Tusen gånger starkare, utdrag ur roman - läsförståelse
Från Skolbok
Saga har bott i Afrika med sina föräldrar och nyligen börjat i en skolklass i Sverige. I den ser hon mönster, som inte klasskamraterna ser, eftersom alla andra elever är så vana att skolan alltid varit på det här viset. Saga får inte särskilt mycket stöd i sin kritik. Inte av lärarna, som oftast låtsas som om inget är fel. Inte av de andra tjejerna, som har söta Mimi och hennes gäng som ledare och som mest av allt söker killarnas uppmärksamhet och gillande. Inte av killarna, som tycker om att vara de som låter mest och tar mest plats. Saga väljer därför att dra sig tillbaka, bli tyst, men under en SO-lektion ställs det som brukar hända i klassrummet på sin spets...
Den vanligaste situationen i min klass är att det är mycket stökigare än vad man önskar. Om lärare har ett läxförhör, eller anser att vi ska föra en diskussion om något som han eller hon presenterat för oss, så är det alltid kaos. Vi vet, vi tjejer, särskilt vi tönttjejer, vi vet att det är hopplöst att försöka delta och att vi lika gärna kan ägna vår energi åt något annat, som att kludda i våra böcker, skriva sms eller helt enkelt sova. Gänget med de "roliga", "tuffa" killarna som gör allt för att försöka, framstå som coola, fast de är så löjliga att man blir inåtvänd, tar över hela utrymmet.
När någon får en fråga tar konsekvent killarna frågan. Ibland svarar de till och med rätt, fast det egentligen är emot deras principer eftersom man är coolast om man inte visar prov på att ha pluggat eller ha lyssnat. Om man är utan skolambitioner är man helt enkelt hårdast. "A man is a man", verkar vara deras ide. Egentligen pluggar de säkert, men de vill verka som om de inte gör det. Därför måste de slänga, skrika, hafsa ur sig svaren som om det vore ögonblickets ingivelse. Vilket skulle, på ett sätt, bevisa att de är oerhört smarta. Vi tjejer pluggar och svarar fint och korrekt - om vi hinner - medan killarna låtsas som om de aldrig öppnar en bok men uppenbarligen är lika smarta ändå.
De tar konsekvent alla andras frågor. Däremot - om de aktivt får frågan ska de låtsas som de inte har en aning om svaret och högaktningsfullt skiter i det. Det gäller särskilt SO-ämnena.
Ingen av oss tjejer får chansen att svara. Så om vi inte redan förut har gett upp, så gör vi det förstås på dessa lektioner.
Så kom den dagen då Saga plötsligt gjorde sig påmind igen.
Olle ställde en fråga. Vi duktiga flickor räckte fromt upp våra händer och hoppades och fasade för att få svara, hoppades för att vi ville visa vad vi kunde, fasade för att vi visste att vi skulle bli.härmade eller avbrutna eller inte ens hinna svara för att någon kille skulle överrösta oss.
Olle lät blicken glida förbi alla flickarmarna, som vanligt. Saga låg i sin bänk med utsträckta ben, vilande på sina hälar och räckte inte ens upp handen. Olle gav Ludde frågan.
Då gapade Saga det rätta svaret rakt ut, högt och ljudligt.
Både Olle och Ludde kom av sig. De såg förnärmade ut som två· tecknade serietuppar. Olle ställde en till fråga till Ludde, som tröst till den stackaren som så snopet bli vit av med sin fråga. Saga gapade svaret rakt ut igen. Vi vaknade till, tittade på varandra och fnissade till. Till och med Mimi spetsade öronen. Ludde började se arg ut. Olle med. Plötsligt ville Ludde tvunget ha frågorna bara för att inte Saga skulle kunna trycka till honom genom att ta dem mitt framför näsan och det lustiga var att det verkade bli lika viktigt för Olle att Ludde verkligen skulle få svara på frågorna. Det lade jag märke till. Det hände aldrig när killarna tog våra frågor. Då såg Olle bara trött ut och lät frågorna gå till killarna en stund, men aldrig att vi fick kompensation med fler frågor. Olle sa: "Saga, nu vill jag att Ludde ska svara på frågan och du får vänta tills jag ställer frågan till dig." Saga nickade medgörligt. Så ställde Olle en fråga till, till Ludde och Saga gapade svaret rakt ut medan hon nonchalant vägde på sin stol och drog ut tuggummit till ett långt snöre ur munnen och stirrade tomt framför sig.
