Den arabiska våren

Från Skolbok
Hoppa till: navigering, sök

(Passar bäst för högstadiet eller gymnasiet)

Länder inblandade i den arabiska våren

Färgförklaring

Svart     = störtad regering
Blått     = stor förändring i regeringen
Orange    = stora protester
Gulgrön   = mindre protester
Grå       = liten påverkan

Mörkblått = Länder med protester inspirerade av den arabiska våren

Innehåll

Den arabiska våren

Ett samlingsnamn för de händelser som skedde i Mellanöstern under främst år 2011.


Varför kallas det ”Den arabiska våren”?

När stora, viktiga händelser sker brukar vi ge det ett samlingsnamn. Om vi talar om ”Oktoberrevolutionen” så vet vi att det handlar om upproret i Ryssland 1917, talar vi om ”De långa knivarnas natt” så vet vi att det handlar om hur Adolf Hitler rensade ut ledarna i den konkurrerande gruppen SA. Att det fått heta ”Den arabiska våren” beror troligtvis på att det började våren 2011 och precis som vår kommer före sommar hoppades många att den arabiska våren skulle leda till bättre tider för folken i de arabiska länderna, en förhoppning som grusats i de flesta fallen.


Början, Tunisien december 2010

Det hela började egentligen med en enkel händelse, kusken Mohammed Bouazizi i staden Sidi Bouzid fick sin vagn beslagtagen av polisen eftersom han saknade tillstånd att köra omkring med den, man kan säga att han saknade körkort för vagnen. När han tappade sin vagn tappade han också möjligheten att få in pengar till sin familj och i ren desperation tände han eld på sig själv och brände sig levande utanför kommunalhuset. Det var startskottet till en revolution i landet mot den sittande ledaren Zine el-Abidine Ben Ali, som blev president 1987. Revolutionen i Tunisien kallas också för ”Jasminrevolutionen”. Den slutade med att presidenten avsattes, drygt 500 tunisier dog i kampen för demokrati och under 2011 fick Tunisien fria val där islamistpartiet Ennahda vann. Den relativt oblodiga kuppen i Tunisien blev den gnista som tände en eld i hela Mellanöstern och under 2011 drabbades land efter land av revolter och oroligheter.

Film från demonstrationerna i Tunisien 2011

Egypten

När folket i Egypten såg hur folket i Tunisien lyckades störta sin diktator tändes ett hopp om frihet och demokrati även där. Det började med demonstrationer mot diktatorn Hosni Mubarak i Kairo i januari 2011 och även om upproret spred sig över hela Egypten var det i huvudstaden Kairo det var som våldsammast. Tahrirtorget i Kairo blev bas för de som ville störta Mubarak och trots att Mubarak försökte med flera olika metoder: civilklädda poliser och militärer som blandade sig med demonstranterna och började att skjuta vilt, beduiner på dromedarer och hästar som red in i torget och anföll demonstranter osv., slutade det med att Mubarak fick avgå som president för Egypten i februari efter att ha styrt landet i nästan 30 år. Han är fängslad och skall åtalas som ansvarig för att drygt 800 demonstranter dog i upproret.

Efter Mubarak fick militären makten i landet, men det blev inte bättre. I princip ingenting som demonstranterna kämpat för blev bättre, istället blev situationen för främst kristna i landet värre när extrema islamistiska grupper började bli allt våldsammare mot dem utan att militären ingrep.

I november 2011 hölls det första valet i Egypten och militären förlorade mycket av sin nyvunna makt. Istället var det en koalition, en grupp av partier som samarbetar med varandra, med en extrem islamistisk syn på hur man skall styra landet som vann. Inte mycket tyder på att Egypten kommer att bli mer demokratiskt i framtiden, snarare tvärtom.

iT7kazz0cY1w.jpg

Egyptiska kvinnor röstar i det andra parlamentsvalet mot islamistiska partier för att försöka behålla de rättigheter de vann i upproret

Mubaraktrogna ryttare stormar in på Tahrirtorget i Kairo

Libyen

Rysslands ex. president Vladimir Putin till vänster bredvid Muammar Gadaffi till höger, 2008

I Libyen, som är ett grannland till Tunisien, såg folket hur lätt man tog över makten i Tunisien och man tänkte att man kunde göra på ett liknande sätt och störta diktatorn Muammar Gaddafi som styrt Libyen sedan han tog makten genom en militärkupp 1969. Man började demonstrera fredligt 15:e februari men demonstrationerna blev snabbt våldsamma och tre dagar senare började demonstranterna attackera och döda poliser och tjänstemän som arbetade för Gadaffi.. Dagen efter slog Gadaffi tillbaka hårt, med både missiler och arméhelikoptrar som anföll demonstranterna och annan civilbefolkning.

