Rom republiken

Från Skolbok
Hoppa till: navigering, sök
Romarrikets utbredning under republiken.

Innehåll

Styrelseskicket

När man slängt ut etruskerna och tagit makten bestämde man att man inte skulle ha en kung i Rom. Istället skulle man rösta fram den person som skulle styra landet. De som fick rösta var de som tidigare hade suttit i kungens råd, vilket också var de som bestämde i de mäktigaste godsägarfamiljerna.

Senaten

Man kallade det nya rådet för ”senaten” och de 300 personer som satt i rådet och fick rösta hete senatorer. Senatorerna röstade fram två konsuler som tillsammans styrde Rom. Man röstade också fram andra ämbetsmän, alltid två personer på samma post så att de kunde kontrollera varandra så att man inte gjorde någonting olagligt. Undantaget var att man i händelse av krig kunde rösta fram en ”diktator” för sex månader som hade rätt att styra Rom enväldigt, dvs. utan att behöva begära tillstånd eller hindras av någon annan. Det var senatorerna som bestämde om de olika krigen som Rom startade och även om all erövrad mark egentligen skulle tillfalla staten, var det vanligtvis så att de olika senatorerna delade upp marken mellan varandra och på det viset blev de redan rika storgodsägarna hela tiden ändå rikare. Dessa rika romerska senatorer och storgodsägare kallades också för ”patricier”.


Folkförsamlingen

Det fanns också en ”folkförsamling” som leddes av två ”folktribuner” som hade bestämmanderätt när det gällde att skapa nya lagar och som hade skapats för att balansera senatens makt. I folkförsamlingen fick alla fria medborgare (män) i Rom rösta. Tanken var att man på det sättet skulle skydda de fattiga medborgarna i Rom, men i verkligheten var det ändå senatorerna som med hot och mutor såg till att man röstade som senatorerna ville i folkförsamlingen. Dessa vanliga, fattiga romare kallads också för ”plebejer”.


Storgodsen ökar i storlek

Genom alla de krig som Rom vann kom det fler och fler slavar till riket. Slavarna gjorde samma arbete som de vanliga bönderna, men de gjorde arbetet gratis. Detta gjorde att bönder som inte hade så mycket mark inte kunde klara sig utan tvingades sälja marken till rika storgodsägare och försörja sig som hantverkare i staden. På samma gång började billig brödsäd från erövrade områden runt Medelhavet att skeppas in till Rom, något som gjorde att det blev ändå svårare för de redan hårt utsatta småbönderna att klara sig ekonomiskt. Till råga på allt var många småbönder tvungna att göra en krigstjänstgöring och vara borta flera år från sina åkrar. Under den tiden var deras fruar och barn tvungna att försöka ta hand om gården, vilket ofta var omöjligt. När soldaterna väl kom tillbaka hade endera naturen tagit tillbaka marken och det lönade sig helt enkelt inte att bryta marken på nytt utan det var bättre att sälja marken, eller så hade deras fruar fått så mycket skulder att familjen varit tvungna att sälja gården till någon storgodsägare. Allt detta tillsammans gjorde att de rika storgodsägarna hela tiden fick tag på mer och mer billig mark på de fattiga böndernas bekostnad.


Röster till salu

Då bönderna inte kunde klara sig på sin jord utan tvingades till städerna uppstod snart problem som: bostadsbrist, hungersnöd och brist på mat. Dessa arbetslösa bönder blandades med hantverkare som gått i konkurs, butiksägare som konkurrerats ut och dessutom familjerna till alla dessa som varit beroende av mannens arbete för att klara sig. Dessa människor som inte ägde mycket mer än kläderna på sina kroppar hade en enda sak de faktiskt kunde sälja eftersom de var romerska medborgare, sin rösträtt i folkförsamlingen. De kallades för ”proletärer” och namnet kommer av det latinska proles = barn för patricierna ansåg att den enda viktiga uppgift i samhället de hade var att skaffa barn. Politiker som ville styra resultaten i röstningarna i folkförsamlingen kunde få dessa fattiga proletärer att rösta som de ville genom att erbjuda dem gratis bröd och skådespel.