Nu blev Olle röd i ansiktet. Det blev Ludde också. Man såg hur raggen reste sig på Ludde. Inte bara på honom utan också på hans kompisar, hela gänget killar. Nu tyckte Olle det var dags att skälla ut Saga.
"Är det så konstigt för dig att förstå detta? Det är normalt hyfs. Du svarar när jag ställer frågan till dig, inte annars. Nu ställer jag frågan till Ludde och det betyder att Ludde ska svara] Inte du!" .
Saga sneglade på honom och log ett snett leende, nickade. Vi andades knappt.
"Okey, du Saga, du håller tyst. Ludde ... " och så ställde Olle frågan till Ludde och spände ögonen i honom.
Det var oerhört prestigeladdat också för Olle att Ludde skulle kunna svaret och leverera det så fort som möjligt. Ludde själv var skärrad nu, han tänkte svara så fort han kunde, men Olle hade knappt hunnit avsluta med frågetecknet förrän Saga hade basunerat ut svaret, högre än förra gången och samtidigt reste hon sig, släntrade bort mot.Olles bord och spottade ut tuggummit i hans papperskorg. Det var det underbaraste jag hade sett.
Vi andra, vi tjejer, satt plötsligt på helspänn och lyste i ögonen. Alla vi som hela tiden känt oss osynliga och undanskuffade och nertryckta och bara suttit och varit snälla och tigande och accepterande under hela vår skoltid, insåg hur förbannade vi· egentligen är. Nu var det oss som raggen reste sig på. Det kittlade som jubel i magen. Saga var sanslös!
"Saga!" skrek Olle, så provocerad att hans ögon fick en underlig vit glans. "Sätt dig genast på din plats Har du missat all uppfostran på dina hottentottresor! Om du inte slutar nu genast får du kvarsittning!" Det gick ett sus genom oss andra. Olle var plötsligt okontrollerad.
"Va?" sa Saga och såg helt oförstående ut. "Sa du hotentottresor? Vad menar du med det?"
"Nu går du genast och sätter dig!"
"Gjorde jag något fel?" frågade Saga och såg så där oskuldsfull ut, vilken människa hon är!
Olle kunde inte hitta på något lämpligt svar till henne, han skakade på huvudet och stammade, helt uppenbart förvirrad.
"Nu sätter du dig och så provar vi en gång till."
"Vad ska vi prova?" sa hon.
"Vi ska se ... ", sa Olle och andades häftigt, fast han försökte låta bli, men häftigt andades också Ludde och hans kompisar, de satt på helspänn och höll i sina bänkar med båda händerna som om de var tvungna att hindra sig själva från att rusa upp och lappa till den oberörda Saga," ... vi ska se om du kan uppföra dig. Nu ställer jag frågan igen till Ludde och du, du, du ... du håller ... ", nu viskade Olle," ... käften!"
"Käften?" upprepade Saga. "Ska inte en lärare föregå med gott exempel och tala med vårdat språk?" sa hon medan hon nonchalant gled ner i sin bänk. På hennes hals såg jag att hon inte var så lugn som hon verkade. Hennes hjärta pickade hårt. Men det syntes inte i hennes ansikte och hördes inte på hennes röst.
