Amerika före Columbus

Från Skolbok
Hoppa till: navigering, sök
En teori är att de första människorna gick till fots över det torrlagda Beringssund in i Alaska.

Innehåll

De första amerikanerna

Någon gång runt 12 000 f. Kr. i slutet av senaste istiden, kom en grupp jägare från Asien till Nordamerika. Man vet inte säkert hur de kom fram. De kanske tog sig fram längs isranden i Stilla Havet i små båtar ungefär som inuiter och eskimåer gjort ända fram till vår tid, eller de kanske gick till fots över Beringssund. Under istiden var havsnivån mycket lägre eftersom så mycket av havens vatten var infruset i glaciärer på land att det gick att gå torrskodd från Asien till Amerika. Kanske människor kom invandrande på bägge sätten, vi vet inte. Vi vet inte ens säkert om det kanske fanns grupper av människor som kom ändå tidigare, för mer än 30 000 år sedan, som fynd i Sydamerika visar på (Pedra Furada i Brasilien och Monte Verde i Chile). Språkforskare är säkra på att det var totalt tre vågor av invandrare som kom eftersom det finns tre stora språkvarianter som talas av indianerna: en längs norra Kanadas kuster, en längs Nordamerikas västkust och en som talas i resten av Nord- och Sydamerika.


De människor som kom till Amerika fick uppleva en värld helt olik den vi ser om vi åker dit. På slätterna betade mammutar tillsammans med jättebisonoxar, två olika sorters kameler och tre olika sorters hästar. I skogarna fanns mastodonter och bävrar lika stora som en normalstor vardagsrumssoffa. Fyra olika typer av jättesengångare, den största vägde lika mycket som två elefanter, vandrade omkring i skogarnas skydd. Man kunde hitta trubbnosiga björnar som var dubbelt så stora som dagens grizzlybjörnar och sabeltandade tigrar som, tillsammans med geparder, jagade djuren på slätterna.

800px-La_Brea_Tar_Pits.jpg

Sabeltandade tigrar närmar sig en jättesengångare som fångats i en tjärsjö


Om du någon gång sett ”Ice age” filmerna syns det att de utspelar sig i Nordamerika eftersom man ser sabeltandade tigrar, jättesengångare och jättebältor, djur som bara fanns i Amerika. Mammut är det enda större djur i filmerna som också fanns i Asien och Europa.


Alla dessa olika djur jagades av människorna och merparten dog ut under perioden från strax efter det att människorna kom till Amerika, fram till 11 000 f. Kr. Forskarna tror inte att hela skulden kan läggas på nykomlingarna, utan klimatförändringar när istiden gick mot sitt slut gjorde det svårare för många av de stora djuren att överleva och människornas jakt kan ha varit det som slutligen drev dem till utrotning under en period av tusen år. Enda undantaget var jättebison som indianerna fortsatte att jaga i tre tusen år till innan även de utrotades. Att människan måste ha varit viktig vid utrotning av alla dessa djur förstår man om man betänker att djuren redan överlevt 22 tidigare istider, det enda som skilde denna 23:e gång var att det också fanns mänskliga jägare i Amerika. Det gick fort och tog rätt exakt 600 år, från 11 500 f. Kr till 10 900 f. Kr., för djuren att dö ut.

Nordamerika

Clovis spjutspets
Folsom spjutspets


Jägarna

I Nordamerika fanns flera olika jägarkulturer som är unika för den världsdelen. "Clovis" gjorde stora spjutspetsar, ibland lika långa som en underarm, och var specialister på att jaga storvilt som mammutar. De fanns i mellersta Nordamerika runt 11 000 f.Kr. Dessa följdes av Folsom som var specialister på att jaga bison, ofta genom att jaga bisonflockarna över stup eller ut i mjuk sand i öknarnas utkanter, och sedan kom Goshen som antagligen utvecklades till de prärieindianer som européerna senare stötte på.


Jordbrukarna

Ursprungligen fanns inte så väldigt många olika grödor att odla. En viktig växt var faktiskt solrosor, annars var det mest olika sorters pumpor innan majsen infördes söderifrån. Det enda större djur som någonsin tämjdes av Nordamerikas indianer, förutom hund, var kalkon.