Patron och klient

I Rom fanns inget skydd för de fattiga, ingen polis, ingen ordningsmakt, ingen sjukvård, ingen åldringsvård, inget socialkontor eller försäkringskassa som betalade till dem som behövde hjälp. Det enda sättet en vanlig, fattig romare hade att klara sig var genom att skaffa sig en ”patron” (eller patronus). Patronen såg till att den fattige romaren fick hjälp och stöd i utbyte mot att romaren röstade som patronen ville i folkförsamlingen. Den fattige romaren hade blivit ”klient” till den rike ”patronen”. En patron hade normalt sett många klienter, ju fler klienter han hade ju större makt hade han i folkförsamlingen. Att vara klient var värdefullt för den fattige romaren och ofta gick klientskapet i arv från far till son.


Bröderna Gracchus

Det var inte alla rika romare som tyckte att det var bra med ett system där de rika kunde utnyttja de fattiga på det sätt som skedde i Rom. Två bröder försökte ändra på lagarna till de fattigas fördel, men båda fick betala med sina liv. Tiberius Gracchus var den äldre brodern. Han hade rest runt i de forna etruskiska områdena i norra Italien och blivit förfärad när han nästan bara såg storgods där slavar arbetade. Han försökte ändra lagarna i Rom så att den mark man erövrade i krig inte skulle gå till de redan rika storgodsägarna utan istället delas ut till de fattiga bönderna eller de jordlösa. Dessutom ville han att den jord som redan delats ut olagligt skulle återtas och även den skulle skänkas till jordlösa. Till saken hör att dessa lagar redan fanns, men storgodsägarna brydde sig bara inte om att följa dem. I en debatt i senaten efter genomförandet av lagarna blev stämningen så upprörd att det slutade med att senatorerna slog ihjäl Tiberius med sina stolar och slängde sedan kroppen i floden Tibern.

Tiberius hade en yngre bror som hette Gaius Gracchus. Han fortsatte sin broders påbörjade jordreform ungefär tio år senare. Förutom att dela ut jordbruksmarken ville också Gaius att alla män i de erövrade länderna skulle kunna bli romerska medborgare. Det innebar att de också skulle få rösträtt i Rom, kunna köpa billigt bröd och få se på skådespelen gratis. Det slutade med att olika meningsmotståndare började slåss. De som stödde Gaius försökte fly men blev arresterade och sedan avrättade. Totalt var det runt 3000 personer. Gaius själv tog livet av sig hellre än att avrättas av sina meningsmotståndare.

Marius legosoldater

I början av republikens tid var varje romersk man mellan 17 och 46 år som kom från en familj där man ägde sin egen jord tvungen att göra värnplikt, dvs. vara soldat för mat, husrum och en väldigt liten summa pengar. Värnplikten varade oftast runt sju år. Eftersom merparten av soldaterna var bönder innebar det att soldaten inte kunde bruka sin jord under den tiden bonden var soldat. Många soldater stupade eller dog i sjukdomar under de många krigen vilket gjorde att allt fler gårdar stod oanvända. Dessutom ökade rikets yta och krigen fördes allt längre och längre ifrån böndernas gårdar. Till slut blev det ohållbart att ha en armé av bönder, främst eftersom fler och fler bönder tvingades att sälja sin mark och flytta in till städerna då storgodsägarna köpte in marken och lät slavar arbeta på den istället. Lösningen kom från en general som hette Marius. Han var populär bland soldaterna eftersom han delade deras liv på alla sätt. Marius gick runt bland de fattigaste i städerna och erbjöd dem militär träning och en lön om de blev soldater. På det sättet skapade Marius en yrkesarmé. På det här sättet blev soldaterna lojala till Marius och inte till senaten. Det var ju Marius och inte senatorerna som betalade deras löner. Dessutom lovade Marius att alla de soldater som blev för gamla eller skadade för att slåss skulle få en bit odlingsbar mark. I utbyte mot detta röstade soldaterna som Marius ville i folkförsamlingen. Marius blev soldaternas patron och alla soldaterna blev hans klienter, något som gav hon stor makt både som militär och som politiker.

