Folkmordet på armenierna 1915

Offren efter folkmordet begravs av överlevande armenier i staden Ourfa

Innehåll

1 Bakgrunden
2 Genomförandet
3 Efter folkmordet - förnekandet
4 Källor
- 4.1 Bildkällor

Bakgrunden

Folkmordet på armenierna var en omdiskuterad händelse under första världskriget i Osmanska riket, nuvarande Turkiet. (Läs mer om osmanerna här: Osmanska imperiets uppgång och fall. Bakgrunden till folkmordet är svår att förstå. Armenierna var en kristen minoritet i det muslimska Osmanska riket och hade under 1800-talet börjat kämpa för mer självständighet, vilket skapade problem med regeringen. När första världskriget började 1914, såg de styrande i Osmanska riket armenierna som ett hot mot landets säkerhet, och gjorde vad de kunde för att få bort hotet med alla medel de hade tillgång till.

Beväpnade armenier, Urfa 1915

Genomförandet

Början på folkmordet inleddes den 24 april 1915 när hundratals armeniska ledare och akademiker arresterades och skickades bort från Konstantinopel. Det gamla namnet på staden Istanbul. Folkmordet tog riktig fart när den osmanska regeringen arresterade och skickade bort cirka 250 armeniska ledare och intellektuella, de med högre utbildning, från Konstantinopel den 24 april 1915. Detta datum är nu en viktig minnesdag för armenierna.

Armenier som leds bort av beväpnade vakter från staden Harpoot, där de välutbildade och de inflytelserika i staden valdes ut för att massakreras på närmaste lämpliga plats, maj 1915

Under de följande åren dödade de osmanska myndigheterna systematiskt armenierna genom olika metoder. Först tog de vapnen från armeniska soldater och skickade dem till arbetsläger där många blev dödade. Sedan tvingades hundratusentals armenier lämna sina hem och gå på dödsmarscher genom den syriska öknen utan tillräckligt med mat och vatten. Många dog av hunger, törst och utmattning. Under dessa marscher blev armenierna också utsatta för massmord av osmanska soldater och kurdiska grupper. Män och pojkar dödades ofta direkt, medan kvinnor och barn blev våldtagna och kidnappade. De som överlevde marscherna skickades till koncentrationsläger i öknen där många dog på grund av de hemska förhållandena. Många kvinnor och barn blev också tvingade att byta religion till islam och bo tillsammans med muslimska familjer.

Av de 1,5-2 miljoner armenier som levde i Osmanska riket före kriget, dödades uppskattningsvis 664 000 till 1,2 miljoner. Siffrorna är osäkra eftersom det saknades samma sorts folkbokföring som vi har i Sverige. Hela byar och städer blev tomma på armenier. Folkmordet var mycket brutalt och många utomstående, som diplomater och missionärer, berättade om fruktansvärda scener. Fängslade armenier dränktes, brändes levande, avrättades i massgravar och användes i medicinska experiment.

Efter folkmordet - förnekandet

Trots att det finns mycket bevis på vad som hände, fortsätter Turkiet att förneka att det var ett folkmord, vilket skapar problem med Armenien och andra länder. Andra kristna grupper, som assyrier/syrianer och greker bosatta runt Svarta havet drabbades även de under samma tid. Turkiets ståndpunkt är att landet förvarade sig mot "inre fiender", grupper av beväpnade soldater som slogs mot osmanerna inne i sitt eget land. Trots att all bevisning pekar på att det verkligen var ett folkmord är detta fortfarande en känslig fråga i Turkiet och bland grupper av både turkar och armenier utanför Turkiets gränser.

Demonstrationståg mot påståendet att det skett ett folkmord, Istanbul 2015 och Den eviga flamman, minnesmärke efter folkmordet

Detta var det första moderna folkmordet och det visar hur farlig extrem nationalism och hat mot minoriteter kan vara. Att minnas och erkänna vad som hände med armenierna och de andra folkgrupperna som utsattes för folkmordet är viktigt för att hedra de som dog och för att se till att något liknande aldrig händer igen. Genom att förstå vad som hände kan vi arbeta för att förhindra liknande folkmord i framtiden. Tyskland har erkänt sina folkmord, men inte Turkiet och så länge landets regering förnekar folkmordet kommer det att skapa spänningar mellan Turkiet och andra folkgrupper i dess närhet på ett sätt som Turkiet troligen sluppit om landet gått samma väg som Tyskland gjort.