Mississippi

Flygbild över Serpent Hill

Längs Mississippifloden fanns ett folk som byggde stora monument av jordhögar, den mest kända är Serpent Mound som man bara kan se tydligt från luften. När De Soto, den första europeiska äventyraren som kom till området på 1500-talet, följde floden fanns det så många städer och byar längs Mississippi att "om man stod i en stad kunde man se två eller tre andra från murarna". Städerna var skyddade av murar som bestod av resta stockar (palissader) och höga jordhögar, något som man antar visar att städerna inte direkt var fredligt inställda till varandra. Det tog nästan hundra år innan nästa expedition kom dit och då var allting ödemark med några enstaka indianfamiljer som livnärde sig på att samla och jaga. Hundratusentals indianer hade dödats av de sjukdomar de vita förde med sig, främst smittkoppor, och bara några hundra indianer hade överlevt och tvingats till ett mer ålderdomligt sätt att överleva på.

Mellanamerika

Mellanamerika, Yucatánhalvön där Maya levde syns tydligt.

Mellanamerika är den del av Nordamerika som finns från Rio Grande (gränsfloden mellan Mexiko och USA) i norr ner till Panamanäset (den smalaste landbiten före Sydamerika) i söder. Området är speciellt eftersom flera av Amerikas mest avancerade kulturer haft sitt ursprung här. Det bönderna odlade i Mellanamerika var bönor, squash och majs.


Olmeker

Olmekhuvud


Den första riktiga högkulturen som uppstår i Mellanamerika är Olmekerna. De dyker upp i en existerande jordbrukskultur där olika byar bråkar med varandra ungefär 1800 f. Kr. Olmekerna enar byarna och bildar ett rike olikt allt tidigare. Huvudstaden ligger i det som numera är Veracruz i Mexiko. Speciellt för olmekerna är deras gigantiska skulpterade stenhuvuden, ibland över två meter höga, med något afrikanska ansiktsdrag som gör att många misstänker att de egentligen kom från Afrika. Olmekerna trodde att gudarna kom från en jaguar som parat sig med en människa och bilder och statyer av jaguarer och jaguarbabysar är vanliga, liksom stelar, höga huggna stenar, med bilder föreställande gudar och olika texter. Olmekerna hade ett enkelt skriftspråk som forskare lyckades dechiffrera (tyda) 1993. Olmekerna försvann runt 300 f. Kr. och man tror att de kan ha slagits ihop med mayaindianerna som hade sin storhetstid då.

Maya

Mayatempel

Huvudstaden i mayariket hette Mutal, men vi kallar den Tikal. Den hade en befolkning på 70 000 människor i ett rike som hade 5-10 000 000 invånare och den låg och ligger ligger på Yucatánhalvön. En halvö som också grovt kan räknas som mayaindianernas land från runt 1600 f. Kr. Under tidens lopp hände det rätt ofta att de olika mayastäderna hamnade i krig med varandra så det är fel att säga att alla mayastäder lydde under en enda kung, det var mer ett förbund mellan städer där varje stad lydde under en egen kung.

Mayaindianerna var duktiga astronomer och redan tidigt i deras historia kunde de navigera på resor över haven ända ner till Sydamerika och senare upp till Olmekerna för handel. De byggde observatorier för att se vad som hände på stjärnhimlen och skapade en kalender som var mer exakt än något man skapat tidigare i Europa eller Asien. Deras samhälle leddes av präster som samarbetade med härskarna i städerna. I städerna fanns stora stenpyramider, rätt lika zigguraterna som byggdes i Mesopotamien och på pyramidernas toppar byggdes tempel till gudarna. Mayaindianerna uppfann siffran 0 före någon annan kultur och de hade också ett eget skriftspråk som forskarna kan läsa.

Runt år 900 e. kr. hade alla mayastäderna övergivits och djungeln började växa över dem igen. Varför övergavs städerna? Ingen vet säkert, men man tror att mayaindianerna helt enkelt använde alldeles för mycket av naturresurserna runtomkring sig. De högg ner skogarna för att skapa odlingsmark och det i sin tur gjorde att klimatet blev torrare. När sedan Yucatánhalvön drabbades av nästan 100 år av torka mellan 800-900 e. Kr. krossades hela kulturen genom inbördeskrig över de få resurser som fanns kvar och de som överlevde svält och krig tvingades att fly till andra områden för att överleva. På det viset föll ett imperium totalt i glömska.

Aztekerna

Människooffer

Aztekerna var ett folk som hade sitt viktigaste område i det som numera är Mexiko och det riket fanns från 1200-talet till 1521, när spanjoren Cortez anföll. Då fanns över 6 000 000 människor i riket.

Det var riskfyllt att bosätta sig i Mexikodalen som ligger över 2 000 meter över havet. Höjden gör att det är kallt och frost skadar ofta skördarna samtidigt som det regnar sällan. För att spara vatten odlade man på terrasser. Man skapade tillverkade öar i de grunda sjöarna och träskmarkerna genom att muddra upp lera till stora högar som man kunde odla på. Detta kallas "chinampa" odling. Mellan öarna bildades kanaler som man kunde frakta grödorna på i grundgående båtar. Systemet fungerade bra och gav 2-3 skördar varje år.