Olle samlade sig och ställde en till fråga till Ludde. Alla killarna var nu intensivt engagerade i läxförhöret och verkade alla göra den stora ansträngningen att samla ihop hela sin kollektiva hjärnkapacitet och var nu beredda att lojalt med Ludde skrika ut svaret för att till varje pris komma före Saga. Men Saga kom först. Hon reste sig upp, som skjuten ur en kanon och ropade ut svaret. Hennes blick! En sådan blick! Det var magnifikt att se. Så laddad. När det var gjort och luften gick ur Olle och killarna, slingrade hon sig fullkomligt avspänt, nästan en aning förföriskt, ner på stolen igen, med huvudet lite på sned med ett milt - eller skälmskt belåtet - leende i mungipan. Så hon måste ha retat olle!
Olle såg ut som om han skulle svimma av ilska. Killarna gormade och svor. Vi gormade tillbaka. Vi var redo att slåss. I alla fall några av oss. Inte Mimi och hennes gäng, hon bara tittade på. För hennes del är det så viktigt att accepteras av de "tuffa" killarna så hon kanske inte hade rnod nog att reagera. Men jag och de andra tönttjejerna, vi utbytte blickar och jag kände hur redo vi var. Att ställa oss upp i bänkarna och skrika ut svaren! Efter alla år då vi bara suttit och stirrat ner i bänkarna och tigit och låtit andra skrika ut svaren, låtit andra kommentera oss, låtit andra ta hela utrymmet, låtit dem ta hela vår idé om att gå i skolan!
Olle lyckades till slut få tyst på alla tjafsande elever. Den enda som inte käbblade var Saga. Hon satt som ett tänt ljus i sin bänk och väntade på fortsättningen. Hon inlät sig inte i diskussioner i det här läget, det överlämnade hon åt oss.
Olle samlade sig för att läxa upp henne och hotade henne med kvarsittning för dåligt uppträdande. Hon lyssnade till honom med lätt höjda ögonbryn som om hon lyssnade till en intressant föreläsning och när han var färdig svarade hon.
"Jag har varit i den här klassen en månad nu och jag har lärt mig av er. Jag har sett att, enda sättet att få svara på en fråga, särskilt i dina ämnen, är att skrika ut svaren. Killarna gör det hela tiden. Och du har aldrig hotat någon av dem med kvarsittning. Jag har gjort som de brukar göra och denna enda gång räckte för att du skulle bli vansinnig. Hur kommer det sig?"
Först bleknade Olle, sedan blev han högröd i ansiktet ända ner på sin halvdant rakade hals, så blev han vit igen. "Kan du inte svara mig? Varför?" upprepade Saga med blicken stadigt fäst på honom.
Vi höll andan. Killarna som vanligen trixar och sabbar Olles lektioner var plötsligt på hans sida. De protesterade högljutt.
"Men lägg av nu för fan!" kved de som om de hade att göra med en gnatig gammal kärring.
"Kan ni tala om för mig vad som är fel? Varför är ni så provocerade? Jag gjorde faktiskt bara som ni. Jag har inte gått i svensk skola förut, jag tittar och lär. Ska man inte göra så här? Eller finns det några regler som säger att det bara är tillåtet för killarna att göra så här? Svara då, Olle, du är samhällskunskapslärare, du ska väl veta sådant här?"
Olle såg ut som om han tänkte intensivt, men utan att få fatt på en enda fras i hjärnan att hacka ur sig. Så han blånekade istället. Som en tvättäkta maktmänniska. Sådana man ser på nyheterna eller i kriminalare. "Så är det inte. Och om du ursäktar så tror jag att vi alla nu vill fortsätta lektionen och inte slösa mer tid på en massa tjafs!"
De vanligen så slappa killarna visade stor samarbetsvilja och hävdade att de hade ett trängande behov av att fortsätta lektionen.
"Och resten tiger. Tjejerna. De tiger! Men jag vill inte tiga. Jag vill ju tala om vad jag kan. Det är ju det som är meningen i skolan. Man ska lära sig saker och du håller förhör för att vi ska tala om vad vi kan. Det gör jag."
Olle blev tyst. Men killarna började gorma igen.
"Men lägg av nu, jävla surfitta", mumlade någon, åtföljt av medhållande hummanden och fniss.
