Induskulturen (Flodkultur)

Från Skolbok
Hoppa till: navigering, sök

(Passar för högstadiet)

Järnvägsarbete.
Bild från 1895 på järnvägsbygge i Indien.

Induskulturen hade fallit i glömska och var helt okänd för oss i Europa fram till 1850 talet. Då byggde engelsmännen en järnväg i området. Byggarbetarna sökte efter stenar att lägga under rälsen så att den skulle ligga stadigt och hittade en stor kulle fylld med tegel vid byn Harappa. Man hämtade stenarna från kullen till bygget och de räckte för att bygga 10 mil järnväg. På det sättet förstördes för all framtid möjligheterna att gräva ut den forntida staden som var över 4500 år gammal. Först under 1900 talet började man undersöka det som var kvar av Harappa och många andra liknande kullar längs Indusdalen och då insåg man att det hade funnits en flodkultur där, fullt jämförbar med Mesopotamien, Egypten eller Kina.


Innehåll

Bakgrund

Det viktigaste området för Induskulturen.
Det viktigaste området för Induskulturen.

När klimatet ändrades efter senaste istiden blev det varmare och torrare i det område där floden Indus rinner fram i nutid. Folkgrupper som vandrat omkring fick svårare och svårare att klara sig i det allt torrare klimatet och istället blev de bofasta längs Indusfloden. Jordbruket är ett av jordens äldsta och det finns spår av att man odlat korn redan 7000 f.kr. Man hade kor som husdjur, men inga får eller getter. 4000 f.kr kunde man forma krukor med drejskivor så hjulet i någon form måste ha varit uppfunnet då. Den viktigaste perioden för Induskulturen är dock mellan 2400-1800 f.kr. Då växer hela städer upp på olika platser längs Indusfloden. Städerna hade en gemensam kultur så det verkar som om alla städerna tillhörde samma folk trots att det ibland är 100 mil mellan städerna. Städerna växer fram så fort i historien, och är så lika varandra, att många forskare tror att det är ett nytt folk som invandrat till Indusdalen som har byggt städerna.

Gemensamma drag

Det man kan se som är gemensamt för samtliga städer är:

  • Man byggde städerna efter en plan, till skillnad från när en by växer sig större och större och slutligen blir en stad. En planerad stad har gator i ett rutnät medan en stad som sakta växer sig stor får gatorna i ett oregelbundet mönster.
  • Ekonomin byggde på jordbruk längs floden.
  • Skriftspråket består av bilder och är gemensamt för alla städerna.
  • Handelsmännen var den viktigaste samhällklassen.
  • Samhället verkar ha varit ekonomiskt jämlikt.
  • Man hade samma religion, en naturreligion.
  • Man kände till hur man gjorde redskap, verktyg och vapen av koppar och brons.
  • Vi vet inte säkert varför städerna gick under.

Städerna och husen

Prästkungen.
Prästkungen från Mohenjo Daro.

Städerna byggdes efter en plan. Varje stad bestod av två delar, en del där man hade bostäderna och en del med ett område som hade stora byggnader. Vad byggnaderna hade för funktion är okänt. De kan ha haft en krigisk funktion som fort, eller en fredlig funktion som tempel eller sädesmagasin. Husen byggdes av soltorkat tegel. I en del städer hade man byggt avloppssystem vilket gjorde att man hade rinnande vatten och vatten till badkar inomhus och t.o.m. vattentoaletter. Det gav en bekvämlighet som det skulle dröja flera tusen år innan vi hade i Europa.

Något man inte hittar i städerna är palats, slott eller andra byggnader som rika människor bygger. Tvärtom verkar alla bostadshus vara byggda på ungefär samma sätt. Detta tyder på att man var ekonomiskt jämlika i städerna, ingen var rikare än någon annan.

Jordbruket

Till skillnad från de andra flodkulturerna som hade konstbevattning finns inga spår av bevattningskanaler längs Indus. Däremot byggde man dammar där man sparade vatten från monsunregnen. Bönderna hade tillgång till plogar som troligen drogs av oxar. Jordbruket måste ha varit rätt effektivt eftersom man kunde försörja städer som man tror att det bodde över 30 000 personer i.

Transport och handel

Oxdragen vagn.
Modell av oxdragen vagn.

Man har hittat leksaker av kärror med hästar eller oxar framför så vi vet att de kände till hjulet och även hur man utnyttjade dragdjur. Det finns inte mycket berg i området så man kan anta att oxdragna vagnar varit ett bekvämt sätt att ta sig fram på. Troligen hade man också båtar som man kunde färdas med längs floden. Man har hittat sumeriska föremål längs Indus och föremål från Indus i Sumer så man vet att någon form av handel förekommit mellan dessa stormakter. Vem som seglade skeppen, och hur skeppen såg ut, är däremot okänt. Monsunvindarna är dock tacksamma för handel eftersom det blåser från Sumer mot Indus halva året och sedan byter vinden riktning och blåser från Indus mot Sumer resten av året. Det var inte svårt att segla mellan länderna med stora fartyg, bara man var beredd att vänta upp till ett halvår innan man kunde segla hem igen.

