Versionen från 17 mars 2020 kl. 18.09

(Passar bäst för högstadiet eller gymnasiet)

Färgförklaring

Svart     = störtad regering
Blått     = stor förändring i regeringen
Orange    = stora protester
Gulgrön   = mindre protester
Grå       = liten påverkan

Mörkblått = Länder med protester inspirerade av den arabiska våren

Den arabiska våren

Ett samlingsnamn för de händelser som skedde i Mellanöstern under främst år 2011.

Varför kallas det ”Den arabiska våren”?

När stora, viktiga händelser sker brukar vi ge det ett samlingsnamn. Om vi talar om ”Oktoberrevolutionen” så vet vi att det handlar om upproret i Ryssland 1917, talar vi om ”De långa knivarnas natt” så vet vi att det handlar om hur Adolf Hitler rensade ut ledarna i den konkurrerande gruppen SA. Att det fått heta ”Den arabiska våren” beror troligtvis på att det började våren 2011 och precis som vår kommer före sommar hoppades många att den arabiska våren skulle leda till bättre tider för folken i de arabiska länderna, en förhoppning som grusats i de flesta fallen.

Början, Tunisien december 2010

Tunisien, och Sidi Bouzid som startade den arabiska våren

Det hela började egentligen med en enkel händelse, kusken Mohammed Bouazizi i staden Sidi Bouzid fick sin vagn beslagtagen av polisen eftersom han saknade tillstånd att köra omkring med den, man kan säga att han saknade körkort för vagnen. När han tappade sin vagn tappade han också möjligheten att få in pengar till sin familj och i ren desperation tände han eld på sig själv och brände sig levande utanför kommunalhuset. Det var startskottet till en revolution i landet mot den sittande ledaren Zine el-Abidine Ben Ali, som blev president 1987. Revolutionen i Tunisien kallas också för ”Jasminrevolutionen”. Den slutade med att presidenten avsattes, drygt 500 tunisier dog i kampen för demokrati och under 2011 fick Tunisien fria val där islamistpartiet Ennahda vann. Den relativt oblodiga kuppen i Tunisien blev den gnista som tände en eld i hela Mellanöstern och under 2011 drabbades land efter land av revolter och oroligheter.

Film från demonstrationerna i Tunisien 2011

Egypten

När folket i Egypten såg hur folket i Tunisien lyckades störta sin diktator tändes ett hopp om frihet och demokrati även där. Det började med demonstrationer mot diktatorn Hosni Mubarak i Kairo i januari 2011 och även om upproret spred sig över hela Egypten var det i huvudstaden Kairo det var som våldsammast. Tahrirtorget i Kairo blev bas för de som ville störta Mubarak och trots att Mubarak försökte med flera olika metoder: civilklädda poliser och militärer som blandade sig med demonstranterna och började att skjuta vilt, beduiner på dromedarer och hästar som red in i torget och anföll demonstranter osv., slutade det med att Mubarak fick avgå som president för Egypten i februari efter att ha styrt landet i nästan 30 år. Han är fängslad och och åtalades som ansvarig för att drygt 800 demonstranter dog i upproret. Han frigavs 2017 och dog en naturlig död, 91 år gammal, 2020.

Hosni Mubarak

Efter Mubarak fick militären makten i landet, men det blev inte bättre. I princip ingenting som demonstranterna kämpat för blev bättre, istället blev situationen för främst kristna i landet värre när extrema islamistiska grupper började bli allt våldsammare mot dem utan att militären ingrep.

I november 2011 hölls det första valet i Egypten och militären förlorade mycket av sin nyvunna makt. Istället var det en koalition, en grupp av partier som samarbetar med varandra, med en extrem islamistisk syn på hur man skall styra landet som vann. Inte mycket tyder på att Egypten kommer att bli mer demokratiskt i framtiden, snarare tvärtom.

Egyptiska kvinnor röstar i det andra parlamentsvalet mot islamistiska partier för att försöka behålla de rättigheter de vann i upproret

Mubaraktrogna ryttare stormar in på Tahrirtorget i Kairo

Vinnare av valet blev Mohamed Morsi, medlem av det "Muslimska brödraskapet", en islamistisk organisation. Morsi ändrade snabbt Egyptens grundlagar för att få all makt i sina egna händer. Detta ledde till mängder av protester som slutade i en ny statskupp 2014 där Morsi avsattes och en demokratiskt vald president tillsattes. Morsi dömdes till döden för förräderi. Domen överklagades men innan nästa rättegång avled Morsi av hjärtattack.

