankrike och det nybildade Tyskland.

Frankrike hade främst intresse av områdena i Nordafrika och lade under sig Algeriet och Tunisien och ökenområdena innanför ändaner till regnskogarna söder om Sahara. Storbritannien hade en dröm om att förbinda engelska kolonier från Egypten i norr till Sydafrika i söder med en järnväg och på det viset ta bort kraven på de osäkra transporterna till havs. Men skulle det lyckas måste britterna endera erövra Kongo, som var belgiskt, eller Tyska Östafrika (Tanzania nu).

Tyskland kom in sent i kapplöpningen eftersom det inte ens fanns som land förrän 1871. Det innebar att Tyskland fick ta de kolonier de kunde, och de hamnade utspridda på långt från varandra på Afrikas öst- och västsida. Även Tyskland hade en dröm om att binda samman sina kolonier med en järnväg, men för att lyckas med det måste de erövra några av britternas kolonier.

Det höll på att bli krig mellan stormakterna om kolonierna i Afrika vid ett flertal tillfällen, men som tur var lyckades diplomater förhandla sig till olika avtal som gjorde att något egentligt krig aldrig bröt ut - förrän första världskriget 1914. Den enda riktigt stora konflikten mellan västerlänningar var boerkrigen i Sydafrika mellan boerna och britterna 1880-81, samt 1899-1902, som britterna vann.

Belgiska Kongo

Kongo kallas ibland för Afrikas hjärta. Det är Afrikas största land och var den enda större kolonin som Belgien hade under 1800-talet. Det som skilde Belgiska Kongo från andra kolonier var att inkomsterna från kolonin inte gick till landets statskassa, som det gjorde för Frankrike och Storbritannien, utan all vinst gick rakt ner i plånboken på Belgiens kung, Leopold II.

Detta gjorde i sin tur att Leopold totalt struntade i Kongos befolkning, huvudsaken var att han själv blev så rik som möjligt. Och eftersom Kongo lämpade sig väl för odling av gummipalmer samtidigt som industrialiseringen skapade ett stort behov av naturgummi, blev Leopold allt rikare. Men det räckte inte. Istället införde orimligt hårda straff mot de so samlade in för lite gummi, eller andra naturresurser, till de belgiska kontrollanterna. Avhuggna händer eller fötter på arbetarna eller deras barn var vanliga straff. Eller att bli piskade med grova piskor av flodhästläder.

Övergreppen mot lokalbefolkningen var så brutala att när kristna missionärer, främst från Sverige, började rapportera hem om dem blev upprördheten stor i Belgien. Så stor att Kongo togs ifrån kungen och istället inrättades en speciell myndighet som fick ta hand om styrningen av Kongo. Trots att Leopold får anses vara en av de värsta kungar som någonsin härskat över ett afrikanskt land, finns det fortfarande gott om statyer och minnestavlor över honom i Kongo.