FN gick in och hotade Gadaffi att han skulle sluta döda civilbefolkningen, annars skulle FN:s medlemsländer anfalla tillbaka mot Libyen. Gadaffi struntade i hotet och i mars började NATO flyg under FN:s ledning att anfalla viktiga mål i Libyen. Sverige bistod med ett flertal JAS-plan som genomförde flygspaning åt NATO:s trupper. Med hjälp av NATO:s stridskrafter kunde man ge upprorssoldaterna skydd i luften och snart delades Libyen upp så att huvudstaden Tripoli hölls av Gadaffitrogna soldater, landsbygden var till stora delar gadaffitrogen, men resten av kusten, där i princip alla städer i Libyen ligger, var lojala till de som ledde upproret och de hade Benghazi som huvudstad. När Gadaffi inte hade så mycket kontroll över landet längre hyrde han in legosoldater, soldater som slogs för pengar, från andra afrikanska länder och med dem som extra krigsmakt lyckades han stoppa upp upprorets soldater en tid. Kriget drabbade civila hårt och över 300,000 libyer flydde till grannländerna.

Den 20:e oktober anföll upprorssoldater en konvoj av fordon på väg från Tripoli. Det visade sig att Gadaffi fanns med i konvojen och han dödades vid gripandet. Än så länge har inga fria val hållits i Libyen, men islamisterna är starka i landet och kan förväntas vinna ett val.

Film från slaget om Misurata 2011, rebellerna har underlägsna vapen

Syrien

Syriens president Bashar Al Assad

Inspirerad av upproret i Tunisien tände en man eld på sig själv i protest mot regeringen i januari 2011. Detta blev starten på ett uppror som mött hårt motstånd från de som styr landet. Säkerhetstrupper har skoningslöst dödat och fängslat demonstranter. Det demonstranterna främst vill är att få tillstånd att bilda andra politiska partier i landet än det enda som styr, och att man slutar med undantagslagarna som ger militären makten som infördes 1963. 25:e mars 2011 demonstrerade över 100 000 personer i staden Deera i södra Syrien och när regeringstrogna soldater anföll med hjälp av stridsvagnar dödades över hundra demonstranter.

Antalet döda demonstranter beräknades totalt till över 3000 vid årsskiftet 2011/2012. Från november 2011 har arabiska länder ett avtal om sanktioner mot Syrien som bland annat innebär att syriska tillgångar utomlands beslagtagits, syrier inte får resa ut ur landet och handel med Syrien förbjuds. Allt för att hjälpa demonstranterna att få till allmänna val och demokrati i Syrien.

Under februari 2012 bombarderades Homs i landets västra del eftersom rebeller byggt upp ett fäste i stadsdelen Baba Amr. Beskjutningen varade en månad innan rebellerna flydde med över 700 döda lämnade efter sig. I augusti 2012 anföll rebellerna både huvudstaden Damaskus och landets näst största stad Aleppo vilket tvingade regeringssidan till ett fullskaligt motangrepp som skördade tusentals dödsoffer bland de dåligt beväpnade motståndarna.

Regeringsstyrkorna har utfört flera massakrer på oskyldiga civila. Maj 2012 avrättades t.ex. 108 civila i staden Houla, varav 49 av dem var barn. Den, och liknande, händelser har gjort att man försökt stoppa all handel med krigsmateriel till Syrien genom olika FN beslut, men eftersom både Kina och Ryssland hela tiden lägger in sina veton händer ingenting. Syrien har alltid varit en av rysslands främsta kunder vad det gäller att köpa vapen och man tror att Syrien har ett av världens mest moderna luftvärnsrobotsystem, tillverkat och sålt av Ryssland. Det skulle kunna förklara varför inte NATO försöker påverka landet med flygangrepp på det sätt man gjorde mot Libyen, eftersom det skulle vara självmord för de piloter som flyger in inom räckvidd för luftvärnsmissilerna.

Striderna har tvingat folk på flykt och man tror att så mycket som en miljon människor är på flykt inom landet och 200 000 har flytt till andra länder.

Situationen i Syrien 3:e november 2012

*Blått = pågående strider
*Grönt = områden som hålls av regeringen
*Brunt = områden som hålls av rebellerna



Film som visar de ryska luftvärnsrobotarna i Syrien

Jemen

Revolten i Jemen, som av många sägs vara världens fattigaste land, började i januari 2011 i huvudstaden Sanaa där 16 000 människor demonstrerade mot ledaren Ali Abdullah Saleh som styrt Jemen de senaste 32 åren. Saleh utsattes för ett attentat den 3:e juni och lämnade landet för att få akut vård i Saudiarabien för de skador han fick. Han återvände till Jemen efter tre månader vilket ledde till nya strider i Sanaa mellan trupper som var trogna mot Saleh och trupper som var trogna mot generalen Ali Mohsen al-Ahmar som tagit kontrollen över huvudstaden med sina lojala styrkor. Många av soldaterna hade hoppat av från Saleh till Ali Mohsen i protest mot att de tvingades slåss mot civila demonstranter.

Månaden efter föreslog FN, för att förhindra ett inbördeskrig i Jemen, att Saleh skulle släppas ut ur landet och inte åtalas för några brott mot att han överlät makten till motståndarna. Saleh vägrade och sitter fortfarande vid makten men har gått med på att dela en del av sin makt med sin vicepresident någon gång under 2012.