Skriftspråket

IndusHornedGod.jpg

Man har hittat lersigill med olika tecken och bilder så vi vet att folket längs Indusdalen hade ett gemensamt skriftspråk. Man har dock inte lyckats tyda vad de olika bilderna betyder så vi kan inte läsa texterna. En orsak är att för få sigill hittats. Den längsta texten man hittat är bara 26 tecken lång. De tecken man förstår är de som man kan lista ut från vad de föreställer, som : kvinna, präst och fisk. En annan text man tolkat lyder ”Kvinna given till den heliga gröna stjärnan”. Den gröna stjärnan är egentligen planeten Merkurius så den kände man tydligen till. Annars vet man t.ex. inte ens vad de olika städerna hette på ursprungsspråket. De namn städerna har idag är namn som de fått av nutida människor. Staden Mohenjo-Daro har t.ex. ett namn som egentligen betyder ”De dödas kulle”.

Religionen

Det verkar som att en kvinnlig fruktbarhetsgudinna varit deras viktigaste gudom, till skillnad från många andra folk som hade solen som sin viktigaste gud. Man verkar ha trott på en behornad gud, eftersom bilder på en behornad gud finns på många lersigill. På många heliga platser har man ristat in ”svastikor” eller solkors, som visar att solen ändå var betydelsefull och dyrkades. I många städer fanns någon form av bassänger så vi kan anta att vatten var heligt på något vis för dem. På flera platser i städerna har man hittat altare där offer bränts, så vi kan också anta att elden var helig för dem. Annars vet vi inte mycket om deras gudavärld.

När människorna i Indusdalen dog begravdes de i enkla gravar utan några direkta smycken eller andra gravgåvor med sig, något som bidragit till att vi vet så litet om folket.

dancing_girl_mohenjodaro.jpg

(Danserska i brons från Mohenjo-Daro, 2500 f.kr.)

Undergången

Ingen vet säkert vad som hände, men efter drygt 700 år, kring 1800 f.kr. flyttade folket ut ur städerna. De som levde kvar verkar ha lidit av undernäring, av deras skelett att döma. Det finns flera olika teorier till undergången:

Erövrarna

Ett folk har anfallit städerna. De var nomader och plundrade städerna utan intresse för att bosätta sig där efter erövringen. Därför lämnades städerna tomma.

Klimatförändringen

Runt 1800 f.kr. Blev klimatet kallare och torrare i Indusdalen vilket kan ha påverkat hur floderna rann. Det kan t.o.m. Ha varit så att det förekommit jordbävningar som gjort att floden ändrat sitt lopp och det inte varit möjligt att odla mat i närheten av städerna längre. Istället för att svälta ihjäl har befolkningen flyttat.

Nomaderna

Det ändrade klimatet gav så små skördar att man inte kunnat föda städernas befolkning. Däremot har växtligheten räckt för att man skulle kunna ta sina kor och vandra omkring med dem. När gräset betats av på en plats har man gått till nästa. På det sättet kan hela befolkningen ha överlevt men det sättet att leva lämnar inga spår efter sig som arkeologerna kan hitta så därför verkar det som om hela stadsbefolkningar försvunnit. Det skulle dessutom kunna förklara varför kor är heliga i Indien, eftersom nomader skulle svälta ihjäl utan sina kor.

Saraswatiteorin

Man har funnit resterna av en annan flod, Saraswati (eller Saraswati-Ghaggar-Hakra), som rann öster om Indus nuvarande läge. En tanke kan vara att Saraswati torkade ur genom att floden började rinna till Ganges istället och folken som bodde längs Saraswati flyttade österut till det som numera är Ganges dalgång. Tiden gick och något annat fick floden att dela sig och börja flyta genom Indusdalen igen men nu fick den namnet Indus. Det folk som flyttade till Ganges flyttade inte tillbaka utan Indusflodens stränder befolkades med andra människor. DNA tester på delfiner som lever i Ganges och Indus visar att de är så nära släkt att de borde ha simmat i samma flod för inte alltför många generationer sedan.

Arierna

I gamla historieböcker står det ibland att ett indoeuropeiskt folk som hetr arier kom norrifrån och erövrade det som numera är Indien och Pakistan. Senare forskning baserad på DNA-analyser av generna hos de som bor kvar har visat att det aldrig har hänt. Vad man däremot tror har hänt är att folk som handlat med arierna också handlat med folken längs Indus så att idéer och föremål från arierna lämnat spår i Induskulturen utan att arierna någonsin var där.

Källor

Bra böckers encyklopedi om människans historia, band 5, 1994. ISBN 91-7133-171-9

Levande historia NoK Sol 3000 2001, ISBN 91-27-75917-2

http://www.harappa.com/har/indus-saraswati.html

http://sv.wikipedia.org/wiki/Induskulturen

Bild på lersigill: www.counter-currents.com/wp-content/uploads/2012/09/IndusHornedGod.jpg

Bild på danserska: pakteahouse.files.wordpress.com/2009/04/dancing_girl_mohenjodaro.jpg

Åter till historiebokens register,

Personliga verktyg