Det viktigaste området fanns runt Texcocosjön och med tiden byggdes olika stadsstater upp i området där varje stad var ett litet rike. Dessa slogs samman och tre olika riken bildades, riken som samarbetade med att besegra sina grannar och den erövringen gick fort, ända tills spanjorerna kom. Det var spanjorerna som gav denna koalition av tre riken samlingsnamnet "Azteker".

En viktig del av aztekernas religion var att offra människor till solen. Man trodde nämligen att solen, guden Huitzilopochtli, inte skulle gå upp igen annars och människor offrades i tusental på stenaltaren uppe i templen på de höga stenpyramiderna man byggt till gudarnas ära. De man offrade var krigsfångar och för att inte människorna skulle ta slut var aztekerna konstant i krig med sina grannar. Det är känt att man ibland offrade så mycket som 20 000 människor vid en enda ceremoni.

Sydamerika

Det tog ungefär 1000 år för människor att vandra från Nordamerikas inre ner till Sydamerikas sydspets i Patagonien. Då, runt 10 000 f. Kr. var befolkningen i Syd- och Nordamerika tillsammans ungefär 10 000 000 indianer.


Norte Chico

1024px-Caral_9.jpg

Panorama över byn Caral vid Norte Chico i Atacama. Den var bebodd 2627 f. Kr. till 2020 f. Kr.


Atacamaöknen, som ligger längs kusten mellan Peru och Stilla havet, är en av jordens torraste platser trots att den ligger så nära havet. Ändå är det här man hittat några av de äldsta byarna i Sydamerika och de är byggda 3000–1800 f. Kr. Byborna här levde på – ansjovis. En fisk som det fanns oräkneliga mängder av ända fram till 1900-talets mitt. Man tillverkade mumier av de döda och hade viss handel med folk i inlandet och Anderna. Här finns också de första spåren av konstbevattning när man försökt leda vatten från de få åarna från Anderna ut på fälten. Det man främst odlade verkar ha varit bomull. Kläder, nät och rep byttes mot fisk från fiskarna.

Tiwanaku och wari

Karta som visar var Tiwanaku och wari levde.

Solporten vid Titikakasjön, en rest från Tiwanaku

Under perioden 800 f. Kr. och 1000 e. Kr. uppstod ett rike runt Titikakasjön som hette Tiwanaku. Titikakasjön är så stor att vattnet fungerar som värmeelement på vintern. Klimatet blir litet varmare än i omgivningen så man kan odla litet längre på året än normalt. Tiwanaku byggde palats och hamnar vid sjöns stränder. I staden bodde över 100 000 personer och en kvarts miljon till levde i omgivningarna runt sjön. Tiwinaku blev en viktig handelsplats där handelsmän från kusten kunde byta fisk mot kläder, fisknät, lamakött och annat från bergsborna, eller frukt och grönsaker från bönderna som odlade Titikakasjöns stränder.

Väster och norr om Tiwanaku fanns ett annat rike som hette Wari och som sträckte sig norrut längs Anderna. Wari var en militärstat. Man byggde gränsfort enligt en gemensam ritning vilket gjorde att alla var likadana. I huvudstaden Wari, som låg där Ayacusco ligger nu, byggdes hus som var sex våningar höga. Fasaderna täcktes med vit kalk så att staden verkligen sken i solljuset.

En extrem el Niño uppstod ungefär 1000 e. Kr. och torkan som följde med den förstörde fälten under mer än tio år i sträck. När det inte gick att odla svalt befolkningen och på bara några år gick både Tiwanaku och wari under.

Amazonia

Från Amazonflodens mynning och sedan upp längs floden, ända till Anderna, fanns indianbosättningar där man levde på en kombination av odlade växter och det floden gav. Ofta planterades träd med ätbara frukter, till skillnad från vanligt jordbruk. Man använde sig av floden och alla biflödena som en motorväg för handel och krigföring. Framförallt vid flodmynningen bildades olika småriken och man tror att det levde runt 100 000 människor där år 1000 e. Kr och mer än 400 000 indianer längs flodens sträckning inåt landet.