President_Ali_Abdullah_Saleh.jpg

Ali Abdullah Saleh, presidenten

Film från demonstrationer i Sanaa Jemen 2011

Jordanien

Jordaniens kung Abdullah II

Även folket i Jordanien inspirerades att göra uppror mot sin kung, Abdullah II och hans regering i januari 2011. Man ville införa fria val, minska mutorna men främst få ner matpriserna som var så höga att många svalt. Jordaniens befolkning består till hälften av palestinier som flytt från Israel. Det innebär att en konflikt i Jordanien lätt kan sprida sig bland palestinier i andra länder och dra in Israel i kriget, något man inte ville. 17:e oktober avskedade kungen hela den sittande regeringen eftersom han tyckte att de tog för lång tid på sig att tillmötesgå demonstranterna och införa fria val, minska mutorna och sänka matpriserna. Kungen är fortsatt populär bland folket och det verkar som om Jordanien verkligen går en ljusare framtid till mötes.

Bahrain

I februari 2011 började demonstrera även i Bahrain. Demosntrationerna hade en mer religiös prägel än politisk jämfört med övriga länder eftersom de som demonstrerade var shiitiska muslimer medan de som styr landet är sunnimuslimer. För att lugna demonstranterna skickades soldater från grannlandet Saudiarabien in och de fanns kvar i landet fram till april. Efter det verkar upproret ha kvävts. Visserligen har några demonstranter dödats, men inget tyder på att de som styr landet tänker lämna över makten.

Film från demonstrationer i byn Al-Hajar i Bahrain 2011

Saudiarabien

Niqab, typisk kvinnlig klädsel i Saudiarabien

Även i Saudiarabien, som styrs av en kungafamilj och inte har demokratiska val, har det förekommit demonstrationer, men de har inte varit våldsamma. För att lugna demonstranterna har ändå de som styr Saudiarabien infört vissa lättnader, framförallt för kvinnor som bl.a. skall få rösträtt och få köra omkring i bil utan manligt sällskap från år 2015. Regeringen har anklagats för att utföra utrensningar mot byar där man är shiamuslimer till skillnad från kungafamiljen och landets ledning som är sunnimuslimer och under förevändning att man ”stoppat demonstrationer” har flera hundra civila dödats främst i de östra delarna av landet.

Avslut

Blev det en vår? Ja, för några, men långt ifrån alla. Vad som gör den arabiska våren litet annorlunda jämfört med många andra konflikter kan sammanfattas så här:

  • Islamister har tagit över kontrollen i länder där fria val införts. Då islamister sällan strävar efter demokrati för all män, kvinnor och barn i ett land utan istället gärna vill basera sin politik på Koranens budskap, är det inte alls säkert att det blir bättre i länderna trots att man haft fria val. Hur det egentligen blir kan bara framtiden utvisa.
  • I de flesta konflikter i världen brukar någon eller några av stormakterna: USA, Ryssland, Storbritannien, Kina, Frankrike blanda sig i. Under den arabiska våren skedde inte det i någon större utsträckning utom i Syrien.
  • Under den arabiska våren var det första gången som Internet och sociala medier betytt väldigt mycket för de som slagits mot ledningen. Gång på gång har de sittande försökt hindra Internet från att fungera för att inte demonstranter skulle kunna gruppera sig eller lägga ut bevis för övergrepp på t.ex. Youtube eller Twitter, utan att lyckas. Ett ocensurerat Internet har visat sig vara ett av de effektivaste sätten att bekämpa diktaturer på. Mubarak i Egypten ströp t.ex. hela tillgången till Internet med bredband. Det som hände då var att demonstranterna använde sig av äldre teknik som t.ex. telefonmodem och möjlighet att ringa upp telefonsvarare i andra länder som omvandlade det talade meddelandet till skriven text på Twitter. I väst har betydelsen av Internet överdrivits med tanke på att det bara var den rika medel- och överklassen i Mellanöstern som hade tillgång till Internet. I slutändan var det faktiskt en dålig ide att försöka stoppa Internet för:

"Utan internet, utan telefoner, utan nyheter på tv visste folk som satt hemma inte vad som hände. De var tvungna att gå ut och se själva – och så blev gatorna ännu mer fulla med folk, säger Salma Said." (DN 2011-10-26)

Källor

http://www.sourcewatch.org/index.php?title=Arab_Spring

http://www.aljazeera.com/news/middleeast/2011/03/2011321104457102860.html

http://www.bbc.co.uk/news/world-middle-east-15977980

http://www.bbc.co.uk/news/world-middle-east-19331551

http://www.guardian.co.uk/world/interactive/2011/mar/22/middle-east-protest-interactive-timeline

http://www.dn.se/nyheter/varlden/blackout-i-egypten--en-berattelse-om-nataktivism

http://www.dn.se/nyheter/varlden/revolutionaren-som-inte-vill-kallas-bloggare

Bilder

Wikimedia commons

Bild på röstande kvinnor: Khaled Desouki/AFP/Getty Images

Filmer

Youtube

Personliga verktyg