Kriget mot grekerna

För att kunna ta makten över den italienska halvön var romarna tvungna att marschera söderut. De södra kusterna, ända upp till Napolibukten, hade koloniserats av greker. År 334 f.kr. när Alexander den store gick till attack mot perserna gick samtidigt hans morbror Alexander av Epiros till attack mot romarna för att öka grekernas inflytande på italienska halvön, men han misslyckades. De grekiska kolonierna hade visserligen stöd från sina hemländer men det tog alltför lång tid att få fram förstärkningar med båtar. En annan känd grekisk general var Pyrrhus om försvarade sig tappert mot romarna. År 280 f.kr. besegrade han romarna i ett slag som var så förödande för honom själv att han sa ”En sådan seger till, och jag är förlorad”. Efter det kallas en seger som egentligen är en förlust för en ”Pyrrhusseger”. År 265 f.kr. hade romarna erövrat de sista grekiska områdena och blivit ensamma härskare på halvön.


De puniska krigen

Söder om den italienska halvön låg staden Karthago, huvudstad för de fenicier som levde i västra Medelhavet. Romarna kallade fenicierna för puner. När romarna tagit kontrollen över fastlandet såg de med giriga blickar ut över haven, men problemet var att fenicierna var skickliga sjöfarare medan romarna knappt hade några krigsfartyg alls.

(Läs mer om fenicierna.)


Det första puniska kriget

Under det första puniska kriget använde sig romarna för första gången av krigsfartyg. Kriget varade 264-241 f.kr. och slutade med att romarna lyckades erövra öarna i Medelhavet mellan Italien och Nordafrika: Sicilien, Korsika och Sardinien.

Det andra puniska kriget

Det kriget varade 218-202 f.kr. Kriget är mest känt för att under det kriget gick Hannibal över Alperna med bl.a. 60 000 soldater och 37 elefanter och anföll Rom norrifrån. Hannibal var framgångsrik men lyckades aldrig nå fram till Rom. Kriget slutade med seger för Rom och Karthago tvingades till ett förnedrande nederlag där de tvingades att betala ett enormt krigsskadestånd, de fick inte bygga upp en armé och fick sin flotta begränsad till enbart 10 krigsfartyg.

Det tredje puniska kriget

En senator, Cato den äldre, var mycket missnöjd med att Karthago aldrig riktigt besegrades. Han slutade alla tal i senaten med orden ”Carthago delenda est”, eller ”För övrigt anser jag att Karthago skall förstöras”. Han bevisade för senaten att Karthago inte alls var kuvat utan tvärtom hade byggts upp till sin forna glans och fick slutligen över senaten på sin sida. Det var början på det tredje puniska kriget, 149-146 f.kr. Det slutade med Karthagos totala förstörelse och dess befolkning dödades eller såldes som slavar.

Fälttåg i norr och öster

Genom att besegra Karthago tog romarna kontrollen över hela västra delen av Medelhavet. Fälttågen i norr och öster var inte lika våldsamma. Genom samarbete eller genom att påverka andra folk att slåss mot varandra utvidgade Rom sin makt längre och längre österut. Genom att romarna besegrade hela Grekland under krigen 282-270 f.kr. tog de över mycket av grekernas kultur. Man började läsa grekiska författare och grekisk filosofi, man började göra naturtrogna statyer på grekiskt vis och tog till sig grekernas sätt att bygga hus med höga pelare. Romarna fortsatte sin erövring österut och år 121 f.kr. hade man både erövrat och ärvt områden i nuvarande Turkiet som traditionellt sett tillhört Grekland och som testamenterades till Rom av den döende kungen.

Källor:

Bra böckers encyklopedi om människans historia IV, Bra böcker 1994, ISBN 91-7119-716-8

Levande historia, Lars Hildingsson, NoK 1988, ISBN 91-27-74965-7

http://www.roman-empire.net/republic/laterepublic.html

http://en.wikipedia.org/wiki/Tiberius_Gracchus

http://en.wikipedia.org/wiki/Gaius_Gracchus

http://sv.wikipedia.org/wiki/Prolet%C3%A4r

http://en.wikipedia.org/wiki/Carthago_delenda_est

http://sv.wikipedia.org/wiki/F%C3%B6rsta_puniska_kriget

http://sv.wikipedia.org/wiki/Andra_puniska_kriget

http://sv.wikipedia.org/wiki/Tredje_puniska_kriget

Åter till historiebokens register,

Personliga verktyg