Inka

Karta över inkans vägnät i Anderna


Inka sägs ha börjat med att fyra bröder och fyra systrar flyttade från Titikakasjöns stränder till Cusco ungefär 1200 e. Kr På den tiden bestod Cusco av ett flertal mindre byar som Inkafamiljen erövrade. Familjen härskade fredligt över Cusco fram till år 1438 när en fientlig kung, Chanka, anföll dem norrifrån. Kung Wiraqocha Inka flydde tillsammans med familjen men hans yngste son Inka Cusi Yupanki valde att slåss, och besegrade Chanka och hans generaler som samtliga flåddes som straff. Deras skinn sparades som troféer i det kungliga palatset. Från den dagen drev han sin far och sina bröder i landsflykt, döpte om sig själv till Pachakuti – det betyder världsskakaren, sa sig vara solens son och bestämde sig för att erövra resten av världen.

Under de kommande 25 åren besegrade Inkans trupper by efter by. Ofta räckte det med hot, eller löften om Inkans mat och kunskaper, för att byar skulle låta Inkan härska över dem.

År 1463 lämnade Pachakuti över kontrollen av militären till sin son Thupa Inka och fortsatte själv med att bygga upp Cusco till en huvudstad i sten värd namnet. Hans byggteknik beundras än idag eftersom stenarna i murarna var så perfekt inpassade att man inte kan få in ett knivblad mellan dem. Väggarna runt stadens torg täcktes med guld och torget täcktes med vit sand som burits upp ända från Stilla havets kust.

Cusco blev Inkans center och också navet för de olika inkavägarna som sträckte sig genom riket. Man hade inga riddjur utan löpare fick springa fram och tillbaka på de stenlagda vägarna för att inkans meddelanden skulle nå ut till alla de han härskade över. Vägarna var så välbyggda att många står kvar än idag trots att de inte underhållits på 500 år.

Inkan bestämde att allting i riket ägdes av honom och på det viset blev all mark hans. Bönderna blev avlönade arbetare, soldaterna fick betalt i form av mat och husrum när de skickades runt på vägarna. Inkan bestämde in i minsta detalj hur riket skulle styras.

Inkan styrde med hård hand, men åstadkom något få härskare gjort före- eller efter honom, han utrotade hungern. I Inkans rike var alla mätta. De bönder som fick dålig skörd kunde hämta ut mat från Inkans förråd och de bönder som fick god skörd fick betala en del av sin skörd till inkan.

Pachakuti dog 1471, hans son Thupa 1493. Då härskade Inka över i princip hela Anderna. Problemet var att Thupa hade över 60 söner och hade utsett mer än en av dem till efterträdare. Ett blodigt inbördeskrig började där olika adelsmän stödde olika söner. Kriget tog slut 1520 då sonen Wayna Chapaq dödat alla konkurrenter, inklusive en del av sina syskon, för att sedan gifta sig med sin syster. Han reste norrut till Ecuador och byggde ett nytt slott där. Istället fick hans son Atawallpa (eller Atahualpa) ta över den militära makten i riket, men han misslyckades med sina försök att erövra land i djungeln och tappade mycket av sin fars stöd.

Atahualpa.jpg

Atawallpa / Atahualpa


Wayna Chapaq dog i smittkoppor 1525 tillsammans med 200 000 andra och återigen stod Inkariket utan utsedd härskare. Atawallpa hade misslyckats och den som var näste i tur var Washkar (eller Huascar), son till sin pappa och faster. Återigen gav olika adelsmän stöd till olika parter och ännu ett inbördeskrig drabbade inkariket. Det varade i tre år och var synnerligen blodigt och brutalt. Det slutade i två slag. Först ett vid gränsen mellan Ecuador och Peru där över 16 000 soldater stupade, bland dem Washkars general. Efteråt högg Atawallpa av huvudet på generalen, placerade en skål inuti kraniet och använde det som mugg när han drack choklad. 1532 skedde det andra slaget när Atawallpa lurade in sin släkting i ett bakhåll. 35 000 soldater stupade. Washkar togs till fånga och fick se alla sina fruar och barn avrättas framför sig innan slutligen även han dödades.

På vägen hem stannade Atawallpa till i den lilla byn Cajamarca med sin 80 000 man starka armé. Det var där, på torget, i Cajamarcas varma sand, han mötte Pizarro från Spanien och Sydamerikas historia tog en helt ny vändning.

800px-Cajamarca_Cuartorescate_Atahualpa_lou.jpg

Inkan Atawallpa / Atahualpas fängelse i Cajamarca.

Källor

1491 New revelations of the Americas before Columbus, Charles C. Mann, 2006, ISBN-13:978-0-307-27818-0

Guns, germs and steel; Jared Diamond 1999 ISBN: 978-0-393-06922-8

Människans historia, Encyklopedi band 7, 1994, ISBN: 91-7119-717-46

Bildkällor

Samtliga bilder från Wikimedia Commons


Åter till historiebokens register,

Personliga verktyg