Hur var det att föda barn på vikingatiden?

Kvinnor födde barn knästående på golvet.

Vikingatidens kvinnor födde barn stående på knä på jordgolvet och en jordemor bakom som tog emot barnet när det kom ut. Oftast gick det bra, men ibland uppstod problem. Det fanns flera orsaker till att det var så farligt att föda barn.

En kvinna giftes ofta bort i tonåren, vanligen runt sexton års ålder men sagorna berättar om flickor som giftes bort så unga som tolv år gamla. I tonåren har inte höfterna vuxit klart. När hon sedan födde barn blev det problem. Barnet hade svårt att komma ut. Ofta sprack kvinnan. Det händer nu med, men vi kan sy ihop skadan. Det kunde man inte på vikingatiden. Man försökte stoppa blödningen med tyg, spindelväv, hö eller mossa, och hoppas på det bästa. Ofta förblödde kvinnan.

Ett annat problem var om barnet kom ut på fel sätt. Barn ska födas med huvudet först, men har mamman riktig otur kommer barnet vänt åt något annat håll och kan fastna. Då kommer inte barnet ut ur mamman. Det pressas ihop och dör inuti magen. Sedan dröjer det inte länge innan det börjar ruttna. Infektioner sprids från det döda barnet och mamman dör i feber och svåra plågor. Att barnet vänder sig åt fel håll kan också hända i nutid. Då skär läkarna upp magen med ett kejsarsnitt, men det kunde man inte under vikingatiden.

Efter födseln fanns ofta sår och skador inuti mamman. Om det inte var rent omkring henne blev såren lätt infekterade och det ledde ofta till kvinnans död under vikingatiden. Vikingarna kände inte till att det fanns bakterier. I nutid används penicillin för att döda bakterierna, men det fanns inget penicillin på vikingatiden.

Vikingakvinnorna födde många barn. Åtta-tio var inte ovanligt även om sju var vanligast i genomsnitt, och risken var stor att dö i barnsäng varje gång. Få kvinnor överlevde till över fyrtio års ålder, när de blivit för gamla för att kunna föda barn.