Protester mot Morsi, 2013

Libyen

Rysslands ex. president Vladimir Putin till vänster bredvid Muammar Gadaffi till höger, 2008

I Libyen, som är ett grannland till Tunisien, såg folket hur lätt man tog över makten i Tunisien och man tänkte att man kunde göra på ett liknande sätt och störta diktatorn Muammar Gaddafi som styrt Libyen sedan han tog makten genom en militärkupp 1969. Man började demonstrera fredligt 15:e februari men demonstrationerna blev snabbt våldsamma och tre dagar senare började demonstranterna attackera och döda poliser och tjänstemän som arbetade för Gadaffi.. Dagen efter slog Gadaffi tillbaka hårt, med både missiler och arméhelikoptrar som anföll demonstranterna och annan civilbefolkning.

FN gick in och hotade Gadaffi att han skulle sluta döda civilbefolkningen, annars skulle FN:s medlemsländer anfalla tillbaka mot Libyen. Gadaffi struntade i hotet och i mars började NATO flyg under FN:s ledning att anfalla viktiga mål i Libyen. Sverige bistod med ett flertal JAS-plan som genomförde flygspaning åt NATO:s trupper. Med hjälp av NATO:s stridskrafter kunde man ge upprorssoldaterna skydd i luften och snart delades Libyen upp så att huvudstaden Tripoli hölls av Gadaffitrogna soldater, landsbygden var till stora delar Gadaffitrogen, men resten av kusten, där i princip alla städer i Libyen ligger, var lojala till de som ledde upproret och de hade Benghazi som huvudstad. När Gadaffi inte hade så mycket kontroll över landet längre hyrde han in legosoldater, soldater som slogs för pengar, från andra afrikanska länder och med dem som extra krigsmakt lyckades han stoppa upp upprorets soldater en tid. Kriget drabbade civila hårt och över 300,000 libyer flydde till grannländerna.

Den 20:e oktober anföll upprorssoldater en konvoj av fordon på väg från Tripoli. Det visade sig att Gadaffi fanns med i konvojen och han dödades vid gripandet.

Gadaffis kropp

Efter Gadaffis död delades landet upp i två delar och från 2014 har de slagits mot varandra i ett blodigt inbördeskrig som ännu inte avslutats. Den ena parten i kriget, det islamistiska "Muslimska brödraskapet" med hjälp från: Qatar, Sudan och Turkiet, har utsett Tripoli som huvudstad. Den av omvärlden erkända Libyska regeringen, med tillgång till den libyska armén, har utsett Tobruk som huvudstad.

Än så länge har inga fria val hållits i Libyen, men islamisterna är starka i landet och kan förväntas vinna ett val.

Film från slaget om Misurata 2011, rebellerna har underlägsna vapen

Syrien

Syrien är speciellt eftersom landet fick ett inbördeskrig som pågår till nutid. Läs mer om det: Inbördeskriget i Syrien.

Jemen

Revolten i Jemen, som av många sägs vara världens fattigaste land, började i januari 2011 i huvudstaden Sanaa där 16 000 människor demonstrerade mot ledaren Ali Abdullah Saleh som styrt Jemen de senaste 32 åren. Saleh utsattes för ett attentat den 3:e juni och lämnade landet för att få akut vård i Saudiarabien för de skador han fick. Han återvände till Jemen efter tre månader vilket ledde till nya strider i Sanaa mellan trupper som var trogna mot Saleh och trupper som var trogna mot generalen Ali Mohsen al-Ahmar som tagit kontrollen över huvudstaden med sina lojala styrkor. Många av soldaterna hade hoppat av från Saleh till Ali Mohsen i protest mot att de tvingades slåss mot civila demonstranter.

Ali Abdullah Saleh, presidenten

Månaden efter föreslog FN, för att förhindra ett inbördeskrig i Jemen, att Saleh skulle släppas ut ur landet och inte åtalas för några brott mot att han överlät makten till motståndarna. Saleh vägrade först, men gick med på att dela en del av sin makt med sin vicepresident. Något som istället ledde till en ökad närvaro av al-Qaida i landet och ett militärt ingripande från USA-

Vid nästa val kom istället Hadi till makten som president. Det var lugnt till 2014 när Huthi-rebeller. Shiitiska islamister med stöd från Iran erövrade huvudstaden. Hadi var sunnimuslim och sedan 2014har det rått inbördeskrig i Jemen mellan Huthi, som får stöd från shiamuslimska länder, och den sittande regeringen som får stöd från sunnimuslimska länder.

Film från demonstrationer i Sanaa Jemen 2011

Jordanien

Jordaniens kung Abdullah II

Även folket i Jordanien inspirerades att göra uppror mot sin kung, Abdullah II och hans regering i januari 2011. Man ville införa fria val, minska mutorna men främst få ner matpriserna som var så höga att många svalt. Jordaniens befolkning består till hälften av palestinier som flytt från Israel. Det innebär att en konflikt i Jordanien lätt kan sprida sig bland palestinier i andra länder och dra in Israel i kriget, något man inte ville. 17:e oktober avskedade kungen hela den sittande regeringen eftersom han tyckte att de tog för lång tid på sig att tillmötesgå demonstranterna och införa fria val, minska mutorna och sänka matpriserna. Kungen är fortsatt populär bland folket och det verkar som om Jordanien verkligen går en ljusare framtid till mötes.

