Skillnad mellan versioner av "Spåren efter istiden"

Nuvarande version från 21 december 2023 kl. 12.39

Lapporten i Abisko nationalpark i Lappland. U-formen är typisk för dalgångar där glaciärer dragit fram

Vart man än går i Sveriges natur stöter man på spår efter den senaste istiden. Det är klart, när landet täckts med 3000 meter tjock is så har tyngden av isen och allt vatten från när den smälte påverkat naturen på olika sätt. Vad kan du då titta extra noga efter?

(Passar bäst för högstadiet)

Isräfflor

Isräfflor i kalksten.

Tänk på när du står i träslöjdsalen med ett sandpapper i handen och slipar på en träbit. Tänk dig också tjock is med stenar fastfrusna i botten som rör sig fram över kullar och berg. På samma sätt som sandpapperet slipar ner träbiten slipade isen ner själva berget. Hårda stenar lämnade djupa räfflor i berggrunden när isen rörde sig framåt och det är dessa repor i berget som vi kallar för isräfflor. De bildades när glaciären rörde sig framåt och därför kan man lätt ställa sig och kika längs isräfflan. Vanligtvis går de i nordväst-sydöstlig riktning utom på Västkusten där de går i öst-västlig riktning. Om berggrunden består av mjuka stenar som kalksten kan isräfflorna bli djupa (se bild till vänster). Om däremot berggrunden är hård blir ytan repad men isräfflorna blir grunda (se bild till höger).

Isräfflor i hård berggrund.

Morän

Morän

Tänk dig att du gjort en snögubbe. Du har rullat snön på en gräsmatta så att grus och stenar följt med snön. När sedan våren kommer smälter snögubben bort men alla stenarna i snön bildar en liten hög på marken där den varit. Likadant är det med glaciäris. När glaciärisen smälter befrias alla infrusna krossade bitar av det berg som glaciären rört sig över. Det blir ett tjockt lager med blandade stenar i olika storlekar, sten och grus. När det sedan börjar växa växter på lagret täcks det med tiden av ett lager jord. Det är denna blandning man i dagligt tal kallar morän och är en jordart som främst gran trivs väldigt bra i. Hur det kan se ut just när isen smält bort ser du här:

Ändmorän

Ändmorän är en annan typ av morän. Den bildas framför iskanten där glaciären tar slut och ser ut som en lång, smal grushög. Den består av samma material som vanlig morän.

Flyttblock

Flyttblock med barn.

Ibland kan man se stora stenblock som bara ligger för sig själv i skogen. För länge sedan trodde man att det var troll eller jättar som kastat sten mot kyrkor, eftersom de hatade ljudet från ringande kyrkklockor, men missat och så har stenarna landat ute i naturen på olika platser istället. Idag vet vi att det är stora stenblock som brutits loss av glaciären och transporterats långa sträckor av glaciärisen. När isen sedan smält har stenblocket blivit liggande.

Flyttblock med Sequoia.

Rundhäll

Rundhäll.

En rundhäll uppstår när glaciärisen rör sig mot en uppstickande berghäll. Den sida som isen stöter emot kallas ”stötsida” och är mer sluttande medan den sida som vetter från isen kallas "läsida". Om du ser på teckningen här nedanför är stötsidan till höger och läsidan till vänster.

Jättegryta

Jättegryta.

När istidens isar smälte blev det väldiga älvar med smältvatten som rann fram i hög fart. Ibland blev en sten fångad i en grop i bottnen på älven. Vattenströmmen fick stenen att börja snurra runt runt. Efter en tid nöttes stenen ner, men nya stenar fastnade och fortsatte att nöta på berget. I slutändan bildades ett runt hål i berget som blev synligt när istiden tog slut och smältvattnet slutade rinna. Gammalt tillbaka trodde man att det var jättar eller troll som använt dessa hålor i berget till att koka mat, därför kallade man dem för jättegrytor. I bilden till höger ser du att stenar som slipat ur jättegrytan ligger kvar i botten. Dessa stenar kalls även för ”löpare”.

Jättegryta med löpare.

Rullstensås

Väg på rullstensås.

Grustag i rullstensås.

När isens yta smälte började vatten rinna uppe på isen. När vattnet nådde en spricka rann det ner i själva glaciärisen. Efter ett tag samlades smältvatten i stora älvar som rann inuti isen. Vattnet rann fort och drog med sig sand och grus som slipades mot varandra inuti isen. När sedan isen smälte bort lämnades allt detta slipade grus som en lång ”korv” längs ytan. Dessa ”korvar” kalls för rullstensåsar. Namnet kommer av att det är åsar som består av rundslipad sand och grus, till skillnad från morän som innehåller kantiga stenar om inte har slipats mot någonting. Förr i världen var rullstensåsarna viktiga eftersom man ofta lade vägar uppe på toppen av dem. Det växer främst tall på dem, eftersom tall trivs i sand, vilket ger en öppen terräng som är lätt att ta sig fram i, dessutom är toppen på rullstensåsen ofta litet platt så det är lätt att bygga en väg där. Rullstensåsar kan vara flera mil långa så vägarna kunde byggas lika långa. Många gånger är de naturliga ”bryggor” över sjöar och vattendrag som de kan gå rakt igenom.

Hindens rev, en ändmorän som sträcker sig som en orm med en stig på toppen, långt ut i Vänern.

I modern tid har rullstensåsarna blivit värdefulla eftersom det runda gruset i dem, som dessutom sorterats av vattenströmmarna, används i allt från att gjuta betong till att anlägga badstränder. Detta gör att rullstensåsarna börjar att ta slut i Sverige. Samtidigt fungerar de som stora filter för regnvattnet så många städer tar sitt dricksvatten från rullstensåsar. För att rädda vattnet har det blivit förbjudet att gräva ut fler rullstensåsar i Sverige.

Dödisgrop

Sjö i dödisgrop.

Ibland kunde enorma isblock, större än villor, lossna och begravas med grus i smältvattenälvarna från glaciärerna. Eftersom isblocket tappat kontakten med glaciären kallas den för ”dödis”. Gruset isolerade isblocket så att det smälte ytterst långsamt. När det väl hade smält bort bildades istället en djup grop där isen tidigare varit. Dessa gropar blev ofta mer eller mindre runda och bildade därför mer eller mindre runda sjöar eller djupa gropar med branta kanter.

Skog i dödisgrop.

Kame och drumlin

Kamelandskap.

Ibland uppstår en kulle i landskapet. Den uppstår när glaciärisen smälter och grus och sten samlas i en spricka inuti isen. När isen sedan smälter bort lämnas gruset som en kulle. Det kallas för en kame. Om det istället är smältvatten som rinner fram i isen som drar med sig grus blir kullen utdragen i formen. Då kallas den för en drumlin. Förr trodde man ofta att det var gravhögar efter gamla kungar, men de innehåller ingenting annat än grus som sorterats av det smältande vattnet. De uppstår sällan ensamma utan bildar gärna grupper och då ofta tillsammans med dödisgropar. Då talar man om ett kamelandskap.

Sandur

Sandur.

Om en isälv från en smältande glaciär rinner ut på land sprids all sand som smältvattnet drar med sig ut på en stor yta. Denna sandyta kalls sandur som är ett isländskt namn. Det finns en hel del sandur-områden från senaste istiden i Sverige fast de vanligtvis är övervuxna med tallskog som trivs bra i sanden.

Sandur med bro.

Källor

Physical Geography, Tom L. McKnight 6th ed. 1999, ISBN 0-13-950445-1

Övriga bilder är från Wikimedia Commons.

Åter till geografibokens register