Olle hörde det, men han låtsades inte om det. Han såg bara sammanbiten och tankfull ut. Jag ville säga något för att visa Saga mitt stöd. Att hon hade alldeles rätt. Precis så här är det! Men jag vågade inte ens räcka upp handen. Tänk om Olle hade bett mig tala. Hur skulle jag kunna säga någonting som verkade vettigt? Jag är inte van! Jag är inte van att uttala mig och ingen är van att höra mig! Jag skulle inte klara det! Men några av oss mumlade i alla fall: "Ja, så är det."
Men Mimi hade kunnat säga det. Hon såg på oss, upplivad i ögonen, men hon höll inne med sina tankar, även fast hon såg ut som om hon ville sträcka upp han en och säga: "Jag håller med Saga. Saga har rätt. Så är det faktiskt i den här klassen!"
Jag mötte hennes blick och hon förstod att jag såg vad hon ville. Då vek hon undan, harklade sig lite, smackade till med läppglansläpparna, och sneglade bortåt Ludde istället. Och kråmade sig på stolen.
Olle sa: "Man kan inte tvinga folk att tala tyvärr. Det tror jag att du är fullt medveten om. Om jag hade kunnat få tjejerna att tala hade ingen varit gladare än jag. Men att tiga är en mänsklig rättighet och de väljer det. Jag måste respektera deras val att vara tysta. Jag kan inte ta fram sträckbänken."
Och sedan sa han till oss att läsa i böckerna och svara på frågor på en stencil som han delade ut. "Enskilt. Inget prat!"
Och jag kände att vi alla, alla vi tjejer skruvade på oss det var som om en tornado hade väckts hos oss alla och jag slår vad om att Olle också kände det. Han kände att om han hade gett den minsta lilla signal för oss att börja tala i detta nu om vår tystnad, så hade vi gjort det. Jag tror han kände att vi i så fall hade överöst honom och killarna med våra tankar - och vår sorg! - och vår vrede! - över vår tystnad, och hur orättvist det känns att killarna konsekvent sabbar de flesta lektioner och att så mycket av tiden går åt till att parera dem. Och det är också därför som vi håller tyst, för om vi ska börja tjafsa och diskutera och hävda saker så skulle ingenting överhuvudtaget bli gjort på de här lektionerna! Och vi vet, förresten, av erfarenhet att när vi sätter igång och försöker diskutera något så tröttnar lärarna nästan omedelbart - plus att killarna tröttnar och blir ännu stökigare och allt slutar i kaos som inte leder någon vart och för det mesta är det vi som får skulden.
Så vi teg också denna gång, fast det låg så nära för oss att ta upp det till diskussion. Men Olle ville nog inte ge oss det lilla tecknet för det skulle bli så jobbigt för honom själv.
Vi tittade på Saga, hon gav oss en mörk blick, sedan satte hon sig. Hon såg ut som om "nu har jag gjort mitt" och det hade hon faktiskt. Hon hade gjort något helt fantastiskt. Hon hade gjort något som ingen av oss ens hade kunnat tänka ut och ännu mindre hade vi kunnat genomföra det med sådan elegans som hon. Jag kastade en hoppfull blick på Mimi, men hon tittade ner i sin bänk som om hon kände pressen, men försökte låtsas som ingenting, försökte ta sig vidare i tiden bara.
Men efter en stund började pratet. Som alltid.
Källa: "Tusen gånger starkare" av Christina Herrström, Månpocket 2006.
Boken finns filmatiserad, trailer:
1: Ta reda på vad orden i texten betyder innan du läser texten så förstår du den bättre. Använd: svenska.se, ordbok, Wikipedia eller Wiktionary.
- konsekvent =
- basunera (ut) =
- skälmskt =
- gorma =
- kråma sig =
2; Att läsa på raderna innebär att söka information som finns tydligt angiven i texten:
A: Vad hände när läraren Olle gav Ludde första frågan?
B: Hur beskrivs Olle och Ludde när de blev avbrutna?
C: Hur beskrev Olle de resor Saga varit ute på i Afrika?