Bahrain

I februari 2011 började demonstrera även i Bahrain. Demosntrationerna hade en mer religiös prägel än politisk jämfört med övriga länder eftersom de som demonstrerade var shiitiska muslimer medan de som styr landet är sunnimuslimer. För att lugna demonstranterna skickades soldater från grannlandet Saudiarabien in och de fanns kvar i landet fram till april. Efter det verkar upproret ha kvävts. Visserligen har några demonstranter dödats, men inget tyder på att de som styr landet tänker lämna över makten.

Film från demonstrationer i byn Al-Hajar i Bahrain 2011

Saudiarabien

Niqab, typisk kvinnlig klädsel i Saudiarabien

Även i Saudiarabien, som styrs av en kungafamilj och inte har demokratiska val, har det förekommit demonstrationer, men de har inte varit våldsamma. För att lugna demonstranterna har ändå de som styr Saudiarabien infört vissa lättnader, framförallt för kvinnor som bl.a. skall få rösträtt och få köra omkring i bil utan manligt sällskap från år 2015. Regeringen har anklagats för att utföra utrensningar mot byar där man är shiamuslimer till skillnad från kungafamiljen och landets ledning som är sunnimuslimer och under förevändning att man ”stoppat demonstrationer” har flera hundra civila dödats främst i de östra delarna av landet.

Avslut

Blev det en vår? Ja, för några, men långt ifrån alla. Vad som gör den arabiska våren litet annorlunda jämfört med många andra konflikter kan sammanfattas så här:

• Islamister har tagit över kontrollen i länder där fria val införts. Då islamister sällan strävar efter demokrati för all män, kvinnor och barn i ett land utan istället gärna vill basera sin politik på Koranens budskap, är det inte alls säkert att det blir bättre i länderna trots att man haft fria val. Hur det egentligen blir kan bara framtiden utvisa.
• I de flesta konflikter i världen brukar någon eller några av stormakterna: USA, Ryssland, Storbritannien, Kina, Frankrike blanda sig i. Under den arabiska våren skedde inte det i någon större utsträckning utom i Syrien.
• Under den arabiska våren var det första gången som Internet och sociala medier betytt väldigt mycket för de som slagits mot ledningen. Gång på gång har de sittande försökt hindra Internet från att fungera för att inte demonstranter skulle kunna gruppera sig eller lägga ut bevis för övergrepp på t.ex. Youtube eller Twitter, utan att lyckas. Ett ocensurerat Internet har visat sig vara ett av de effektivaste sätten att bekämpa diktaturer på. Mubarak i Egypten ströp t.ex. hela tillgången till Internet med bredband. Det som hände då var att demonstranterna använde sig av äldre teknik som t.ex. telefonmodem och möjlighet att ringa upp telefonsvarare i andra länder som omvandlade det talade meddelandet till skriven text på Twitter. I väst har betydelsen av Internet överdrivits med tanke på att det bara var den rika medel- och överklassen i Mellanöstern som hade tillgång till Internet. I slutändan var det faktiskt en dålig ide att försöka stoppa Internet för:

"Utan internet, utan telefoner, utan nyheter på tv visste folk som satt hemma inte vad som hände. De var tvungna att gå ut och se själva – och så blev gatorna ännu mer fulla med folk, säger Salma Said." (DN 2011-10-26)

Källor

http://www.sourcewatch.org/index.php?title=Arab_Spring

http://www.aljazeera.com/news/middleeast/2011/03/2011321104457102860.html

http://www.bbc.co.uk/news/world-middle-east-15977980

http://www.bbc.co.uk/news/world-middle-east-19331551

http://www.guardian.co.uk/world/interactive/2011/mar/22/middle-east-protest-interactive-timeline

http://www.dn.se/nyheter/varlden/blackout-i-egypten--en-berattelse-om-nataktivism

http://www.dn.se/nyheter/varlden/revolutionaren-som-inte-vill-kallas-bloggare

Bilder

Alla bilder från Wikimedia Commons, utom:

Sidi Bouzid: image.slidesharecdn.com/ae1ad8fe-572c-4022-b7f7-9266e911c6af-151202153347-lva1-app6891/95/presentationsandra-5-638.jpg

DödGadaffi: www.albawaba.com/sites/default/files/styles/d08_traditional/public/im/Slide_Show/gaddafis_dead/1.jpg?h=05795164&itok=iqZP2zPn

Filmer

Alla filmer från Youtube.

Åter till kapitel om tiden 1945-