D: På vilka sätt syntes det att Saga var nervös, trots att hon försökte verka lugn?
E: Hur tänkte Olle bestraffa Saga?
3: Att läsa mellan raderna innebär att man söker fram information som man förstår av textens sammanhang.
A: Varför ropade Saga ut svaren på de frågor killarna fick av Olle?
B: Varför var Saga rädd?
C: Olle säger till Saga "Om jag hade kunnat få tjejerna att tala hade ingen varit gladare än jag. ", men varför tror du tjejerna aldrig säger någonting under lektionerna?
4: Att läsa bortom raderna innebär att man kopplar ihop den kunskap man har sedan tidigare för att förstå sammanhanget i en text
A: Genom sitt beteende visade Saga på en stor orättvisa i klassrummet. Vilken orättvisa?
B "Men lägg av nu, jävla surfitta", ropar killarna till Saga. Varför tror du de valde just "surfitta" och inte "dumskalle", "idiot" eller något liknande?
5: Öppna frågor saknar ett rätt svar, man kan bara diskutera kring dem.
A: Vd tror du hade hänt om Mimi faktiskt hade sträckt upp handen och sagt: "Jag håller med Saga. Saga har rätt. Så är det faktiskt i den här klassen!"
1: Ta reda på vad orden i texten betyder innan du läser texten så förstår du den bättre. Använd: svenska.se, ordbok, Wikipedia eller Wiktionary.
- konsekvent = genomförd enligt vissa principer, som man kan förvänta sig
- nonchalant = respektlöst eller vårdslöst
- basunera (ut) = meddela någonting högt och tydligt
- skälmskt = på ett lite skämtsamt eller busigt sätt
- gorma = att skälla eller låta högt i en diskussion
- kråma sig = visa upp sin kropp så att folk omkring kan beundra den
2; Att läsa på raderna innebär att söka information som finns tydligt angiven i texten:
A: Vad hände när läraren Olle gav Ludde första frågan? = Saga ropade ut svaret, rakt ut i klassrummet.
B: Hur beskrivs Olle och Ludde när de blev avbrutna? = som två tecknade serietuppar
C: Hur beskrev Olle de resor Saga varit ute på i Afrika? = som "hottentottresor"
D: På vilka sätt syntes det att Saga var nervös, trots att hon försökte verka lugn? = hennes hjärta slog hårt, det syntes på blodådern i halsen.
E: Hur tänkte Olle bestraffa Saga? = Olle hotade henne med kvarsittning för dåligt uppträdande.
3: Att läsa mellan raderna innebär att man söker fram information som man förstår av textens sammanhang.
A: Varför ropade Saga ut svaren på de frågor killarna fick av Olle? = För att visa hur orättvist det var att killar kunde göra så utan att få skäll, men inte tjejer.
B: Varför var Saga rädd? = hon utmanade både läraren och alla tuffa killarna i klassen samtidigt, dessutom hade hon inget stöd från tjejerna i klassen.
C: Olle säger till Saga "Om jag hade kunnat få tjejerna att tala hade ingen varit gladare än jag. ", men varför tror du tjejerna aldrig säger någonting under lektionerna? = eftersom de blir överröstade av killarna, eller retade efter lektionen för det de sagt.
4: Att läsa bortom raderna innebär att man kopplar ihop den kunskap man har sedan tidigare för att förstå sammanhanget i en text
A: Genom sitt beteende visade Saga på en stor orättvisa i klassrummet. Vilken orättvisa? = att pojkar tillåts ta mer utrymme av tiden i klassrummet och dessutom bete sig sämre än flickor utan att straffas för det.
B "Men lägg av nu, jävla surfitta", ropar killarna till Saga. Varför tror du de valde just "surfitta" och inte "dumskalle", "idiot" eller något liknande? = för det är en klassisk härskarteknik att killar trycker ner tjejer genom att hacka på deras kön eller sexualitet.
5: Öppna frågor saknar ett rätt svar, man kan bara diskutera kring dem.